Jag är inte rädd, jag tycker bara inte om dem…

Lyssna till inlägget HÄR

Idag träffade Solskenet och jag OCD-teamet på BUP (för den oinvigde; OCD-teamet är specialister på bl a olika sorters tvång och fobier) för att prata om Solskenets rädsla för getingar, bin och bromsar (…eller ja, i Skåne säger ni ju hästflugor istället för bromsar…hm).
Solskenet var oerhört skeptisk redan på vägen dit. ”Jag tänker inte låta dem få mig att bli sådan att jag inte bryr mig om utifall det sitter en geting på mig, bara så du vet!”, sa han myndigt och stirrade stint på mig.

Här är vi inte lättlurade inte minsann...

Som vanligt visade Solskenet prov på sin klockrena logik;
JAG: ”Vore det inte skönt att kunna slappna av utomhus även om det finns getingar i närheten?”
SOLSKENET: ”Nä, jag tycker inte om getingar. Jag vill inte slappna av!”
JAG: ”Men vore det inte skönt att slippa vara rädd för getingar?”
SOLSKENET: ”Jag är inte rädd för getingar!”
JAG: ”Är du inte rädd för dem? Men du vill ju inte vara ute på grund av dem?”
SOLSKENET: ”Nä, men jag är inte rädd för dem..jag tycker bara inte om dem.”
JAG: ”Okej, men du tycker att det känns lite obehagligt?”
SOLSKENET: ”Vad är obehagligt?”
JAG: ”Hm..när det känns som om man inte trivs för att man blir lite rädd”
SOLSKENET: ”Jag är inte rädd.”
JAG: ”Okej, men du tycker i alla fall inte om dem.”
SOLSKENET: ”Nä!”
JAG: ”Vore det inte härligt att kunna sitta utomhus i shorts ibland när det är varmt utan att tänka på att du inte tycker om getingar?”
SOLSKENET: ”Nä, jag vill inte ha shorts.”
JAG: ”Varför då?”
SOLSKENET: ”För det finns getingar, det är bättre med långbyxor och långärmat!”
JAG: ”Men det måste ju bli väldigt varmt?”
SOLSKENET: ”Nä, jag sitter väl inte i solen förstår du väl, jag sitter ju i skuggan så klart!”
JAG: ”Men om du inte hade så mycket kläder på dig så skulle du kunna sitta i solen.”
SOLSKENET: ”Men jag vill inte sitta i solen.”
JAG: ”Men du kan sitta i skuggan och njuta av att slippa ha tjocka kläder på dig. Det är absolut svalare i shorts, eller hur!”
SOLSKENET: ”Jag tycker inte om att vara ute. Jag är hellre inne.”

 

Jag älskar min logiske lille kille, och allt som oftast räcker tålamodet ända till Kina..men emellanåt blir leendet lite ansträngt, det måste jag erkänna. Ibland är det så oerhört frustrerande att inte "nå fram", att inte ha förmågan att förklara på ett sätt som han finner godtagbart. Men vi tränar, varje dag..och vi blir duktigare och duktigare på att förstå varandra.

 

Väl på BUP fortsatte ordvrickeriet…..
OCD-TEAM: ”Vi kan fånga en geting i en burk och titta på den noga så att du får se hur den ser ut och hur den fungerar.”
SOLSKENET: ”Nä, jag tycker inte om getingar. Jag vill inte titta på dem.”
OCD-TEAM: ”Men om man tittar på dem tillräckligt många gånger så bryr man sig till slut inte så mycket om dem.”
SOLSKENET: ”Men jag vill inte sluta bry mig om dem, jag tycker inte om dem så jag vill inte vara nära dem.”
OCD-TEAM: ”Men det kan vara jättebra att lära sig hur de fungerar så att man förstår att de inte bara flyger på människor och biter dem utan anledning.”
SOLSKENET: ”Getingar bits inte, getingar sticks”
……etc.etc.etc….

