Dan Gisen Malmquist

Melankoliskt med flitige Gisen

Han kallas kort och gott Gisen och har funnits med i den skånska folkmusiksvängen i alla tider. Tycks det i alla fall. Han var en av de tongivande i Filarfolket på 80-talet, fortsatte i Avadå Band och Trio UGB. Plus en rad andra konstellationer som Drömorkestern med mera. Numera är han frilansande musiker och kompositör på heltid, även om det blir ett och annat återfall. – För drygt ett år sedan avvecklades Avadå Band efter 22 år. Men redan till hösten gör vi en reunion och åker till Danmark på turné. Danskarna gillar vår musik. Mina låtar går faktiskt hem bättre där än i Sverige. – Annars har det blivit lite mindre folkmusik och mer och mer film- och teatermusik för min del under senare år, säger Gisen. Och jag gillar verkligen att skriva för scenen. Det känns som ett oerhört privilegium att få göra musik till Shakespeare, ibsen och andra dramatiker.

För åtta år sedan kom Gisen med soloplattan Eldringen, som bland annat uppmärksammades med en Grammisnominering. Det var hans tredje soloalbum och kunde ha blivit det sista. – Jag var faktiskt rätt nöjd med tre och tänkte att nu kan det vara bra med det. Man säljer inga plattor idag. Och dessutom höll jag mest på med film- och teatermusik, som man inte ger ut på cd rakt upp och ned. – Men så väcktes ändå tanken på en platta. För även om det är ren förlustaffär att spela in plattor idag, speciellt i min genre, så kan man ju trotsa utvecklingen. Och för tre år sedan satte jag igång lite mer medvetet att jobba på ett fjärde soloalbum. – Det har tagit lite olika vägar under årens gång. Jag har lagt till och dragit ifrån. Och nu kändes det lagom att summera och visa vad jag kommit fram till, och sedan gå vidare. Illusion heter resultatet med 18 spår. Från Vesper, Vargton och Sezuansk polska till Stadsvandring och Familjen, för att bara nämna några titlar. Hälften är skrivet som låtar och andra halvan har sitt ursprung i Gisens film- och teatermusik. – Fast allt är omarbetat och nyarrangerat. Man kan inte bara lyfta över det som är skrivet för ett annat sammanhang till en platta. Men jag berättar inte vilka låtar som hör hemma här eller där. Det får man själv försöka klura ut.

Det är heller inget man behöver veta. Efter alla år som spelman och kompositör har Gisen mejslat ut ett alldeles eget och omisskännligt tonspråk med sina klarinetter. Upphovsmannen avslöjar sig ganska direkt i det ofta melankoliska anslaget. – Visst, melankolin är mitt särmärke. Men det gäller inte bara mig utan också flera andra Malmökompositörer. Jag har diskuterat det här med bland andra Mikael Wiehe och Frans Sjöström. Och vi är överens om att det finns en speciell malmömelankoli i musiken. Vad det sedan beror på vet jag inte. Kanske speglar det någon form av mindervärdeskomplex gentemot Stockholm och Göteborg. I vilket fall som helst så hörs det direkt. Illusion är utgiven på ett färöiskt skivbolag som heter Tutl. – Jag är förste svensk som gett ut en platta där i eget namn. Jag tänkte så här: är det någon som måste nå ut för att klara sin egen existens, så måste det ju vara ett färöiskt skivbolag. Hemmamarknaden räcker ju inte till. Fast jag har också kompisar som känner till Tutl. Det är ett spännande litet bolag med världsmusik, jazz och lite annat.

Musik till 35 film- och teaterproduktioner sedan 1990 är ett snyggt facit. Det vittnar om både flit och kvalitet; flera regissörer har återkommit med nya beställningar. Till exempel Dramatenchefen Staffan Waldemar Holm. Han ville ha Gisen-musik till både Shakespeares Trettondagsafton och densammes Macbeth, som han satte upp i Berlin respektive Dramaten i Stockholm. – Det är svårt att välja ut det ena före det andra. Men visst känns det stort att skriva musik till Shakespeare, säger Gisen. – Jag har gjort musik till ytterligare två Shakespeare-pjäser. Ibsen är också något alldeles extra. Jag gjorde musiken till Hedda Gabler för radioteatern. Och det är den pjäs som tagit mig allra mest. Jag var oerhört berörd av texten när jag började skriva. Teatern har blivit en genväg till de egna känslorna. – Jag tycker det är svårt att skriva bra låtar rakt upp och ned. Jag har svårt att ta fram de innerliga känslorna som bara handlar om mig själv. Men går jag via en pjäs är det mycket enklare. Då måste jag sätta mig in i en annan människas tänkande och behöver inte gå in och gräva i mig själv.

De senaste projekten var ett för film och ett för radioteatern. – Filmen är en dokumentär om polska mjölkbarer, som Fredrik Gertten producerar på WG Film. Den heter Milk Bar och får premiär till hösten. Teatern var Sveriges Radios sommarlovsföljetong Den långa färden hem. Det är kul att växla så här mellan helt olika produktioner. Framöver blir det säkert mycket mer av både det ena och det andra. Både nya kompositioner och spelningar i olika sammanhang. – Det finns planer på en turné med Trio Mio, som är med på plattan. Och varför inte Färöarna? Där har jag aldrig varit.