Jag är snart svensk mästare…

Sitter i soffan och äter popcorn,
Jag har fått dille på popcorn. Har ätit popcorn varenda kväll i en veckas tid.
På vardagsluncherna äter jag två knäckemackor, en drickyoghurt och en banan…om jag inte äter lunch ute tillsammans med någon. Då äter jag det de äter.
När jag jobbade i Helsingborg åt jag sushi till lunch minst fyra arbetsdagar i veckan. När jag precis börjat på mitt nuvarande arbete åt jag bakad potatis med skagenröra i fyra månader.

Med andra ord. Detta är mitt sätt att vara.
Att välja.
Så himla svårt, och tidsödande.
Vad vill jag ha idag?
Tja, inte vet jag. Något gott.
Vad är gott?!
Tja, sushi är gott, och thaimat, och tunnbrödsrulle, och kycklingsallad, och hamburgare, och lasagne, och baguetter med köttbullar, och bakad potatis…och…oc…o…oj, snart är lunchen slut.

Nä, det är så himla mycket enklare att slippa öda tid på valprocessen.
Det är lunch.
Jag äter knäckemacka, yoghurt och banan. Ända tills jag, av en händelse, råkar hitta en ny favorit. Då byter jag.

Läste i tidningen igår om en tjej som har lika kläder varje dag. Hon slipper välja. Finner det fullt logiskt, och tycker att det verkar vara en kalasbra idé. Jag kan relatera till hennes tankegångar.
Klädesvalet är dock inget svårt val för mig. Jag öppnar garderoben och tar ut det som ligger överst, eller hänger närmast. De är alla bekväma, väl beprövade, plagg så jag behöver inte oroa mig över det.
Känns skönt.

”Först blir det SM, och sedan VM, och sedan OS”, sa min make precis, ”du lär vinna samtliga!”
”I vaddå?”, undrade jag.
”Popcornätning”, svarade han.
Han tycker att jag äter popcorn på ett oerhört konstfullt vis (läs märkligt och irriterande) då jag trycker ner handen i skålen och rör runt popcornen i botten så att saltet ska följa med.
Han har satt på sig hörlurar nu.
Och jag äter vidare.

Fridens liljor, hörni.

Socialtjänsten…och socialsekreterare

Jag har aldrig skrivit om mitt arbete.
Det har inte varit ett medvetet val utan bara fallit sig så. Min yrkesroll är ju liksom bara en del av mig, det är ju mer helheten jag brukar skriva om. Privatpersonen Lisa.
Efter den senaste tidens skriverier om Sveriges socialtjänst känner jag dock att det är dags att skriva om det.

Jag arbetar som socialsekreterare, med barn och deras familjer.
Att en översyn av socialtjänsten görs är både nödvändigt och välkommet. Anledningarna till varför har det skrivits mycket om, och det är mycket möjligt att jag kommer att skriva om mina tankar kring det någon gång framöver.
Många är de människor som reagerat över mitt yrkesval, och som sagt att de aldrig skulle klara av att arbeta med det jag arbetar med. Och många gånger har jag fått frågan;

”Hur orkar du jobba med det där hela dagarna?”

Ikväll tänker jag därför fokusera på att berätta varför jag valt det yrke jag valt, och på varför jag älskar det.

Att arbeta som socialsekreterare är inte ett evigt vadande i ett träsk av misär.
Det är inte nattsvart, och det är inte tröstlöst.
Det är raka motsatsen.
Jag lovar. Och jag ska förklara varför.

Jag träffar dagligen barn, och föräldrar, som av olika anledningar har det jobbigt. Målet, deras och mitt, är att det jobbiga ska bli mindre jobbigt. Vår kontakt handlar inte om att stanna kvar i det som är jobbigt utan att samarbeta för att hitta lösningar, hitta styrkor, hitta vägen mot ett liv där det jobbiga inte längre är jobbigt. Eller där det finns tillräckligt med stöd för att det jobbiga ska bli hanterbart.
Det är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

Visst händer det att någon ibland avskyr mig bara för att jag har den yrkesroll jag har.
Och visst händer det att någon tycker att jag är dum i huvudet.
Men vet ni vad, det händer oavsett vilket yrke man har.
Det händer om man jobbar som kassörska. Eller vårdpersonal. Eller försäljare. Eller vad som helst.
Jag tror faktiskt inte alls att det händer oftare om man är socialsekreterare. De allra flesta jag möter i arbetet låter mig vara en del av sin resa mot ett mer hanterbart liv.
Det är inte nattsvart, det är raka motsatsen.

De människor jag möter under en arbetsdag är…ja, just människor.
De skänker mig lärdomar, både om mig själv och mänskligheten i stort, vid varje möte.
Genom mina kunskaper, erfarenheter och arbetsverktyg kan jag hjälpa till med att göra det som är jobbigt överblickbart, och komma med förslag på hur det jobbiga skulle kunna bli mindre jobbigt. Det stora arbetet gör dock inte jag, utan de människor jag möter. Det är de som jobbar för att förändra…antingen sig själva eller den situation de befinner sig i. Att människor, som befinner sig i en jobbig period i livet, låter mig vara delaktig är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

De människor jag möter i arbetet är ju, som vi redan konstaterat, just människor.
De är du.
Grannen.
Killen på macken.
Sjuksköterskan.
Jag.
Oavsett hur våra liv ser ut just nu så kan det komma en dag då vi befinner oss i en situation där vi inte längre klarar att hantera livssituationen på egen hand.
Vi kan hamna i ett destruktivt förhållande. En anhörig kan bli sjuk, och vi kan själva bli sjuka. Vi kan upptäcka att bag-in-boxvinet tar slut allt fortare, eller att vår partner blivit beroende av sina smärtlindrande mediciner. Vi kan hamna i en akut krissituation som för med sig att vårt vanliga sätt att hantera konflikter inte längre fungerar.
Etcetera etcetera etcetera…
Oavsett anledning så skulle vi (du, grannen, killen på macken, sjuksköterskan, jag) ju fortfarande vara vi. Inom oss skulle det fortfarande rymmas sorg, glädje, minnen, svårigheter, erfarenheter, färdigheter, förmågor.
Att möta oss är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

Om ni bara visste hur många fina teckningar jag fått.
Och hur många fina egentillverkade pärlhalsband och pärlarmband. Och vackra höstlöv. Och kramar, både av stora och små.

Om ni bara visste hur mycket glädje det ryms mellan jobbigheterna.
Jag vill så gärna få er att förstå det. Det är så viktigt att ni förstår det.

Mitt arbete innebär att jag ibland måste hantera saker som nästan känns ohanterbara, men de stunder som är fyllda av samarbete, hopp, lösningar och glädje är långt fler.
Så du förstår, det nattsvarta må vara nattsvart men när solen skiner så skiner den starkt.
Och ärligt talat, även om solen gömmer sig bakom molnen så anar man den, eller hur.
”Titta där”, tänker vi, ”snart kikar nog solen fram.”

Frågar du mig om vilket yrke jag har så svarar jag;

”Jag har världens bästa yrke. Jag socialsekreterare, och jag älskar mitt arbete.”

Fridens liljor, hörni.

Man tror man drömmer

Fjortonde december 2014 skrev jag senast.
Faktum är att vi fortfarande är sjuka.
Under mina arton dagars julledighet hade jag ögoninflammation. Bönan fick ögoninflammation torsdagen innan jul. Dagen efter hade mina ögon kladdat ihop. Bönans ögon blev bättre efter en vecka medan mina fortsatte kladda under hela ledigheten. Därtill hade jag också två dagars öroninflammation samt hosta som gjorde att jag kräktes samt tvingades sitta upp och sova i två veckor. Bönan hostade också i två veckor, och Solskenet i en. Pontus hostade längst av alla och så kraftigt att han svimmade flera gånger.

Om det ändå vore bara jag som var sjuk. Borde vara åldersgräns på baciller. :(
Om det ändå vore bara jag som var sjuk. Borde vara åldersgräns på baciller. 🙁

Fjärde januari kom vi hem. Femte januari gick vi till vårdcentralen.
Man konstaterade att vi har virus vilket innebär att antibiotika inte hjälper. Det togs också prover för att se om vi fått påhälsning av mykoplasmabakterier men de provsvaren har inte kommit ännu.
Sjunde januari började vi jobba. Bönan var pigg och jag och Pontus var ”bara” förkylda.
”Nu har det nog vänt!”, sa vi till varandra.

I måndags skrev jag sms till en väninna och berättade att det kändes som vi höll på att friskna till.
Jag skrev ”knock on wood” till och med (min väninna kan inte svenska, därav engelskan), men uppenbarligen var frasen verkningslös.
I måndags kväll fick Bönan feber. Fyrtio graders sådan. Hon är sjuk än.
Imorgon får vi hälsa på vårdcentralen igen. Och jag är livrädd att Solskenet ska bli sjuk igen. När man har diabetes typ 1 är sjukdomar än mer ett aber eftersom blodsockret åker berg-och-dalbana.

Jag brukar ha förmågan att förbli positiv. Att tänka framåt.
Måste erkänna att de positiva känslorna blir svårare och svårare att hitta. Känner mig lite trött. Less på virus och baciller.
Äh, jag ska vara ärlig…jag är MYCKET less.
Har någon några frisktabletter i gömmorna så är jag intresserad. Priset är oviktigt.

Nu ska jag sluta gnälla och dricka lite julmust.
Och snyta mig.

Host.

Virus och baciller…

Förkylning med feber x 5.
Influensa x 3.
Ny förkylning med feber x 5.
Magsjuka x 3.
Ännu en förkylning med feber x 3.
Ryggskott x 1.
Ytterligare en förkylning med feber x 1.
Förkylning utan feber x 5.

Hösten 2014 går till historien som den mest virusfyllda hemma hos familjen Kaos.
I mitten av förra veckan fick Pontus ryggskott. Han kunde inte röra sig. Som kräks på moset kom just kräks…Bönan såg till att vi fick vardagsrumsmattan tvättad. Senare på kvällen fick Solskenet feber. Dagen efter mådde han fruktansvärt dåligt, och med anledning av att han har diabetes typ 1 blev det en resa till akuten. Samma eftermiddag hade också Storebror kommit hem från jobbet, likblek och med feber. Pontus kunde fortfarande inte röra sig. Bönan hade vid det här laget piggnat till varpå Pontus och Storebror fick göra sitt bästa för att underhålla henne medan jag och Solskenet åkte till sjukhuset.

Sjukhusvistelsen blev en mardröm. Men det skriver jag inget om just nu. Var sak har sin tid.
Vi kom hem till slut, och Solskenet började känna sig lite piggare. Då däckade jag. Tröttheten, illamåendet, magknipen och huvudvärken var rent ut sagt gröngräsliga. Vid midnatt hade jag äntligen lyckats somna…
…då kom Storebror rusande och…euhm…mådde dåligt över halva badrummet.
Pontus kunde fortfarande inte röra sig.

Förra söndagen började det så sakteliga kännas bättre.
En efter en blev vi lite friskare, för att vara i stort sett återställda i torsdags.
I fredags kom en ny förkylning.
Med hosta.
Och snuva.
Och feber.
Och huvudvärk.

Ska jag tömma handsprit i badvattnet?
Ska vi käka vitpepparkorn till frukost?
Ska vi börja använda munskydd?
Kom gärna med förslag.

Well. Hade ett arbetsärende på en förskola förra veckan.
På väggen hade de en teckning på en man som fastnat med foten i en dörr, med texten;

TÄNKT POSITIVT!
”Foten i kläm?”
”Jajjamensan!”

Kanske tycker någon att det är en extrem form av positivism, men faktum är att jag tror att det beskriver mig rätt bra.
Självklart hade jag helst undvikit att klämma foten, men om jag nu absolut ska klämma något så är jag väldans glad om det är foten och inte halsen jag klämmer. För det hade varit attans så mycket värre.

Nu ska jag snyta mig och titta på en film med maken.
Och vara tacksam över att det bara är en förkylning jag har.

Fridens liljor, hörni.

PS. Avslutar med lite onödigt vetande;

Har bytt ut datormusen mot en datorkatt...
Har bytt ut datormusen mot en datorkatt…

 

Enda nackdelen med det är att han varje gång lyckas ställa till med någon oreda på datorn som jag måste kämpa med innan jag kan använda den igen. Har försökt återgå till datormus, men datorkatten verkar inte bry sig om det.
Enda nackdelen med det är att han varje gång lyckas ställa till med någon oreda på datorn som jag måste kämpa med innan jag kan använda den igen. Har försökt återgå till datormus, men datorkatten verkar inte bry sig om det.

Avslut.

Imorgon börjar ett nytt kapitel i Bönans liv.
Imorgon börjar hon inskolning på förskolan.
Det är, i sanning, många motsträviga känslor som trängs inom mig idag. Jag är glad över att hon fått en förskoleplats, och jag tror att det kommer att bli bra. Men besvikelsen över att den förra barnomsorgsplaceringen inte blev som vi hoppats är ändå väldigt påtaglig.

