Den som inte är sjuk

Jag är en aktiv människa, men även aktiva människor begränsas av den faktiska tiden.
Jag vill egentligen så mycket med dygnets timmar räcker inte. Jag har lite för mycket att göra, eftersom jag lever tillsammans med någon som är sjuk.

Det här är inget snyftinlägg. Inget fiskande efter sympatier. Inget förebrående. Inget skuldbeläggande.
Det här är bara sanningen. Den som lever med någon som är sjuk har så mycket mer att göra än de som inte lever tillsammans med någon som är sjuk.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk är ofta den på vars axlar hushållets försörjning vilar. Både ekonomiskt och rent funktionellt.
Den som inte är sjuk behöver arbeta, för sjukpenningen som den som är sjuk får är inte direkt något att hurra över.
Den som inte är sjuk behöver lämna och hämta barn på förskola och skola, för det orkar inte den som är sjuk.
Den som inte är sjuk behöver städa, tvätta, diska, laga mat, betala räkningar, kratta, sortera sopor, sköta inköp på apotek, boka tider, gå på utvecklingssamtal, kastrera katter, läsa läxor med barnen, leka, plocka döda blomblad, handla mat, handla kläder, byta glödlampor, skotta, öppna brev, posta brev, bädda, packa gympakläder, se till att deklarationerna skickas in, följa med på läkarbesök, försöka tänka ut strategier, läsa lappar, vabba och ändå tjäna pengar, komma ihåg allt, göra allt, klara allt.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk lever med en konstant rädsla över själv bli sjuk. För hur ska det gå? Vem ska göra allt om den som inte är sjuk får magsjuka? Vem tar hand om smutstvätten då?

Nej, jag går inte på knäna. Jag trivs rätt bra med livet, och jag mår bra.
Visst blir jag sliten emellanåt men fyra år har ju gjort tillvaron tillsammans med någon som är sjuk till vardag. Och vad är alternativet?

Någon tid över har jag dock inte. Den äts liksom upp. Försvinner.
Jag mår bra, och jag tror jag gör det tack vare min logiska hjärna. Den sorterar upp allt i kategorier.
– Det som måste göras nu.
– Det som kan göras sedan.
– Det som egentligen inte behöver göras alls.

Min logiska hjärna säger åt mig att slänga mig i soffan om kvällarna. Att ta det lugnt. Den säger åt mig att jag inte kommer att orka med en massa olika aktiviteter, och jag lyssnar på den.
Jag tänker att en dag kommer jag att ha tid för aktiviteter. Tills dess tar jag det lugnt, och behåller förståndet och hälsan. Det är så oerhört viktigt att lyssna på sig själv. På riktigt. För annars blir den som inte är sjuk rätt snart den som är sjuk.

Fridens liljor, hörni. <3

Utveckling…

Utveckling – det att något förändras med tiden.

Ibland känns det som att utvecklingen stannat av. Som att jag sitter i stiltje, i ett vakuum. Exempelvis när jag hör någon yttra sig nedsättande om människor med psykiatriska diagnoser. När någon definierar en annan människa enbart utifrån dennes psykiatriska diagnos.
Då känner jag mig maktlös, lite uppgiven, och tänker att det känns som om utvecklingen står stilla trots att jag, och så många andra, gång på gång berättar att en diagnos inte definierar en människa.

Utveckling - de växer så det knakar, barnen. Somliga av dem har till och med växt klart. Utveckling, i rasande fart.
Utveckling – de växer så det knakar, barnen. Somliga av dem har till och med växt klart.
Utveckling, i rasande fart.

Ibland känns det som att utvecklingen går i rasande fart. Som att jag vill stoppa upp den lite. Som att jag inte hänger med. Exempelvis när jag tittar på mina barn och inser hur fort åren går.
Det är en blandad känsla för det är helt fantastiskt att få uppleva sina barns utveckling, samtidigt som den också innebär ett steg närmare den dag då jag inte längre finns här och kan följa den längre. Jag är inte rädd för döden men jag är livrädd för att lämna mina barn. Den senaste tiden har flera människor i min närhet tagit adjö av detta liv. Döden är liksom närvarande just nu. Jag försöker fokusera på nuet, på hur viktigt nuet är. Jag försöker glädjas över allt jag har, just nu. Vad mer går att göra?

