Ja till livet utan gudstro

Jag tror inte på Gud. Jag tror inte att det finns en förutbestämd mening med livet. Jag tror inte på ödet, karma, eller ett liv efter döden. Jag tycker själv inte att något av ovanstående är särskilt kontroversiellt. Mycket av det är rentav logiskt och stämmer överens med den samlade mänskliga erfarenheten så här långt. Ändå får jag höra: ”du kanske skulle vara lite mer ödmjuk om du trodde på Gud”, ”stackars dig som inte har Jesus” och ”hur orkar du leva?!” Prästkandidaten Tomas Österberg vid Svenska Kyrkan skriver i Världen Idag den 2/1 att ateism är ”meningslöshetens och hopplöshetens väg” och för den delen också att ateister och humanister är enfaldiga människor. Låt mig stilla er oro. Min uppfattning är denna: Universum är större än vad vi kan greppa. Vårt eget lilla klot är 4,5 miljarder år gammalt och bevisligen inte universums centrum. Homo sapiens, som först dök upp för knappt två hundra tusen år sedan, är den sista överlevande arten av flera hominider. Vi skämtar gärna om de döda dinosaurierna, men de dominerade jorden åttio tusen gånger så länge som dagens stora religioner har funnits. Det går knappt att föreställa sig. Vi är inte kronan på verket. Jag är knappt ens ett dammkorn i rymden. Universum ger blanka fan i att jag finns. Det finns ingen allomfattande kraft som tänkt ut en mening med just min existens. Tanken är löjeväckande, den raka motsatsen till allt vad ödmjukhet heter. Jag är genuint lycklig över att ha blivit till trots galaktiskt dåliga odds. Jag är ödmjuk inför och rädd om livet; mitt och andras. De stora religionernas historia präglas däremot av en ohygglig brist på ödmjukhet. Det verkar inte som att just gudstro skulle ha någon större betydelse för huruvida man är ödmjuk eller inte. Det verkar heller inte ha någon betydelse för förmågan att skilja på rent och fel. Ödmjukhet och god moral har mer med mänsklighet och mindre med gudar att göra. Det är inte heller synd om mig, som inte har Jesus. Jag litar lugnt på mig själv. När jag ändå sviktar får jag hjälp av min familj, mina vänner, studiekamrater, kollegor och till och med svenska staten. Jag – liksom en betydande del av västvärldens befolkning – lever förstås i höjden av mänsklig lyx med avseende på materiell standard, utbildning och mellanmänskliga relationer. Det är få förunnat att kunna kapa de religiösa stödhjulen. Det är inte synd om oss. Livet är självklart varken hopplöst eller meningslöst. Jag bejakar livet före döden, varenda sekund av det. Eftersom universum inte bryr sig om att kontrollera vad jag gör, är jag fri att skapa min egen mening med livet. Jag accepterar därmed också ansvar för mig själv, och för dem jag delar den här existensen med. I det oändliga och ogästvänliga universum har vi små betydelselösa dammkorn dessutom utvecklat förmågan att älska. Vi är oundvikligen underkastade evolutionens och överlevnadens råa rationalitet, men samma rationalitet har på helt naturlig väg gett oss kärleken. Om inte det är hoppfullt, inspirerande och ger mening åt våra liv, så vet jag inte vad. Anna Bjurström anna.bjurstrom@unghum.se

Dagens fråga

Såg du första avsnittet av På spåret?

Loading ... Loading ...