Så många frågor.

Jag tänkte skriva om de tvetydiga känslor jag har inför det faktum att jag inom kort kommer att avsluta min nuvarande tjänst men så loggade jag in och möttes av en notis om att jag har 148 kommentarer. Då tappade jag tråden.
Jag har saknat mina kommentarer, och inte haft en aning om hur jag ska hitta dem från min bloggsida. Säkerligen hade jag kunnat lista ut var jag skulle kunna hitta dem, om jag hade haft lite mer tid. Eller energi. Nu har jag inte haft det varpå de stannat i det fördolda.
Tills nu.

”Kommentarer
148″
står det i vänsterspalten.
Vems är alla kommentarer? Några verkar vara mina, men definitivt inte alla. Och var kommer de ifrån? Hur kunde de helt plötsligt ploppa in där i min vänsterspalt?
Så många frågor, och så attans lite energi har jag att lägga på det.
Antar jag låter det bero. Antar det inte spelar någon större roll egentligen.

När jag var yngre låg jag liksom i framkanten av allt som hände.
Jag hade koll, var en av de där som gick att fråga om råd när det gällde internetet. Numera skvalpar jag runt i bakvattnet och blir lika förvånad varje gång jag lyckas med något jag inte riktigt vet hur jag lyckats med. Jag tror ju inte att det är så att min hjärna stelnat med åren, utan jag inbillar mig att det beror på att jag helt enkelt fokuserar på andra saker nu än förr. Kanske är det till och med så att min adhd-hjärna blivit uttråkad och inte längre tycker att internetet är särskilt spännande. Inte spännande = rätt ointressant.

Jag tror jag blivit lite mätt på internet.
Mängden information som finns där ute är bara så tröttsam. Visst använder jag det för att leta fakta om saker som intresserar mig, och visst surfar jag in på sociala medier för att hålla lite koll på vännerna, men jag har inte längre något intresse av att bara surfa runt på måfå. Då umgås jag hellre med familjen, eller ser en film. Eller hänger tvätten.

Kattis betraktar livet från ovan.
Kattis betraktar livet från ovan.

Internet ger mig lite samma känsla som jag får när jag går in i ett varuhus; hylla upp och hylla ner fullproppad med olika saker. Olika intryck. Har en, som jag, en lite stukad sorteringsförmåga så är det snudd på outhärdligt. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde hoppa upp på en av hyllorna och sitta där uppe och betrakta alla stressande shoppare istället för att trängas med dem. Det hade inte blivit så mycket handlat, men ack så skönt det hade varit. Well, när jag äntligen hittat en affär jag gillar byter jag inte. Då vet jag var det jag behöver finns och kan låta bli att kolla på allt det där andra. Det funkar finfint, ända tills de bygger om. Då blir det kaos. Och så svär jag lite tyst för mig själv medan jag lider mig igenom shoppingrundan och därefter somnar ovaggad på kvällen.

Nu ska jag ta min aningen övertrötta hjärna och försöka varva ner.
Det innebär att datorn ska stängas av så att det där gräsliga varvakenhelanatten-skenet lämnar mina hornhinnor innan jag lägger huvudet på kudden.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×