Arga unga män

Det är invandrarnas fel!
Det mesta går att skylla på någon annan.
När jag växte upp, på 70- och 80-talen, då var det mesta som hände ”den bråkige pojkens” fel. Ni vet den där pojken som fick skulden för allt.
Det går att skylla på bönderna också. Det vill säga alla de som inte bor i en större stad. Eller så kan en skylla på 08:orna…alla de där som bor i Stockholm. Eller egentligen alla som bor i större städer. En kan skylla på psykfallen också. De är ju så instabila så en vet ju aldrig vad de hittar på.

Numera är det populärt att skylla på invandrarna. Utlänningarna. De nyanlända. De ensamkommande.
Brinner en bil så är det invandrarnas fel.
Begås en våldtäkt så är det invandrarnas fel.
Görs det inbrott så är det invandrarnas fel.
Jobbar de så tar de våra jobb.
Jobbar de inte så lever de på våra skattepengar.
Får faster Agda för dålig mat på hemmet så är det invandrarnas fel.

”Titta på hur de beter sig i Arabien”, skrev en arg människa i ett forum jag besökte.
Jag lämnar benämningen ”Arabien” därhän och fokuserar på det jag vill skriva istället. Oavsett var i världen vi hamnar utförs de flesta brott av män. Det innebär inte att alla män begår brott, vilket de män som inte hör till den kriminella statistiken vet och därför inte behöver bli arga över. Jag tänker att vi behöver flytta fokus från att skylla saker på varandra och istället försöka fokusera på hur vi gör för att arga unga män ska bli lite mindre arga. Kanske till och med bli vänliga unga män. Män som inte begår brott.

Alla orkar inte engagera sig i ideella organisationer, eller debattera i olika forum.
Det alla däremot kan göra är att försöka guida sina egna unga män till att inte bli så arga. Visa dem rätt väg. Visa dem hur en bemöter andra med respekt och hur en gör för att ta ansvar för sitt eget liv. Visa dem att det sällan är fruktbart att skylla på andra utan att de själva har ett ansvar över hur deras liv blir. Samhällets resurser ÄR orättvist fördelade och det går alltid att hitta en anledning till varför just jag drabbats negativt. Att vråla rasistiska budskap eller bränna bilar är dock aldrig ett fruktbart sätt att förändra samhället. Att gå och rösta är dock en sak som kan funka. Att göra det bästa en kan med de förutsättningar en har är ett annat.

Arga unga människor växer upp och riskerar att bli arga vuxna.
Låt oss försöka guida de arga unga människorna rätt innan det händer. För ju fler arga vuxna vi har desto dystrare ser prognosen för ett välfungerande samhälle ut. Önskar så att varenda en som läser detta tar sig en riktig funderare över vad just du kan göra för att stötta en arg ung man, eller kvinna för den delen…oavsett vilken kulturell bakgrund denne har.

Friden liljor, hörni! <3

Oro

För första gången på tre månader kom jag nu äntligen in på bloggen.
Jag har inte kunnat logga in, och i semestertider är det inte så lätt åtgärdat. Huruvida det är bloggverktyget eller ”den mänskliga faktorn” (läs; jag) som ligger till grund för inloggningssvårigheterna låter jag vara osagt. Det är väl egentligen också ganska oviktigt, för aldrig någonsin går det att ändra det förflutna.

Det är en av mina livsfilosofier; lär av det som varit men blicka för allt i världen framåt. Lev nu och mot framtiden.
För mig finns inga andra alternativ. Det är sådan jag är.
Det här med att grotta ner sig i det förflutna är inget jag någonsin sysslat med. Det leder ju ingen vart.
Det som varit är minnen, ibland vackra och ibland jobbiga. Det som varit kan skänka lärdomar för framtiden.
För framtiden.

Jag försöker leva idag, och jag försöker leva för framtiden.
Jag försöker ta tillvara på livet, idag. Vem vet när det tar slut liksom. Men ovissheten över slutet får aldrig någonsin hindra oss från att även blicka framåt. Min kloka mamma har lärt mig att inte ta ut sorg i förskott utan att vara glad så länge det inte finns anledning att vara ledsen.

