Upp och ner.

Idag har jag gått runt i slow motion mest hela dagen.
Det har åtminstone känts så. Jag har fått en hel del uträttat men det är liksom autopiloten som skött det. Det är rätt skönt att ha en sådan, en dag som denna. En sådan där erfarenhetsbaserad autopilot.

Från den tiden då jag kände mig riktigt utvilad om jag fått en timmes sammanhängande sömn...
Från den tiden då jag kände mig riktigt utvilad om jag fått en timmes sammanhängande sömn…

Jag älskar inte att handla mat.
En kan till och med säga att jag avskyr det. Att trängas med andra matvarushoppare, genomsvettig eftersom det är bra mycket varmare i affären än ute i minusgraderna, medan jag försöker minnas vad det är jag ska handla och därtill också lyckas hitta det…nej, det är inget jag älskar.
Vi behövde dock besöka matvaruaffären idag, jag och min trötta autopilothjärna. Medan jag stod där, svettig och förvirrad, föll ögonen på en kyldisk fylld av kalla läskedrycker. Impulsmonstret i mig stoppade ner en kall burk i varukorgen, vars ena hjul för övrigt hade låst sig och följaktligen orsakade både ett kraftigt motstånd och ett motsträvigt gnällande ljud.

Väl hemma med alla kassar pustade jag ut och öppnade den kalla drycken.
Jag tog en stor klunk och ställde ner den på köksbänken.
Upp och ner.
Jag ställde burken upp och ner.
Hur är det ens möjligt att göra det?!
Allvarligt.
Stod där i köket och stirrade på den upp-och-nervända burken. Och kände mig rätt upp och ner.

Varför är jag då så trött?
Jo, anledningen till dagens dimmiga tillstånd fyller snart tre år. För en liten böna på snart tre år kan alla intryck emellanåt bli lite överväldigande, och om bönan dessutom nyss börjat på en ny avdelning på förskolan så kan de leda till att sömnen blir lite orolig. Med andra ord, barnet vaknade en gång i timmen hela natten. Det var inte så att hon vaknade och var vaken utan mer att hon vaknade till, gnydde lite och somnade om. Eftersom barnet ligger i mammans säng så vaknade givetvis mamman också. En gång i timmen. Mamman har vant sig av med det. Mamman har vant sig vid att sova hela natten. Och även om det är så att jag faktiskt klarar mig på rätt få timmars sömn så behöver de vara sammanhängande.

Det är väl märkligt ändå hur vi anpassar oss.
När bönan var under året vaknade hon flera gånger per natt i flera månader. Inte gick jag runt i dimma för det inte. Jag kände mig tvärtom rätt pigg och utvilad när vi klev upp, även om vi klev upp klockan sju. Förvisso arbetade jag inte heltid på socialkontoret då men jag vågar lova att det ändå var fullt ös hela dagarna.

Strax innan Bönan somnade klockan 18:45 ikväll mumlade hon;
”Mina ögon är så jåsa. Jag är så tött”
Jag är benägen att hålla med henne.
Mina ögon är också rosa.
Med hopp om en god natts sömn…natti natti.

Svårförståeligt. Och förändring.

Det finns saker jag har svårt för.
Att minnas att det är 2016 exempelvis. Av erfarenhet vet jag att jag kommer att skriva fel år i åtminstone några veckor till.
Att komma ihåg nya lösenord är också en svår nöt. Jag hinner vänja mig vid det nya lösenordet på jobbdatorn ungefär lagom tills det är dags att byta igen. Mina fingrar skriver lösenordet innan hjärnan hunnit reagera. Ibland blir jag konfunderad när det dyker upp en ruta om att lösenordet inte överensstämmer med användarnamnet. Då slår jag samma lösenord igen. När rutan kommer upp en andra gång brukar hjärnan ha startat och jag minns att jag har nytt lösenord.

Jag antar det går helt automatiskt. Av gammal vana.
Vanor har vi alla, och det är viktigt att uppmärksamma dem. För det finns ju onekligen vanor som inte är lika triviala som gamla lösenord.
”Därför att så här har vi alltid gjort!” är ett exempel. Jag är lite allergisk mot det uttrycket. Eller ja, mycket.
Visst är det bra att göra som en alltid gjort om det är så att det en gör fungerar optimalt, men det är ju (i ärlighetens namn) rätt sällan det gör det. För omvärlden förändras, och människorna med den, vilket innebär att det vi gör rätt ofta också behöver förändras för att fylla den funktion vi från början avsåg den att fylla. Om inget annat så innebär för så har vi alltid gjort att vi inte ens är intresserade av att se om det vi gör är bra.

Jag tycker vi lämnar det där trygga men ack så gräsligt tråkiga och utvecklingsfientliga i 2015 och tar chansen nu 2016.
Jag tycker vi anstränger oss för att försöka hitta ännu bättre sätt att göra saker på. Vi kan liksom inte förlora på det. Antingen upptäcker vi att det vi redan gör faktiskt är precis det som är rätt, eller så upptäcker vi att det vi gör kan förbättras. Och då blir det ju bättre. Win win, liksom.

Nej, jag tänker inte förändra precis allt.
Vanor skänker ju trygghet och lugn också. Det viktiga är liksom att identifiera vilka vanor som är av godo, och vilka som inte är det. Och viktigast av allt tror jag är att fortsätta att nyfiket ifrågasätta…för i samma sekund som vi slutar med det stagnerar all utveckling. Huga.

Nu är klockan snart för mycket igen.
Innan sängdags ska jag hänga tvätt, svara på några mejl och umgås med maken. Har jag tänkt. Eller kanske jag ska låta bli med det och gå och lägga mig?
Jag tror faktiskt att jag ska försöka förändra min vana att aldrig komma i säng i tid.
Nu pratar vi om en snart 42-årig vana.
Den får ta lite tid att ändra.
Jag börjar imorgon.

Fridens liljor!

Ovanstående bild visar ett meddelande som dök upp i min inkorg. Hur någon, på allvar, kan tycka att ovanstående text är en icebreaker är ytterligare något jag har svårt att förstå. .
Ovanstående bild visar ett meddelande som dök upp i min inkorg. Hur någon, på allvar, kan tycka att ovanstående text är en icebreaker är ytterligare något jag har svårt att förstå. .

 

 

 

 

 

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×