Ibland känns det som att utveckling går åt fel håll. Som när det gäller det som händer med LSS-lagstiftningen just nu. Det känns som att det som var grunden till att lagstiftningen kom till liksom har glömts bort, och att allt handlar om pengar. Fokus har flyttats från ”vad behöver du för att leva ditt liv?” till ”vad behöver du för att överleva?” Utvecklingen både skrämmer mig och gör mig oerhört ledsen. Imorgon kan det vara du som behöver ha stöd av någon för att klara av att ta din morgondusch. Glöm aldrig det. Någonsin.

Utveckling är ibland omtvistad. Sociala medier och datorspel anses av vissa vara av ondo. De skapar fysiska avstånd mellan människor och de skapar osunda beroenden. Samtidigt kan de också bygga broar, skapa närhet hos människor som annars kanske inte hade haft en vänkrets alls. De kan skapa en känsla av närhet hos människor som bor långt ifrån varandra.
Mänsklighetens tekniska utveckling har förstört så oerhört mycket av vår planet, och samtidigt behövs den tekniska utvecklingen nu för att hitta nya miljövänliga alternativ. Som min bil exempelsvis, Hybrid-Harry.

Jag började tänka på det här med utveckling idag när båda mina föräldrar lajkat mina bilder på Facebook. Mamma 76 år och pappa 81. Mamma och pappa som har både datorer, surfplatta och smartphones. Mamma som ofta vet vilka musikartister barnbarnen pratar om. Pappa som följer det mesta som händer i världen. Mamma och pappa som faktiskt förstår (åtminstone delar av) sina barnbarns teknikprat. Min mormor och morfar bröt knäckebröd i filmjölk, lyssnade på en liten batteridriven radio, ringde samtal på telefon med snurrskiva och hade tänderna i glas bredvid sängen. Därmed inte sagt att de inte hängde med i utvecklingen, det vara bara det att utvecklingen inte hade kommit dit den är idag…då.

Utveckling.
Både nödvändig, skrämmande och cool.
Och med det loggar jag ut.

Fridens liljor, hörni.

 

Oro

För första gången på tre månader kom jag nu äntligen in på bloggen.
Jag har inte kunnat logga in, och i semestertider är det inte så lätt åtgärdat. Huruvida det är bloggverktyget eller ”den mänskliga faktorn” (läs; jag) som ligger till grund för inloggningssvårigheterna låter jag vara osagt. Det är väl egentligen också ganska oviktigt, för aldrig någonsin går det att ändra det förflutna.

Det är en av mina livsfilosofier; lär av det som varit men blicka för allt i världen framåt. Lev nu och mot framtiden.
För mig finns inga andra alternativ. Det är sådan jag är.
Det här med att grotta ner sig i det förflutna är inget jag någonsin sysslat med. Det leder ju ingen vart.
Det som varit är minnen, ibland vackra och ibland jobbiga. Det som varit kan skänka lärdomar för framtiden.
För framtiden.

Jag försöker leva idag, och jag försöker leva för framtiden.
Jag försöker ta tillvara på livet, idag. Vem vet när det tar slut liksom. Men ovissheten över slutet får aldrig någonsin hindra oss från att även blicka framåt. Min kloka mamma har lärt mig att inte ta ut sorg i förskott utan att vara glad så länge det inte finns anledning att vara ledsen.

Att inte oroa sig för saker som kanske aldrig kommer att ske är ju rätt onödigt.
Jag är inte expert på just det. Jag kan bli svettigt nervös över att sonen ska ut och köra bil, eller att maken inte svarar i telefon. Tankarna vill gärna skena iväg och måla upp allsköns skräckscenarier. Men jag försöker kämpa emot det. Jag försöker att vara glad så länge jag inte har skäl att vara annat.
Livet är för kort för att oroas bort. Livet ska levas.
Exempelvis försöker jag nu att inte oroa mig för om jag lyckas logga in nästa gång eller ej. Andas in, andas ut…just idag kunde jag logga in.

Fridens liljor, hörni.

Lite gnäll bara.

