Historien om den värsta månaden i mitt liv.

Det började med yrsel. Inget konstigt, tänkte jag. Bara några dagar innan hade jag hämtat ut mina första progressiva glasögon. ”Du kan bli lite yr”, sa optikern.
På ICA tappade jag balansen. Fick hålla mig i en hylla.
”Behöver du hjälp?”
sa en snäll ung man.
”Nej då”, svarade jag. ”Jag har nya glasögon. Jag är bara lite yr.”

Efter tre dagars yrsel till och från låg jag i soffan på lördagskvällen.
När jag reste mig upp höll jag på att ramla. Maken trodde jag skojade. ”Nej, usch så yr jag är”, sa jag, ”jag går och lägger mig.”
Vinglade iväg till badrummet. Borstade tänderna och höll mig i dörrkarmen samtidigt för att inte ramla. Lyckades ta mig till sängen. Slappnade av, och upptäckte att yrseln bara blev värre. Försökte lägga mig bekvämt men vid minsta rörelse sköljde en våg av illamående över mig.
Vad friden. Vad är det här? Det här kan ju inte vara normalt. Vad händer?

Försökte kliva upp för att kalla på hjälp från maken.
Ville inte ropa av rädsla för att väcka Bönan. Kunde inte gå. Försökte krypa. Kunde inte krypa. Ramlade. Hela jag kändes bortdomnad.
Då började jag spy. Så fort jag rörde mig spydde jag. Maken kom och började genast köra stroketestet på mig. Inget funkade eftersom jag spydde så fort jag rörde mig. Maken ringde ambulansen och iväg bar det till akuten.

Nej, det var ingen farlig åkomma. Det var kristallsjukan.
En helt ofarlig men ack så obehaglig åkomma där balansen helt enkelt inte fungerar. Efter en och en halv veckas extrem yrsel, och otaliga märkliga övningar, trillade kristallen på plats och balansen fungerade igen. Ack ljuva liv.

Då spydde Bönan. Magsjuka. Sedan spydde jag. Magsjuka. Två dagars total magsjukemisär. På tredje dagen kände jag mig piggare. Skör och ömtålig men piggare. Bönan likaså.
Då fick hon feber. Och öroninflammation. Och sedan halsfluss. Maken likaså. Bönan var så gräsligt sjuk, och allt var så jobbigt.
Då spydde Solskenet. Solskenet som har diabetes typ 1, och som blir väldigt väldigt sjuk när han får magsjuka.

Jo, efter en månads sjukdomar av olika karaktär blir en selfie inte bättre än så här. Den bleka stripiga hålögda sanningen.

Ambulans igen. Solskenet fraktades denna gång.
Efter dropp och medicin mot illamående började hans blodsockervärden stabiliseras en aning och vi kunde åka hem. Det innebar dock att jag fick vara vaken om nätterna och hålla koll på hans blodsocker. När en är vaken om nätterna blir en inte så pigg, om en säger så.
På lördagen mådde han bättre. På lördag kväll sa jag; ”På måndag kan jag äntligen jobba igen. Snart är allt som vanligt!”

På söndagen snubblade Bönan på en mattkant och slog ansiktet med full kraft rakt i golvet. Hon blödde runt ena framtanden, och den satt lös.

Det blev inget jobb på måndagen. Det blev akuttid hos tandläkare.
Därefter följde en veckas flytande kost, och noggrann rengöring av munnen. Bönan är fyra. Bönan har väldigt stark vilja, och hon hade dessutom väldigt ont i munnen. Veckan blev inte så himla enkel, för att uttrycka det milt.  Huruvida Bönan får behålla tanden eller ej vet vi inte än. Vi ska till tandläkaren 22 mars igen för att få domen.

Sedan brann dammsugaren. Den hyfsat nya dammsugaren.
Därefter började mobilladdaren osa bränt.
Men dammsugare och mobilladdare är ju bara prylar. No big deal. Jag försökte intala mig själv det. No big deal. Men nog kändes det som att vi hamnat i en loop där bara dåliga saker händer.

Efter en väldigt lång frånvaro började jag i alla fall jobba. Började gräva mig igenom högarna av jobb som låg och väntade. Kändes som om allt liksom höll på att vända.

Ända tills en morgon, inte långt därefter, när jag på morgonen klev utanför dörren för att ta bilen till jobbet och upptäckte att det helt plötsligt fanns ett hål istället för väg där jag skulle backa ut.
Fibergrävarna hade grävt ett långt hål mellan vår uppfart och vägen. Trots att jag har en stor fin bil fanns det inte en chans att jag skulle ta mig över.

”Well”, tänkte jag, ”no big deal. Jag jobbar hemifrån istället.”
Gick in, satt mig vid köksbordet, drog igång datorn och började jobba. Frid och fröjd.
Ända tills datorn strejkade.
Vafalls? Inget internet?
Fibergrävarna hade grävt av kabeln till vårt hus, och just där och då resignerade jag.
Gav upp.
Tänkte; Jahapp. Det var väl väntat. Jahapp. Undrar vad som kommer näst.
I samma ögonblick som grävskopan drog av vår kabel påbörjades två veckors ofrivillig internetlöshet. Och med det även TV-löshet. Inte hela världen kanske, men attan så onödigt. Och efter allt annat kändes det liksom bara för mycket.

”Mamma, det kliar!”, ropade Solskenet dagen efter. Hans kropp var täckt av extremt kliande utslag.
Vad? Vad är det här? Han har aldrig haft utslag?
Det visade sig vara nässelutslag. Bara sådär, helt plötslig.
Jahapp.
Efter några dagar, ett läkarbesök och lite medicin mådde han bättre igen.

Men nu är jag här igen. För tillfället frisk, med för tillfället friska barn, och med ny dammsugare, ny mobilladdare och fungerande internetuppkoppling.
För tillfället. Något annat vågar jag inte skriva.

Fridens liljor, hörni!

PS. Glömde berätta att jag fick för mig att baka scones där någonstans mitt i olycksloopen. De blev givetvis så salta att de inte gick att äta. Givetvis. Borde jag ha fattat innan.

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×