Min doktor.

I tidning efter tidning läser jag TTs intervju med min man.
Den sextonde december disputerade han, och den stolthet jag känner är enorm. För Pontus har inte bara åstadkommit en oerhört intressant avhandling, han är en oerhört intressant man.

Kunskapen har funnits inom honom i så många år.
Den har trängts med gamla lärdomar och tusen och åter tusen nya tankar och idéer. Det svåra har aldrig varit innehållet. Det svåra har varit att få ut det ur huvudet. Ner på pränt.
Vägen har varit lång, och den har kostat oss. Och precis när Pontus äntligen var på gång hamnade han i en helt bisarr röra av oförklarliga beteenden, inte hans beteenden märk väl, där människor som en kan tycka borde veta bättre verkligen visade sitt rätta ansikte. Människor som påstår sig ha kunskap kring psykiatri.

pontus

Kunskap är inte detsamma som förståelse.
Jag vet det egentligen. För hur mycket kunskap de än må ha samlat på sig hade de inte en gnutta förståelse för varför min man inte beter sig som ”alla andra”, som ”dem”. Inte heller för varför hans sätt att arbeta på skiljer sig från andras. Och det var också så, uppenbarligen, att de inte bara inte förstod…frågar någon mig skulle jag svara att de till och med betedde sig elakt. Riktigt utstuderat elakt.
Ett tag där var jag faktiskt oroliga över att deras agerande höll på att skicka min man tillbaka till depressionens allra djupaste skrymslen.
Men det blev inte så, han kom igen. Och han gjorde det med besked. Instängd i ett rum, i sig själv, i flera månader.
Jag vill så gärna att de ska fundera över sitt beteende. Att de ska inse vad de utsatte hela vår familj för. Och att de ska skämmas. Som hundar.

Klockan 11:45 den sextonde december köpte Pontus disputationskostymen.
Kl 12:10 hämtade jag honom på Nova.
Kl 12:30 anlände vi till biomedicinskt centrum i Lund.
Kl 12:40 hade han bytt om toaletten.
Kl 12:45-12:55 snodde han ihop presentationen av avhandlingen i form av ett bildspel.
Kl 13:00 började disputationen.
Och han klarade den med bravur.

Det är min make i ett nötskal.
Mr adhd medicine doktor, Pontus Höglund.

Vi psykiatripatienter är inte bara patienter ser ni.
Vi är elever, läkare, byggnadsarbetare, kassörskor, svetsare, socionomer, pensionärer, sjuksköterskor, lärare och forskare. Och många många fler.
Det bör alla minnas. Allra helst de som arbetar inom psykiatrin. Eller som studerar den.

Och med det önskar jag alla god natt.

Jag behöver dig!

Den absolut bästa stunden, på vardagarna, är stunden när jag kommer hem till min familj.
Jag älskar mitt arbete, men i jämförelse med att få spendera tid med min familj står det sig slätt. Om jag skulle vinna mig ekonomiskt oberoende (vilket är föga trolig då jag aldrig spelar på något) skulle jag utan problem kunna spendera varenda timme tillsammans med mina barn. Det blir aldrig tråkigt, det är det självklaraste av det självklara. Det är det ljuvligaste av det ljuva. Det underbaraste av det underbara.

Stod i köket tidigare ikväll och lagade riktigt hälsosam middagsmat från grunden.
Eller så värmde jag fryst pyttipanna kanske. Det går bra det också.
Jag stekte i alla fall äggen.
In i köket tassade min lilla Böna. Hon var lite sådär kvällströttsligt ynklig, kramade mig om benen, tittade upp på mig och sa; ”Mamma, koooom. Jag behöver dig!”
Det kändes som jag smälte ihop till en mjuk kärlekshög. Lyfte upp henne, kramade henne och sa; ”Jag behöver dig också.”

Vi behöver varandra vi människor.
Vi är flockdjur. Vi behöver tillhörighet och samförstånd. Vi behöver närhet och omtanke. Vi behöver hjälp och vi behöver känna oss behövda.
”Jag behöver dig mamma.”
Stekte färdigt äggen med en liten känguruunge hängande runt halsen. Och även om jag fick både sendrag och gränsfallsryggskott så har jag det aldrig varit mer angenämt att steka ägg. Vi tittade på de bubblande äggen tillsammans och skrattade åt att de fräste.

Himlen i en kopp
Himlen i en kopp

För övrigt har jag lite svårt att få tiden att räcka till allt jag behöver göra innan julsemestern.
Men det är faktiskt inget större problem, faktiskt inte alls. På allvar. För när jag kommer hem från jobbet finns det människor som behöver mig. Och människor jag behöver.
När jag sitter här i fåtöljen, med brasan sprakande, en kopp glögg och en katt i knäet, känns det som att det inte finns något jag inte klarar. I min säng ligger Bönan och sover sött, om ett tag ska jag krypa ner bredvid henne. Storebror gick precis förbi och sa hej och jag hör Solskenet prata med kompisar över Skype. Och där nere i vardagsrummet sitter min soon to be medicine doktor och knappar på sin dator.
Allt är gott hemma hos familjen Annorlunda.

Avslutningsvis vill jag berätta att vi, i år, kommer att ha en enögd fyrörad jultomte.
Det är inte illa det.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×