Lite gnäll bara.

Känner mig lite småyr.
Lite täppt. Lite svid i ögon. Lite huvudvärk. Lite magont. Lite krax i halsen. Lite illamående.
Känner mig lite av allt. Men riktigt sjuk är jag inte. Förvisso något att vara tacksam över men det känns ändå så onödigt att vara småsjuk. Längtar efter varmare väder, ledighet. Längtar efter att slappna av och bara vara.

Längtar efter sommarvärme! (Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)
Längtar efter sommarvärme!
(Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)

Maken sitter i soffan i vardagsrummet och ömsom tjoar, ömsom grymtar.
Fotbollssäsongen har ju dragit igång, han har fullt upp om kvällarna. Själv sitter jag i fåtöljen framför TVn på ovanvåningen och tittar på engelsmän som vill köpa hus. Exakt varför jag tycker det är intressant att irritera mig över att de alla blir överdrivet förtjusta över bjälkar i taket, eller småfnissa åt att de tycker att rum på 2×4 m är rymliga, vet jag inte. Jag skyller på mamma. Det var hon som fick mig att börja titta på husjakter i Storbritannien.

Imorgon bitti ska Bönan till tandläkaren.
Bönan är inte överdrivet förtjust i det här med att gapa. Inte överdrivet förtjust i tandborstning.
Jag ser nog ut som ett enmanstivoli varje kväll när jag ska försöka borsta tänderna på henne. Där står jag som en ostkrok (japp, ostKROK. Jag är norrlänning) sjungande för full hals på påhittade sånger om hur rena tänderna blir medan jag kämpar för att försöka se så positiv ut som möjligt.
Ska bli intressant att se hur det går för tandläkaren imorgon.

För övrigt har jag fått hälsporre.
Bara för att förstärka den där känslan av att vara eländig.
Ska hugga in på lite ost och kex nu. Det är jag värd.
Åt det igår också. Och i förrgår. Och dagen innan dess.
Jo, jag tenderar att fastna. För något år sedan åt jag sushi till lunch varje vardag i sju månader. På allvar alltså.
Men, jag är hyfsat ok ändå.

Fridens liljor, hörni.

Bokstavsmorsan

Jag har alltid hävdat att det som känts självklarast i mitt liv är min roll som mamma.
Mina barn är mitt allt. På allvar. Jag har inget behov av egentid. Jag tar tillvara på varenda sekund jag får tillsammans med dem. Snart flyttar de hemifrån, då kan jag sitta där med hur mycket egentid som helst. Det här är alltid inte på något vis ett sätt för mig att säga till andra att jag tycker att de är hemska som känner att de vill ha egentid. Absolut inte. Vi är alla olika. Jag säger bara att jag inte känner det behovet.

Jag försöker följa mina barn.
Jag har lekt det de vill leka, och jag gör det fortfarande. Inom rimliga gränser givetvis. Jag har aldrig någonsin upplevt att mina diagnoser på något vis skulle vara ett problem för mig som förälder. Inte förrän i förra veckan…

Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.
Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.

I förra veckan pärlade jag med Bönan.
Hon har tröttnat på pärlplattor och vill numera göra halsband och armband. Jag älskar att pyssla tillsammans med henne.
Vi satt uppkrupna i soffan i hennes rum, med varsitt långt snöre och en stor hink med pärlor mellan oss. Hon pärlar hejvilt, med alla möjliga färger i alla möjliga konstellationer. Har aldrig reagerat över det utan bara tyckt att kreationerna varit ljuvliga eftersom det är mitt barn som skapat.
Själv trär jag dock på pärlorna så att de bildar det mönster jag vill ha. Allt annat vore otänkbart.
Att jag och Bönan pärlar har aldrig någonsin varit ett problem…
…förrän hon helt plötsligt ville ”hjälpa mamma”.

Hennes runda goa små fingrar började trä pärlor på mitt halsband.
En efter en. Blå, grön, blå, röd, grön, vit, blå, gul, rosa, röd, blå, blå, blå, röd….
IIHH!!!!
Den känsla av obehag som smög sig på mig är svår att beskriva.

Nej, nej, nej….mitt mönster blir fel. Pärlorna träs på i fel ordning. SLUUUUUTA! Nej, nej, nej!!!

Jag tänkte det alltså. Jag sa det inte till henne givetvis.
Jag log, och led, och kämpade med mig själv. Lyckades till och med tacka henne för hjälpen.