OCD-TEAM: ”Men tänk om du vill sitta ute och äta glass, då är det väl rätt skönt att slippa oroa sig för getingar?”
SOLSKENET: ”Jag kan äta glass inomhus. Jag tycker om att vara inomhus. Jag tycker om att spela datorspel.”
OCD-TEAM: ”Men tänk om din mamma ställer ut datorn i trädgården då…?”
SOLSKENET: ”Det kan hon inte, det finns inget eluttag i trädgården…”
Ridå…

Slutligen beslutade vi att lägga ner det hela för dagen. En kvinna från OCD-teamet ska istället komma hem till oss och fortsätta det hela här hemma, vilket jag tror är en ypperlig idé…på hemmaplan slappnar Solskenet av.

Kvällen spenderade jag i bilen, faktiskt bokstavligt talat.
Eftersom Solskenet ska vara hos sin pappa i helgen så passade Storebror på att övningsköra dit. Efter att vi lämnat Solskent övningskörde vi vidare in till Helsingborg och hälsade på vänner en snabbis och när vi sedan kommit en bra bit på hemvägen insåg vi att Storebror givetvis lyckats lägga ifrån sig sin nyckelknippa i Helsingborg.
Jajjamensan..obedobedolyckan, övervimsig; Storebror.
Å andra sidan har han nog tyvärr ärvt det efter sin mor så jag kan ju inte gärna bli irriterad. Fanns inte så mycket annat att göra än att vända, åka tillbaka till Helsingborg och hämta nycklarna och sedan åka hem igen. Men ja..man ska inte klaga, vi var ju hemma innan 21 i alla fall…och Storebror är väldigt trevlig sällskap…

Det blev ingen Dagens outfit idag...men väl en bilbild. En övningskörningsbilbild till råga på allt...bara en sån sak liksom!

Nä, det här blev ett långt inlägg…antar du helt enkelt får stå ut med det. Jag är ju envåldshärskaren här..mohahaha.

Puss och kram, hörrni!

Surar…

Lyssna till inlägget HÄR

”Menar du det? Är han välkommen?”

”– Ja, självklart. Vi skulle aldrig säga att han inte är välkommen. Han får komma hit, för jag tror att han älskar fotboll. Men han måste tänka sig för så att det inte händer igen. Det är min åsikt. Jag förlåter honom”, säger Figueiredo.

Detta läser jag i en kvällstidning. Ett är säker, om MFF välkomnar människor som beter sig på dylikt vis så kommer åtminstone aldrig jag mer att klä på mig min ljusblå keps…för våldshandlingar hör inte hemma på en fotbollsarena. Och ett lag som inte å det grövsta tar avstånd från dylika handlingar förtjänar inte respekt. Punkt slut! Så ja, jag hoppas innerligt att MFF-ledningen inte är av samma åsikt som spelaren.

För övrigt har jag snudd på nackspärr, vilket inte är en höjdare med tanke på att jag snart ska bege mig mot Ystad och dagens föreläsning. Får knapra några värktabletter och hoppas på det bästa.
Känner mig rätt trött idag, sliten. Schleeeten…
Vädret är piss, och jag vill ha sol sol sol. Jag vaknar till när solen skiner, livet känns enklare.
”Min själ var nog på väg ner mot medelhavsvärmen och så blev den neddragen av misstag här i Sverige när jag föddes!”, minns jag att min mamma utrbista med jämna mellanrum när jag var yngre. Och ja, jag delar ju hennes gener så det finns utan tvekan några procent soldyrkande medelhavsmänniska i mig också.

Har känt mig irriterad i flera dagar, exakt varför vet jag inte men gissningsvis är det en blandning av dåligt väder, pms, sömnbrist och ömma leder. Det är inte så att jag pryglar Kamikaze på löpande band här hemma men små meningslösa ting retar mig. Reklamen för ett nummerupplysningsföretag exempelvis….
…först och främst har de så himla mycket olika tjänster numera att man nästan inte längre fattar hur man söker efter ett telefonnummer. Dessutom har de världens mest ostämda, och mest irriterande, lilla trudelutt i slutet av sin reklamsnutt…och jag bara lider.
Sedan finns det också en kvinna som påar TV-program i en betalkanal som envisas med att alltid avsluta meningarna med att gå upp i tonläge.
Hallå..vem gör så?! Det låter helknäppt!
I slutet av en mening går man ner i tonläge, åtminstone för det mesta. Men inte denna kvinna inte, näpp..hon piper till med sin ljusaste röst i slutet av varenda mening vilket gör att det känns som att hon ska fortsätta prata, och så gör hon inte det..och då blir det fel, irriterande fel.

