Den som inte är sjuk

Jag är en aktiv människa, men även aktiva människor begränsas av den faktiska tiden.
Jag vill egentligen så mycket med dygnets timmar räcker inte. Jag har lite för mycket att göra, eftersom jag lever tillsammans med någon som är sjuk.

Det här är inget snyftinlägg. Inget fiskande efter sympatier. Inget förebrående. Inget skuldbeläggande.
Det här är bara sanningen. Den som lever med någon som är sjuk har så mycket mer att göra än de som inte lever tillsammans med någon som är sjuk.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk är ofta den på vars axlar hushållets försörjning vilar. Både ekonomiskt och rent funktionellt.
Den som inte är sjuk behöver arbeta, för sjukpenningen som den som är sjuk får är inte direkt något att hurra över.
Den som inte är sjuk behöver lämna och hämta barn på förskola och skola, för det orkar inte den som är sjuk.
Den som inte är sjuk behöver städa, tvätta, diska, laga mat, betala räkningar, kratta, sortera sopor, sköta inköp på apotek, boka tider, gå på utvecklingssamtal, kastrera katter, läsa läxor med barnen, leka, plocka döda blomblad, handla mat, handla kläder, byta glödlampor, skotta, öppna brev, posta brev, bädda, packa gympakläder, se till att deklarationerna skickas in, följa med på läkarbesök, försöka tänka ut strategier, läsa lappar, vabba och ändå tjäna pengar, komma ihåg allt, göra allt, klara allt.

Den som lever tillsammans med någon som är sjuk lever med en konstant rädsla över själv bli sjuk. För hur ska det gå? Vem ska göra allt om den som inte är sjuk får magsjuka? Vem tar hand om smutstvätten då?

Nej, jag går inte på knäna. Jag trivs rätt bra med livet, och jag mår bra.
Visst blir jag sliten emellanåt men fyra år har ju gjort tillvaron tillsammans med någon som är sjuk till vardag. Och vad är alternativet?

Någon tid över har jag dock inte. Den äts liksom upp. Försvinner.
Jag mår bra, och jag tror jag gör det tack vare min logiska hjärna. Den sorterar upp allt i kategorier.
– Det som måste göras nu.
– Det som kan göras sedan.
– Det som egentligen inte behöver göras alls.

Min logiska hjärna säger åt mig att slänga mig i soffan om kvällarna. Att ta det lugnt. Den säger åt mig att jag inte kommer att orka med en massa olika aktiviteter, och jag lyssnar på den.
Jag tänker att en dag kommer jag att ha tid för aktiviteter. Tills dess tar jag det lugnt, och behåller förståndet och hälsan. Det är så oerhört viktigt att lyssna på sig själv. På riktigt. För annars blir den som inte är sjuk rätt snart den som är sjuk.

Fridens liljor, hörni. <3

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×