Den som inte är sjuk

Jag är en aktiv människa, men även aktiva människor begränsas av den faktiska tiden.
Jag vill egentligen så mycket med dygnets timmar räcker inte. Jag har lite för mycket att göra, eftersom jag lever tillsammans med någon som är sjuk.

Det här är inget snyftinlägg. Inget fiskande efter sympatier. Inget förebrående. Inget skuldbeläggande.
Det här är bara sanningen. Den som lever med någon som är sjuk har så mycket mer att göra än de som inte lever tillsammans med någon som är sjuk.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk är ofta den på vars axlar hushållets försörjning vilar. Både ekonomiskt och rent funktionellt.
Den som inte är sjuk behöver arbeta, för sjukpenningen som den som är sjuk får är inte direkt något att hurra över.
Den som inte är sjuk behöver lämna och hämta barn på förskola och skola, för det orkar inte den som är sjuk.
Den som inte är sjuk behöver städa, tvätta, diska, laga mat, betala räkningar, kratta, sortera sopor, sköta inköp på apotek, boka tider, gå på utvecklingssamtal, kastrera katter, läsa läxor med barnen, leka, plocka döda blomblad, handla mat, handla kläder, byta glödlampor, skotta, öppna brev, posta brev, bädda, packa gympakläder, se till att deklarationerna skickas in, följa med på läkarbesök, försöka tänka ut strategier, läsa lappar, vabba och ändå tjäna pengar, komma ihåg allt, göra allt, klara allt.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk lever med en konstant rädsla över själv bli sjuk. För hur ska det gå? Vem ska göra allt om den som inte är sjuk får magsjuka? Vem tar hand om smutstvätten då?

Nej, jag går inte på knäna. Jag trivs rätt bra med livet, och jag mår bra.
Visst blir jag sliten emellanåt men fyra år har ju gjort tillvaron tillsammans med någon som är sjuk till vardag. Och vad är alternativet?

Någon tid över har jag dock inte. Den äts liksom upp. Försvinner.
Jag mår bra, och jag tror jag gör det tack vare min logiska hjärna. Den sorterar upp allt i kategorier.
– Det som måste göras nu.
– Det som kan göras sedan.
– Det som egentligen inte behöver göras alls.

Min logiska hjärna säger åt mig att slänga mig i soffan om kvällarna. Att ta det lugnt. Den säger åt mig att jag inte kommer att orka med en massa olika aktiviteter, och jag lyssnar på den.
Jag tänker att en dag kommer jag att ha tid för aktiviteter. Tills dess tar jag det lugnt, och behåller förståndet och hälsan. Det är så oerhört viktigt att lyssna på sig själv. På riktigt. För annars blir den som inte är sjuk rätt snart den som är sjuk.

Fridens liljor, hörni. <3

Så många frågor.

Jag tänkte skriva om de tvetydiga känslor jag har inför det faktum att jag inom kort kommer att avsluta min nuvarande tjänst men så loggade jag in och möttes av en notis om att jag har 148 kommentarer. Då tappade jag tråden.
Jag har saknat mina kommentarer, och inte haft en aning om hur jag ska hitta dem från min bloggsida. Säkerligen hade jag kunnat lista ut var jag skulle kunna hitta dem, om jag hade haft lite mer tid. Eller energi. Nu har jag inte haft det varpå de stannat i det fördolda.
Tills nu.

”Kommentarer
148″
står det i vänsterspalten.
Vems är alla kommentarer? Några verkar vara mina, men definitivt inte alla. Och var kommer de ifrån? Hur kunde de helt plötsligt ploppa in där i min vänsterspalt?
Så många frågor, och så attans lite energi har jag att lägga på det.
Antar jag låter det bero. Antar det inte spelar någon större roll egentligen.

När jag var yngre låg jag liksom i framkanten av allt som hände.
Jag hade koll, var en av de där som gick att fråga om råd när det gällde internetet. Numera skvalpar jag runt i bakvattnet och blir lika förvånad varje gång jag lyckas med något jag inte riktigt vet hur jag lyckats med. Jag tror ju inte att det är så att min hjärna stelnat med åren, utan jag inbillar mig att det beror på att jag helt enkelt fokuserar på andra saker nu än förr. Kanske är det till och med så att min adhd-hjärna blivit uttråkad och inte längre tycker att internetet är särskilt spännande. Inte spännande = rätt ointressant.

Jag tror jag blivit lite mätt på internet.
Mängden information som finns där ute är bara så tröttsam. Visst använder jag det för att leta fakta om saker som intresserar mig, och visst surfar jag in på sociala medier för att hålla lite koll på vännerna, men jag har inte längre något intresse av att bara surfa runt på måfå. Då umgås jag hellre med familjen, eller ser en film. Eller hänger tvätten.

Kattis betraktar livet från ovan.
Kattis betraktar livet från ovan.

Internet ger mig lite samma känsla som jag får när jag går in i ett varuhus; hylla upp och hylla ner fullproppad med olika saker. Olika intryck. Har en, som jag, en lite stukad sorteringsförmåga så är det snudd på outhärdligt. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde hoppa upp på en av hyllorna och sitta där uppe och betrakta alla stressande shoppare istället för att trängas med dem. Det hade inte blivit så mycket handlat, men ack så skönt det hade varit. Well, när jag äntligen hittat en affär jag gillar byter jag inte. Då vet jag var det jag behöver finns och kan låta bli att kolla på allt det där andra. Det funkar finfint, ända tills de bygger om. Då blir det kaos. Och så svär jag lite tyst för mig själv medan jag lider mig igenom shoppingrundan och därefter somnar ovaggad på kvällen.

Nu ska jag ta min aningen övertrötta hjärna och försöka varva ner.
Det innebär att datorn ska stängas av så att det där gräsliga varvakenhelanatten-skenet lämnar mina hornhinnor innan jag lägger huvudet på kudden.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Bokstavsmorsan

Jag har alltid hävdat att det som känts självklarast i mitt liv är min roll som mamma.
Mina barn är mitt allt. På allvar. Jag har inget behov av egentid. Jag tar tillvara på varenda sekund jag får tillsammans med dem. Snart flyttar de hemifrån, då kan jag sitta där med hur mycket egentid som helst. Det här är alltid inte på något vis ett sätt för mig att säga till andra att jag tycker att de är hemska som känner att de vill ha egentid. Absolut inte. Vi är alla olika. Jag säger bara att jag inte känner det behovet.

Jag försöker följa mina barn.
Jag har lekt det de vill leka, och jag gör det fortfarande. Inom rimliga gränser givetvis. Jag har aldrig någonsin upplevt att mina diagnoser på något vis skulle vara ett problem för mig som förälder. Inte förrän i förra veckan…

Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.
Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.

I förra veckan pärlade jag med Bönan.
Hon har tröttnat på pärlplattor och vill numera göra halsband och armband. Jag älskar att pyssla tillsammans med henne.
Vi satt uppkrupna i soffan i hennes rum, med varsitt långt snöre och en stor hink med pärlor mellan oss. Hon pärlar hejvilt, med alla möjliga färger i alla möjliga konstellationer. Har aldrig reagerat över det utan bara tyckt att kreationerna varit ljuvliga eftersom det är mitt barn som skapat.
Själv trär jag dock på pärlorna så att de bildar det mönster jag vill ha. Allt annat vore otänkbart.
Att jag och Bönan pärlar har aldrig någonsin varit ett problem…
…förrän hon helt plötsligt ville ”hjälpa mamma”.

Hennes runda goa små fingrar började trä pärlor på mitt halsband.
En efter en. Blå, grön, blå, röd, grön, vit, blå, gul, rosa, röd, blå, blå, blå, röd….
IIHH!!!!
Den känsla av obehag som smög sig på mig är svår att beskriva.

Nej, nej, nej….mitt mönster blir fel. Pärlorna träs på i fel ordning. SLUUUUUTA! Nej, nej, nej!!!

Jag tänkte det alltså. Jag sa det inte till henne givetvis.
Jag log, och led, och kämpade med mig själv. Lyckades till och med tacka henne för hjälpen.

Det är så konstigt hur oerhört fruktansvärt hemskt det kan kännas att pärlor träs på ett snöre i fel ordning.
Det kändes alltså så hemskt att jag var tvungen att pärla om halsbandet när hon somnat. Än är hon för liten för att lägga märke till det. Innan hon blir så stor att hon gör det måste mamman ha bemästrat detta. Det är bara att öva. Hädanefter ska jag trä på pärlor på trådar utan någon som helst tanke på mönster.