Det är så konstigt hur oerhört fruktansvärt hemskt det kan kännas att pärlor träs på ett snöre i fel ordning.
Det kändes alltså så hemskt att jag var tvungen att pärla om halsbandet när hon somnat. Än är hon för liten för att lägga märke till det. Innan hon blir så stor att hon gör det måste mamman ha bemästrat detta. Det är bara att öva. Hädanefter ska jag trä på pärlor på trådar utan någon som helst tanke på mönster.

Jag blir svettig och stressad av blotta tanken.
Men vad gör en inte för sina guldklimpar?

Fridens liljor!

 

Myndig.

Idag fyller Solskenet arton år.
18.
Myndig.

År 2010
År 2010

Igår fyllde jag fyrtiotvå.
42.
Medelålders.

Solskenet kan vara den ende artonåring hittills som inte vill vara arton. Han tycker sjutton känns bättre, mindre ansvarskrävande liksom.
Själv är jag fyrtiotvå. Känns inget särskilt. Känns vare sig dåligt eller fantastiskt. Känns bara som jag, helt enkelt.

Så lång tid har förflutit sedan Solskenet låg och vrålade på golvet i matvaruaffären.
Och ändå minns jag det som igår.
Så många år har passerat sedan jag fyllde arton.
Och ändå minns jag det så väl. Åtminstone bitvis. Fragment.

Minnet är väl en gåta ändå.
Jag minns inte var jag lade saxen fyra minuter efter att jag använt den men jag minns hur det brödet i ugnen doftade den där dagen när Solskenet föddes.

Livet med Solskenet var inte alltid helt friktionsfritt när han var liten men faktum är att jag har älskat varenda dag.
Mitt hjärta fylls av värme när jag betraktar den unge man jag numera delar hus med, och likaså när jag blundar och ser den prickige lille nyfödde killen.
Jo, han var prickig. Jag hade ätit jordgubbar den dagen. Det ska en inte göra. Då kan bebisen bli prickig. Det sa i alla fall barnmorskan.
Prickarna försvann rätt kvickt dock.
Jag minns hur jag satt i en fåtölj på BB i Hudiksvall, med mitt perfekta lilla penntroll i famnen, och tänkte att livet var fullkomligt.

Tack för att jag fått äran att vara din mamma.
Så länge jag andas finns jag här för dig!
Jag älskar dig!

Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3
Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3

Vaffödådå?

Maken är på Karolinska institutet för att delta i ett forskarseminarium.
Bönan har äntligen somnat (efter en timmes mumlande i mörkret; ett, tå, te, fyja, åtta, nio, tio, elva, tolv, tetton, foton) och grabbarna sitter på varsitt rum och pratar engelska med diverse spelkompanjoner från olika länder.
Jag sitter här, ensam, i vardagsrummet.
Det är väldigt tyst.
Faktiskt rätt skönt. Det får en tycka, och det betyder på intet vis att jag inte tycker om att umgås med min familj…för det älskar jag. Just därför tycker jag att det är skönt när det blir helt tyst. Jag är ju inte ensam, tystnaden är bara skön för mig. Den är inte ödslig.

Vaffödådå?
Vaffödådå?

När jag så sitter här och njuter av tystnaden så skär ett sprucket pubertalt vrål genom den.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!”
Och då kommer frågorna.
En efter en.

Varför tycker tonåringarna, som flockas på lekplatsen i närheten, att brölande är så roligt?
De brölar liksom ikapp på något vis…som om de pratar ett hemligt språk.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL”!
”Bröuöl…”
”Brölbrölbröl”
*Kollektivt gapskratt*
”BRÖÖ…ÖÖÖ….ÖÖÖL!”
Vad betyder detta?

Varför står det ett tomt kakfat i vårt kylskåp?
Och varför ligger det en halv limpa i soffan?
Varför förstår inte mina söner att badlakan INTE torkar om de knölas ihop fyra och fyra och läggs i en rul på elementet?
Varför kör det alltid ut en traktor framför mig när jag har bråttom någonstans?
Hur kan det komma sig att Einstein och Platon vill komma in genom fönstret bara för att sedan vilja gå ut genom ytterdörren…och sedan upprepa proceduren i evinnerligehet?
Varför vill så få arbeta som socialsekreterare inom barn och familj när det i själva verket är det bästa jobb en kan ha?

Varför slutar skrivaren fungera precis när jag verkligen verkligen behöver ha ett papper utskrivet?
Varför vill människor förbjuda slöjan när den egentligen inte är problemet? Det är ju tvånget som är problemet, inte plagget. För böveln.
Varför går alltid alla dyra saker sönder samtidigt?
Varför vill min hjärna inte somna trots att min kropp är helt slut?
Varför tror vissa människor att de har rätt att behandla andra människor illa?
Varför har jag inga vaniljpraliner här hemma när jag är så sugen?
Varför lyssnar inte mänskligheten på naturen innan vi utplånat vår planet, och oss själva?