NÄ, jag får sluta gnälla och hoppa i duschen. Återkommer med outfiten!

Mutter mutter, hörrni!

Jag kan allt!

Lyssna till inlägget HÄR

Äh, struntsnack…klart jag inte kan. Ingen kan allt…en del har bara inte insett det ännu. Hav överseende med dem, de förstår inte bättre helt enkelt.

Har precis ätit en skål popcorn till lunch, och känner mig följaktligen oerhört behagligt mätt. (Eller inte….)
Popcorn hör inte till mina vanliga lunchvanor men av någon anledning kände jag ett oerhört sug efter det idag…och tja, varför inte.

Skoltaxin var sen imorse...gillas INTE av Solskenet!

Solen kikar fram där ute, och egentligen känner jag mig rätt nöjd med livet. Men ett litet orosmoln är dock det faktum att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera en situation kring en människa som finns i min omgivning. Denna människas kontrollbehov är så oerhört stort, och impulskontrollen är så oerhört dålig, att det går ut över andra människor i min omgivning…och det kan jag inte tolerera. (Jo, tolerera stavas med bara ett (1) L, jag lovar..jag har googlat)

Jag har inte alla svar, inte ens en bråkdel av alla svar, men jag slutar åtminstone inte att leta efter dem. Ibland är det också så att svaret kanske är att det allra bästa för en individ är att man faktiskt tar ett steg tillbaka..hur jobbigt det än känns. Ibland är svaren jobbiga att höra, men ändå helt nödvändiga att uttalat. För alla inblandades skull.
Ibland önskar jag att jag vore en människa som bara kunde sluta bry sig…men bara ibland, bara oerhört sällan. Dessvärre (eller kanske snarare dessbättre) klarar jag inte av det. Jag sliter mitt hår istället, och grubblar vidare… 

Ord är överflödiga....

Jag har fullt sjå med det mesta idag, för övrigt. Förutom en massa datorarbete har jag tagit itu med min nätta lilla tvätthög. Huruvida jag blir klar med den idag eller ej återkommer jag med vid ett senare tillfälle. Ska åtminstone göra ett tappert försök.
Billy Buddah och Tjockosmocko är i alla fall inte mycket till hjälp, de ligger båda och snarkar högt.
Om jag inte har återkommit imorgon så ring räddningstjänsten…
…för vem vet, kanske sitter jag fast under tvättberget!!

Eehh..okej...
Vika tvätt?! Glöm det....
Finn ett rätt!?

Åsså dagens Outfit;

Dagens outfit är också oerhört svartvit. Det sommarvita fräscha står i fin kontrast till den korpsvarta koftan. Tankarna drar iväg mot kusten..mot salta vatten, stekande sol och svartvita fåglar..alltså måsar. Eller vänta..jämför jag mig själv med en mås?! Skrattmås kanske..hm..

 

Ha´re, hörrni!

Hur hinner ni?!

Lyssna till inlägget HÄR

Vem drog ner rullgardinen? För rullgardinen måste väl vara nere..väl? Det är så grått och mörkt hela tiden, och jag balanserar konstant på vakengränsen…som om jag skulle kunna somna stående, eller åtminstonde sittande.
Värsjuk! Japp, värsjuk…
Kan det snälla bli sol igen snart, så att jag vaknar till!!

Gääääsp....zzzzz...

För övrigt undrar jag hur folk i allmänhet hinner med alla sociala prylar. Hur i hela friden gör ni?
Hur hinner ni med arbeten, föreningsliv, familj OCH väninnor…på regelbunden basis?!
Jag fattar inte hur det går till…det har jag aldrig gjort. Någonstans i ekvationen missar jag en nuffra (nuffra, då som i någon form av blanding mellan siffra och nummer…varför vet jag ej).
Jag har aldrig förstått hela det där Sex and the city-öschandet…

Visst har jag väninnor (och vänner) men de som blir långvariga är inga krävande vi-måste-umågs-varje-vecka-individer…de som blir långvariga är antingen precis som jag, eller klarar av att ha överseende med människor som är som jag.
Mina långvariga väninnor och vänner är människor som lever sina liv oberoende av mitt, och som precis som jag kan plocka upp en nära relation på några sekunder även om det var ett år sedan sista kontakten. Mina långvariga vänner är människor som inte förebrår mig om jag glömmer bort att ringa, mejla eller skicka sms..och som inte tror att anledning till det är att jag på något sätt vill dem illa.

