Rickard Magnusson. Foto: Claes Hall

Malmö ska göra badminton stort igen

Minns Christine Magnusson, Lim Xiao Qing, Margit Borg, Maria Bengtsson, P-G Jönsson, Peter Axelsson, Jens Ohlsson, Rickard Magnusson. Tillsammans, och ledda av förbundskapten Jan-Olov ”Lollo” Jacobsson, sopade de rent på banorna i Europa, med All Englandvinnaren 1995 Lim Xiao Qing i spetsen. Till och med mot tunga asiater utgjorde de ett hot, femteplatsen i Toms Cup (herrarnas motsvarighet till tennisens Davis Cup) och tredjeplatsen i Uber Cup (damerna) 1994 i Jakarta var bevis så goda som några. Men mätta på framgångar och ideliga resor jorden runt lade stjärnorna av, en efter en. Då blev det ekande tomt på landslagsplatserna. – Vi hade byggt upp en utvecklingsgrupp under de bästa med namn som Henrik Bengtsson och Karolina Ericsson men när förbundet slog ihop den med seniorverksamheten ebbade allt ut, berättar Lollo Jacobsson. Svensk badminton gick in i dvala. Samtidigt rustade resten av världen. Asiater, danskar och britter tog vara på chansen att stärka sin sport sedan den 1992 blivit olympisk. – I Sverige gjordes inget, minns Lollo. Ändå fanns alla förutsättningar. Med kinesiska spelare i Swedish Open och därmed stor tv-exponering i Kina satsade Ericsson stora sponsorpengar. – Men vårt förbund var handlingsförlamat. Vi ville att pengarna skulle satsas på ett träningscentrum, men det blev inget. Så raset fortsatte och gapet mellan Sverige och övriga badmintonvärlden växte till en avgrund. – Klubbarna har visserligen behållt sin verksamhet. Men deras ambition var att få fram spelare som kunde vinna SM och att ha ett lag i elitserien, inte att få fram internationellt konkurrenskraftiga spelare, menar Lollo. Utan glans från någon stjärna har också elitserien hamnat i total mediaskugga och blivit något för enbart de närmast sörjande. På senare år har storklubbar som Frölunda och Göteborg BK dragit sig ur, med motivering att de satsar på ungdomsverksamhet och att elitseriespel blir för dyrt. Hur kostnadskrävande, utan att egentligen ge något tillbaka, det är för en klubb att ha elitserielag bekräftar Jan-Åke Persson i Malmöklubben Aura. – Det kostar oss 100 000 kronor per säsong, berättar han. Med de förra förbundskaptenerna Lars Sologub, numera förbundschef, och Lollo Jacobsson kvar i sporten och med fortsatt stort engagemang, är det nu dock på väg att bli en vändning. Svensk badminton är på gång igen och nyckeln är – ett badmintoncentrum. – Äntligen. Det skulle vi haft för 20 år sedan. Det är otroligt viktigt för oss att vi nu har vårt centrum. Det ger oss hopp och vi har redan upplevt enorma framsteg, säger Lars Sologub. Tre städer var intresserade att hysa ett badmintoncentrum och valet föll på Malmö. Det ångrar ingen. – Vi är enormt väl mottagna och får massor av stöd, menar Sologub. Badmintoncentrat är en del av Malmö Idrottsakademi där Lollo Jacobsson är utvecklingssamordnare. Det innebär att eleverna på badmintongymnasiet kan vidareutbilda och utveckla sig inom ramarna för akademien. Med ett stöd på 10 000 kronor per elitaktiv kan ungdomarna förkovra sig i kostlära, idrottspsykologi, fysiologi, skador samt få studie- och karriärvägledning. Så småningom kommer mesta verksamheten att förläggas till nya Swedbank stadion. – Mitt i allt detta ligger badmintonens landslagscentrum. Vi har sex-åtta riktigt duktiga ungdomar som flyttat till Malmö och som ingår i Svenska Olympiska Kommitténs talangutvecklihg, säger Lollo. Intresset för badminton håller en ganska jämn nivå, trots konkurrens från många andra sporter. – Vi har 300 spelare i åldrarna 13-19 år som spelar riksklasser och nästa helg ska vi utbilda 48 tränare från hela Skåne, berättar Lollo. Det har alltså börjat röra på sig igen i svensk badminton. – Det kommer att ta några år innan vi får fram några stjärnor. Men vi jobbar hårt och vi ger aldrig upp, understryker Lars Sologub.

Dagens fråga

Brukar du lyssna på Melodikrysset?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev