Nu har jag lärt mig…

…att slå på kommentarer.
Nu går det att kommentera igen.

Citerar Bönan;

”Mig kan!”

Är så glad över att det är vad hon känner.
Att hon kan.
Ska kämpa så länge jag lever för att hon ska fortsätta känna så.

Hon kan. Precis som sina bröder.

Älskade ungar.

 

Vem är jag?

Jag överlevde min radioupplevelse.
Tyckte till och med att det var riktigt kul, trots att micken liksom hojtade åt mig att ta en tugga.
Att Conny var en riktigt sympatisk person hjälpte utan tvekan till. Jag glömde liksom bort att vara nervös.

När jag lämnade Sveriges radio Kristianstad mindes jag inte riktigt vad jag hade sagt.
Det gick liksom så fort, och den lockande mikrofonen tog en del energi, men jag lyssnade på programmet i efterhand.

Mina tankar så här i efterhand…
vad i hela friden är det för märklig dialekt jag har?!

När jag kom hem möttes jag av en skrattande Pontus som tyckte att jag lät som om jag var född och uppväxt på gränsen mellan Östergötland och Västergötland.
Hm.
Jag är hälsing, boendes i Skåne sedan tolv år tillbaka.
Jag är inte östgöte, eller uttstjärt…(som Solskenet så charmigt kallade östgötar när han var yngre) och jag har aldrig bott där.

Tja, märkliga ting händer. Man upptäcker nya sidor hos sig själv hela tiden.
Antar mitt tillfälliga radiojag har rötter i Östergötland.
Där ser man.

Om någon vill lyssna på min oerhört märkliga dialekt så finns den här.
Slit med hälsan, och skratta så mycket du vill. Det gjorde jag. 😉

Nu är det dags att sova. Klockan 05:30 ringer klockan.
Ack ljuva liv.

Sov sött, hörni.

 

 

Skäms, Region Skåne!

Vi kan kalla henne Lena.
Lena har haft en svår depression, med tillhörande ångest och social fobi, i ungefär ett år.
Sedan fem månader tillbaka har hon mått så dåligt att hon varit sjukskriven på heltid.

Under sina mörkaste stunder har Lena mest legat i sitt rum.
Hon har inte ens klarat av att äta middag tillsammans med sin familj, som hon älskar.
Lena är en levnadsglad, entusiastisk och oerhört empatisk människa. I sitt sjuka tillstånd har hon blivit någon annan. Någon hon själv inte tycker om.
Lena vill inget annat än att få bli sig själv igen.
Hon har ingen högre önskan än om att få bli frisk.

Lena har provat en hel arsenal av olika mediciner.
Några har inte funkat, andra har gjort henne ännu sjukare.
Den senaste mixen av mediciner verkar dock fungera. Den har precis trappats upp och Lena har börjat få livsglädjen tillbaka.
Försiktigt har Lena börjat göra saker tillsammans med sin familj.
Försiktiga saker…
som att laga mat,
dammsuga…
…skratta.
Försiktigt har Lenas familj börjat känna hopp…för de börjar känna igen Lena.

I samråd med sin läkare har Lena kommit överens om att hon ska börja arbeta några få timmar per vecka.
Hon ska prova för att se hur det känns.
Lena har kämpat i flera veckor för att hantera den ångest det innebär för henne att ens tänka på sitt arbete.
Hon har pratat med sin familj, med sin chef och med sin psykolog…och slutligen kunnat känna att tanken på att börja arbeta åtminstone inte känts totalt skräckinjagande.

Lena har haft tur. Hennes handläggare på försäkringskassan har förstått hennes situation till fullo.
Försäkringskassan har inte haft några invändningar angående hur Lenas tillbakagång till arbetet läggs upp.
I samtal har handläggaren sagt att det är viktigt att Lena tar det lugnt, och att det nog är klokt att dela upp de timmar hon ska arbeta på två dagar för att det inte ska bli för mycket.
Lenas chef har också varit mycket lösningsfokuserad. Hen har sagt att det viktiga är att Lena kommer tillbaka i en takt som främjar hennes tillfrisknande.

I måndags arbetade Lena för första gången på fem månader.
Hon var glad och positiv när hon kom hem. Hon berättade att det kändes bra att komma tillbaka, och att hon trodde att återgången till arbetet skulle kunna fungera bra.
Den positiva upplevelsen till trots så sov Lena i stort sett ingenting de två följande nätterna. Hennes kropp reagerade även om hon själv tyckte att det känts bra.

”Det är så härligt att jag kan jobba en dag i veckan”, sa Lena till mig i förrgår, ”för det innebär ju att jag hinner hämta krafter mellan arbetstillfällena.”

Igår fick Lena besked om att hon inte skulle få jobba en dag i veckan.
Hon fick meddelande om att den personalansvarige tänkte schemalägga henne en och en halv timme per dag istället.
För sådana är reglerna!

Lena försökte argumentera.
Hon försökte säga att hon kommer att bli helt slut av att åka fram och tillbaka till arbetet varje dag för att jobba en och en halv timme. Hon försökte säga att hon känner sig helt förtvivlad eftersom hon inte kommer att hinna utföra något vettigt på en och en halv timme, samt att hennes sammanlagda resväg till och från arbetet är tre timmar.
Det hjälpte inte.

Lenas ångest kommer krypande.
Känslan av att reduceras till totalt oviktig är förlamande. Den personalansvarige vill inte lyssna på vad Lena själv tror om sina förmågor. Lena anses inte vara en tillförlitlig källa.

Med sina sista krafter försöker Lena återigen prata med den personalansvarige.
Hon säger att hennes handläggare på försäkringskassan inte haft några invändningar alls, och hon säger att hon ska be läkaren intyga att hennes mående påverkas negativt av att tvingas åka till arbetet varje dag i veckan.
Den personalansvarige säger att hen behöver det hela skriftligt i så fall, och att schemaläggningen ska kvarstå så länge.
Lena förklarar att hennes handläggare på försäkringskassan har semester till i slutet av maj, och att hon ska till läkaren nästa vecka. Hon kan inget göra idag.

Vad ska hon göra?
Lenas ord betyder inget.
Lena betyder inget.
Hon lägger på luren.
Orkar inte bråka.
Lena sluter ögonen och ger upp.
Och bara precis sådär har Lenas positiva tillbakagång till arbetet förvandlats till en ny heltidssjukskrivning.

Lena har tidigare aldrig varit sjukskriven.
Detta är första gången.
Hon hoppas att det är sista.

Lenas arbetsgivare är Region Skåne.
Grattis.
Grattis till en fantastisk personalpolitik.
Man kan tycka att ni borde veta bättre.
Undrar var jag ska anmäla det hela…för aldrig någonsin kan detta vara ett riktigt bemötande av en svårt deprimerad människa.
Skäms på er.
Skäms!

Tack mina hjältar!

Dagens inlägg vill jag tillägna mina hjältar.
Jag vill uppmärksamma alla de människor som nästan aldrig uppmärksammas förrän något negativt händer. Alla de som pinkar i mediabrusets motvind och ändå fortsätter kämpa.

polis

Jag vill säga tack till alla poliser.
Tack för att ni kämpar varje dag för att jag och min familj ska kunna känna oss trygga.
Och jag vill säga tack till alla lärare. Tack för allt arbete ni lägger ner på mina barns framtid.
Tack alla socialsekreterare för att ni fortsätter kämpa trots att få yrkesgrupper är så utskällda som just er.
Tack också till all psykiatripersonal, och alla undersköterskor. Tack för att ni finns…den dag jag behöver er.

Det finns säkert fler yrkesgrupper som kvalar in bland de utskällda.
I min allergidimma har jag glömt många. Jag vill inte att någon ska känna sig bortglömd dock, så hjälp mig gärna genom att fylla på med hjältar i kommentatorsfältet.

TACK ALLA FÖR ATT NI FINNS.
Vi är många som ser er, och vi är många som uppskattar allt det goda ni gör. Även om vi inte läser om det i media sådär jätteofta.

Jag känner mig lite less. Trött på gnäll och missnöje.
Varför är vi människor så gräsligt bra på att uppmärksamma varandra på allt det negativa?
Givetvis ska vi uppmärksamma varandra på brister så att vi kan lära och utvecklas. Men allvarligt talat…
…det är ÄNNU VIKTIGARE att utdela välförtjänt beröm. Regelbundet.
Så låt oss se varandra.
Låt oss berömma varandra.
Låt oss lyfta varandra.
Låt oss hjälpas åt att se varandras, och våra egna, positiva egenskaper.

Blev nästan så överväldigad att jag tänkte skriva Låt oss kramas…
…men så kom jag på att jag inte är en särskilt kramig person. 😉

Euhm.
Vi behöver inte kramas. Vi kan tycka om varandra ändå. Vi kan le åt varandra, till exempel. 🙂

Nu ska jag krama min man. Och äta glass.
Livet är bra härligt.
Tack för att ni ödslar tid på att läsa mina ord. Ni gör mig så glad!

Kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

Idioti på hög nivå!

Igår läste jag detta inlägg.
Efter fem års arbete anses denne man helt plötsligt inte vara lämpligt för det arbete han dittills skött utan anmärkning.
Anledningen? Hans diagnos.
Och jag blev så fruktansvärt ledsen. Så trött.
Idag är det den 17:e april år 2014. Tjugohundrafjorton. (Tvåtusenfjorton?)
Idag borde människor med ADHD inte bli diskriminerade på dylikt vis.
Idag borde inte människor kunna bli diskriminerade. Punkt.

Ung fordonsförare.
Ung fordonsförare.

För något år sedan fick lokföraren Torolf Jansson veta att han inte längre fick arbeta som lokförare.
Anledningen var att han fått diagnosen Aspergers syndrom. Trots att han kört tåg i tjugo år, prickfritt märk väl, så ansåg Transportstyrelsen helt plötsligt att han inte längre var lämplig som lokförare.
Allvarligt.
ALLVARLIGT?!
Hur tappad måste man inte vara för att fatta ett sådant beslut?
Och inte nog med det…
När Torolf vann i förvaltningsrätten så kom Transportstyrelsens pressansvarige, Henrik Olars, med följande lilla klämmiga uttalande;

”– Vi kommer sannolikt att överklaga eftersom vi inte har ändrat uppfattning i sakfrågan.”

Transportstyrelsen drev målet till högsta instans…
…och förlorade.
Tack och lov.
Torolf har också tilldömts diskrimineringsersättning. Transportstyrelsen säger att de ännu inte vet om de tänker överklaga även det.

Jag hoppas innerligt att de inte överklagar.
Och jag hoppas de byter ut varenda kotte som varit med i denna helt bisarra process. För om Torolf och ADHDpappan kan bli fråntagna sina arbetsuppgifter helt utan anledning så borde de transportstyrelseindivider som varit med i dessa beslut tveklöst kunna bli det på grund av bristande omdöme.

Basta.

 

Hjälp!

Den 26-27:e april är det barnmässa i Halmstad.
Det roliga med mässor, av alla de slag, är att man där kan få en massa inspiration, och se en massa finurliga nyheter.
Det mindre roliga är att de kryllar av intryck; av färger, former, människor, ljud och lukter.
Min hjärna brukar stänga ner efter bara en liten stund…men finns där möjlighet att gå undan ett tag så brukar batterierna laddas relativt fort. De tar givetvis slut igen rätt kvickt, men är det en bra mässa så är det liksom värt det.

krakel spektakel

Jag har i alla fall planerat att åka på Krakel & Spektakel-mässan.
Skrev till de ansvariga och frågade om det skulle finnas några utställare som på något vis riktar sig till barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Svaret var Nej.
Men det var inte bara Nej, utan det följde också en fråga med. En fråga som jag nu tänkte se om jag kan få hjälp av någon läsare att besvara;

Finns det någon/några npf-vänliga produkter som du skulle vilja se på en mässa?

Min hjärna har tillfälligt stängt ner. Tagit paus. Gått i ide. Det är snor överallt. Jag behöver hjälp!
Det är mycket nu.

Snörvel.

Kapten Klänning. Och annat.

För rätt många år sedan var jag på en intressant och fängslande föreläsning.
Temat var våld mot kvinnor, och föreläsaren kallades för Kapten Klänning. Hans sätt att förklara de processer som pågår i ett förhållande där misshandel förekommer var oerhört målande, och jag minns hur håret reste sig på mina armar vid ett flertal tillfällen. Jag kände sådan respekt för den här mannen, den här polisen, som dedikerat en stor del av sitt liv till att arbeta mot kvinnovåld och för jämställdhet.
Många gånger har jag citerat honom. Och många gånger har jag berättat om honom.

Och så en dag satte jag kaffet i halsen. En dag läste jag om hur han anhållits, misstänkt för grov våldtäkt.
Jag har läst i tidningar att någon expert kallat honom sexuell sadist. Sadist.
Det var alltså därför han, på ett så målande vis, kunde beskriva hur maktförhållandet mellan förövare och offer ser ut.
Tanken är fruktansvärd. Gräslig. Man vill nästan inte tänka den.
Njöt han av att lura oss? Eller skämdes han?
Kanske brydde han sig inte?