Tack för att jag får vara den jag är! <3

Det krävs en del av dem som inte fungerar precis som jag, och som ändå är mina vänner. Att säga något annat vore att ljuga.
Det är inte alltid helt enkelt att komma ihåg att människan som verkar ha försvunnit från jordens yta bara har tankarna fulla med andra saker ett tag. De växer inte på träd men de finns.
Jag har framförallt en sådan väninna…och hon ger aldrig upp. Hon ringer, skickar sms och mejlar..ibland i många långa veckor innan jag äntligen kommer mig för att ge ifrån mig ett livstecken..och ändå älskar hon mig, precis för den jag är.
”Hörrdudu…”, kan hon säga, ”nu är det du som skickar iväg ett litet sms ibland så att jag vet att du lever!!” Och jag försöker komma ihåg det allt vad jag kan…
…men någon panik får jag aldrig för jag vet att jag kan lita på att hon tar mig i hampan om jag glömmer igen. Och när vi ses, då skrattar vi och pratar..som om vi sågs igår.

I mitt huvud trängs tusen tankar om familjen, arbetet och andra allmänna grubblerier…det här med frekvent socialiserande får helt enkelt inte plats. Det blir fullt i min skalle, stopp..och hur mycket jag än emellanåt önskar så lyckas jag inte klämma in vänner i mitt vardagsschema. Men vem vet..kanske situationen blir en annan vid ett annan tidpunkt i livet. Kanske blir jag ett riktigt socialiseringsmonster på äldre dar. Man vet aldrig, hörrni.

Men nu….Dagens outfit;

Ibland är saker och ting faktiskt antingen svart eller vitt. Ibland är saker och ting både svart och vitt. Dagens outfit är oerhört svart-vit...och ja, det var allt jag hade att säga om den ikväll. Hjärnan strejkar i pruttvädret....Mulet kulet illa vulet i de dödas vilorum..typ..

 

Ha det gott, hörrni!  

Medan tiden går…och så norrmän..

Lyssna till inlägget HÄR

Mamma och pappa..för något år sedan. 😉 Visst är de väl stiliga!!! Värsta filmstjärnematerialet!! <3

”Ja, vi elsker dette landet…”, skanderar våra grannar i väst idag allt medan de frenetiskt viftar med små Norge-flaggor. Anledningen till detta är givetvis att det idag är Norges nationaldag.
När jag var yngre trodde jag dock att anledningen egentligen var att de firade min mamma, för hon fyller också år idag. (Grattis på födelsedagen, lilla mamma…ingen är som du!!!)
Mamma och pappa brukade alltid skrattande säga att hela Norge flaggade för mamma på 17:e maj, och ja..jag trodde dem. Sicka lurendrejare…hrmf.

Då och då blir jag nostalgisk och förlorar mig i gamla fotografier, och varje gång slås jag över hur rasande fort tiden hastar fram. Det här med tid är knepigt tycker jag, för samtidigt som en halvtimme ibland känns oerhört lång så kan 25 år helt plötsligt kännas som fem minuter. Är det inte märkligt! 
Jag har över lag ganska dåligt grepp om hur lång tiden är…jag har exempelvis svårt att uppskatta hur lång tid tio minuter är. Och pysslar jag med något medan jag väntar, och inte ställer ett larm, så är risken närmare 99,5% att jag kommer att missa tiominutersgränsen.

För att återgå till fotografier….jag älskar framförallt gamla fotografier. Digitala bilder i all ära (de är ju onekligen praktiska, framförallt om vi börjar snacka förvaring) men det är något särskilt med att hålla ett gammalt fotografi i handen. Ju äldre fotografierna är desto mer intresserad blir jag. Huruvida jag känner till de människor som avbildas eller ej är inte alltid så viktigt, för jag tycker det är oerhört intressant att betrakta dem ändå. Jag betraktar kläderna, frisyrerna, omgivningarna, ansiktsuttrycken. Jag förlorar mig själv i funderingar kring hur deras liv såg ut, och hur de kände sig precis när fotografierna togs.
Kanske beror min barnsliga förtjusning på det faktum att min far är släktforskare, vad vet jag. För alla som tycker om gamla fotografier kan jag i alla fall varmt rekommendera hans blogg; http://idenoraronsson.wordpress.com/

Från höger; farfar Aron, farbror Gunnar, mormor Lydia, farmor Sigrid, morfar Pelle, pappa och mamma. Jag tycker detta fotografi är fantastiskt vackert!
Mamma och pappa på resa. Moviestar, oh moviestar...fast nog är väl mina outfit i samma kaliber?! (Kvalificerat gapskratt!!!)