Känner mig lite småyr.
Lite täppt. Lite svid i ögon. Lite huvudvärk. Lite magont. Lite krax i halsen. Lite illamående.
Känner mig lite av allt. Men riktigt sjuk är jag inte. Förvisso något att vara tacksam över men det känns ändå så onödigt att vara småsjuk. Längtar efter varmare väder, ledighet. Längtar efter att slappna av och bara vara.

Längtar efter sommarvärme! (Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)
Längtar efter sommarvärme!
(Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)

Maken sitter i soffan i vardagsrummet och ömsom tjoar, ömsom grymtar.
Fotbollssäsongen har ju dragit igång, han har fullt upp om kvällarna. Själv sitter jag i fåtöljen framför TVn på ovanvåningen och tittar på engelsmän som vill köpa hus. Exakt varför jag tycker det är intressant att irritera mig över att de alla blir överdrivet förtjusta över bjälkar i taket, eller småfnissa åt att de tycker att rum på 2×4 m är rymliga, vet jag inte. Jag skyller på mamma. Det var hon som fick mig att börja titta på husjakter i Storbritannien.

Imorgon bitti ska Bönan till tandläkaren.
Bönan är inte överdrivet förtjust i det här med att gapa. Inte överdrivet förtjust i tandborstning.
Jag ser nog ut som ett enmanstivoli varje kväll när jag ska försöka borsta tänderna på henne. Där står jag som en ostkrok (japp, ostKROK. Jag är norrlänning) sjungande för full hals på påhittade sånger om hur rena tänderna blir medan jag kämpar för att försöka se så positiv ut som möjligt.
Ska bli intressant att se hur det går för tandläkaren imorgon.

För övrigt har jag fått hälsporre.
Bara för att förstärka den där känslan av att vara eländig.
Ska hugga in på lite ost och kex nu. Det är jag värd.
Åt det igår också. Och i förrgår. Och dagen innan dess.
Jo, jag tenderar att fastna. För något år sedan åt jag sushi till lunch varje vardag i sju månader. På allvar alltså.
Men, jag är hyfsat ok ändå.

Fridens liljor, hörni.

Myndig.

Idag fyller Solskenet arton år.
18.
Myndig.

År 2010
År 2010

Igår fyllde jag fyrtiotvå.
42.
Medelålders.

Solskenet kan vara den ende artonåring hittills som inte vill vara arton. Han tycker sjutton känns bättre, mindre ansvarskrävande liksom.
Själv är jag fyrtiotvå. Känns inget särskilt. Känns vare sig dåligt eller fantastiskt. Känns bara som jag, helt enkelt.

Så lång tid har förflutit sedan Solskenet låg och vrålade på golvet i matvaruaffären.
Och ändå minns jag det som igår.
Så många år har passerat sedan jag fyllde arton.
Och ändå minns jag det så väl. Åtminstone bitvis. Fragment.

Minnet är väl en gåta ändå.
Jag minns inte var jag lade saxen fyra minuter efter att jag använt den men jag minns hur det brödet i ugnen doftade den där dagen när Solskenet föddes.

Livet med Solskenet var inte alltid helt friktionsfritt när han var liten men faktum är att jag har älskat varenda dag.
Mitt hjärta fylls av värme när jag betraktar den unge man jag numera delar hus med, och likaså när jag blundar och ser den prickige lille nyfödde killen.
Jo, han var prickig. Jag hade ätit jordgubbar den dagen. Det ska en inte göra. Då kan bebisen bli prickig. Det sa i alla fall barnmorskan.
Prickarna försvann rätt kvickt dock.
Jag minns hur jag satt i en fåtölj på BB i Hudiksvall, med mitt perfekta lilla penntroll i famnen, och tänkte att livet var fullkomligt.

Tack för att jag fått äran att vara din mamma.
Så länge jag andas finns jag här för dig!
Jag älskar dig!

Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3
Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3

Anhöriga – det glömda folket.

Tre av fyra personer har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående.
Ändå pratar vi så himla lite om hur livet med psykisk ohälsa kan vara. Det skiljer sig givetvis åt beroende på vilken typ av psykisk ohälsa det handlar om, beroende på vilken människa som lever med psykisk ohälsa, och beroende på hur livssituationen i stort ser ut. Och ändå finns det nog väldigt många gemensamma nämnare också. Så många fler än vad vi inser.