Att inte oroa sig för saker som kanske aldrig kommer att ske är ju rätt onödigt.
Jag är inte expert på just det. Jag kan bli svettigt nervös över att sonen ska ut och köra bil, eller att maken inte svarar i telefon. Tankarna vill gärna skena iväg och måla upp allsköns skräckscenarier. Men jag försöker kämpa emot det. Jag försöker att vara glad så länge jag inte har skäl att vara annat.
Livet är för kort för att oroas bort. Livet ska levas.
Exempelvis försöker jag nu att inte oroa mig för om jag lyckas logga in nästa gång eller ej. Andas in, andas ut…just idag kunde jag logga in.

Fridens liljor, hörni.

Så många frågor.

Jag tänkte skriva om de tvetydiga känslor jag har inför det faktum att jag inom kort kommer att avsluta min nuvarande tjänst men så loggade jag in och möttes av en notis om att jag har 148 kommentarer. Då tappade jag tråden.
Jag har saknat mina kommentarer, och inte haft en aning om hur jag ska hitta dem från min bloggsida. Säkerligen hade jag kunnat lista ut var jag skulle kunna hitta dem, om jag hade haft lite mer tid. Eller energi. Nu har jag inte haft det varpå de stannat i det fördolda.
Tills nu.

”Kommentarer
148″
står det i vänsterspalten.
Vems är alla kommentarer? Några verkar vara mina, men definitivt inte alla. Och var kommer de ifrån? Hur kunde de helt plötsligt ploppa in där i min vänsterspalt?
Så många frågor, och så attans lite energi har jag att lägga på det.
Antar jag låter det bero. Antar det inte spelar någon större roll egentligen.

När jag var yngre låg jag liksom i framkanten av allt som hände.
Jag hade koll, var en av de där som gick att fråga om råd när det gällde internetet. Numera skvalpar jag runt i bakvattnet och blir lika förvånad varje gång jag lyckas med något jag inte riktigt vet hur jag lyckats med. Jag tror ju inte att det är så att min hjärna stelnat med åren, utan jag inbillar mig att det beror på att jag helt enkelt fokuserar på andra saker nu än förr. Kanske är det till och med så att min adhd-hjärna blivit uttråkad och inte längre tycker att internetet är särskilt spännande. Inte spännande = rätt ointressant.

Jag tror jag blivit lite mätt på internet.
Mängden information som finns där ute är bara så tröttsam. Visst använder jag det för att leta fakta om saker som intresserar mig, och visst surfar jag in på sociala medier för att hålla lite koll på vännerna, men jag har inte längre något intresse av att bara surfa runt på måfå. Då umgås jag hellre med familjen, eller ser en film. Eller hänger tvätten.

Kattis betraktar livet från ovan.
Kattis betraktar livet från ovan.

Internet ger mig lite samma känsla som jag får när jag går in i ett varuhus; hylla upp och hylla ner fullproppad med olika saker. Olika intryck. Har en, som jag, en lite stukad sorteringsförmåga så är det snudd på outhärdligt. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde hoppa upp på en av hyllorna och sitta där uppe och betrakta alla stressande shoppare istället för att trängas med dem. Det hade inte blivit så mycket handlat, men ack så skönt det hade varit. Well, när jag äntligen hittat en affär jag gillar byter jag inte. Då vet jag var det jag behöver finns och kan låta bli att kolla på allt det där andra. Det funkar finfint, ända tills de bygger om. Då blir det kaos. Och så svär jag lite tyst för mig själv medan jag lider mig igenom shoppingrundan och därefter somnar ovaggad på kvällen.

Nu ska jag ta min aningen övertrötta hjärna och försöka varva ner.
Det innebär att datorn ska stängas av så att det där gräsliga varvakenhelanatten-skenet lämnar mina hornhinnor innan jag lägger huvudet på kudden.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Lite gnäll bara.

