Jag fattar inte…

”Först var Ior stor, sen liten. Jag fattaj inte.”, utbrast Bönan med ett skratt och slog ut med armarna.
Just ”jag fattaj inte, mamma!!!” är Bönans senaste uttryck. Det används inte då hon försöker göra något och inte får ihop det utan i sådana där sammanhang som vuxna använder uttrycket. Fast å andra sidan är hon stor tjej nu. Det säger hon ofta.
”Ja ä stoj tjej nu, mamma!”

Fattar inte heller hur de två katterna kan tycka att det är bekvämt att ligga ovanpå varandra i mitt knä.
Fattar inte heller hur de två katterna kan tycka att det är bekvämt att ligga ovanpå varandra i mitt knä.

En sak jag inte fattar är, till synes, oförklarliga trafikolyckor.
Igår, när jag var på väg hem från jobbet, körde jag förbi en äldre dam som lyckats köra upp sin bil i en snödriva. Snödrivan fanns på en gräsplätt mellan en avtagsväg och en infart. Gräsplätten var inte särskilt liten. Och det var absolut inte halt på platsen. Till min stora sorg har ju den vackra vita snön näst intill lämnat oss.
Hur gick det till?
Skulle hon svänga in på avtagsvägen eller på infarten och helt enkelt missbedömde avståndet med sisådär fem-tio meter? Och hur fort körde hon när hon lyckades köra upp bilen i en snödriva? Inte så liten snödriva heller, märk väl.
Damen i fråga stod bredvid bilen, iförd en fin liten basker och med handväskan i handen, och hade fått hjälp av en man som stannat. Hon såg välbehållen ut. Och förvånad.
Det är ett typiskt tillfälle då jag mumlar; jag fattar inte.
Damen såg ut att undra detsamma.

En annan sak jag inte fattar är att Solskenet fyller arton år till våren.
Vid dagens besök på BUP konstaterades att han bara skulle hinna träffa dem en gång till innan han remitteras till vuxenpsykiatrin.
VUXENpsykiatrin.
VUXEN?!
Min lille plupp.
Tiden rusar så gräsligt fort. Låt oss inte glömma det. Låt oss minnas det de där stunderna när vi känner oss gnälliga och lättirriterade. Tiden går så fort, och den kommer aldrig aldrig åter.

Fridens liljor, hörni.

Gnäll och ros.

Jag har precis strykt sju skjortor.
Det är inte helt smärtfritt att ha en modelejon till Solsken boendes hos sig.
Jo, han skulle kunna stryka själv. Bara jag visar honom hur. Jag har bara inte kommit mig för än. Och med tanke på att det enbart är skjortstrykning som är smärtrelaterat i relation till den unge herren så är det egentligen helt oviktigt. Det är på intet sätt synd om mig för att jag strykt sju skjortor. Kanske lite bara.

Egentligen tror jag att det snarare är mina ömma bihålor som gör att jag känner mig ömklig.
Huvudet värker och ögonen rinner. Jag är inget bra på att vara förkyld. Känner mig så himla bedrövlig. Ska ta en värktablett, då känns det nog bättre.
Himmel så jag gnäller.
Vi tar något roligare!

Min äkte hälft lämnade in sin avhandling till tryckeriet idag.
Efter flera veckors intensivskrivande är han äntligen äntligen färdig. Vet inte riktigt vem av oss som är gladast över det. Kanske är det jämt lopp. Äntligen kanske jag får se honom någon gång. Han har liksom bott i en liten skrivargrotta i en halv evighet. Förra helgen såg jag honom inte alls. Det ska onekligen bli skönt att leva som en familj igen. Vill också säga att jag är oerhört stolt över honom. Min adhd-virriga snurrpippi har skrivit en hel avhandling. Kunskapen har han liksom alltid haft inom sig, men det här med att lyckas samla ihop sig och faktiskt få ner det på pränt…det har varit svårare.
Men han gjorde det. Han gjorde det.
Han är min hjälte!

Nu ska jag faktiskt hoppa i säng.
Ögonen trillar ihop.