Hans handlingar är fruktansvärda. Groteska.
Hur ska man då förhålla sig till allt han gjorde innan hans mörka sida blev känd?
Tar hans brott bort allt positivt han uträttat? Ska han inte få något erkännande alls för det jobb han faktiskt gjorde i genusfrågor tidigare, nu…när man har facit? Kan hans goda gärningar väga upp för de onda? Eller är det precis tvärtom…att hans dubbelspel gör dem ännu värre?

Jag tänker att det, för offren, inte spelade någon roll att han var Kapten Klänning.
Deras lidande var detsamma som om han inte hade varit genusförkämpe…åtminstone just då, när han förgrep sig på dem. Då spelade det ingen roll att tidigare brinnande föreläst om, mot, kvinnovåld. Men i efterhand, och för alla andra, känns det hela kanske värre. Hans svek var liksom så stort. Han var inte bara ett sexuellt rovdjur, han låtsades dessutom vara offrens förkämpe.  

Det är svåra frågor det här. Jag har inga svar, inga alls…men jag tänker på det, ofta.
Inte bara på Kapten Klänning, och så fruktansvärda handlingar som han gjort sig skyldig till, utan svek i allmänhet. Mer vardagligt svek. Ni vet den där subtila elakheten man emellanåt drabbas av. Den  då någon man tycker om sårar en, och när någon man trodde man kände visar sig vara någon helt annan.
De där människorna som gör oss ont…hur ska man förhålla sig till dem? Ska man hata? Hämnas? Glömma? Förlåta?
Eller kan man kanske bara lära sig att leva med det faktum att den enda man faktiskt kan styra över är sig själv?

Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig...
Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig…

Nu ska jag måla lite och tänka vidare…
…ända tills jag, som alltid, kommer fram till att man inte kan falla alla på läppen. Och att det är sundast att lägga energin på de som faktiskt gillar en. Man behöver ju faktiskt inte vara omtyckt av alla.

Fridens liljor, hörni! <3

Ny, nyare, nyast…

Loggar in på facebook och blir varse om att sidan förändrats…yet again. ”Vill Du ha en guidad tur?”, undrar facebook. Enerverad klickar jag bort textrutan och fortsätter in på min sida. Jag är så trött på alla dessa förändringar att jag hellre haltar runt som en blind låghalt sengångare inne på facebook än ödslar tid på att bli guidad. 
Fortsätter in på Youtube och får meddelande om att sidan förnyats. Även här bjuds det på guidad tur om så önskas. Det önskas inte.
För att göra det hela lite roligare så har även Spotify förändrat sig, förnyat sig, förbättrat sig. Någon guidad tur behövde jag dock inte genomlida…

Skinkmacka. I love!

…och nu är det uppenbarligen bloggens tur. De har ändrat om bland rubrikerna här inne, och jag blir helt förvirrad. Surmulet klickar jag ändå bort ”Vill du ha en guidad tur?”-frågan…bara för att alla dessa förnyelser promenerat lite väl mycket på mina nerver den senaste tiden. För vet ni vad…nytt är inte alltid bättre.
Här inne i bloggrummet exempelvis har något uppenbarligen blivit fel för när jag klickar på knapparna för fet respektive kursiv text får jag varje gång frågan; ”Vill du lämna den här sidan?”
What?
Jag vill inte lämna sidan, jag vill kunna skriva på den, obehindrat, som förr. Och jag vill inte behöva klicka bort upp-ploppande textrutor med jämna mellanrum.

Neeeeeeeeej, jag VILL INTE lämna sidan!!! Känner att jag måste logga ut nu. Känner att tålamodet tryter. Känner bestämt att det är dags för en skinkmacka, lite julmust och lite TV innan sängdags.
Återkommer imorgon, hörrni!

Dröm sött!

Vet Tomas Brolin vem jag är?!

Jag överlevde GoCart-äventyret, faktiskt utan mista lilla skråma.
Anledningen till att det inte blev något inlägg igår var helt enkelt att min mobila uppkoppling kurkade ur. Det händer, irriterande nog, med jämna mellanrum här uppe.
Men..jag andades in genom näsa och ut genom munnen, och allt var frid och fröjd.

Finn en kändis....

Jag och Solskenet satte rekord på banan igår. Jag tror på fullaste allvar inte att någon någonsin har kört runt på längre tid. Det är en merit det också, minsann.
Solskenet älskar att köra GoCart…i sin egen hastighet. Och jag älskar att göra mitt Solsken lyckligt, alltså sväljer jag min önskan om att gasa och pluttrar förnöjt runt efter honom.
Solskenet är för övrigt något av en kändis på GoCart-banan i Hudiksvall….