 

Mina absoluta favoritfotografier är svartvita fotografier. Exakt varför vet jag inte men svartvitt är onekligen en ganska förlåtande färgkombo..de flesta skavanker döljs i svartvita fotografier. Huruvida man är solbränd, vit eller vinterglåmigt genomskinlig framgår inte riktigt lika tydligt i svartvita fotografier, och med tanke på att jag själv är ganska pigmentlös så uppskattas det.
Kamikaze (som har ungefär samma hudtyp som jag) brukar säga att vi är ljusvita på vintern och mörkvita på sommaren. Ligger något i det, onekligen. Vi fick aldrig några barn ihop, jag och Kamikaze, men om vi hade fått det hade de med all säkerhet varit långa, smala albinos hela högen.

Näpp, nu står Solskenet och drar i mig. Han vill åt min trådlösa internetuppkoppling eftersom vår fasta har kurkat ur. Eftersom jag är en rätt mesig mamma så har jag med andra ord sällan tillgång till internet numera, men livet rullar på ändå har jag märkt..märkligt…

Ha det gott hörrni!! Och håll till godo med dagens fantastiska outfit;

Dagens outfit är en stark kombination av sinnesstämningar, ett statement. Den grå stor-t-shirten (hur i hela friden skriver man det ordet?!) har en romantisk sommarblomma på magen, vilket tydligt manifesterar min mer sårbara sida. De svarta högklackade stövletterna påvisar dock med all tydlighet att bärarinnan inte låter sig hunsas med. Byxorna är av manchester...och huuuuuu..hemska liv, de är svåra att få på sig om man har Tourettes syndrom och inte klarar av att ta i manchester!! Outfiten är en effektfull kombination av sårbarhet, attityd och mod..givetvis oerhört medvetet uttänkt...

Vi är dyra i drift…

Lyssna till inlägget HÄR

Det är dyrt att ha funktionsnedsättningar…och samtidigt har många människor som lever med olika funktionsnedsättningar svårt att få en anställning där de kan avancera ekonomiskt i någon högre utsträckning. Rimmar lite illa, väl..

Linus - nyklippt. Rakat..Storebror är billig i drift. 😉

Mina söner har varit dyra i drift. Eftersom Solskenet var tågångare som liten (han gick på tårna mest hela tiden) så slet han ut skor och strumpor oerhört kvickt. Eftersom hans motorik inte alltid är den bästa så sliter han på kläder i högre utsträckning än många andra barn, och när han blir koncentrerad eller orolig så biter han hål på kläderna. I aggressionsutbrott händer det att saker går sönder och den oerhörda önskan om att förstå hur saker fungerar har lett till åtskilliga söndermekade prylar.

Min äldste son går också under namnet Obe Dobe Dolyckan, för han har i hela sitt liv skadat sig på allt man över huvudtaget kan skada sig på. Han är också oerhört nyfiken av sig. Han är exempelvis en av få som kommit på idén att prova om det går att stoppa en mixer med pekfingret. Och ja, svaret är…det går, men inte så bra.

Vidare har jag oerhört svårt att komma ihåg alla tider jag inte själv har beställt; läkartider på BUP, hab, efter remisser..tandläkartider..
Missade tider kostar pengar, även om man själv inte beställt dem..för så ser systemet ut. (Shit, kom precis på att jag har en tandläkartid på onsdag. Måste avbeställa den!!!)

Sedan har vi alla skolkostnader (trots att skolan ska vara avgiftsfri), och nu pratar jag om insamlingar till skolresor och fikafixande till diverse aktiviteter. Solskenet fixar inte att gå runt och knacka dörr för att sälja saker, och ärligt talat så är det inte heller min starkaste sida…följakligen får jag punga ut med det hela själv…och kostar kakpaketen en 50-lapp styck så kommer vi upp i några hundralappar rätt kvickt.

