Lite gnäll bara.

Känner mig lite småyr.
Lite täppt. Lite svid i ögon. Lite huvudvärk. Lite magont. Lite krax i halsen. Lite illamående.
Känner mig lite av allt. Men riktigt sjuk är jag inte. Förvisso något att vara tacksam över men det känns ändå så onödigt att vara småsjuk. Längtar efter varmare väder, ledighet. Längtar efter att slappna av och bara vara.

Längtar efter sommarvärme! (Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)
Längtar efter sommarvärme!
(Inte för mycket värme bara. Typ 24 grader blir bra.)

Maken sitter i soffan i vardagsrummet och ömsom tjoar, ömsom grymtar.
Fotbollssäsongen har ju dragit igång, han har fullt upp om kvällarna. Själv sitter jag i fåtöljen framför TVn på ovanvåningen och tittar på engelsmän som vill köpa hus. Exakt varför jag tycker det är intressant att irritera mig över att de alla blir överdrivet förtjusta över bjälkar i taket, eller småfnissa åt att de tycker att rum på 2×4 m är rymliga, vet jag inte. Jag skyller på mamma. Det var hon som fick mig att börja titta på husjakter i Storbritannien.

Imorgon bitti ska Bönan till tandläkaren.
Bönan är inte överdrivet förtjust i det här med att gapa. Inte överdrivet förtjust i tandborstning.
Jag ser nog ut som ett enmanstivoli varje kväll när jag ska försöka borsta tänderna på henne. Där står jag som en ostkrok (japp, ostKROK. Jag är norrlänning) sjungande för full hals på påhittade sånger om hur rena tänderna blir medan jag kämpar för att försöka se så positiv ut som möjligt.
Ska bli intressant att se hur det går för tandläkaren imorgon.

För övrigt har jag fått hälsporre.
Bara för att förstärka den där känslan av att vara eländig.
Ska hugga in på lite ost och kex nu. Det är jag värd.
Åt det igår också. Och i förrgår. Och dagen innan dess.
Jo, jag tenderar att fastna. För något år sedan åt jag sushi till lunch varje vardag i sju månader. På allvar alltså.
Men, jag är hyfsat ok ändå.

Fridens liljor, hörni.

Bokstavsmorsan

Jag har alltid hävdat att det som känts självklarast i mitt liv är min roll som mamma.
Mina barn är mitt allt. På allvar. Jag har inget behov av egentid. Jag tar tillvara på varenda sekund jag får tillsammans med dem. Snart flyttar de hemifrån, då kan jag sitta där med hur mycket egentid som helst. Det här är alltid inte på något vis ett sätt för mig att säga till andra att jag tycker att de är hemska som känner att de vill ha egentid. Absolut inte. Vi är alla olika. Jag säger bara att jag inte känner det behovet.

Jag försöker följa mina barn.
Jag har lekt det de vill leka, och jag gör det fortfarande. Inom rimliga gränser givetvis. Jag har aldrig någonsin upplevt att mina diagnoser på något vis skulle vara ett problem för mig som förälder. Inte förrän i förra veckan…

Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.
Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.

I förra veckan pärlade jag med Bönan.
Hon har tröttnat på pärlplattor och vill numera göra halsband och armband. Jag älskar att pyssla tillsammans med henne.
Vi satt uppkrupna i soffan i hennes rum, med varsitt långt snöre och en stor hink med pärlor mellan oss. Hon pärlar hejvilt, med alla möjliga färger i alla möjliga konstellationer. Har aldrig reagerat över det utan bara tyckt att kreationerna varit ljuvliga eftersom det är mitt barn som skapat.
Själv trär jag dock på pärlorna så att de bildar det mönster jag vill ha. Allt annat vore otänkbart.
Att jag och Bönan pärlar har aldrig någonsin varit ett problem…
…förrän hon helt plötsligt ville ”hjälpa mamma”.

Hennes runda goa små fingrar började trä pärlor på mitt halsband.
En efter en. Blå, grön, blå, röd, grön, vit, blå, gul, rosa, röd, blå, blå, blå, röd….
IIHH!!!!
Den känsla av obehag som smög sig på mig är svår att beskriva.

Nej, nej, nej….mitt mönster blir fel. Pärlorna träs på i fel ordning. SLUUUUUTA! Nej, nej, nej!!!

Jag tänkte det alltså. Jag sa det inte till henne givetvis.
Jag log, och led, och kämpade med mig själv. Lyckades till och med tacka henne för hjälpen.

Det är så konstigt hur oerhört fruktansvärt hemskt det kan kännas att pärlor träs på ett snöre i fel ordning.
Det kändes alltså så hemskt att jag var tvungen att pärla om halsbandet när hon somnat. Än är hon för liten för att lägga märke till det. Innan hon blir så stor att hon gör det måste mamman ha bemästrat detta. Det är bara att öva. Hädanefter ska jag trä på pärlor på trådar utan någon som helst tanke på mönster.

Jag blir svettig och stressad av blotta tanken.
Men vad gör en inte för sina guldklimpar?

Fridens liljor!

 

Myndig.

Idag fyller Solskenet arton år.
18.
Myndig.

År 2010
År 2010

Igår fyllde jag fyrtiotvå.
42.
Medelålders.

Solskenet kan vara den ende artonåring hittills som inte vill vara arton. Han tycker sjutton känns bättre, mindre ansvarskrävande liksom.
Själv är jag fyrtiotvå. Känns inget särskilt. Känns vare sig dåligt eller fantastiskt. Känns bara som jag, helt enkelt.