Det är lätt att bli ett lejon när känslan av att det käraste man har blir reducerad till en pryl man kan förvara infinner sig.
Det är lätt att bli ett lejon när känslan av att det käraste man har blir reducerad till en pryl man kan förvara infinner sig.

När Bönan fick plats i pedagogisk omsorg (alltså hos dagmamma) så blev vi väldigt glada.
Vi hade ju önskat oss den där familjära känslan, en trygg person, omsorg och inte förvaring. Det kändes så bra, så rätt.
Att kommunen skulle placera sju barn (tre 1,5-åringar, en 2.5-åring och tre mellan fyra och fem) hos en ensam dagmamma fanns inte i min föreställningsvärld. Jag blev med andra ord lite chockad när det gick upp för mig att det var så. Klumpen i magen växte sig allt större när jag insåg att det endast fanns en tvillingvagn trots att tre, egentligen fyra, av barnen är i vagnsåldern. Och när jag insåg att det vissa dagar skulle vara tolv-fjorton barn hos en ensam dagmamma…ja, då exploderade klumpen och blev till en smärtsam, arg röra.

Vår bild av att Bönan skulle få barnOMSORG krackelerade och insikten av att det med jämna mellanrum skulle komma att handla om barnFÖRVARING av hög kaliber gjorde valet att ansöka om annan barnomsorgsplats lätt.
Men ändå.
Det känns hemskt.
För dagmamman har en ljuvlig personlighet. Och jag tror, benhårt, på att hon gjort/gör sitt allra yttersta för att få det hela att fungera så bra det bara går.
Men hon styr inte över arbetstidslagar och inköpspengar. Hon ansvarar inte för placeringar eller har det yttersta ansvaret för förskolebarnens säkerhet. Ansvaret för säkerheten ligger hos kommunen, hennes arbetsgivare. Min ilska är på intet sett riktad mot henne, utan mot absurda barnomsorgsriktlinjer.
Och ändå är det hon som faktiskt blir bortvald.
Det känns så orättvist.

Jag hoppas att dagmammorna får finnas kvar.
Att kommunen tar sig en funderare över hur de ska få till en fungerande barnomsorg hos dagmammorna…en barnomsorg som inte innebär förvaring utan istället ett härligt alternativ till de barn, och föräldrar, som önskar sig barnomsorg med hemkänsla.

Nu kallar Bönan. Få saker är så tråkiga som att ha en mamma som inte är hundra procent Bön-fokuserad. Det får bli ändring på det.
Loggar ut.

Trevlig första advent, hörni!

 

Kräk och CSN.

Här ligger jag som en flodhäst i soffan och vill kräkas.
Illa. Jag mår illa…(tra la la…och varför jag drar en Uggla-fras vete katten. Jag blir mest kräkfärdig av hans musik också. Flåt. Inte min kopp te, helt enkelt).
Well, jag vill i alla fall kräkas.
Inte för att jag är sjuk, utan för att jag moffat i mig en pinsamt stor del av en pinsamt stor påse smågodis, helt själv.

Det är inte så ofta jag köper smågodis men när jag väl gör det så lever jag efter devisen allt eller inget.
Allt ska bort. Allt. Bums. Mums.
Kräkfärdig.

Egentligen är det väl inte så förvånande.
Det är ju sådan jag är. Allt som oftast. Oavsett vad jag pysslar med.
On. Eller off.
Inget godis. Eller allt godis.
Urk.

För övrigt har jag betalt räkningar ikväll.
Sjutusenfemhundra bara till CSN.
Oh ja, ack ljuva liv.
Där fick jag för att jag lyckades tjäna bra för något år sedan.
Jag hör ju till den här lite äldre generationen. Den som har studielån som räknas ut efter inkomst.
Alldeles extra härligt så här i tider då alla julklappar ska inhandlas.
Jippie.

Tre Amigos; Bönan, Platon och Einstein <3
Tre Amigos; Bönan, Platon och Einstein <3

Därav mitt behov av smågodis.
Tyckte lite synd om mig själv så jag tänkte att jag var värd lite smågodis. Eller mycket.
Nu tycker jag ännu mer synd om mig själv…för att jag aldrig lär mig det här med lagom.

Nåja.
De relativt djupa hål som CSN grävt i min plånbok detta år innebär faktiskt att jag idag betalt av den där gräsliga delen som är uträknad efter inkomst.
Med andra ord, nästa år blir kvartalsinbetalningarna betydligt lägre…
…och då slipper jag ju köpa extremt mycket tröstgodis vilket i sin tur bör innebära att jag slipper ligga som ett uppsvällt kadaver i soffan och ojja mig.
Positivt tänkande.
Eller nåt.

