Om att förändra världen…

Under 2013 blev livet allt svårare för min man.
Hans energi försvann först.
Orken försvann, han blev tröttare och tröttare. Utan problem kunde han sova  56 h i sträck, och irritationen hos mig blev allt större.
”Men masa dig iväg till läkare och kolla om du behöver vitaminer eller något!”, brukade jag säga. Han kom inte iväg, och jag blev allt argare. ”Han bara sover”, brukade jag tänka, ”han är oansvarig, lat och förbannat irriterande.” Ansvaret över hem och barn hamnade på mig. På heltid. Dygnet runt.
Inte kom han iväg till vårdcentralen inte. Han bara sov. Och hittade på ursäkter.

strand

Några månader senare blev han arg. Lättretad.
Han sov och sov, och snäste åt mig när jag bad honom hjälpa till. Jag blev ännu mer irriterad.
”Vad är hans problem?! Sabla karl! Här gör jag allt…och han sover. Och dessutom har han mage att bli sur på mig när jag ber honom göra något. Typ kliva upp.”
En dag i december 2013 började han gråta, hejdlöst, och sa att han trodde att han fått en depression. Under arbetet med sin avhandling läste han diagnoskriterierna för depression och insåg helt plötsligt att han läste om sig själv.
Äntligen gick han till vårdcentralen.
Äntligen.
”Nu får han hjälp”, tänkte jag. ”Snart är han sig själv igen. Snart blir allt bra.”
Han diagnostiserades med en svår egentlig depression, ångest och social fobi.

Därefter kom likgiltigheten. Håglösheten. Känslan av att inget egentligen spelar någon roll.
Han fortsatte sova. Han kände att han inte klarade något. Skamkänslor. Skuldkänslor. Han kunde inte ens umgås med sin familj. Ännu mer skam. Ännu mer energilöshet. Ännu fler känslor av uppgivenhet.
Jag fortsatte sköta allt. Och jag försökte att inte bli arg och irriterad på att han låg instängd i ett rum.

I perioder har han mått bättre, bara för att sedan drabbas av en känsla av hopplöshet och återigen rasa ner i ett svart hål. Upp, ner. Glädje, djup djup sorg.
Att leva så är fruktansvärt, både för den som är drabbad och för den som står bredvid. Maktlösheten är gräslig emellanåt. Inom mig har många motstridiga känslor slagits genom åren.

En dag ska jag skriva om den vård han fått.
Eller inte fått.
En dag ska jag skriva om att ingen någonsin ringt mig, hans fru, och frågat hur han egentligen fungerar eller hur jag mår.
En dag ska jag skriva om hur han behandlats av sin arbetsgivare.
Inte idag dock. Idag nöjer jag mig med att skriva om hur hans arbetsgivare helt plötsligt upptäckte att de betalt ut för mycket pengar till honom. Det är här är alltså samma arbetsgivare som några månader innan helt plötsligt plockat bort hans möjlighet att logga in i systemen hemifrån vilket innebar att han inte haft tillgång till sina lönespecifikationer.

För en människa som lever med en svår depression är det knappast högprioriterat att ringa löneavdelningen och beställa hem lönespecifikationerna. För en människa som lever med en svår depression är det högprioriterat att orka kliva upp ur sängen. Att orka lämna huset.
Min mans arbetsgivare vet att han haft en mycket svår depression i många år. Hans arbetsgivare är så kallade specialister på psykiatri.
I augusti månad damp det ner en räkning på över 16000 kr.
Ett krav på 16000 kr till en människa som varit sjukskriven i varierande grad under tre år, och som varit heltidssjukskriven sedan februari. Ingen betalningsplan. Inget samtal från arbetsgivaren om hur de skulle kunna lösa det hela. Ingen ursäkt för att arbetsgivaren faktiskt gjort fel.

Min man är högutbildad, han har många vänner och en familj som stöttar honom.
Min man kunde hantera den där räkningen.
Jag kan inte annat än tänka att om hans situation varit en annan hade den där mastodonträkningen lika gärna kunnat vara ett brev med texten ”Varsågod, ta livet av dig.”

Samhällets förmåga att bemöta sjuka människor är inte direkt på topp alla gånger.
Det är något jag lärt mig de här senaste tre åren. Jag har haft en hum om det redan tidigare, då jag arbetat inom den sociala sektorn sedan jag fyllde tjugo, men nu har jag lärt mig det. Nu har jag erfarit det.
Får med jämna mellanrum en överväldigande känsla om att jag vill förändra världen, sådär nu på en gång.
Jag fattar ju att jag inte kan det, men jag kan åtminstone dra mitt strå till stacken. Jag kan berätta min historia. Vår historia.
Vi är ju rätt många, vi med egna erfarenheter.

Tystna aldrig. Börja tala!

Fridens liljor.

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×