Så lång tid har förflutit sedan Solskenet låg och vrålade på golvet i matvaruaffären.
Och ändå minns jag det som igår.
Så många år har passerat sedan jag fyllde arton.
Och ändå minns jag det så väl. Åtminstone bitvis. Fragment.

Minnet är väl en gåta ändå.
Jag minns inte var jag lade saxen fyra minuter efter att jag använt den men jag minns hur det brödet i ugnen doftade den där dagen när Solskenet föddes.

Livet med Solskenet var inte alltid helt friktionsfritt när han var liten men faktum är att jag har älskat varenda dag.
Mitt hjärta fylls av värme när jag betraktar den unge man jag numera delar hus med, och likaså när jag blundar och ser den prickige lille nyfödde killen.
Jo, han var prickig. Jag hade ätit jordgubbar den dagen. Det ska en inte göra. Då kan bebisen bli prickig. Det sa i alla fall barnmorskan.
Prickarna försvann rätt kvickt dock.
Jag minns hur jag satt i en fåtölj på BB i Hudiksvall, med mitt perfekta lilla penntroll i famnen, och tänkte att livet var fullkomligt.

Tack för att jag fått äran att vara din mamma.
Så länge jag andas finns jag här för dig!
Jag älskar dig!

Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3
Storebror och Solskenet, samt de kläder de hade på sig när de åkte hem från BB. Mammas små pojkar. <3

Anhöriga – det glömda folket.

Tre av fyra personer har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående.
Ändå pratar vi så himla lite om hur livet med psykisk ohälsa kan vara. Det skiljer sig givetvis åt beroende på vilken typ av psykisk ohälsa det handlar om, beroende på vilken människa som lever med psykisk ohälsa, och beroende på hur livssituationen i stort ser ut. Och ändå finns det nog väldigt många gemensamma nämnare också. Så många fler än vad vi inser.

Jo, det pratas nog mer om psykisk ohälsa nu än tidigare. Lyckligt nog.
Människor med egna diagnoser hörs mer. Berättar mer. Och människor utan diagnoser lyssnar lite mer. Förstår lite bättre hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Men det finns en grupp människor som försvinner i bruset….

…de anhöriga.

syren

Anhöriga till människor med psykisk ohälsa är en enormt stor grupp, och ändå finns de nästan inte på kartan.
Stödet till anhöriga är över lag så litet att det borde vara straffbart. Människor lämnas ensamma i sin kamp för att orka med vardagen. De anhöriga ska väldigt ofta inte enbart vara ett stöd för den som är sjuk, de ska också se till att vardagen fungerar.

Ta anhöriga  till en människa som lever med depression exempelvis.
Depression handlar inte om att någon är lite ”deppad”.
Depression är en fruktansvärd sjukdom som ofta förändrar människor. Och förlamar dem.
För den som lever med depression kan livet vara helt svart, även då utomstående tänker att personen har allt.
Och för de anhöriga….

De anhöriga ska lämna och hämta på förskolan och skolan.
Handla. Städa. Tvätta. Rensa i trädgården. Sopsortera.
Hålla ordning på ekonomin. Arbeta så mycket som möjligt eftersom den sjuke inte längre orkar arbeta, och följaktligen har en mycket lägre inkomst.
De anhöriga ska minnas alla möte, och också gå på dem; föräldramöten, möten i fotbollsklubben, möten med vägföreningen eller hyresgästföreningen, och kanske även möten med den sjukes sjukvårdskontakter. Och så barnens vårdkontakter givetvis.
De ska ha koll på medicinlistor och vilka recept som ska förnyas. De ska sitta i kö på apoteket på lunchen.
De ska gå ut med hunden. De ska ringa rörmockaren. De ska rensa vasken. De ska underhålla huset. De ska aktivera barnen. De ska hjälpa till med läxor.
Och de ska göra allt detta medan de lever med någon som stundom blir helt personlighetsförändrad och tappar förmågan att visa uppskattning. Någon som kanske till och med är lättretad och egocentrerat elak. Någon som ligger i ett mörkt rum i dagar och inte klarar att lämna huset.
Och samtidigt ska de finnas där för barnen, förklara och stå för stabiliteten. Och de ska ha förståelse för att den människa de älskar drabbats av en sjukdom som gör att de just nu tappat greppet om livet.

Att vara ensamstående förälder kan vara en utmaning.
En är ensam om ansvar, ensam om alla göromål. Tro mig, jag vet. Jag har varit ensamstående med barn.
Men att vara ensamstående är en fis i rymden i jämförelse med hur det är att vara anhörig till någon som lever med långvarig psykisk ohälsa. Tro mig, jag vet det också.
Och för de anhöriga finns pinsamt lite stöd att få. Det lilla stöd som finns kräver att den anhöriga, som redan är belastad upp över huvudet, aktivt letar reda på det. Ingen ringer den anhörige och säger;
Hej, jag vet att du lever med en människa som har psykisk ohälsa. Vilket stöd behöver du? Har du någon att prata med? Du vet, du måste prata för att inte gå under. DU är inte ensam. Orkar du?

Ingen ringer den anhörige.
Den anhörige sätter en fot framför den andre och hoppas att benen ska bära ytterligare lite till.
Det är faktiskt helt oacceptabelt.
Kan vi inte börja prata om det.

Gärna igår!

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×