Duschtvål och tårar

Kände hur det hettade på kinderna häromdagen.
Tänkte att jag höll på att bli sjuk igen. Muttrade. Blev inte sjuk.
Tänkte att jag var torr i huden. Nä, det var jag inte.
På kvällen blev jag rödflammig. Märkligt. Har jag gått och blivit allergisk?

Morgonen efter stod jag i badrummet efter duschen och skulle smörja in mig med hudlotion.
I sista sekund inser jag att det var duschtvål jag tömt i handen. Hade tagit precis samma flaska som morgonen innan. Min rödflammighet berodde med andra ord på att jag gått runt med tvål i ansiktet hela dagen. Ingen allergi. Eller jo, kanske mot duschtvål?
Konstaterar att jag måste gå till optikern. Inser att det var över två år sedan jag var där sist.

Var tar åren vägen? Var tar tiden vägen? Går tiden fortare ju äldre en blir?
Dagarna liksom rusar förbi.
Det ger mig lite panik emellanåt, och jag tänker att jag måste bli ännu bättre på att leva i nuet.
Jag tar mänger av foton numera. Inte för att jag är intresserad av att fotografera utan för att kunna titta på dem sedan, minnas. Behålla.

Jag hade aldrig någon tjugoårskris.
Eller trettioårskris. Eller fyrtioårskris.
Vad är det egentligen, de där kriserna? Vad består de av?
Handlar det om rädsla för sitt eget åldrande, eller om rädsla för att förlora de som finns nära? För är det det där sistnämnda så kanske jag haft en hel massa ålderskriser utan att fatta det?
Personligen bryr jag mig inte ett uns om att jag får fler rynkor, gråa hårstrån och att kroppsdelarna liksom dras mot golvet. Det spelar faktiskt, ärligt talat, ingen roll. Jag är ju jag ändå liksom. Att skiljas från de jag älskar däremot, den tanken ger mig panik.

Jag försöker bearbeta paniken. För det är ju en del av livet.
Min äldste son flyttade femtiofem mil bort igår, och jag grät hejdlöst hela kvällen.
På allvar.
Jag var ett hulkande knyte.
Jag satt på hans tomma säng, kramade hans kudde och begravde näsan i den för att kunna känna hans lukt. Höll hans första skor i handen och mindes hela hans uppväxt.

”Men skärp dig, människa” kanske någon tänker. ”Skärp dig, klart barn ska flytta hemifrån. Det är ju spännande för honom!”
Well, att jag saknar och gråter innebär ju inte att jag inte vill att mitt barn ska leva sitt eget äventyr. Det innebär inte att jag missunnar honom lycka, eller att jag tycker att han ska bo hemma hos mamma resten av mitt liv. Det innebär inte att jag inte är glad för hans skull, och inte heller innebär det att jag inte accepterar att han blivit vuxen. Det enda det betyder är att jag saknar honom.

Det är helt okej att vara ledsen, och det är helt okej att gråta. Det är helt okej att visa känslor. Det är till och med precis så det ska vara, tycker jag. Han vet att jag är lycklig när han är lycklig. Och han vet att jag är lycklig för hans skull även om jag gråter. Han har levt med mig i hela sitt liv, och jag med honom i hela hans. Jag vågar påstå att vi känner varandra rätt väl.

Lycka till med allt, älskade älskade Storebror. Vi ses snart! <3

Fridens liljor, hörni!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×