Jo, det pratas nog mer om psykisk ohälsa nu än tidigare. Lyckligt nog.
Människor med egna diagnoser hörs mer. Berättar mer. Och människor utan diagnoser lyssnar lite mer. Förstår lite bättre hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Men det finns en grupp människor som försvinner i bruset….

…de anhöriga.

syren

Anhöriga till människor med psykisk ohälsa är en enormt stor grupp, och ändå finns de nästan inte på kartan.
Stödet till anhöriga är över lag så litet att det borde vara straffbart. Människor lämnas ensamma i sin kamp för att orka med vardagen. De anhöriga ska väldigt ofta inte enbart vara ett stöd för den som är sjuk, de ska också se till att vardagen fungerar.

Ta anhöriga  till en människa som lever med depression exempelvis.
Depression handlar inte om att någon är lite ”deppad”.
Depression är en fruktansvärd sjukdom som ofta förändrar människor. Och förlamar dem.
För den som lever med depression kan livet vara helt svart, även då utomstående tänker att personen har allt.
Och för de anhöriga….

De anhöriga ska lämna och hämta på förskolan och skolan.
Handla. Städa. Tvätta. Rensa i trädgården. Sopsortera.
Hålla ordning på ekonomin. Arbeta så mycket som möjligt eftersom den sjuke inte längre orkar arbeta, och följaktligen har en mycket lägre inkomst.
De anhöriga ska minnas alla möte, och också gå på dem; föräldramöten, möten i fotbollsklubben, möten med vägföreningen eller hyresgästföreningen, och kanske även möten med den sjukes sjukvårdskontakter. Och så barnens vårdkontakter givetvis.
De ska ha koll på medicinlistor och vilka recept som ska förnyas. De ska sitta i kö på apoteket på lunchen.
De ska gå ut med hunden. De ska ringa rörmockaren. De ska rensa vasken. De ska underhålla huset. De ska aktivera barnen. De ska hjälpa till med läxor.
Och de ska göra allt detta medan de lever med någon som stundom blir helt personlighetsförändrad och tappar förmågan att visa uppskattning. Någon som kanske till och med är lättretad och egocentrerat elak. Någon som ligger i ett mörkt rum i dagar och inte klarar att lämna huset.
Och samtidigt ska de finnas där för barnen, förklara och stå för stabiliteten. Och de ska ha förståelse för att den människa de älskar drabbats av en sjukdom som gör att de just nu tappat greppet om livet.

Att vara ensamstående förälder kan vara en utmaning.
En är ensam om ansvar, ensam om alla göromål. Tro mig, jag vet. Jag har varit ensamstående med barn.
Men att vara ensamstående är en fis i rymden i jämförelse med hur det är att vara anhörig till någon som lever med långvarig psykisk ohälsa. Tro mig, jag vet det också.
Och för de anhöriga finns pinsamt lite stöd att få. Det lilla stöd som finns kräver att den anhöriga, som redan är belastad upp över huvudet, aktivt letar reda på det. Ingen ringer den anhörige och säger;
Hej, jag vet att du lever med en människa som har psykisk ohälsa. Vilket stöd behöver du? Har du någon att prata med? Du vet, du måste prata för att inte gå under. DU är inte ensam. Orkar du?

Ingen ringer den anhörige.
Den anhörige sätter en fot framför den andre och hoppas att benen ska bära ytterligare lite till.
Det är faktiskt helt oacceptabelt.
Kan vi inte börja prata om det.

Gärna igår!

 

Upp och ner.

Idag har jag gått runt i slow motion mest hela dagen.
Det har åtminstone känts så. Jag har fått en hel del uträttat men det är liksom autopiloten som skött det. Det är rätt skönt att ha en sådan, en dag som denna. En sådan där erfarenhetsbaserad autopilot.