Jag blir svettig och stressad av blotta tanken.
Men vad gör en inte för sina guldklimpar?

Fridens liljor!

 

JAG KAN!

Sitter här i soffan med svidande näsa, och rosslande bröstkorg.
Höstens första virus har anlänt. Tack vare en sådan där fiffigt se-dina-minnen- app kan jag konstatera att läget var detsamma för exakt fem år sedan. Det är ju härligt att bli påmind om. Eller nåt.

Inte särskilt pigg...
Inte särskilt pigg…

I alla fall.
Låg ikväll, hostandes och snörvlandes, bredvid min trötta lilla Böna och tittade på Daniel Tiger. Daniel skulle gå på restaurang, och var tvungen att vänta.
”Det är jobbigt att vänta, eller hur?!”
, sa Daniel Tiger och tittade ut ur rutan.
”JaaaAaaa, det är det!”, utbrast Bönan. Hon vände sig om mot mig och upprepade; ”Det ÄR jobbigt att vänta, mamma!”

Mina händer vill skriva att Bönan är i en helt ljuvlig ålder just nu, men det är liksom fel, fast det är rätt. Varenda ålder är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Det ljuvliga med just den här åldern, två-och-ett-halvtisch typ, är att den egna viljan liksom blomstrar.
Bönan kan allt själv. Och hon SKA göra det själv. Punkt slut.

JAG: Kom så ska vi klä på dig kläderna.
BÖNAN: Nä, jag kan!
JAG: Ja, du kan. Kom så ska du få kläderna av mig så att du kan klä på dig själv.
BÖNAN: Nä, inte haaaaa den. Ha Sessan Sia-klänning!
JAG:
Nej, men den är inte så praktisk att ha på förskolan.
BÖNAN: Den är MIN!
JAG: ….sant. Den är din. Ta den du.
Jag tror på att välja sina strider. Det är inte särskilt viktigt för mig att ha rätt.  Det är däremot oerhört viktigt för Bönan att få utöva sin egen vilja just nu.

Bönan står för middagen...
Bönan står för middagen…

JAG: Nu ska jag laga mat.
BÖNAN: Jag KAN laga mat osså!
JAG: Ja, du kan hjälpa mig. Vill du det?
BÖNAN: Ja, jag KAN.

* LAGAR MAT TILLSAMMANS*

JAG: Kom så dukar vi fram maten på bordet och sätter oss och äter.

BÖNAN: * Vansinnesutbrott x 3. Slänger sleven i marken. Knuffar undan tallriken. Gallskriker.*
JAG: Men vad är det, hjärtat? Jag förstår inte. Varför är du ledsen?
BÖNAN: *Fortsatt illvrål och golvstamp.*
JAG: Vi ska ju äta maten som du och jag har lagat tillsammans.
BÖNAN: *Springer in på sitt rum och smäller igen dörren. Illvrål. Gråt.*

Efter ett tag kikar hon fram bakom köksbänken igen. Fortfarande ledsen.
Jag sätter mig på huk och hon kommer fram till mig och kryper upp i min famn.
Jag frågar henne vad som blev fel, och varför hon är ledsen.
Bönan andas in några gånger, lite sådär eftergråtigt, och säger;

”Jag tulle säga vassego maten fädig!”

Älskade unge. Klart hon skulle säga Varsågod, maten är färdig. Hon hade ju lagat maten. Och så kommer jag och förstör. Inte konstigt hon blev ledsen och arg.

Det är så härligt att få uppleva ytterligare en underbar unges uppväxt.
Det är så otroligt ljuvligt att få lära känna en ny liten människa.
Jag har ibland haft svårt att tolka andra människor, men barn har aldrig varit en del av det problemet. Barn är så logiska. Deras känslor är så äkta. Och tar en sig bara tid så står det strax klart att barns alla reaktioner vilar på en mycket logisk grund. Det gäller bara att lyssna noga, och ta sig tid att förstå.

Nu är treon intagen, och jag ska preparera mig med nässpray. Håller tummar och tår för att jag inte hostar bort denna natt också.

Fridens liljor, hörni.

Pip. Tack för kaffet.