Känner mig lite småyr.
Lite täppt. Lite svid i ögon. Lite huvudvärk. Lite magont. Lite krax i halsen. Lite illamående.
Känner mig lite av allt. Men riktigt sjuk är jag inte. Förvisso något att vara tacksam över men det känns ändå så onödigt att vara småsjuk. Längtar efter varmare väder, ledighet. Längtar efter att slappna av och bara vara.

Längtar efter sommarvärme! (Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)
Längtar efter sommarvärme!
(Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)

Maken sitter i soffan i vardagsrummet och ömsom tjoar, ömsom grymtar.
Fotbollssäsongen har ju dragit igång, han har fullt upp om kvällarna. Själv sitter jag i fåtöljen framför TVn på ovanvåningen och tittar på engelsmän som vill köpa hus. Exakt varför jag tycker det är intressant att irritera mig över att de alla blir överdrivet förtjusta över bjälkar i taket, eller småfnissa åt att de tycker att rum på 2×4 m är rymliga, vet jag inte. Jag skyller på mamma. Det var hon som fick mig att börja titta på husjakter i Storbritannien.

Imorgon bitti ska Bönan till tandläkaren.
Bönan är inte överdrivet förtjust i det här med att gapa. Inte överdrivet förtjust i tandborstning.
Jag ser nog ut som ett enmanstivoli varje kväll när jag ska försöka borsta tänderna på henne. Där står jag som en ostkrok (japp, ostKROK. Jag är norrlänning) sjungande för full hals på påhittade sånger om hur rena tänderna blir medan jag kämpar för att försöka se så positiv ut som möjligt.
Ska bli intressant att se hur det går för tandläkaren imorgon.

För övrigt har jag fått hälsporre.
Bara för att förstärka den där känslan av att vara eländig.
Ska hugga in på lite ost och kex nu. Det är jag värd.
Åt det igår också. Och i förrgår. Och dagen innan dess.
Jo, jag tenderar att fastna. För något år sedan åt jag sushi till lunch varje vardag i sju månader. På allvar alltså.
Men, jag är hyfsat ok ändå.

Fridens liljor, hörni.

Bokstavsmorsan

Jag har alltid hävdat att det som känts självklarast i mitt liv är min roll som mamma.
Mina barn är mitt allt. På allvar. Jag har inget behov av egentid. Jag tar tillvara på varenda sekund jag får tillsammans med dem. Snart flyttar de hemifrån, då kan jag sitta där med hur mycket egentid som helst. Det här är alltid inte på något vis ett sätt för mig att säga till andra att jag tycker att de är hemska som känner att de vill ha egentid. Absolut inte. Vi är alla olika. Jag säger bara att jag inte känner det behovet.

Jag försöker följa mina barn.
Jag har lekt det de vill leka, och jag gör det fortfarande. Inom rimliga gränser givetvis. Jag har aldrig någonsin upplevt att mina diagnoser på något vis skulle vara ett problem för mig som förälder. Inte förrän i förra veckan…

Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.
Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.

I förra veckan pärlade jag med Bönan.
Hon har tröttnat på pärlplattor och vill numera göra halsband och armband. Jag älskar att pyssla tillsammans med henne.
Vi satt uppkrupna i soffan i hennes rum, med varsitt långt snöre och en stor hink med pärlor mellan oss. Hon pärlar hejvilt, med alla möjliga färger i alla möjliga konstellationer. Har aldrig reagerat över det utan bara tyckt att kreationerna varit ljuvliga eftersom det är mitt barn som skapat.
Själv trär jag dock på pärlorna så att de bildar det mönster jag vill ha. Allt annat vore otänkbart.
Att jag och Bönan pärlar har aldrig någonsin varit ett problem…
…förrän hon helt plötsligt ville ”hjälpa mamma”.

Hennes runda goa små fingrar började trä pärlor på mitt halsband.
En efter en. Blå, grön, blå, röd, grön, vit, blå, gul, rosa, röd, blå, blå, blå, röd….
IIHH!!!!
Den känsla av obehag som smög sig på mig är svår att beskriva.