Från den tiden då jag kände mig riktigt utvilad om jag fått en timmes sammanhängande sömn...
Från den tiden då jag kände mig riktigt utvilad om jag fått en timmes sammanhängande sömn…

Jag älskar inte att handla mat.
En kan till och med säga att jag avskyr det. Att trängas med andra matvarushoppare, genomsvettig eftersom det är bra mycket varmare i affären än ute i minusgraderna, medan jag försöker minnas vad det är jag ska handla och därtill också lyckas hitta det…nej, det är inget jag älskar.
Vi behövde dock besöka matvaruaffären idag, jag och min trötta autopilothjärna. Medan jag stod där, svettig och förvirrad, föll ögonen på en kyldisk fylld av kalla läskedrycker. Impulsmonstret i mig stoppade ner en kall burk i varukorgen, vars ena hjul för övrigt hade låst sig och följaktligen orsakade både ett kraftigt motstånd och ett motsträvigt gnällande ljud.

Väl hemma med alla kassar pustade jag ut och öppnade den kalla drycken.
Jag tog en stor klunk och ställde ner den på köksbänken.
Upp och ner.
Jag ställde burken upp och ner.
Hur är det ens möjligt att göra det?!
Allvarligt.
Stod där i köket och stirrade på den upp-och-nervända burken. Och kände mig rätt upp och ner.

Varför är jag då så trött?
Jo, anledningen till dagens dimmiga tillstånd fyller snart tre år. För en liten böna på snart tre år kan alla intryck emellanåt bli lite överväldigande, och om bönan dessutom nyss börjat på en ny avdelning på förskolan så kan de leda till att sömnen blir lite orolig. Med andra ord, barnet vaknade en gång i timmen hela natten. Det var inte så att hon vaknade och var vaken utan mer att hon vaknade till, gnydde lite och somnade om. Eftersom barnet ligger i mammans säng så vaknade givetvis mamman också. En gång i timmen. Mamman har vant sig av med det. Mamman har vant sig vid att sova hela natten. Och även om det är så att jag faktiskt klarar mig på rätt få timmars sömn så behöver de vara sammanhängande.

Det är väl märkligt ändå hur vi anpassar oss.
När bönan var under året vaknade hon flera gånger per natt i flera månader. Inte gick jag runt i dimma för det inte. Jag kände mig tvärtom rätt pigg och utvilad när vi klev upp, även om vi klev upp klockan sju. Förvisso arbetade jag inte heltid på socialkontoret då men jag vågar lova att det ändå var fullt ös hela dagarna.

Strax innan Bönan somnade klockan 18:45 ikväll mumlade hon;
”Mina ögon är så jåsa. Jag är så tött”
Jag är benägen att hålla med henne.
Mina ögon är också rosa.
Med hopp om en god natts sömn…natti natti.

När en flicka talar skånska…

Jag är född och uppväxt i Hudiksvall. Maken i Nässjö.
Ingen av oss talar skånska med andra ord. Vi har förvisso bott i Skåne i rätt många år, men skånskan är svår att lägga sig till med. Det enda jag egentligen anammat är den skånska varianten av ordet ja. Resten är något märkligt hopkok av lite av varje. Människor som inte känner mig brukar ha svårt att lista ut var jag kommer ifrån. Många gissar på Dalarna. Maken säger att jag pratar östgötska emellanåt. Jag tänker att maken är förvirrad, och att de som tycker att jag pratar dalmål helt enkelt inte vet hur hälsingedialekt låter…
…men vem vet.

När jag varit på semester i Hudiksvall brukar mina skånska vänner höra det.
Då tycker de att jag låter som en riktigt norrlänning. Fast riktiga norrlänningar fnyser åt det, för Hudiksvall…ja, det är typ en förort till Stockholm för den som är född i Kiruna.

Har hemlisar med störstebrorsan. <3
Har hemlisar med störstebrorsan. <3

När Bönan öppnar munnen blir dock ingen förvirrad.
Ur hennes söta lilla mun kommer bred skånska. ”Åååmen”, säger hon, och menar ”ormen”. Och när hon pratar om sina saker säger hon ”minna sakööö”.
Det är egentligen fel att säga att ingen blir förvirrad.
Jag blir det.
Mitt barn pratar med en dialekt som är så totalt olik min egen. Det är en rätt märklig känsla faktiskt. Jag hajjar till varenda gång hon öppnar munnen. Solskenet och Storebror pratar inte skånska, men de var ju några år när vi flyttade ner till sydligare breddgrader. Ingen av dem låter som en hälsing dock. De låter väl också sådär dalmasöstgötiga antar jag.