När vi betalt våra biljetter sa mannen som äger banan;
”Visst var ni här förra året också? Jag känner igen er!” varpå jag nickade och påminde honom om att vi kommer varje sommar, och att Solskenet en sommar skrämde livet ur alla på banan genom att i full gas köra ner mot parkeringen istället för ut på banan.
Mannen skrattade och sa; ”Jag tyckte väl att jag kände igen honom. Det glömmer jag aldrig. Idag har vi två kändisar här…killen OCH Tomas Brolin.”

Tomas Brolin är född och uppväxt i Hudiksvall, och det händer ofta att man stöter på honom där.
Jag har ingen personlig relation till honom, brukar snarare reta min far (som är oerhört stolt över att Tomas är Hudiksvallsbo) genom att hävda att det väl inte alls är något speciellt med honom. Att jag blev imponerad över hans intelligens och trevliga manér när han deltog i Mästarnas Mästare brukar jag utelämna, för det blir roligare så.

Finn en till kändis....

Hur som helst…pappa pekade mot Tomas och sa till Storebror; ”Titta där, där är Tomas Brolin. Det är en stor idrottsman det!”
Storebror rynkade ögonbrynen och sa; ”Har ingen aning om vem Tomas Brolin är.”
Papsen såg chockad på honom och utbrast; ”Va?! Vet du inte vem Tomas Brolin är?!” varpå Storebror lungt, med ett höjt ögonbryn, svarade; ”Öh, nä…vet Tomas Brolin vem jag är?!” 

Han är klockren på alla plan, min äldste son. Jag är också rätt övertygad om att Tomas Brolin hade gillat kommentaren, för jag tror han har humor. Han är ju för böveln från Glada Hudik, det säger väl allt.

Det drar ihop sig till hemfärd, på söndag åker vi mot Skåne igen. Känslan är oerhört dubbel. Att lämna sin barndoms hembygd är en sorg, att lämna mamma och pappa är tråkigt, och samtidigt har jag så mycket nya saker att ta itu med i Skåne att spänningen stundtals blir olidlig.
”Kan man vara både glad och ledsen, mamma?! Kan man det?!”, skulle Solskenet ha frågat mig om han läste detta. Och svaret jag hade gett är ”Ja, det kan man..”
Man kan vara oerhört ledsen samtidigt som man är glad. Vi är komplexa vi människor, och fantastiska. Tänk att få ta patent på människan, hörrni, det hade gett stålar det…

Finn en klockren kille....

Men nu ska jag snart åka till Katthemmet tillsammans med min mor, så det är dags att samla ihop sig.
Vi hörs, hörrni!

STREJK?

Min blogghjärna har lagt av, den vill inte forma om mina tankar till text längre. Den är förvirrande ofokuserad, och tänker tusen tankar samtidigt. Skallen strejkar, helt enkelt. Det är svårt att skriva då, näst intill omöjligt, men jag gör ett försök.

Solskenet med magförgiftarpopcornen...

Händelserna i Norge dyker upp i mitt medvetande med jämna mellanrum, och tankarna slåss om utrymmet tillsammans med en hel massa andra tankar.
Att över 90 människor miste livet till följd av en mans handlingar är ofattbart svårt att greppa. Det känns overkligt. Fruktansvärt och overkligt.
Dådet är så fruktansvärt att blotta mängden döda nästan skymmer det faktum att var och en av de som omkommit har en sörjande familj. Var familj sörjer en enskild död människa mer än allt annat. Jag försöker tänka på dem alla, men jag går bet. Min hjärna slår det ifrån sig.

Jag och Solskenet var på bio ikväll och såg den sista Harry Potterfilmen. 3D..det är grejjer det minsann. Solskenet var mycket nöjd med kvällen.
Inatt känns det sådär, för såväl jag som Solskenet har magknip. Aldrig kan jag tänka att det beror på att vi åt popcorn i biosalongen (eventuellt också lite FÖR mycket popcorn). Det skulle också kunna bero på den hälsingska ostkakan som jag åt tidigare idag, men eftersom Solskenet vägrar att så mycket som titta på hälsingeostkaka så känns det mindre troligt. Nä, vi har nog blivit magförgiftade av popcornen. Eller inte.
Nu svamlar jag….

Hälsingeostkaka rockar fett!

…men å andra sidan är klockan snart två, så jag tycker att lite svammel torde vara tillåtet.
Sov sött, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×