Jo, några frågor kan jag besvara rätt enkelt.
Kakfatet i kylen står där antagligen eftersom den som tog den sista chokladbollen inte vill kännas vid att han tog den sista, och limpan ligger nog i soffan eftersom Solskenet kom att tänka på något annat när han brett färdigt sina mackor.
Traktorn och skrivarn är nog inte ett resulatat av lagen om alltings jävlighet. Det är nog troligare att jag helt enkelt inte reagerar lika starkt om jag inte har bråttom.. och följakligen inte lägger märke till det då.
Alla dyra saker går sönder samtidigt här hemma eftersom vi köpte dem ungefär samtidigt.

Några frågor skulle jag nog kunna spekulera kring. Det här med människors beteenden exempelvis. Men nu ska jag inte skriva en roman, så jag låter bli. Sedan har vi de här mer oförklarliga frågorna.
Handdukarna. Hm..obildbara drasuter?
Katterna. Well. De är katter?

Nä, nu ska jag försöka varva ner min uppvarvade hjärna, så att jag kan somna någon gång innan midnatt.
Kom också precis på att jag har en glass i frysen.
Frågan om vaniljpralinerna blev plötsligt en ickefråga.

Fridens liljor, hörni.

 

JAG KAN!

Sitter här i soffan med svidande näsa, och rosslande bröstkorg.
Höstens första virus har anlänt. Tack vare en sådan där fiffigt se-dina-minnen- app kan jag konstatera att läget var detsamma för exakt fem år sedan. Det är ju härligt att bli påmind om. Eller nåt.

Inte särskilt pigg...
Inte särskilt pigg…

I alla fall.
Låg ikväll, hostandes och snörvlandes, bredvid min trötta lilla Böna och tittade på Daniel Tiger. Daniel skulle gå på restaurang, och var tvungen att vänta.
”Det är jobbigt att vänta, eller hur?!”
, sa Daniel Tiger och tittade ut ur rutan.
”JaaaAaaa, det är det!”, utbrast Bönan. Hon vände sig om mot mig och upprepade; ”Det ÄR jobbigt att vänta, mamma!”

Mina händer vill skriva att Bönan är i en helt ljuvlig ålder just nu, men det är liksom fel, fast det är rätt. Varenda ålder är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Det ljuvliga med just den här åldern, två-och-ett-halvtisch typ, är att den egna viljan liksom blomstrar.
Bönan kan allt själv. Och hon SKA göra det själv. Punkt slut.

JAG: Kom så ska vi klä på dig kläderna.
BÖNAN: Nä, jag kan!
JAG: Ja, du kan. Kom så ska du få kläderna av mig så att du kan klä på dig själv.
BÖNAN: Nä, inte haaaaa den. Ha Sessan Sia-klänning!
JAG:
Nej, men den är inte så praktisk att ha på förskolan.
BÖNAN: Den är MIN!
JAG: ….sant. Den är din. Ta den du.
Jag tror på att välja sina strider. Det är inte särskilt viktigt för mig att ha rätt.  Det är däremot oerhört viktigt för Bönan att få utöva sin egen vilja just nu.

Bönan står för middagen...
Bönan står för middagen…

JAG: Nu ska jag laga mat.
BÖNAN: Jag KAN laga mat osså!
JAG: Ja, du kan hjälpa mig. Vill du det?
BÖNAN: Ja, jag KAN.

* LAGAR MAT TILLSAMMANS*

JAG: Kom så dukar vi fram maten på bordet och sätter oss och äter.

BÖNAN: * Vansinnesutbrott x 3. Slänger sleven i marken. Knuffar undan tallriken. Gallskriker.*
JAG: Men vad är det, hjärtat? Jag förstår inte. Varför är du ledsen?
BÖNAN: *Fortsatt illvrål och golvstamp.*
JAG: Vi ska ju äta maten som du och jag har lagat tillsammans.
BÖNAN: *Springer in på sitt rum och smäller igen dörren. Illvrål. Gråt.*

Efter ett tag kikar hon fram bakom köksbänken igen. Fortfarande ledsen.
Jag sätter mig på huk och hon kommer fram till mig och kryper upp i min famn.
Jag frågar henne vad som blev fel, och varför hon är ledsen.
Bönan andas in några gånger, lite sådär eftergråtigt, och säger;

”Jag tulle säga vassego maten fädig!”