När jag tänker tillbaka på hur det var när jag flyttade till Skåne, år 2002, så känns det nästan overkligt.
Faktum är att jag ringde hem till min mamma, förtvivlad, och berättade att jag inte förstod vad mina nya grannar sa. Idag kan jag inte förstå det, för idag är ju skånskan liksom hur lätt som helst att förstå. Men då. Hujedamej.
Antar Bönan kommer att möta ett antal frågande ansikten genom livet. Och osäkra blickar. Och människor som viskar till varandra ”vad sa hon?!”
Det här med dialekter är spännande det. Jag älskar dem.

Nu ska jag gå och tappa upp nödfallsvatten, och dra in soptunnorna från gatan.
Det ska ju bli storm har jag läst.

Håll i hatten, hörni!

Vaffödådå?

Maken är på Karolinska institutet för att delta i ett forskarseminarium.
Bönan har äntligen somnat (efter en timmes mumlande i mörkret; ett, tå, te, fyja, åtta, nio, tio, elva, tolv, tetton, foton) och grabbarna sitter på varsitt rum och pratar engelska med diverse spelkompanjoner från olika länder.
Jag sitter här, ensam, i vardagsrummet.
Det är väldigt tyst.
Faktiskt rätt skönt. Det får en tycka, och det betyder på intet vis att jag inte tycker om att umgås med min familj…för det älskar jag. Just därför tycker jag att det är skönt när det blir helt tyst. Jag är ju inte ensam, tystnaden är bara skön för mig. Den är inte ödslig.

Vaffödådå?
Vaffödådå?

När jag så sitter här och njuter av tystnaden så skär ett sprucket pubertalt vrål genom den.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!”
Och då kommer frågorna.
En efter en.

Varför tycker tonåringarna, som flockas på lekplatsen i närheten, att brölande är så roligt?
De brölar liksom ikapp på något vis…som om de pratar ett hemligt språk.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL”!
”Bröuöl…”
”Brölbrölbröl”
*Kollektivt gapskratt*
”BRÖÖ…ÖÖÖ….ÖÖÖL!”
Vad betyder detta?

Varför står det ett tomt kakfat i vårt kylskåp?
Och varför ligger det en halv limpa i soffan?
Varför förstår inte mina söner att badlakan INTE torkar om de knölas ihop fyra och fyra och läggs i en rul på elementet?
Varför kör det alltid ut en traktor framför mig när jag har bråttom någonstans?
Hur kan det komma sig att Einstein och Platon vill komma in genom fönstret bara för att sedan vilja gå ut genom ytterdörren…och sedan upprepa proceduren i evinnerligehet?
Varför vill så få arbeta som socialsekreterare inom barn och familj när det i själva verket är det bästa jobb en kan ha?

Varför slutar skrivaren fungera precis när jag verkligen verkligen behöver ha ett papper utskrivet?
Varför vill människor förbjuda slöjan när den egentligen inte är problemet? Det är ju tvånget som är problemet, inte plagget. För böveln.
Varför går alltid alla dyra saker sönder samtidigt?
Varför vill min hjärna inte somna trots att min kropp är helt slut?
Varför tror vissa människor att de har rätt att behandla andra människor illa?
Varför har jag inga vaniljpraliner här hemma när jag är så sugen?
Varför lyssnar inte mänskligheten på naturen innan vi utplånat vår planet, och oss själva?

Jo, några frågor kan jag besvara rätt enkelt.
Kakfatet i kylen står där antagligen eftersom den som tog den sista chokladbollen inte vill kännas vid att han tog den sista, och limpan ligger nog i soffan eftersom Solskenet kom att tänka på något annat när han brett färdigt sina mackor.
Traktorn och skrivarn är nog inte ett resulatat av lagen om alltings jävlighet. Det är nog troligare att jag helt enkelt inte reagerar lika starkt om jag inte har bråttom.. och följakligen inte lägger märke till det då.
Alla dyra saker går sönder samtidigt här hemma eftersom vi köpte dem ungefär samtidigt.

Några frågor skulle jag nog kunna spekulera kring. Det här med människors beteenden exempelvis. Men nu ska jag inte skriva en roman, så jag låter bli. Sedan har vi de här mer oförklarliga frågorna.
Handdukarna. Hm..obildbara drasuter?
Katterna. Well. De är katter?