Det händer igen.
Och igen.
Och igen.
Jag stöter på viktiga saker, saker jag har tankar om. Saker jag vill berätta om. Skriva om.
Och sedan stöter jag på ännu mer viktiga saker, som jag också vill skriva om.
Efter det dyker jag över en riktigt viktig sak.
”Oj, detta är viktigt”, tänker jag, ”detta ska jag skriva om.”
Ofta har jag liksom helt färdiga inlägg i huvudet. De flimrar upp blixtsnabbt, och känns sådär helt självklara. Ni vet så där självklara att en tänker att en absolut aldrig skulle kunna glömma.
Och ändå glömmer jag, när nästa tanke kommer.

Vältränad. Ack så vältränad.
Vältränad. Ack så vältränad.

På fikarasten bad en kollega mig ta kaffe även till henne.”Javisst”, sa jag, ”självklart!”
Gick ner för tre trappor, genom trapprum och foajé för att sedan ställa mig i fikakön. Den var inte särskilt lång den där kön. Tog en kopp kaffe och en fralla och betalade. En annan kollega, som följt med ner, frågade mig lite försynt om jag tagit kaffe till vår kaffetörsiga kollega där uppe.
Oj. Nej. Jag glömde visst.
Tre trappor, ett trapprum och en foajé var mer än mitt minne klarade av.
Jag vet det egentligen, men den där vetskapen är liksom som bortblåst i de där stunderna när det känns helt självklart att jag ska komma ihåg.

Mitt arbetsminne är inte riktigt på topp.
Eller rättare sagt, det är urgräsligt dåligt.
Hade jag gått ner för att hämta kaffe helt ensam, utan att samtidigt prata med min kollega, så hade jag troligtvis kommit ihåg. För då hade jag varit tvärfokuserad på uppgiften. Jag hade tyst mantrat ”Fika till mig, och kaffe till kollegan. Fika till mig, och kaffe till kollegan” ända tills jag beställt det. Mantrar jag inte försvinner det. Och ja, jag har svårt att mantra och prata med någon samtidigt.

Mina arbetsdagar förgylls av pipanden.
För varje sak jag absolut inte får glömma ställer jag ett larm.
Pip pip. Ring X.
Pip pip. Skicka brev till Z.
Pip pip. Lägg i mer pengar i parkeringsautomaten.
Kanske tänker någon att det måste vara stressande att mobilen piper med jämna mellanrum. Kanske skulle det vara stressande för alla de som har den där förmågan att minnas? För mig är det dock allt annat än stressande. För mig är pipandet lugnet självt.
Pip innebär att jag kan slappna av.
Pip innebär att jag kan lägga min energi på det jag ska göra istället för på att försöka komma ihåg saker jag ändå inte kommer att komma ihåg.

Så. Hur ska jag då minnas alla de där viktiga sakerna jag vill skriva om?
Har haft tanken på att bära med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina tankar när de dyker upp. Har också funderat över att använda anteckningsfunktionen i min mobil. Har inte funderat klart. Återkommer.
Kanske är det så att det inte är hela världen om jag inte minns allt det där jag tänker. Kanske är det min hjärnas sätt att säga;
”Sluta tänk på fyrtioåtta saker samtidigt. Fokusera. Gör färdigt det du håller på med innan du påbörjar något nytt.”
För det är ju också svårt. Eller rättare sagt, det har varit svårt. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att avsluta saker jag påbörjat. Jag tror faktiskt att jag är bättre på det än folk i allmänhet. Jag har tränat intensivt på det. Övning lönar sig, inte alltid men ofta.

Och kollegan?
Hur ska jag göra för att minnas att ta med kollegans kaffe nästa gång?
Stanna upp och ställa ett larm?
Nja. Orka, liksom.
I ärlighetens namn, det allra värsta som kan hända är ju att jag glömmer kaffet, och får vända om och hämta det. Det skulle ju ge mig en extra runda i trapporna, lite extra motion. Motion är ju bra för kroppen, sägs det.
Så egenligen kan en ju säga att det skulle vara bra för mig att glömma kaffekoppen, eftersom glömskan ger min kropp lite extra motion.
En skulle kanske till och med kunna säga att det är bra för kroppen att ha dåligt arbetsminne.
Det beror ju liksom bara på hur en väljer att se på saken.

Fridens liljor, hörni.