Nej, nej, nej….mitt mönster blir fel. Pärlorna träs på i fel ordning. SLUUUUUTA! Nej, nej, nej!!!

Jag tänkte det alltså. Jag sa det inte till henne givetvis.
Jag log, och led, och kämpade med mig själv. Lyckades till och med tacka henne för hjälpen.

Det är så konstigt hur oerhört fruktansvärt hemskt det kan kännas att pärlor träs på ett snöre i fel ordning.
Det kändes alltså så hemskt att jag var tvungen att pärla om halsbandet när hon somnat. Än är hon för liten för att lägga märke till det. Innan hon blir så stor att hon gör det måste mamman ha bemästrat detta. Det är bara att öva. Hädanefter ska jag trä på pärlor på trådar utan någon som helst tanke på mönster.

Jag blir svettig och stressad av blotta tanken.
Men vad gör en inte för sina guldklimpar?

Fridens liljor!

 

Myndig.

Idag fyller Solskenet arton år.
18.
Myndig.

År 2010
År 2010

Igår fyllde jag fyrtiotvå.
42.
Medelålders.

Solskenet kan vara den ende artonåring hittills som inte vill vara arton. Han tycker sjutton känns bättre, mindre ansvarskrävande liksom.
Själv är jag fyrtiotvå. Känns inget särskilt. Känns vare sig dåligt eller fantastiskt. Känns bara som jag, helt enkelt.

Så lång tid har förflutit sedan Solskenet låg och vrålade på golvet i matvaruaffären.
Och ändå minns jag det som igår.
Så många år har passerat sedan jag fyllde arton.
Och ändå minns jag det så väl. Åtminstone bitvis. Fragment.

Minnet är väl en gåta ändå.
Jag minns inte var jag lade saxen fyra minuter efter att jag använt den men jag minns hur det brödet i ugnen doftade den där dagen när Solskenet föddes.

Livet med Solskenet var inte alltid helt friktionsfritt när han var liten men faktum är att jag har älskat varenda dag.
Mitt hjärta fylls av värme när jag betraktar den unge man jag numera delar hus med, och likaså när jag blundar och ser den prickige lille nyfödde killen.
Jo, han var prickig. Jag hade ätit jordgubbar den dagen. Det ska en inte göra. Då kan bebisen bli prickig. Det sa i alla fall barnmorskan.
Prickarna försvann rätt kvickt dock.
Jag minns hur jag satt i en fåtölj på BB i Hudiksvall, med mitt perfekta lilla penntroll i famnen, och tänkte att livet var fullkomligt.

Tack för att jag fått äran att vara din mamma.
Så länge jag andas finns jag här för dig!
Jag älskar dig!

Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3
Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3

Anhöriga – det glömda folket.

Tre av fyra personer har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående.
Ändå pratar vi så himla lite om hur livet med psykisk ohälsa kan vara. Det skiljer sig givetvis åt beroende på vilken typ av psykisk ohälsa det handlar om, beroende på vilken människa som lever med psykisk ohälsa, och beroende på hur livssituationen i stort ser ut. Och ändå finns det nog väldigt många gemensamma nämnare också. Så många fler än vad vi inser.

Jo, det pratas nog mer om psykisk ohälsa nu än tidigare. Lyckligt nog.
Människor med egna diagnoser hörs mer. Berättar mer. Och människor utan diagnoser lyssnar lite mer. Förstår lite bättre hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Men det finns en grupp människor som försvinner i bruset….

…de anhöriga.

syren

Anhöriga till människor med psykisk ohälsa är en enormt stor grupp, och ändå finns de nästan inte på kartan.
Stödet till anhöriga är över lag så litet att det borde vara straffbart. Människor lämnas ensamma i sin kamp för att orka med vardagen. De anhöriga ska väldigt ofta inte enbart vara ett stöd för den som är sjuk, de ska också se till att vardagen fungerar.