Nä, nu ska jag försöka varva ner min uppvarvade hjärna, så att jag kan somna någon gång innan midnatt.
Kom också precis på att jag har en glass i frysen.
Frågan om vaniljpralinerna blev plötsligt en ickefråga.

Fridens liljor, hörni.

 

JAG KAN!

Sitter här i soffan med svidande näsa, och rosslande bröstkorg.
Höstens första virus har anlänt. Tack vare en sådan där fiffigt se-dina-minnen- app kan jag konstatera att läget var detsamma för exakt fem år sedan. Det är ju härligt att bli påmind om. Eller nåt.

Inte särskilt pigg...
Inte särskilt pigg…

I alla fall.
Låg ikväll, hostandes och snörvlandes, bredvid min trötta lilla Böna och tittade på Daniel Tiger. Daniel skulle gå på restaurang, och var tvungen att vänta.
”Det är jobbigt att vänta, eller hur?!”
, sa Daniel Tiger och tittade ut ur rutan.
”JaaaAaaa, det är det!”, utbrast Bönan. Hon vände sig om mot mig och upprepade; ”Det ÄR jobbigt att vänta, mamma!”

Mina händer vill skriva att Bönan är i en helt ljuvlig ålder just nu, men det är liksom fel, fast det är rätt. Varenda ålder är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Det ljuvliga med just den här åldern, två-och-ett-halvtisch typ, är att den egna viljan liksom blomstrar.
Bönan kan allt själv. Och hon SKA göra det själv. Punkt slut.

JAG: Kom så ska vi klä på dig kläderna.
BÖNAN: Nä, jag kan!
JAG: Ja, du kan. Kom så ska du få kläderna av mig så att du kan klä på dig själv.
BÖNAN: Nä, inte haaaaa den. Ha Sessan Sia-klänning!
JAG:
Nej, men den är inte så praktisk att ha på förskolan.
BÖNAN: Den är MIN!
JAG: ….sant. Den är din. Ta den du.
Jag tror på att välja sina strider. Det är inte särskilt viktigt för mig att ha rätt.  Det är däremot oerhört viktigt för Bönan att få utöva sin egen vilja just nu.

Bönan står för middagen...
Bönan står för middagen…

JAG: Nu ska jag laga mat.
BÖNAN: Jag KAN laga mat osså!
JAG: Ja, du kan hjälpa mig. Vill du det?
BÖNAN: Ja, jag KAN.

* LAGAR MAT TILLSAMMANS*

JAG: Kom så dukar vi fram maten på bordet och sätter oss och äter.

BÖNAN: * Vansinnesutbrott x 3. Slänger sleven i marken. Knuffar undan tallriken. Gallskriker.*
JAG: Men vad är det, hjärtat? Jag förstår inte. Varför är du ledsen?
BÖNAN: *Fortsatt illvrål och golvstamp.*
JAG: Vi ska ju äta maten som du och jag har lagat tillsammans.
BÖNAN: *Springer in på sitt rum och smäller igen dörren. Illvrål. Gråt.*

Efter ett tag kikar hon fram bakom köksbänken igen. Fortfarande ledsen.
Jag sätter mig på huk och hon kommer fram till mig och kryper upp i min famn.
Jag frågar henne vad som blev fel, och varför hon är ledsen.
Bönan andas in några gånger, lite sådär eftergråtigt, och säger;

”Jag tulle säga vassego maten fädig!”

Älskade unge. Klart hon skulle säga Varsågod, maten är färdig. Hon hade ju lagat maten. Och så kommer jag och förstör. Inte konstigt hon blev ledsen och arg.

Det är så härligt att få uppleva ytterligare en underbar unges uppväxt.
Det är så otroligt ljuvligt att få lära känna en ny liten människa.
Jag har ibland haft svårt att tolka andra människor, men barn har aldrig varit en del av det problemet. Barn är så logiska. Deras känslor är så äkta. Och tar en sig bara tid så står det strax klart att barns alla reaktioner vilar på en mycket logisk grund. Det gäller bara att lyssna noga, och ta sig tid att förstå.

Nu är treon intagen, och jag ska preparera mig med nässpray. Håller tummar och tår för att jag inte hostar bort denna natt också.

Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×