PS. Har du uppmärksammat att jag använder mig av ordet ”en” på ställen där du tycker att det inte borde stå?
Rätt uppfattat.
Ska skriva om det nästa gång. Och nu har jag garderat mig. Nu kommer jag att minnas, för nu finns det på pränt.
Pip.
 

Gammeldomen.Typ.

Det gäller att passa på när solen väl kikar fram.
Då passar jag på att njuta av den. Eller åtminstone av att sitta i skuggan och njuta av att se den.
För höga temperaturer är ju inte riktigt min grej, men ljumma sommarkvällar i skuggan är allt bra ljuvliga.

För en ljuskänslig individ, som jag, gäller det att ha ordentliga solbrillor.
Och om den ljuskänsliga individen dessutom har synfel, som jag, så funkar inte vilka solglajjor som helst. Då behövs sådana där specialbeställda ena, med styrka i glasen.
Ungefär i samma veva som jag fyllde fyrtioett beställde jag mitt första par solglasögon med styrka. Jag behöver glasögon för jämnan numera, och när solen skiner utomhus kan jag nu stega fram klarsynt…

solbrillor

…ända tills jag kliver in i, säg, en affär och behöver läsa på något.
Då blir det mörkt.
Eller suddigt.
Med solglasögon inomhus är det svårt att läsa. Utan glasögon är det minst lika svårt.
Att stega runt i affärer med solglasögon är inget nytt för mig, det har jag gjort i många år. I vissa butiker är belysningen helt fruktansvärt gräsligt obehaglig för oss ljusskygga. I yngre år gick jag runt och kisade och led. På äldre dar struntade jag fullständigt i om någon himlade med ögonen, suckade och gav mig den där ”tror du att du är en filmstjärna. Pinsamt!”-blicken. Jag visste ju anledningen till varför jag hade solglasögon, och hade någon problem med det så var det…ja, just bara deras problem.
Men nu är det inte så enkelt längre. Numera är jag inte bara ljuskänslig, utan klenögd.

Så vad gör en då?
Tja, det enda jag kan göra är att släpa runt på två par glasögon. Ett par för syn och mot ljus, och ett par enbart för syn.
Känner mig lite som en gammal gumma när jag står där i affären och fepplar med mina glasögonfodral.
Av med glajjor, upp med glasögonfodral och på med vanliga glasen, läsa, av med vanliga glasen och ner i glasögonfodralet, knäpp igen, ner i handväskan, på med glajjor och vandra vidare. Tills jag kommer till nästa hylla och vill läsa på ytterligare en vara…same procedure as last year, James.

Just det där ”knäppet” som uppstår när en stänger igen ett glasögonfodral fyller mig av en hel massa känslor.
Jag har inget direkt minne av knäppet, ingen direkt händelse. Fylls bara en varm barndomskänsla, på något vis, och tänker per automatik på gamla människor. Har ingen aning om vem som brukade knäppa med glasögonfodral i min närhet när jag var barn, men den som gjorde det var utan tvekan en person jag tyckte väldigt mycket om. Och gammal var den också. Åtminstone i förhållande till lilla Lisa.

Nä, nu ska jag snart knäppa ner mina glasögon i glasögonfodralet och krypa ner bredvid min lilla sovande böna.
Tror jag.
Om inte hjärnan piggnar till snart.
Vilket den säkert gör.
Som vanligt.
Och jag får börja räkna får, och getter, och grisar och oj, bilen behöver servas. Och tvätten? Hängde jag tvätten? Nej sov nu.
Ett får.
Två får.
Tre får.
Skickade jag brevet till Transportstyrelsen?
NEJ!
ETT FÅR!
TVÅ FÅR!
TRE…
Ställde jag klockan?
Suck.
Går på toa och spelar spel på mobilen tills ögonen går i kors och jag tvärsomnar.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Jätteirriterande. Och Jättar i allmänhet.

”Det måste jag blogga om!”, sa jag till Storebror för någon timme sedan efter att vi pratat om sådana där urgulliga saker han gjorde för sisådär tjugo år sedan.
Nu ligger jag här i soffan och kan för mitt liv inte minnas vad det var för puttesnuttig grej jag skulle skriva om.
Det är väl ett så gräsligt förargligt fenomen det här, det med att det som nyss var självklart helt plötlsigt bara är som bortblåst. Sådant kan få mig att snöa in ordentligt.
På riktigt.
Jag blir så där riktigt vargavinter med tre meter snö-insnöad.
Och skyffeln ligger längst  nere i en snödriva någonstans.

