Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Den jag var. Den jag blev.

Promenerade runt i lämningar idag, fornlämningar av Lilla Lisa. Så märklig den känslan är…på något vis som om det hände igår, och på andra vis som om det hände någon annan. Som om jag tittar på en film i mitt huvud; The Story of Little Lisa.

Jag har tomtar på loftet...

Jag växte upp här, jag känner varendaste liten sten, varenda träd (trots att rätt många fått sätta livet till till förmån för stora skogsindustrin) och varenda hus.
Jag kan se mig själv galoppera längs landsvägen, och jag minns hur jag brukade låtsas att jag var den där mörkhåriga väna kvinnan i Ivanhoe, ni vet hon som inte fick prinsen till slut. Hon var min favorit..den där blonda perfekta donnan gav jag inte mycket för.
Ibland, faktiskt emellanåt inom loppet av några minuter, förvandlades jag till en stolt och orädd indian..eller till buffeljägaren Atreju från Den oändliga historien. Den gemensamma nämnaren var hästarna, det var hästarna som var det centrala.

...och trädgårdsnymfer i spenaten..

Min hästägarbana inleddes med en foderhäst vid namn Apollo…en liten vit shetlandsponny som alltid gjorde exakt som jag ville.
Efter Apollo fick jag min första helt egna häst, Mighty Girl. Mighty var ett halvknäppt varmblod som pappa till slut sålde efter det att hon sparkat mig i huvudet (hm…kanske det är därför jag tänker annorlunda?!) och efter Mighty kom gotlandsrusset Lukas. Lukas gjorde, i motsats till Apollo, ALDRIG som jag ville…och jag älskade honom gränslöst, trots att han bet mig både en och tjugosju gånger.

Well…ett gotlandsruss är inte stort, och med tanke på att jag nådde min nuvarande längd när jag var 12 år så växte jag så småningom ifrån min älskling och det blev dags för ett nyförvärv.
”Jag ska ha en stor hopphäst, allra helst ett halvblod!”, deklarerade jag för min far och mor..och underbara som de var så letade de reda på ett antal hästar som var till salu och vi begav oss ut på en hästköparrunda.

Fornlämning efter Lilla Lisa

Jag minns egentligen bara två av dem. Den första var en stor valack, ett halvblod. Han var så stor att jag behövde hjälp för att ta mig upp på honom, men jisses så snygg han var. När vi åkte därifrån hade jag bestämt mig..han skulle bli min!
”Vi har bara en häst kvar nu”, sa så min far när vi lämnat jättehästen, ”en nordsvensk travare.”
Jag protesterade vilt. Stopp och belägg..här skulle det inte handlas några nordsvenskar, här skulle det handlas halvblodshopphäst minsann.

Väl framme på gården där nordsvensken stod meddelade ägaren att nordsvensken gick på sommarbete och följaktligen kunde vara lite rund. Ägaren hojtade till och när jag blickade ut över ängen uppenbarade sig plötligt en oerhört fet nordsvensk med blå ögon, tovig man, lång päls och runda champinjonöron. Och jag smälte som smör i solsken.
Jag vände mig till min pappa och sa ”Henne ska jag ha!”…allt medan min far väste; ”Sch…inte så högt, vi måste försöka pruta.”

Så gick det till när jag blev ägare till Paveann. Den första tiden var hon så fet att jag tvingades använda cowboysadel på henne för att överhuvudtaget hitta en sadelgjord som gick runt magen på henne. Gissar mig till att jag var en festlig syn där jag kom framsnubblande (hon var lite ostadig på benen emellanåt, klumpig rent ut sagt) på en oerhört fet nordsvensk med cowboysadel.
Vad tiden led blev hon smäckrare, men klumpig var hon resten av sitt liv…och jag älskade henne gränslöst. Aldrig någonsin kommer jag att glömma Paveanns varma mule, och det faktum att hon brukade tussa på mina fingrar eftersom hon hade blivit uppfödd med nappflaska.

När jag ser tillbaka på min barndom kan jag bara konstatera att jag alltid dragits till individer, djur som människor, som på något vis fallit utanför ramen för vad som anses vara normalmallen. Kanske beror det på att jag själv alltid känt att jag varit annorlunda…eller så är det kanske så att jag faktiskt insett att individer som vågar vara annorlunda är fasen så mycket mer intressanta än genomsnittet, vad vet jag.
Jag vet i alla fall att jag ibland längtar tillbaka till barndomen..det gör jag.

Idag blev det en hundrunda..sanna mina ord.

Hur som helst…ska försöka somna innan kl 2 inatt hade jag tänkt, så det är bäst att börja försöka.

Lev väl, hörrni.

Din mamma…

Det är morsdag idag. Mors dag. Lilla mamma.
Alla har vi blivit födda av någon, men inte alla har en mamma. Det kan också vara så att man blivit född av någon annan än sin mamma. Det är i alla fall mitt sätt att se på saken.
För mig har det här med moderskap (eller faderskap för den delen, men just idag handlar det ju om mammor) inte särskilt mycket med biologi att göra. Det finns många mammor som aldrig fött barn, och det finns många som fött barn som inte är några mammor…åtminstone inte den bemärkelse som jag avser när jag tänker på ordet mamma.

Mamma och jag..för en sisådär 36-37 år sedan ungefär...

I mitt fall har de sammanfallit, den som födde mig är också min mamma…och jag tvekar inte en gnutta när jag hävdar att jag inte hade kunnat knåpa ihop en bättre mamma om så en god fé hade gett mig fria mammaskapartyglar. Hon är helt enkelt bäst, min mamma. Utan tvekan.

Sassa brassa mandelmassa, Gunsan är bäst..ingen protest. <3  

<3
Jag och min mammas mamma, mormor Lydia. Jag minns som igår hur hon brukade bryta knäckebrödsbitar och lägga i filmjölken innan hon matade mig...eller som hon sa; "Jag betta brö i fila." <3
Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×