Jag lever också ett aktivt liv men är samtidigt urusel på att göra flera saker samtidigt, vilket innebär att var sak har sin plats i mitt tidschema. När jag jobbar så jobbar jag, när jag är ledig så är jag ledig…annars blandar jag ihop det hela och alla blir lidande. Ingenstans i min planering finns det tid till att baka till diverse skolaktiviteter..så ja, jag får köpa bullar givetvis.

Sedan har vi det där med redovisning av olika kostnader….
I och med att jag är engagerade i flera olika projekt så måste jag redovisa vissa kostnader (bensin, p-biljetter, matkostnader etc) för att få tillbaka det jag lagt ut…och ja, det är INTE min starkaste sida.

Och så har vi givetvis alla medicinkostnader, kostnader för läkarbesök och alla andra aktiviteter som är kopplade till funktionsnedsättningen.

Nä, jag funderar på att bli miljonär…har bara inte riktigt klurat ut exakt hur det ska gå till ännu.
Innan jag funderar vidare ska jag dock bege mig till Svedala för dagens föreläsning. Bjuder på en outfit, men lovar att det kommer en ny lite senare..

Jag bjuder på en morgonfrisk outfit i omlottmodell, som allra bäst lämpar sig för lata lediga sommarmornar.

Peace out, hörrni!

Värsjuka…

Lyssna till inlägget HÄR

Håll andan…men jag tror faktiskt att jag fått igång datormanicken ordentligt igen. Nu återkommer det sedvanliga inläggsbombardemanget, och Dagens Outfit…och så håller vi kollektivt tummarna för att något nytt datorhaveri inte ligger i den närmaste framtiden.

Tycker Arne ser rätt ung ut på bilden faktiskt!

Jag är lite trött idag. Givetvis beror det delvis på att vi bakat idag men det beror nog gissningsvis mer på det faktum att jag var ute och förlustade mig igår. Japp..ute på fulheter. Och ack så skoj det var.
Jag och Kamikaze var på 50-årsfest igår hos våra vänner Pia och Arne. Pia bidrog med matlagningen och Arne med..eh..åldern. 😉
Att jag är lite trött, och har aningen för trångt pannben idag, beror givetvis på att jag drabbats av vätskebrist efter en halv natts dansande. Inget annat. Så det så.

Jo, eventuellt drack jag ett glas vin eller två, men någon riktig stordrinkare är jag inte..det har jag aldrig varit. Min medicin är ingen bra kombo med alkohol så om jag vet att jag någon kväll vill skölja ner maten med alkohol så får jag avstå från att ta min medicin den dagen. Och med tanke på att vinsterna med medicinen är bra mycket större än med alkoholen så är valet inte särskilt svårt. Fast ibland är det värt det..som igår exempelvis.

Bröderna Brothers var också på festen...

 

MUMMA!!!
Tack för igår, hörrni!

Utan konkurrens - världens bästa snapsvisa!

 

Ute är det mörkljust. Jo..mörkljust..eller ljustmörkt eventuellt. Vädret vill inte riktigt bestämma sig verkar det som, så det slänger in lite av varje. Några mörka moln, några ljusa moln, lite sol och någon droppe regn. Lite ljusblå himmel, lite mörkblåhimmel och så lite svart himmel. Inte undra på att huvudet känns knepigt idag, jag är värsjuk. Alla vet vad värsjuk är hoppas jag?!
Jag kommer från en gren av gediget värsjuka människor på min mors sida, det går i arv.
Mina diagnoser; NPF (adhd, Tourettes syndrom) och VS (värsjuka).
Billy Buddah och Tjockosmocko verkar också dela mina gener (hm..voff?) för de vill absolut ingenting idag. De verkar inte alls vilja bege sig ut för en joggingtur, så jag antar att jag får skippa den…ack, stackars mig!

Nä, nu ska jag försöka lista ut vilka kläder som lämpar sig utomhus idag, och bege mig ut för att fortsätta mitt eget personliga lilla krig på kirskålen. Men först givetvis..tadaaa…Dagens Oufit;

De blå fejkjeanstajtsen har det moderiktiga "chabbychic-hålet" på ett icke nämnbart ställe, vilket dock döljs av den klädsamt lårlånga rutiga tunikan. Nonchalant virad runt huvudet hittar vi en vit och himmelsblå palestinasjal..

