Hur det är att leva med assistent eller hur det skulle vara utan!

Jag fick mitt första beslut om LSS 1998. Det var då som en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag som både har ett funktionshinder med balanssvårigheter samt ett Autismspektra som gör att jag har svårt att se saker i sin helhet. Det är svårt med ett abstrakt tänkande. Att kunna tänka i många led är svårt för mig. Så när jag fick mina första 48 timmar, i veckan det var som en lättnad.   

Tänk att slippa att gå till affären flera gånger per dag, för att jag inte orkade bära hem flera varor på en gång. Eller att när jag kom fram till kassan, och hade lagt upp på bandet och skulle betala, då upptäckte att plånboken inte är med så jag fick be kassörskan att lägga undan varorna för att gå hem och hämta pengar. Stressen blir ett hinder för den dagen, en låsning för att gå vidare, av att jag blev så trött av allt stim och sorl så att jag inte förmådde inte mer den dagen.

Med de 48 timmarna trodde jag att jag skulle kunna hänga med mina kompisar ut en kväll för att dansa, då var jag 29 år.
Det var mindre lätt när man inte sitter i rullstol, alla knuffar en, svårt att behålla vänner när man är begränsad. Människor såg inte mitt funktionshinder! Det står liksom inte i pannan, jag såg ut som vem som helst när jag satt ner. Med många vändor i Förvaltningsrätten och Kammarrätten, så tog mitt processande slut. Kammarrätten dömde ärendet till min och mina anhörigas glädje fram ett timantal som enligt LSS lagen stämde in med mitt behov av ett vuxet självständigt liv, då var jag 32 år.

Assistenten skall göra det som jag inte klarar av i mitt vardagliga liv.  Assistenten och jag skall tillsammans jobba mot ett mål som jag har satt upp, så att jag blir så självständig som möjligt.

Utan mina assistententer så hade min vardag stannat upp. Jag hade inte kommit utanför min dörr. Jag hade gått tillbaka i min utveckling. Jag är ju som vilka andra människor som helst. Jag har bara svårt för vissa saker. Så som jag ser på det, så är det samhället som gör individen funktionshindrad.

Jag avskyr när folk börjar prata med mig om hur mycket det kostar för samhället att jag har den här hjälpen som är och skall vara en rättighet.
Det blir inte billigare för samhället att ha mig på en institution. Dels för att där kommer jag som individ att tappa all min självkänsla och jag kommer att ligga samhället till belastning samhället då jag kommer att bli så dålig både själsligt men också fysiskt.

Jag vet att i dessa frågor och tankar så pratar jag inte bara utifrån mig, utan jag vet att många håller med mig om att ” Lagen LSS” är av en sådan stor betydelse för alla, att den måste få finnas kvar.

Det fina orden  ”Alla är vi lika värda” ska ha en betydelse för alla i vår värld!

Hälsningar
Heidi

 

Gästbloggare!

Jag tycker och tänker en hel massa kring det som händer med LSS och LASS just nu.
Jag förfäras, och förargas, men jag har inte förstahandskunskap. Jag har aldrig själv haft personlig assistans.

Jag har varit Attitydambassadör i många år.
Attitydambassadörernas uppdrag initierades av projektet (H)järnkoll och syftet var att förändra allmänhetens uppfattningar om människor som lever med psykiatriska diagnoser. Det allra bästa sättet att slå hål på fördomar är nämligen att möte människor som berättar om egna erfarenheter.
Av den anledningen kommer det att dyka upp gästbloggare i bloggen framöver. Gästbloggare som har förstahandskunskapen, de som är experter och på allvar vet hur viktig den personliga assistansen är!

 

Fridens liljor!

JAG ÄR FÖRBANNAD!

I större delen av mitt liv har jag arbetat med människor.
Jag har ju också haft människor i min närhet, och varit människa, i hela mitt liv.
Människor är liksom mitt liv, helt enkelt.
Det är därför jag blir så oerhört förbannad över det som händer med LSS just nu.
Förbannad.
Och förkrossad.

Jag känner så många underbara människor som lever sina liv med hjälp av personliga assistenter.
Människor vars liv blivit så mycket enklare sedan de fick personlig assistans. Människor som, tack vare assistansen, kan ta del av det liv som människor utan funktionsnedsättningar bara tar för givet.
Just nu blåser oerhört kalla vindar i vårt land. Just nu drabbas barn och vuxna av att deras assistanstimmar dras ner eller faktiskt helt och hållet tas bort. Just nu lever väldigt många människor med en oro över hur deras liv ska bli framöver. Det här är inte okej någonstans. Det här är fruktansvärt.

Vi måste vakna nu, vi människor.
Du kanske inte har behov av personlig assistans just nu, men imorgon kan du ha det. Imorgon kan du eller någon i din närhet råka ut för en olycka, eller drabbas av en sjukdom. Du, eller någon du känner, kan få ett barn med behov av personlig assistans. Jag tror att du då vill att samhället finns där. Jag tror inte att du då vill att du, eller den du älskar, ska vara tvungna att nöja sig med punktinsatser från hemtjänst eller förlita sig på andra människors välvilja för att få sina behov tillgodosedda.
Inget ont om hemtjänsten, men den är inte utformad för människor som behöver mer än just bara punktinsatser. Den kan inte tillgodose behov utöver de allra allra nödvändigaste. Inte vill du väl att du, eller din älskade, bara ska ”överleva”? Nog vill du väl att ni ska LEVA?

Vi människor har ju en begränsad förmåga att ta in allt som händer i samhället runt omkring oss.
Det beror säkert på att vi rent fyiskt helt enkelt inte kan ta in allt, men säkert också på att vi behöver sålla för att orka med det som rör oss.
Min erfarenhet är att ointresse sällan är just ointresse utan helt enkelt bara ett tecken på att informationen inte känts som den rör ”just mig”. Därför skriver jag detta inlägg. Det är ju så viktigt det här. Det är så viktigt att så många som möjligt får upp ögonen för vad som händer just nu. Det är så viktigt att så många som möjligt reagerar.

Jag hoppas, och tror, att de allra flesta vill att människor som lever med olika funktionsnedsättningar ska få det stöd de behöver för att kunna LEVA sina liv.

Fridens liljor, hörni! <3

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×