Ta anhöriga  till en människa som lever med depression exempelvis.
Depression handlar inte om att någon är lite ”deppad”.
Depression är en fruktansvärd sjukdom som ofta förändrar människor. Och förlamar dem.
För den som lever med depression kan livet vara helt svart, även då utomstående tänker att personen har allt.
Och för de anhöriga….

De anhöriga ska lämna och hämta på förskolan och skolan.
Handla. Städa. Tvätta. Rensa i trädgården. Sopsortera.
Hålla ordning på ekonomin. Arbeta så mycket som möjligt eftersom den sjuke inte längre orkar arbeta, och följaktligen har en mycket lägre inkomst.
De anhöriga ska minnas alla möte, och också gå på dem; föräldramöten, möten i fotbollsklubben, möten med vägföreningen eller hyresgästföreningen, och kanske även möten med den sjukes sjukvårdskontakter. Och så barnens vårdkontakter givetvis.
De ska ha koll på medicinlistor och vilka recept som ska förnyas. De ska sitta i kö på apoteket på lunchen.
De ska gå ut med hunden. De ska ringa rörmockaren. De ska rensa vasken. De ska underhålla huset. De ska aktivera barnen. De ska hjälpa till med läxor.
Och de ska göra allt detta medan de lever med någon som stundom blir helt personlighetsförändrad och tappar förmågan att visa uppskattning. Någon som kanske till och med är lättretad och egocentrerat elak. Någon som ligger i ett mörkt rum i dagar och inte klarar att lämna huset.
Och samtidigt ska de finnas där för barnen, förklara och stå för stabiliteten. Och de ska ha förståelse för att den människa de älskar drabbats av en sjukdom som gör att de just nu tappat greppet om livet.

Att vara ensamstående förälder kan vara en utmaning.
En är ensam om ansvar, ensam om alla göromål. Tro mig, jag vet. Jag har varit ensamstående med barn.
Men att vara ensamstående är en fis i rymden i jämförelse med hur det är att vara anhörig till någon som lever med långvarig psykisk ohälsa. Tro mig, jag vet det också.
Och för de anhöriga finns pinsamt lite stöd att få. Det lilla stöd som finns kräver att den anhöriga, som redan är belastad upp över huvudet, aktivt letar reda på det. Ingen ringer den anhörige och säger;
Hej, jag vet att du lever med en människa som har psykisk ohälsa. Vilket stöd behöver du? Har du någon att prata med? Du vet, du måste prata för att inte gå under. DU är inte ensam. Orkar du?

Ingen ringer den anhörige.
Den anhörige sätter en fot framför den andre och hoppas att benen ska bära ytterligare lite till.
Det är faktiskt helt oacceptabelt.
Kan vi inte börja prata om det.

Gärna igår!

 

Nej men hej.

Nej men hej.
Känns nästan som jag är helt ny här, en färsking, trots att jag skrev mitt första inlägg i oktober 2010.
Har förtvivlat försökt logga in i en månads tid men inte haft någon framgång. Förändringarna i inloggningsprocessen verkade ha något emot mig. De verkade vilja förändra bort mig (men jag väljer att inte fatta vinken). Tvärnit på tvärnit på tvärnit.
Men nu är jag åter i alla fall. Känns skönt. För mig åtminstone.

Bönans treårstårta. Skulle föreställa en My Little pony. Den blev åtminstone flerfärgad, och Bönan blev nöjd. Det är liksom huvudsaken.
Bönans treårstårta. Skulle föreställa en My Little pony. Den blev åtminstone flerfärgad, och Bönan blev nöjd. Det är liksom huvudsaken.

Var börjar jag?
Det har ju hänt en del sedan sist. Bönan har fyllt tre år till exempel. Tre hela år. Min bebis. Min bebis? Hon som helt nyss låg som ett litet knyte i min famn. Numera trampar hon bestämt runt och bestämmer själv. Just att bestämma själv är viktigt när en är tre år gammal. ”Jag kan, mamma. JAG KAN!”