Nu har Platon och Einstein fisit mig grön i ansiktet här.
Dags att lämna vardagsrummet och gå (rulla, vobbla, studsa) upp till TV-rummet och se på en film tillsammans med maken.

Trevlig helg, hörni!

MAJN!

”Majn!”
”Maajn!”
”Majjjjjjjjn!!!!!”

Bönans hörna.
Bönans hörna.

Så låter det mest hela dagarna här hemma nu mera.
”Majn!”

Med uppfodrande blick, bestämt ansiktsuttryck och hög stämma deklarerar Bruttan att det är hennes vatten.
Hennes nalle.
Hennes kaka.
Hennes sko.
Hennes soffa.
Hennes bil.
Hennes tandborste.
Hennes mamma.
Hennes…ja, det mesta.

”MAAAAAAJN!!”
Och Gud nåde den som inte lyssnar.

”Tann fevv!”, brukade Storebror säga.
Det var liksom hans signum. Kan själv. Han kunde massor. Och det han inte kunde gjorde han ändå.
Solskenet vrålade kort och gott ”Näääää!” när något inte passade. Det gick liksom inte att missa att han var missnöjd med något.

Jag har varit ledig idag. Jag har haft tre helt lediga dagar i ett sträck.
Det har varit helt ljuvligt.
Helt ärligt talat känner jag starkt att jag gärna hade haft några till. Att lämna min mammiga lilla böna hos dagmamman känns faktiskt rätt ruttet. Det känns liksom fel i hela kroppen.
Jag tycker om mitt jobb. Mycket. Men det känns ändå fel. Vissa kvällar känns det mer fel än andra. Ikväll är en sådan kväll.
Usch. Blä.
Snäpp ur det.

Hon har det bra hos dagmamman.
Hon leker. Hon utvecklas.
Men ändå.
Blä.
Hon har det bra hos dagmamman. Men hon har det givetvis ännu bättre här hemma.
Hon utvecklas hos dagmamman. Men hon utvecklas givetvis ännu mer här hemma.
Vi har ju bara henne att fokusera på.
Här får hon all uppmärksamhet i världen.

Jepp, det dåliga samvetet skaver ikväll.
Får se hur jag ska hantera det.
Well, nu ska jag trycka i mig en saffransgiffel och ett glas julmust och lägga lite tjockångest i potten innan läggdags.

Natti natti, hörni.

Fy skäms, Barbro!

Min högt älskade makes mobil tog en simtur för någon månad sedan.
Den uppskattade inte doppet och beslutade sig för att sluta samarbeta.
Maken dammade då av Solskenets gamla tröskverk. Sånär som lite glapp i laddningskontakten så funkade den superbt…
…ända tills Bruttan beslutade sig för att leka kurragömma med den för några veckor sedan.
Sedan dess har den inte synts till.

Sicken tur att jag hade möjlighet att få delad faktura på jobbmobilen.
På så sätt kan jag använda den, och käre maken har fått överta min gamla.
Det enda problemet med det är att jag inte har lyckats ladda ner bloggverktygsappen på den.
Dessa nymodigheter.
Känner mig som hundratre emellanåt.
Eller så är det jag som har dåligt tålamod…
Nä, så kan det givetvis inte vara.

Appropå ingenting så var jag på utbildning i Uppsala förra veckan.
Det mesta var frid och fröjd…
…ända tills jag gick på toaletten.

Skrik. Och panik.
Skrik. Och panik.

”Bara Barbros handuk” stod det.
BARA BARBROS.
Inte min alltså.
Med andra ord; RÖR INTE HANDDUKEN!

Och vips så vaknade Tourettesmonstret och ville ta över min kropp.
”Bara röra lite kanske?”
”Yttepyttelite?”
”Måste röra lite!”
”Jag ska inte röra. Det är BARBROS!”
”Rör inte!”
”Men…bara lite. Röra lite!”

Jag rörde den inte. Jag rynkade på näsan, blinkade och blundade och knyckte på nacken.
Och djupandades och hostade och plutade med läpparna.
Jag gjorde det mesta. Men jag rörde den inte.
När dagen var slut var jag också det. Slut. Slut i rutan.
Tror det är svårt att förklara för någon som inte själv har Tourettes hur mycket energi det går åt när man försöker trycka bort tankar som fått fäste.
Lovar att det är mycket.
Extremt mycket.