 

Här har outfiten kompletterats med ett snövitt förkläde i bomull, vilket ger outfiten ett "arbetarklasstema"..som ju passar sig i dessa socialdemokratspartiledarbytartider....

 

Ni observerade den oerhört populära och kända modeposén "anknäbben" hoppas jag!

 

Ingen outfit är komplett utan ett par oerhört spänstiga skor...vilka inte tränar rumpmuskeln men är sköna ändå.

 

Vi hörs, hörrni!

 

Lura mig inte!

Lyssna till inlägget HÄR

”Man måste ju tanka på ekonomin…”
”Sedan måste man ju tanka på alla andra också…”
”Att tanka fritt är stort, men att tanka billigt är större…”
”Det här är värt att tanka på…”

……..

”För tankande människor…”

Jag fullkomligen älskar denna reklamsnutt..den är så extremt löjligt, men ändå oerhört medvetet, associerande till uttrycket Tänkande människor.
Reklamfilmer är alltid överdrivna löjliga halv-till-hel-lögner så varför inte göra det hela lite fyndigt.
För övrigt har jag oerhört svårt att förstå hur det kan vara lagligt att så uppenbart förvränga sanningen som de flesta reklamsnuttar gör. Lika svårt har jag att förstå att människor faktiskt går på bluffarna. Ta rengöringsmedel exempelvis….

…varenda stort rengöringsmedelsföretag påstår att just deras rengöringsmedel är bäst i test (hittar alla på egna test..eller?) när det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att INGET rengöringsmedel rengör så bra som diskmedel. Jag köper följaktligen inte dyra rengöringsmedel i sprayflaskor, jag blandar diskmedel med vatten i en sprayflaska istället. Förstår ni hur mycket billigare, och renare, det blir?!
Och allvarligt talat..har någon av er någonsin sprayat rengöringsmedel i ett badkar som varit svart av avlagringar (såväl hudrester som kalk) och sedan bara dragit lite lätt med en trasa över och fått bort skiten? För i så fall..det vill jag ha videobevis på.
Nä, buffel och båg är det, och sådant retar mig….och känner jag mig lurad så ratar jag kategoriskt den produkten. Motfallskärringen fru Tvärtemot har talat…

För övrigt känner jag mig speedad. Sömnen har inte varit den allra bästa den senaste tiden, och när sömnbristen börjar ge sig till känna så höjs min aktivitetsnivå till 321 % några dagar..innan jag somnar och sover i ett dygn. Tror jag närmar mig komatillståndet nu, kanske sover jag gott redan inatt, vi får se.

Dagens outfit kommer lite senare, så ni får hålla tillgodo med gårdagens outfit för tillfället.
Nu ska jag hoppa i duschen, och sedan bege mig ner till Malmö för en god lunch och möte med projekt:bemötande.

Gårdagens outfit var en oerhört intressant kreation. Klänningen, i tunn fejksiden, har en snudd på omöjlig färgkombo (rosa och orange) och inköptes för X antal år sedan. Miljömedvetenhet är inne, slit-och-släng mer ute än en fotbollsspelare med 14 röda kort. Den stickade jättesjalen är nonchalant virad runt halsen för att skapa en intressant sofistikerad look (har alltså inget att göra med att jag höll på att frysa arslet av mig...allt för estetiken, allt för modet...)

Vi hörs, hörrni!

Att förlora kroppsdelar….

Lyssna på inlägget HÄR

När jag var barn kunde jag aldrig sova om någon del av kroppen, förutom huvudet, stack ut under täcket. Och jag kunde absolut inte sova om någon del av kroppen stack ut utanför sängen…för då kunde någon komma och skära av den delen. Att huvudet klarade sig från att bli avhugget kunde jag aldrig förklara men så var det i alla fall.
Idag klarar jag att sova med de flesta kroppsdelar utanför täcket, men fötterna är fortfarande ett känsligt kapitel. Fötterna måste vara innanför täcket, och framförallt innan för sängen. För annars…

Inga utstickande fötter vill vi veta av....