Jag kan titta på en film under tiden.
Ha en konversation med någon.
Städa eller vika tvätt.
Det värsta är bara att jag efteråt inte har en aning om vad filmen handlade om.
Eller var jag dammsugit.
Eller varför det ligger ett par strumpor i frysen.
Det är nämligen bara kroppen som gör.
Hjärnan har annat för sig.
”Vad i hela friden var det jag tänkte på?!”

Jag brukar rynka på näsan också. För blir jag stressad, eller irriterad, eller överhuvudtaget exhalterad på något vis, så kommer ticsen som ett brev på posten. (För övrigt ett rätt dåligt talessätt numera…nu när breven inte alls bara kommer med posten längre.)
Med andra ord ligger jag här nu, blinkande och rynkande, och har svårt att fokusera på det jag skriver. För hjärnan vill egentligen inte alls skriva. Den vill bara veta vad det var jag tänkte skriva om från början!

Bönan och Jätten.
Bönan och Jätten.

Jo, jag har frågat Storebror. Han kliade sig i huvudet och mindes inte heller.
Så nu har jag smittat av mig hjärnbryderierna på mitt barn också.
Snällt.
Eller barn och barn…

Han lekte med Bönan tidigare ikväll.
De busade och han låtsades somna i hennes säng. Inget hon gjorde fick honom att vakna. Till slut hade hon placerat sin mun precis bredvid hans öra och vrålat;
”Jätten!!!”
När Storebror berättade det för mig stod Bönan bredvid, tittade först upp på honom och sedan på mig och sa;
”Ja, han ä ju jättestoooo!!!”

Well. Jag ska försöka acceptera att jag just nu inte minns vad mitt jättebarn sa när han inte var så jättestor. Maken vill se en film säger han.
Ska göra mitt yttersta.

Fridens liljor, hörni.

Svartvit och ticsande

 

Svartvit
Svartvit

Jag brukar sällan sova de där rekommenderade sju-åtta timmarna men är rätt beroende av att de timmar jag sover åtminstone följer varandra. Avbruten sömn är inte min grej.
Kände mig svartvit halva dagen.
Jag var som ett negativ hela morgonen, diffus och färglös.
Lite mörk inuti var jag ärligt talat också.
Tänkte lite mörka tankar om Platon.

När jag är trött kommer ticsen som på beställning.
Det rycker och drar lite överallt i kroppen. Bryr mig oftast inte alls om det, förutom när nackknäckandet gör ont, men idag passade det sig liksom inte riktigt. Jag hade nämnligen ett arbetsrelaterat åtagande som innefattade mig pratandes inför en massa främmande människor via videolänk.

Där satt jag, instängd i ett rum på max fem kvadrat, med en jätteskärm på väggen och en kamera rakt i  nyllet. Det hela var dessutom rätt försenat.
Näsan kliade. Den ville absolut rynka ihop sig.
Ögonen sved visst lite. De ville blinka hejvilt.
Ögonbrynen kände för att sträcka ut sig lite också. Liksom höja och sänka sig lite.
Och läpparna, ja de ville pluta och göra pruttljud.

Jag satt där ensam och väntade; trött, svartvit och ticsande.
Körde favoriten – blunda, pluta, rynka, höja.
Oha så skönt det kändes.
Och då helt plötsligt började jag undra om alla de där människorna såg mig via videolänken trots att jag inte såg dem. Vad tänkte de då? Blev de lite rädda?
Tänkte ett tag att jag skulle anstränga mig för att inte se ut som en fisk på land.
Tänkte inte så länge.
Struntade i det.
Rynkade vidare.

Det är så, förstår ni, att ticsen är Tourettes syndrom.
Och en trött Lisa som behöver ha förmågan att koncentrera sig och prestera måste få ticsa lite (eller mycket) för annars blir det mest bara pannkaka av det hela.
Så jag tänkte att de väl kunde få bli konfunderade, de där på andra sidan länken.
Tänkte att tics är en del av mig, och att jag duger precis som jag är.