Älskade unge. Klart hon skulle säga Varsågod, maten är färdig. Hon hade ju lagat maten. Och så kommer jag och förstör. Inte konstigt hon blev ledsen och arg.

Det är så härligt att få uppleva ytterligare en underbar unges uppväxt.
Det är så otroligt ljuvligt att få lära känna en ny liten människa.
Jag har ibland haft svårt att tolka andra människor, men barn har aldrig varit en del av det problemet. Barn är så logiska. Deras känslor är så äkta. Och tar en sig bara tid så står det strax klart att barns alla reaktioner vilar på en mycket logisk grund. Det gäller bara att lyssna noga, och ta sig tid att förstå.

Nu är treon intagen, och jag ska preparera mig med nässpray. Håller tummar och tår för att jag inte hostar bort denna natt också.

Fridens liljor, hörni.

Nu har jag lärt mig…

…att slå på kommentarer.
Nu går det att kommentera igen.

Citerar Bönan;

”Mig kan!”

Är så glad över att det är vad hon känner.
Att hon kan.
Ska kämpa så länge jag lever för att hon ska fortsätta känna så.

Hon kan. Precis som sina bröder.

Älskade ungar.

 

Morsdag

Igår var det morsdag.
Jag vaknade av att Bönan petade in ett finger i min ena näsborre.
”Pöke Jaba!”, sa hon och spände ögonen i mig, ”Mej titta Pöke Jaba!”
Det betyder alltså Spöket Laban, för den som ej behärskar böniska.

Någon timme senare skypade jag och Bönan med mammu (aka mormor, också på böniska) då Solskenet kom nerhasande från ovanvåningen.
”Har du firat mamma på morsdag idag?”, frågade mammu (som på solskeniska en gång hette nomma).
”Nej”,
svarade Solskenet.
”Har du glömt bort mamma?!”, utbrast mammu/nomma.
”Nej”, svarade Solskenet, ”jag har glömt bort att det är morsdag.”

Storebror. En gång för länge sedan. Tiden. Var tar den vägen?
Storebror. En gång för länge sedan. Tiden. Var tar den vägen?

Ytterligare någon timme senare vaknade vandrande vålnaden till liv.
Storebror alltså.
”Jag hade tänkt baka en chokladkaka till dig idag”, sa han lite skamset, ”Jag ställde klockan på tolv men så somnade jag visst om.”
Till klockan 18!!!
Snacka om omsomning.  

När klockan var runt 20-snåret kom Pontus med kaffe, muffins från macken och gelehjärtan.
Tur en har en karl när en inte har ungar som är särskilt morsdagsinriktade.
Fast vet ni vad. Det gör inget att de inte firade mig igår. De älskar mig ändå, varenda dag, och de låter mig veta det. Jag har morsdag varje dag. Jag är ack så lyckligt lottad.

Fast givetvis lät jag de långa drasuterna våndas en aning över att de glömde bort mig igår.
Offerkoftan är skön emellanåt.
Mohahahaha….

Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Att släppa taget…

Att släppa taget kan vara skrämmande.
Att släppa taget ÄR skrämmande.
Hisnande.
Fruktansvärt.
Ljuvligt.
Gräsligt.
Underbart.
Gastkramande.
Nödvändigt.

Det kommer en dag då den där lilla ungen inte längre är så liten.
En dag när ungens färd mot vuxenlivet accelererar. Som om de trampar på gasen och man själv står där på uppfarten och viftar och ropar ”Hallå, jag hann inte med. Stanna, jag hann inte sätta mig i bilen!”
Känslan är skrämmande för de flesta föräldrar, gissar jag. Är man förälder till ett barn som behövt en lite extra mycket så är känslan näst intill förlamande.
”Mäh, mäh…vänta. Tänk om något händer. Jag måste ju följa med. Hur ska jag annars kunna skydda dig?!”
Och man minns alla de gånger man, likt ett lejon, dundrat fram till försvar. Och stöd. Och tolk.
Hur ska det gå nu?
Vem ska göra det nu?

Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?
Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?

Och med ens inser man, ungen håller på att lära sig ryta på egen hand.
”Raaaaow, jag vet mitt värde. Jag har en självklar plats i världen. Jag är jag, och jag är bäst i världen på det.”
Mamman behöver inte ranta efter hela tiden.
Mamman behöver lära sig att djupandas, le övertygande orosfria leenden och låta ungen känna att hon på allvar tror på allt det där hon tjatat om i alla år; att ungen är underbar, och klarar en hel massa.