Jag VET, skallen VET, att ingen kommer att kapa av mina fötter bara för att de råkar peta ut över sängkanten, men någonstans längst där inne sitter ett oerhört orealistiskt tvångstankemonster och väser ”Dra in fötterna nu, du vill väl inte få dem avkapade?!”
Exakt varifrån denna knäppa tvångstanke kommer ifrån vet jag inte, men den har hängt med mig så länge jag kan minnas. Kan inte påstå att det är ett problem direkt dock, för det är väl inte så många som brukar sova med benen utanför sängen….eller? (För om ni gör det, dra in dem för jösse namn..)

Men nu släpper vi detta och gör lite nytta. Ska precis iväg mot dagens utbildning.  Outfiten får vi ta i eftermiddag.
Vi hörs hörrni!

Vackra mördare går fria…

Lyssna till inägget HÄR

”Om man tittar på massmördare, sådana som har mördat massor av människor, så är det svårt att döma någon av dem om de är snygga…”, sa en amerikansk mamma till en skönhetstävlande 3-åring helt nyss på TVn här framför mig.

”…det är svårt att döma någon av dem om de är snygga….”

Jamen så bra, är man snygg så kan man gå och bli massmördare utan att bli dömd. Så bra. För alla har vi väl en hemlig önskan om att få mörda människor utan att bli dömda..eller…what?!
Antar mamman menade att vackra människor får fördelar i många sammanhang, men jag kan ändå tycka att hennes exempel var aningen opassande. Fast det är klart..det är bara jag.

”Det är fel att det är så men det bara är så, så man måste anpassa sig efter det…”, fortsatte mamman när hon försökte förklara hur viktigt skönhet är för en människas liv och framgång. Att hon, med dylika åsikter, i allra högsta grad är delaktig i cementera dessa korkade ideal ytterligare verkade inte föresväva henne. Och hur mycket jag än försökte vara öppensinnad och se att den 3-åriga dottern nog hade roligt egentligen så kunde jag inte annat än att bli lite beklämd över den späda, hårdsminkade, glitterklädda lilla flickan med stort hår och porslinsfasader i munnen. Jag ville stoppa henne i badkaret, plocka ut löständerna och säga ”Du är vacker och duger precis som du är!”
…men ja, alla är vi olika….

För övrigt har jag bytt outfit. Är numera redo för lite rabattrensning…givetvis får ni ta del av min extremhotta mundering.
Halsbandet är dock detsamma. (Anna…mohahahaha)
Anna är Kamikazes systerdotter. ”Du har samma halsband på ALLA bilder!”, utbrast hon idag, ”jag blir tokig. Jag ska fixa ett nytt åt dig!” Kanske beror hennes halsbandsbesatthet på märkliga små detaljseende egenheter..eller så beror det helt enkelt på att hennes far är guldsmed. Oavsett vad så gillar jag gillar henne skarpt…så pass mycket att jag lovar att byta halsband tills imorgon. Om jag kommer ihåg det alltså..vilket inte är säkert.

Vi hade två busslaster med trädgårdsentusiaster här imorse, och trädgården kryllade av människor.
Människor som kryllar är vanligtvis inte min melodi, men trädgårdsintresserade kryllare är på något vis enklare att hantera än andra kryllare. Måhända beror det på att jag själv är trädgårdsintresserad, vad vet jag.
Hur som helst..människor är intressanta varelser. Även om jag inte alltid är intresserad av att socialisera mera så tycker jag mycket om att betrakta människor. Jag tror ärligt talat att jag skulle kunna betrakta människor i flera timmar i sträck..om jag satt ostört och bekvämt det vill säga.

Jag undrar vad den amerikanska glamourmamman skulle anse om min outfit, hade onekligen varit intressant att höra…

Jag i min oerhört ostrukna rutiga skjortklänning fråni fjol. Den som tittar nära kan också se en märklig fläck vars ursprung är okänt..vilket skapar en mystisk dimension i kreationen. Posen är den oerhört glamorösa "jag måste kissa"-posen (den är märklig, så märklig..men jag rättar mig efter proffsen och levererar enligt efterfrågan)

Men nu ska här rensas, och sedan ska jag förbereda morgondagens utbildning för vårdpersonal i Helsingborg!
Ha det, hörrni!   

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×