När den stora skärmen äntligen tändes, och jag såg alla de jag skulle prata inför, var ticsen som bortblåsta. Antar jag blev fokuserad på det jag skulle göra istället.
Huruvida mina grimarser hade kablats iväg innan skärmen tändes eller ej vet jag inte.
Ingen sa något åtminstone.
Fast, å andra sidan, de gör de sällan…människorna.
De tittar skamset ner och låtsas som om inget hänt. Åtminstone de som inte känner mig. De som känner mig är så vana att de många gånger inte reagerar alls. Båda reaktionerna gillas, för ickereaktioner förstärker inte ticsen. Det är när någon påpekar det som det brakar loss på riktigt. Det värsta av allt är när någon ber mig att sluta. Känns lite som att ha ett gräsligt enerverande myggbett och inte få klia på det.
Usch.
Blev stressad av blotta tanken.
Måste rynka på näsan.

Nu ska jag krypa ner bredvid min sovande lilla Böna.
Och Platon, han har sängkammarförbud!

Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Forskningsetik, den ”Akademiska världen” och annat mumbojumbo…

Jag har väl ungefär 230 högskolepoäng genom min fil.kand i socialt arbete, och den komplettering jag gjorde för att få en socionomexamen.
De poäng jag har på avancerad nivå efter avklarad utbildning är nog 7,5.
Tror jag.
Jag är inte särskilt upphängd på akademiska meriter, så helt säker är jag inte. Har inte kollat, bara pluggat och blivit godkänd.
Inser att mina akademiska meriter förmodligen anses jämförbara med förskolebarnens i vissa akademiska högdjurs kretsar, så vem är väl jag att ens andas något om forskningsetik?

tokig

Well, jag är människa, och jag har levt i över fyrtio år. Fyrtioett, närmare bestämt.
Jag arbetar inom ett fält där etik är A och O. Jag anser nog att jag är kvalificerad. Vad någon annan anser bryr jag mig inte särskilt mycket om.

Jag levde länge i villfarelsen av att de som gnetat sig igenom så pass många högskolekurser att de hamnat i Akademikervärldens” toppskick besatt förmågan att skilja på sak och person.
Jag tänkte att de, om någon, värdesatte fakta och förhöll sig till dessa fakta utan att kladda in dem i en sörja av personangrepp. Eller Ad Hominem, på finaste akademikerspråk.
Den villfarelsen lever jag inte längre i.
Har insett att den Akademiska världen” inte enbart befolkas av individer med en lite bättre utvecklad förmåga att hålla sig till regler och reglementen, och att det definitivt finns individer med en egen tolkning av *etik.

Genom människor i min närhet har jag blivit medveten om att ”Akademikervärlden” har sina egna värden.
Akademikervärden, kanske?
Jag har, över lag, en oerhört hög toleranströskel då jag tenderar att tänka att saker och ting oftast grundar sig i missförstånd och/eller okunskap. Ibland klättrar dock någon, eller något, över den skyhöga tröskeln.
Det är oerhört sällan det sker, men det sker.
Uppenbarligen.

Att det förekommer oredlighet i den ”Akademiska världen” är knappast en nyhet.
Enligt doktorandombudsmannen vid Lunds universitet låter många bli att anmäla på grund av rädsla för vad en anmälan kan innebära.
Det är fruktansvärt, och skrämmande.
Jag hoppas innerligt på en ordenlig översyn av universitetens, och högskolornas, hantering av de problem som faktiskt finns.
För vet ni vad…”Akademikervärlden” är en del av den övriga världen.
Den är den del av oss.
Det är faktiskt inte en egen liten värld alls.
Inte ens en futtig liten stat.
Eller ett landskap.
Inte ens en pyttig liten by.

Jag har inga mandat att närmare yppa exakt vad min frustration grundar sig i.
Jag hoppas jag får det en dag. Innerligt.
Och jisses vad jag ska yppa då.
Jag ska yppa järnet.
Yppa, babbla, vråla. Skriva!
Förtäckta hot biter så dåligt på mig. Riktigt dåligt faktiskt. De får snarare motsatt effekt.
Hett tips.

Fridens liljor, hörni.

OBS! Väldigt akademisk hänvisning här nedan;

* Etik, av grekiskans ethos. Sedelära, moralvetenskap och den del av filosofin som försöker besvara frågor som ”Vad är det goda?”, ”Vad är det rätta?” och ”Hur bör man bete sig?” (Wikifuckingpedia)

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×