Idag kom ingen unge hem med tåget i vanlig tid.
Tio minuter efter ungens förväntade ankomst tittade jag på Skånetrafikens app. Näpp, inga förseningar.
Tolv minuter efter ungens förväntade ankomst ringde jag första gången.
Inget svar.
Tretton minuter efter ringde jag igen.
Inget svar.
Ett antal sms skickades.
Inget svar.
Och nu var jag säker på att något hänt.
För högt socker? För lågt socker? Hoppat på fel tåg och batteriet till mobilen har dött? Ensam och ledsen unge utan möjlighet att kontakta mamma?
Ringde igen. Och igen. Och igen.

Panik.

Jag var inte den ende som ringde. Pontus ringde också. Frenetiskt. Vi ringde så mycket att vi blockerade linjen för varandra och samtalen kopplades ner.
Var ringer man för att få veta om något hänt?

Skolan? Har han varit där?
Sjukhuset? Vilket sjukhus?
Polisen? Vad ska jag säga? Har ni hittat en ensam unge någonstans?
112?!

Ring, ring, ring.
Mobilen ringde. Det var ungen.
”Vaaaaar äääär duuuu?!”, hörde jag mig själv säga med ynklig röst.
”Jag stannade på stan och åt middag med kompisar bara”, säger ungen glatt.
”Ööhhh….okej”, mumlade jag (och tänkte…Så du lever alltså?  Du har inte blivit kidnappad? Är de snälla? Ska jag hämta dig. Nu?)
Ungen lät glad på rösten. I bakgrunden hördes skratt.
”Snälla vännen, du MÅSTE ringa eller skicka ett sms om du inte tänker komma hem i vanlig tid. Annars blir jag jätteorolig och tror att något hänt”, sa jag med (ärligt talat) tillgjort avslappnad röst.
”Okej”, sa ungen. Sedan hade han inte tid med mamman längre och lovade komma med nästa tåg.

Inom mig slåss motstridiga känslor.
Oro, lycka, stolthet.
Han tar sig fram i livet. Han vandrar på nya, egna, vägar. Han hittar sociala sammanhang. Utan mig. Utan mamman.
Jag är så oerhört lycklig för hans skull.
Och ändå sådär gräsligt föräldrigt orolig över att han ska stöta på ett hinder som han behöver hjälp att ta sig över.
Fast å andra sidan…om det händer så finns jag ju här hemma i soffan. Med nedbitna naglar och magsår.
Han vet var jag finns. Det vet jag.

Fridens liljor, hörni.

 

En lång svart gång…

Dagen efter jag skrev det senaste inlägget tog vi med oss Bönan till vårdcentralen.
Hon hade skyhög feber, skyhög sänka och diagnostiserades med lunginflammation. Därtill hade hon en riktigt elak halsinfektion. Många blev de sömnlösa nätterna då vi lyssnade till hennes rossliga andetag och oroade oss över temperaturer som inte vill sjunka. Bönan var väldigt väldigt sjuk, och känslan av hopplöshet växte sig starkare. Hon ville inte äta, och inte dricka. Inte ens glass ville hon ha.
Varför kan hon inte bara få vara frisk?
Varför avlöser sjukdomarna varandra här hemma?
När ska vi får vara friska?
Ska det vara så här?

Älskade unge
Älskade unge

Hon fick penicillin utskrivet, givetvis.
Och efter ett par dagar började hennes kroppstemperatur sjunka, och takt med att febern sjönk så kom hennes steg hennes energinivå. Hon orkade vara vaken allt längre stunder, och hon ville dricka igen. Hon kunde till och med tänka sig att äta lite glass emellanåt.
Idag, tolv dagar efter att hon blev sjuk, är hon feberfri och energisk. Hon hostar fortfarande lite på kvällar och nätter, och aptiten har inte riktigt hittat hem, men det ska nog rätta till sig snart. Hon är tillbaka på förskolan, och jag och Pontus är tillbaka på våra respektive arbeten och har börjat beta av högarna som växt medan Bönan varit sjuk.

Jag hoppas innerligt att vi får vara friska ett tag nu, allesammans.
Jag hoppas att vi får hämta andan. Men mest av allt är jag tacksam över att Bönan mår bra igen, och över att vi lever i ett land där små sjuka bönor får tillgång till penicillin när det behövs.

Nu ska jag faktiskt hoppa i säng.
Ja, inte bokstavligt talat. Rent bokstavligt ska jag nog mer rasa ihop i sängen. Jag är trött på ett icke beskrivbart vis.
Sov gott, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×