Nu ska jag använda lite energi till att ladda hem bloggappen.
Undrar om jag kan hitta någon app som funkar som gummiband mellan makens mobil och hans handled när jag ändå håller på.
Vore praktiskt.
Och hyfsat ekonomiskt.

Fridens liljor, hörni.

PS. Jag är inte sur på Barbro. Barbro kunde knappast veta vilka tankar hon startade när hon kände att hon ville ha sin handduk i fred. 😉

Invasion?

Jag har inget emot att tvätta.
Inget alls. Snarare tvärtom. Jag är drottningen av tvättstugan.
Det finns något oerhört terapeutiskt över att slänga in smutsig tvätt och sedan plocka ut den väldoftande och ren.
Inte heller gnäller jag över att min lilla solskensprofessor klär sig i kläder som KRÄVER strykning.
Lugnt och metodiskt stryker jag mig igenom alla de trettioelva skjortorna med därtill passande byxor.

Men.

Strumpor!
Jag hatar dem.
De är små, och allt som oftast udda. Och de knölar ihop sig, och trasslar in sig i alla möjliga klädesplagg.
Och de är många.
En hel arme.
En illasinnad sådan.
Den är ute efter mitt förstånd.

I vår familj finns fem personer.
Samtliga byter strumpor MINST en gång per dag. Ofta två gånger.
Och när det gäller Bruttan…typ tre gånger.
Låt mig räkna:

Jag – 1 x 7 = 7 par + 1x 1 par raggsockor= 16 strumpor
Pontus
– 1 x 7 = 7 par + 3 x 1 par raggsockor (minst) = 20 strumpor – 1 x 7 = 7 par = 14 strumpor
Solskenet –  1 x 7 = 7 par + 1 x 1 (gympastrumpor) = 16 strumpor
Bruttan

Summa strumpor: 108 strumpor

ETTHUNDRAÅTTA STRUMPOR.

Greppar ni det?!

Pust…

Vem är jag?

Sitter på kontoret och känner mig lyckosam.
Arbetsbelastningen är emellanåt (läs oftast) oerhört hög då personalstyrkan sällan är fulltalig. Frustrationen över att inte hinna mer, kunna göra mer eller ibland inte nå fram kan emellanåt vara ganska hög. Men ändå.
Jag har ett arbete som ger mig möjlighet att träffa en hel massa olika människor. Vissa tycker att jag är en paria redan innan de träffat mig, bara på grund av min yrkesroll. Vissa ändrar åsikt efter några möten, andra fortsätter tycka att jag bara borde försvinna. Det är något jag lärt mig acceptera, och hantera…för alla de andra skänker mig nya infallsvinklar och lärdomar vid varje möte. De låter mig dela en sekund av sina liv, och de låter mig få ingå i ett samarbete för att försöka hitta lösningar. Nya vägar.

Filosoferar

Jag minns, som igår, när jag satt i väntrummet på polisstationen i Lund och väntade på att bli inkallad.
Storebror hade trimmat sin moped (trots att mamma, jag alltså, förmanat och tjatat om det tusen och en gånger) och skulle därför in för att prata med polisen om det.
Mina knän darrade och jag kände mig som universums sämsta mamma.
Kände mig otillräcklig.
Oduglig.
Rädd.
När polismannen äntligen ropade in oss bar benen mig nästan inte. Men efter en stunds samtal slappnade jag av, och insåg att polismannen också var en helt vanlig människa. En människa som gjorde sitt jobb.
Böter blev det för Storebror, och en livslärdom.

Jag brukar tänka på det när jag, i jobbet, träffar en människa för första gången.
Jag brukar minnas hur rädd jag var, och hur otillräcklig jag kände mig. Och jag brukar försöka ha i åtanke att människan jag möter kanske känner sig lika rädd inför mötet med mig. För när jag sitter där är jag ju inte bara Lisa. Jag är inte Lisa med tusen tankar i huvudet, alarm på mobilen, schema på köksväggen och lika många påbörjade som oavslutade projekt. När jag sitter där är jag liksom bara min yrkesroll. Åtminstone från början.

Jag tänker att det alltid är klokt att tänka igenom sig själv när man träffar nya människor.
Eller egentligen innan man gör det.
Jag tänker att det är klokt att försöka klura på hur andra människor uppfattar en. Både i jobbet och privat.
Jag tänker att livet blir enklare då. För alla.

Ja, sådant tänker jag på så här i lunchtider.
Men nu är det färdigätet, och dagen fortsätter.

Fridens liljor, hörni

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×