Solskenet fyller arton om några veckor.
Jag får brev efter brev som påminner mig om det.
Försäkringskassan skriver och berättar att mitt barn blir myndigt. Banken gör detsamma. Han flyttas över till vuxen på både diabetesmottagning och psykiatri. Vuxen? Min lilla plupp.

Storebror fyller tjugotre i år.
Han är en skäggig flyttkarl på 1.93 som passerat hundrakilosstrecket för ett bra tag sedan. Jag minns ju som igår när han kom cyklande i racerfart på sin lilla plastpolismotorcykel.

Är det bara jag eller går åren fortare ju äldre en blir?
Jag får lite panik emellanåt. Vill stoppa tiden lite, eller åtminstone bromsa in en smula. Tick tack, klockan går, och dagarna liksom flyter ihop. Tar jag tillvara på tiden? Tar jag tillvara på livet?
Jag försöker göra det. Jag försöker ägna den tid jag har på det som är viktigt; min familj.
Jag lyckas inte alltid men jag gör mitt bästa.

Själv fyller jag snart fyrtiotvå.
Det har jag faktiskt inte alls så svårt att greppa. Fyrtiotvå liksom, vad är väl det. Jag är ju den jag är, den jag alltid varit. Så känns det i alla fall. Fast när jag tänker på att Alfons Åbergs pappa var trettiosex, ja då känns fyrtiotvå helt plötsligt inte helt ungt. Pappa Åberg, han är ju liksom ingen färsking direkt. Äh, vi glömmer pappa Åberg. Jag är inte gammal alls. Knappt medelålders. Att mina barn blir äldre i rasande fart, det verkar min hjärna dock ha svårare att ta in.

För övrigt ska jag tydligen betala tjugotusen i restskatt.
Härliga tider.
Men ja änt bitter.
Eller jo, det är jag. Som attan.

Blä.

 

 

Frustration.

Känner viss frustration ikväll.
Förra veckan låg jag däckad i influensa, och veckan innan dess var jag hemma med en sjuk Böna. Redan innan virusattacken inleddes hade jag väldigt mycket att göra på arbetet eftersom jag hade tre veckors semester över jul och nyår. Så här efter två veckors febersnörvlande har jag inte längre mycket att göra. Jag har så mycket att göra att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Jag är inte särskilt lättstressad.
Vågar påstå att jag snarare är väldigt stresstålig. Logikerhjärnan tar över och jag tar helt enkelt en sak i taget. Jag kan inte rå för att vi varit sjuka och det vore ologiskt av mig att må dåligt över att jag inte haft möjlighet att arbete medan jag varit sjuk. Jag är ju ingen robot. Jag kan ju liksom inget annat än att fortsätta arbetet när jag är frisk.
Jag gör en lista och börjar bocka av den.
Jag kan inte trolla.
Jag är tyvärr helt omagisk.

Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.
Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.

Det jag däremot tycker är väldigt jobbigt är det faktum att andra människor kommer i kläm.
Att människor jag träffar i mitt arbete fått vänta i två veckor på att få tag i mig, det känns jobbigt. Att jag inte hinner ringa alla de som sökt mig första dagen jag är åter på arbetet, eller ens andra eller tredje dagen, känns ännu värre. Jag förstår så deras frustration över att inte få tag i den där människan som aldrig svarar, som aldrig ringer tillbaka.
Förbaskade sockärring.
Önskar ofta att jag kunde finnas tillgänglig på telefonen precis alltid när någon behöver mig, eller att jag hade möjlighet att träffa människor oftare. Men när dagarna är fullbokade med möten finns ingen möjlighet att samtidigt prata i telefon. Önskar ofta att jag kunde duplicera mig…eller lite till. Hade underlättat att han åtminstone en fyra fem versioner av sig själv.
Det är häri min frustrationen ligger.
Jag blir inte stressad men jag blir frustrerad över att tiden inte kan tänjas.