Natti natti

Ömkäftad

Sitter och bläddrar bland kanalerna och helt plötsligt dyker Linus på linjen upp.
Nostalgi.
Hela jag fylls av varma, fluffiga lyckokänslor. Jag älskade Linus på linjen när jag var liten. Huruvida det berodde på den fantastiska kvaliteten, eller på det faktum att det inte direkt fanns så stort utbud av tecknat, låter jag vara osagt.
Badumbadum…

pepparkakor

Jag älskade Anslagstavlan också. Själva vinjetten var ju också tecknad.
Jag undrar hur dagens barn, och tonåringar, skulle reagera om de fick se Anslagstavlan. Och vad de skulle tänka kring det faktum att det satt en hel massa små 70-talister i TV-sofforna och bara väntade på programmet. Eller program och program, det var väl samhällsinformation egentligen. Typ Anmäl alltid ökad inkomst till försäkringskassan….för din eeeegn skull.

Jag äter pepparkakor och dricker julmust här medan jag tittar på Linus på linjen.
Jag äter det trots att det är på tok för tidigt för det, och trots att hela käften känns som ett slakt. Så gott är det.
Munnen är för övrigt ett slakt eftersom jag drog ut en tand idag. Det gjorde inte ont när tandläkaren drog ut den, trots att han kämpade rätt rejält för att få den att lossna. Ikväll gör det ont dock, känns som om någon försökt lossa hela överkäken. Men jag vet att det blir bättre, det vet jag.

Jag avskyr för övrigt att gå till tandläkaren.
Jag avskyr det så mycket att jag gått med en halv tand i munnen i flera månader.
Jag vet att en ska kolla tänderna regelbundet, men jaghar liksom inte haft tid för mig själv. Det har funnits så många andra som behövt min tid. Det är väl också så att tandläkarbesöket var lätt att prioritera bort, eftersom hela min kropp vrålar ”GÅ INTE DIT!!!”
Jag är mörbultad ikväll, men ändå gräsligt nöjd. Äntligen äntligen äntligen fick jag den halva stackarn utplockad. Avgudar också min nya tandläkare, Nik Hosseini. Han var så lugn, behaglig och försiktig att jag faktiskt inte ens blev svettig. Lite darrig var jag allt, men ändå helt hanterbart.

Nu ska jag ta en pepparkaka till.
Fridens liljor, hörni.

När en flicka talar skånska…

Jag är född och uppväxt i Hudiksvall. Maken i Nässjö.
Ingen av oss talar skånska med andra ord. Vi har förvisso bott i Skåne i rätt många år, men skånskan är svår att lägga sig till med. Det enda jag egentligen anammat är den skånska varianten av ordet ja. Resten är något märkligt hopkok av lite av varje. Människor som inte känner mig brukar ha svårt att lista ut var jag kommer ifrån. Många gissar på Dalarna. Maken säger att jag pratar östgötska emellanåt. Jag tänker att maken är förvirrad, och att de som tycker att jag pratar dalmål helt enkelt inte vet hur hälsingedialekt låter…
…men vem vet.

När jag varit på semester i Hudiksvall brukar mina skånska vänner höra det.
Då tycker de att jag låter som en riktigt norrlänning. Fast riktiga norrlänningar fnyser åt det, för Hudiksvall…ja, det är typ en förort till Stockholm för den som är född i Kiruna.

Har hemlisar med störstebrorsan. <3
Har hemlisar med störstebrorsan. <3

När Bönan öppnar munnen blir dock ingen förvirrad.
Ur hennes söta lilla mun kommer bred skånska. ”Åååmen”, säger hon, och menar ”ormen”. Och när hon pratar om sina saker säger hon ”minna sakööö”.
Det är egentligen fel att säga att ingen blir förvirrad.
Jag blir det.
Mitt barn pratar med en dialekt som är så totalt olik min egen. Det är en rätt märklig känsla faktiskt. Jag hajjar till varenda gång hon öppnar munnen. Solskenet och Storebror pratar inte skånska, men de var ju några år när vi flyttade ner till sydligare breddgrader. Ingen av dem låter som en hälsing dock. De låter väl också sådär dalmasöstgötiga antar jag.

När jag tänker tillbaka på hur det var när jag flyttade till Skåne, år 2002, så känns det nästan overkligt.
Faktum är att jag ringde hem till min mamma, förtvivlad, och berättade att jag inte förstod vad mina nya grannar sa. Idag kan jag inte förstå det, för idag är ju skånskan liksom hur lätt som helst att förstå. Men då. Hujedamej.
Antar Bönan kommer att möta ett antal frågande ansikten genom livet. Och osäkra blickar. Och människor som viskar till varandra ”vad sa hon?!”
Det här med dialekter är spännande det. Jag älskar dem.

Nu ska jag gå och tappa upp nödfallsvatten, och dra in soptunnorna från gatan.
Det ska ju bli storm har jag läst.

Håll i hatten, hörni!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×