Det udda inslaget

Jag är på väg till Västerås med tåg.
I sann SJ-anda är tåget försenat, och jag kommer med all sannolikhet att missa min anslutning. Men vad är väl en bal på slottet?
Lunchen smakade gott i alla fall, även om portionen var så liten att den bara skramlar lite längst där nere på botten i min glupska mage. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att portionen egentligen ÄR för liten. Det är bara så att den inte var anpassad efter just MIN mage. Min mage tycker om mat, nämligen.

Det udda inslaget...
Det udda inslaget…

Just uttrycket ”en bal på slottet” lämpar sig för övrigt oerhört väl i sammanhanget.
Mannen i sätet tvärs över gången pratar i telefon med någon angående renovering av just ett sådant. Ett slott.
”Det går väl på ett par hundratusen bara”, säger han. Han har tweedkavaj med skinnlappar på armbågarna.
Mannen framför honom sitter böjd över sin dator, och pratar engelska med någon i sin mobiltelefon. Det låter som det är ett viktigt samtal. Hans kostym är felfri. Han ser lite ut som att han precis strykt hela sig själv. Han är liksom utan skrynklor hela han. Fläckfri. Glänsande.
Framför mig sitter en dam och läser Dagens industri. Hon hummar lite för sig själv emellanåt. Det står Michael Kors på hennes fina glänsande väska. Bakom mig sitter en man och sover. Vet inte riktigt hur han ser ut, mest bara hur han låter när han sover.

För ett antal år sedan hade jag ett yrke som innebar mycket resande.
Jag körde ofta bil, eftersom jag blir lite lätt stressad av att inte kunna påverka resandet själv. Ibland flög jag. Åkte jag någon gång tåg åkte jag alltid i första klass. I mina små svarta dräkter, vilket var en del av min arbetsutstyrsel, passade jag nog in rätt bra. Jag hade också en liten rullväska med matchande datorväska. Jag njöt av att åka första klass eftersom ljudnivån där oftast är lägre än i andra klass. Det är den absolut enda anledningen till att jag föredrog det. Det…och att det ingår fri tillgång till kaffe. Det är mumma för en omedicinerad adhd-hjärna.

Nu arbetar jag inom socialtjänsten. Och min resa är inte arbetsrelaterad.
Jag ska hälsa på vänner, och jag ska föreläsa för Attention. Jag har ingen nätt liten dräkt på mig längre. Jag har zebrarandiga tajts, stövlar med spännen, en vinterjacka som borde tvättas, en resväska som ser ut som någon dragit den genom en leråker, en datorväska (som inte på något vis matchar resväskan) med trasigt axelband och en oformlig handväska med bortnött låtsasskinn. Därtill har jag spillt kaffe på min vita kofta.
Det krävs inga starka glasögon för att se att jag är det udda inslaget i kupén.
Men jag njuter fortfarande av tystnaden. Eller ja, jag kommer att njuta av den så fort tweedmannen slutar prata om slott, och kavajmannen slutar prata om viktiga saker. Då ska jag hugga in på min mikroskopiska SJ-bakelse och planera min föreläsning.

Fridens liljor hörni.

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×