Tre av fyra personer har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående.
Ändå pratar vi så himla lite om hur livet med psykisk ohälsa kan vara. Det skiljer sig givetvis åt beroende på vilken typ av psykisk ohälsa det handlar om, beroende på vilken människa som lever med psykisk ohälsa, och beroende på hur livssituationen i stort ser ut. Och ändå finns det nog väldigt många gemensamma nämnare också. Så många fler än vad vi inser.

Jo, det pratas nog mer om psykisk ohälsa nu än tidigare. Lyckligt nog.
Människor med egna diagnoser hörs mer. Berättar mer. Och människor utan diagnoser lyssnar lite mer. Förstår lite bättre hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Men det finns en grupp människor som försvinner i bruset….

…de anhöriga.

Anhöriga till människor med psykisk ohälsa är en enormt stor grupp, och ändå finns de nästan inte på kartan.
Stödet till anhöriga är över lag så litet att det borde vara straffbart. Människor lämnas ensamma i sin kamp för att orka med vardagen. De anhöriga ska väldigt ofta inte enbart vara ett stöd för den som är sjuk, de ska också se till att vardagen fungerar.

Ta anhöriga  till en människa som lever med depression exempelvis.
Depression handlar inte om att någon är lite ”deppad”.
Depression är en fruktansvärd sjukdom som ofta förändrar människor. Och förlamar dem.
För den som lever med depression kan livet vara helt svart, även då utomstående tänker att personen har allt.
Och för de anhöriga….

De anhöriga ska lämna och hämta på förskolan och skolan.
Handla. Städa. Tvätta. Rensa i trädgården. Sopsortera.
Hålla ordning på ekonomin. Arbeta så mycket som möjligt eftersom den sjuke inte längre orkar arbeta, och följaktligen har en mycket lägre inkomst.
De anhöriga ska minnas alla möte, och också gå på dem; föräldramöten, möten i fotbollsklubben, möten med vägföreningen eller hyresgästföreningen, och kanske även möten med den sjukes sjukvårdskontakter. Och så barnens vårdkontakter givetvis.
De ska ha koll på medicinlistor och vilka recept som ska förnyas. De ska sitta i kö på apoteket på lunchen.
De ska gå ut med hunden. De ska ringa rörmockaren. De ska rensa vasken. De ska underhålla huset. De ska aktivera barnen. De ska hjälpa till med läxor.
Och de ska göra allt detta medan de lever med någon som stundom blir helt personlighetsförändrad och tappar förmågan att visa uppskattning. Någon som kanske till och med är lättretad och egocentrerat elak. Någon som ligger i ett mörkt rum i dagar och inte klarar att lämna huset.
Och samtidigt ska de finnas där för barnen, förklara och stå för stabiliteten. Och de ska ha förståelse för att den människa de älskar drabbats av en sjukdom som gör att de just nu tappat greppet om livet.

Att vara ensamstående förälder kan vara en utmaning.
En är ensam om ansvar, ensam om alla göromål. Tro mig, jag vet. Jag har varit ensamstående med barn.
Men att vara ensamstående är en fis i rymden i jämförelse med hur det är att vara anhörig till någon som lever med långvarig psykisk ohälsa. Tro mig, jag vet det också.
Och för de anhöriga finns pinsamt lite stöd att få. Det lilla stöd som finns kräver att den anhöriga, som redan är belastad upp över huvudet, aktivt letar reda på det. Ingen ringer den anhörige och säger;
Hej, jag vet att du lever med en människa som har psykisk ohälsa. Vilket stöd behöver du? Har du någon att prata med? Du vet, du måste prata för att inte gå under. DU är inte ensam. Orkar du?

Ingen ringer den anhörige.
Den anhörige sätter en fot framför den andre och hoppas att benen ska bära ytterligare lite till.
Det är faktiskt helt oacceptabelt.
Kan vi inte börja prata om det.

Gärna igår!