Nej men hej.

Nej men hej.
Känns nästan som jag är helt ny här, en färsking, trots att jag skrev mitt första inlägg i oktober 2010.
Har förtvivlat försökt logga in i en månads tid men inte haft någon framgång. Förändringarna i inloggningsprocessen verkade ha något emot mig. De verkade vilja förändra bort mig (men jag väljer att inte fatta vinken). Tvärnit på tvärnit på tvärnit.
Men nu är jag åter i alla fall. Känns skönt. För mig åtminstone.

Bönans treårstårta. Skulle föreställa en My Little pony. Den blev åtminstone flerfärgad, och Bönan blev nöjd. Det är liksom huvudsaken.
Bönans treårstårta. Skulle föreställa en My Little pony. Den blev åtminstone flerfärgad, och Bönan blev nöjd. Det är liksom huvudsaken.

Var börjar jag?
Det har ju hänt en del sedan sist. Bönan har fyllt tre år till exempel. Tre hela år. Min bebis. Min bebis? Hon som helt nyss låg som ett litet knyte i min famn. Numera trampar hon bestämt runt och bestämmer själv. Just att bestämma själv är viktigt när en är tre år gammal. ”Jag kan, mamma. JAG KAN!”

Solskenet fyller arton om några veckor.
Jag får brev efter brev som påminner mig om det.
Försäkringskassan skriver och berättar att mitt barn blir myndigt. Banken gör detsamma. Han flyttas över till vuxen på både diabetesmottagning och psykiatri. Vuxen? Min lilla plupp.

Storebror fyller tjugotre i år.
Han är en skäggig flyttkarl på 1.93 som passerat hundrakilosstrecket för ett bra tag sedan. Jag minns ju som igår när han kom cyklande i racerfart på sin lilla plastpolismotorcykel.

Är det bara jag eller går åren fortare ju äldre en blir?
Jag får lite panik emellanåt. Vill stoppa tiden lite, eller åtminstone bromsa in en smula. Tick tack, klockan går, och dagarna liksom flyter ihop. Tar jag tillvara på tiden? Tar jag tillvara på livet?
Jag försöker göra det. Jag försöker ägna den tid jag har på det som är viktigt; min familj.
Jag lyckas inte alltid men jag gör mitt bästa.

Själv fyller jag snart fyrtiotvå.
Det har jag faktiskt inte alls så svårt att greppa. Fyrtiotvå liksom, vad är väl det. Jag är ju den jag är, den jag alltid varit. Så känns det i alla fall. Fast när jag tänker på att Alfons Åbergs pappa var trettiosex, ja då känns fyrtiotvå helt plötsligt inte helt ungt. Pappa Åberg, han är ju liksom ingen färsking direkt. Äh, vi glömmer pappa Åberg. Jag är inte gammal alls. Knappt medelålders. Att mina barn blir äldre i rasande fart, det verkar min hjärna dock ha svårare att ta in.

För övrigt ska jag tydligen betala tjugotusen i restskatt.
Härliga tider.
Men ja änt bitter.
Eller jo, det är jag. Som attan.

Blä.

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×