Jag vet att jag måste acceptera att tiden är begränsad.
Jag kan inte gå runt och vara upprörd över tidsbrist för då naggar jag på min energi, energi som så väl behövs. Jag vet också att min situation inte är unik, och att arbetsgivare runt om i landet vänder ut och in på sig själv för att försöka skapa mer tid. Bättre villkor.
Jag kan oftast hantera detta, och jag lyckas oftast fördela den bristfälliga tiden så att den räcker hyfsat. Det är mest efter längre frånvaroperioder som denna typ av svårare frustration kikar fram.
Känner mig oerhört tacksam över att erfarenhet lärt mig att jag kommer att vara ikapp om några veckor. Jag klamrar mig fast vid den tanken, och ticsar av mig stressen i soffans trygga famn.

Fridens liljor, hörni.

Genvägar är senvägar. Eller?

Nätshopping.
Jag har länge shoppat på nätet. I tre år i rad har jag inhandlat alla julklappar utan att sätta min fot i en affär. Kläder handlar jag också på nätet, till hela familjen. Tvättmaskiner, gräsklippare, tyger, husgeråd. Det mesta.
Mat har jag däremot handlat i affären. Med svetten lackande och ett stresspåslag som heter duga har jag släpat runt mig själv, ungar och kundvagn i åratal. Jag har alltid avskytt det. Att det går att handla mat online har jag vetat länge men jag har liksom aldrig kommit mig för. Tills igår.

Loggade in på favoritaffärens hemsida och storhandlade hemma i soffan.
Idag hämtade jag upp de redan betalda, färdigpackade, kassarna i affärens förbutik och var tillbaka i bilen på tio minuter. Ingen svett, ingen stress…bara en ohyggligt härlig känsla av lättnad. Hämtade Bönan på förskolan och njöt av tanken på att jag inte skulle behöva asa med en arg liten matvaruaffärshatare för att kylskåpet skulle bli välfyllt igen. Kände mig oerhört tillfreds, lugn och glad. Ända tills jag kom hem…

…och insåg att hälften fattades.
I samma veva försökte Bönan pussa katten som satt på fönsterbrädan. Katten ville inte alls bli pussad utan gjorde ett svanhopp över hela köksbordet, rev med sig en blomkruka som givetvis lyckades hålla sig upp och ner genom hela färden och följaktligen spred ut jord över både köksbord och köksmatta. Den landade sedan strategiskt upp och ner i en av matkassarna. Lite jord i den också, med andra ord. Och som om det inte räckte lyckades jag välta ut hela kompostpåsen på köksgolvet när jag försökte sopa upp blomjord och slänga i den.
Och vips var lugnet inte så lugnt längre.

Ringde favoritaffären och gjorde mitt bästa för att inte låta irriterad när jag meddelade att hälften av mina varor saknades.
Medan jag pratade i telefonen, och samtidigt försökte skopa upp det organiska avfallet i en ny kompostpåse, ville min energiska lilla Böna absolut servera mig plastpizza och kaffe. Försökte febrilt höra vad den butiksanställde sa till mig medan Bönan undrade om jag ville ha påfyllning.
Svetten började rinna, och jag tänkte att jag väl fick skylla mig själv som hade trott att det skulle gå att ta en genväg.

En timme senare ringde det på dörren och mina uteblivna varor levererades tillsammans med flera ursäkter.
Innan dess hade jag lyckats sno ihop en riktigt god köttfärssås, och även ätit väldigt god låtsasbanansoppa och kramats med Bönan. När min logiska hjärna väl vunnit över stresshjärnan så insåg jag att Bönan givetvis hade försökt pussa katten även om jag hade haft alla matkassarna med mig hem. Vem vet, då kanske krukan hade ramlat ner och krossat syltburken också. Sitter nästan och håller tummarna för att de ska glömma ge mig några påsar nästa gång också så att jag får dem levererade till dörren, för faktum är att jag faktiskt bara behövde bära tre kassar av nio själv.
Himla smidigt.

Fridens liljor, hörni.

Avslutningsvis vill jag också deklarera följande; I mitt namn slåss ni inte! #inteerkvinna
Avslutningsvis vill jag också deklarera följande;
I mitt namn slåss ni inte!
#inteerkvinna

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×