Frustration.

Känner viss frustration ikväll.
Förra veckan låg jag däckad i influensa, och veckan innan dess var jag hemma med en sjuk Böna. Redan innan virusattacken inleddes hade jag väldigt mycket att göra på arbetet eftersom jag hade tre veckors semester över jul och nyår. Så här efter två veckors febersnörvlande har jag inte längre mycket att göra. Jag har så mycket att göra att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Jag är inte särskilt lättstressad.
Vågar påstå att jag snarare är väldigt stresstålig. Logikerhjärnan tar över och jag tar helt enkelt en sak i taget. Jag kan inte rå för att vi varit sjuka och det vore ologiskt av mig att må dåligt över att jag inte haft möjlighet att arbete medan jag varit sjuk. Jag är ju ingen robot. Jag kan ju liksom inget annat än att fortsätta arbetet när jag är frisk.
Jag gör en lista och börjar bocka av den.
Jag kan inte trolla.
Jag är tyvärr helt omagisk.

Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.
Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.

Det jag däremot tycker är väldigt jobbigt är det faktum att andra människor kommer i kläm.
Att människor jag träffar i mitt arbete fått vänta i två veckor på att få tag i mig, det känns jobbigt. Att jag inte hinner ringa alla de som sökt mig första dagen jag är åter på arbetet, eller ens andra eller tredje dagen, känns ännu värre. Jag förstår så deras frustration över att inte få tag i den där människan som aldrig svarar, som aldrig ringer tillbaka.
Förbaskade sockärring.
Önskar ofta att jag kunde finnas tillgänglig på telefonen precis alltid när någon behöver mig, eller att jag hade möjlighet att träffa människor oftare. Men när dagarna är fullbokade med möten finns ingen möjlighet att samtidigt prata i telefon. Önskar ofta att jag kunde duplicera mig…eller lite till. Hade underlättat att han åtminstone en fyra fem versioner av sig själv.
Det är häri min frustrationen ligger.
Jag blir inte stressad men jag blir frustrerad över att tiden inte kan tänjas.

Jag vet att jag måste acceptera att tiden är begränsad.
Jag kan inte gå runt och vara upprörd över tidsbrist för då naggar jag på min energi, energi som så väl behövs. Jag vet också att min situation inte är unik, och att arbetsgivare runt om i landet vänder ut och in på sig själv för att försöka skapa mer tid. Bättre villkor.
Jag kan oftast hantera detta, och jag lyckas oftast fördela den bristfälliga tiden så att den räcker hyfsat. Det är mest efter längre frånvaroperioder som denna typ av svårare frustration kikar fram.
Känner mig oerhört tacksam över att erfarenhet lärt mig att jag kommer att vara ikapp om några veckor. Jag klamrar mig fast vid den tanken, och ticsar av mig stressen i soffans trygga famn.

Fridens liljor, hörni.

Genvägar är senvägar. Eller?

Nätshopping.
Jag har länge shoppat på nätet. I tre år i rad har jag inhandlat alla julklappar utan att sätta min fot i en affär. Kläder handlar jag också på nätet, till hela familjen. Tvättmaskiner, gräsklippare, tyger, husgeråd. Det mesta.
Mat har jag däremot handlat i affären. Med svetten lackande och ett stresspåslag som heter duga har jag släpat runt mig själv, ungar och kundvagn i åratal. Jag har alltid avskytt det. Att det går att handla mat online har jag vetat länge men jag har liksom aldrig kommit mig för. Tills igår.

Loggade in på favoritaffärens hemsida och storhandlade hemma i soffan.
Idag hämtade jag upp de redan betalda, färdigpackade, kassarna i affärens förbutik och var tillbaka i bilen på tio minuter. Ingen svett, ingen stress…bara en ohyggligt härlig känsla av lättnad. Hämtade Bönan på förskolan och njöt av tanken på att jag inte skulle behöva asa med en arg liten matvaruaffärshatare för att kylskåpet skulle bli välfyllt igen. Kände mig oerhört tillfreds, lugn och glad. Ända tills jag kom hem…

…och insåg att hälften fattades.
I samma veva försökte Bönan pussa katten som satt på fönsterbrädan. Katten ville inte alls bli pussad utan gjorde ett svanhopp över hela köksbordet, rev med sig en blomkruka som givetvis lyckades hålla sig upp och ner genom hela färden och följaktligen spred ut jord över både köksbord och köksmatta. Den landade sedan strategiskt upp och ner i en av matkassarna. Lite jord i den också, med andra ord. Och som om det inte räckte lyckades jag välta ut hela kompostpåsen på köksgolvet när jag försökte sopa upp blomjord och slänga i den.
Och vips var lugnet inte så lugnt längre.

Ringde favoritaffären och gjorde mitt bästa för att inte låta irriterad när jag meddelade att hälften av mina varor saknades.
Medan jag pratade i telefonen, och samtidigt försökte skopa upp det organiska avfallet i en ny kompostpåse, ville min energiska lilla Böna absolut servera mig plastpizza och kaffe. Försökte febrilt höra vad den butiksanställde sa till mig medan Bönan undrade om jag ville ha påfyllning.
Svetten började rinna, och jag tänkte att jag väl fick skylla mig själv som hade trott att det skulle gå att ta en genväg.

En timme senare ringde det på dörren och mina uteblivna varor levererades tillsammans med flera ursäkter.
Innan dess hade jag lyckats sno ihop en riktigt god köttfärssås, och även ätit väldigt god låtsasbanansoppa och kramats med Bönan. När min logiska hjärna väl vunnit över stresshjärnan så insåg jag att Bönan givetvis hade försökt pussa katten även om jag hade haft alla matkassarna med mig hem. Vem vet, då kanske krukan hade ramlat ner och krossat syltburken också. Sitter nästan och håller tummarna för att de ska glömma ge mig några påsar nästa gång också så att jag får dem levererade till dörren, för faktum är att jag faktiskt bara behövde bära tre kassar av nio själv.
Himla smidigt.

Fridens liljor, hörni.

Avslutningsvis vill jag också deklarera följande; I mitt namn slåss ni inte! #inteerkvinna
Avslutningsvis vill jag också deklarera följande;
I mitt namn slåss ni inte!
#inteerkvinna

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×