Vaffödådå?

Maken är på Karolinska institutet för att delta i ett forskarseminarium.
Bönan har äntligen somnat (efter en timmes mumlande i mörkret; ett, tå, te, fyja, åtta, nio, tio, elva, tolv, tetton, foton) och grabbarna sitter på varsitt rum och pratar engelska med diverse spelkompanjoner från olika länder.
Jag sitter här, ensam, i vardagsrummet.
Det är väldigt tyst.
Faktiskt rätt skönt. Det får en tycka, och det betyder på intet vis att jag inte tycker om att umgås med min familj…för det älskar jag. Just därför tycker jag att det är skönt när det blir helt tyst. Jag är ju inte ensam, tystnaden är bara skön för mig. Den är inte ödslig.

Vaffödådå?
Vaffödådå?

När jag så sitter här och njuter av tystnaden så skär ett sprucket pubertalt vrål genom den.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!”
Och då kommer frågorna.
En efter en.

Varför tycker tonåringarna, som flockas på lekplatsen i närheten, att brölande är så roligt?
De brölar liksom ikapp på något vis…som om de pratar ett hemligt språk.
”BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL”!
”Bröuöl…”
”Brölbrölbröl”
*Kollektivt gapskratt*
”BRÖÖ…ÖÖÖ….ÖÖÖL!”
Vad betyder detta?

Varför står det ett tomt kakfat i vårt kylskåp?
Och varför ligger det en halv limpa i soffan?
Varför förstår inte mina söner att badlakan INTE torkar om de knölas ihop fyra och fyra och läggs i en rul på elementet?
Varför kör det alltid ut en traktor framför mig när jag har bråttom någonstans?
Hur kan det komma sig att Einstein och Platon vill komma in genom fönstret bara för att sedan vilja gå ut genom ytterdörren…och sedan upprepa proceduren i evinnerligehet?
Varför vill så få arbeta som socialsekreterare inom barn och familj när det i själva verket är det bästa jobb en kan ha?

Varför slutar skrivaren fungera precis när jag verkligen verkligen behöver ha ett papper utskrivet?
Varför vill människor förbjuda slöjan när den egentligen inte är problemet? Det är ju tvånget som är problemet, inte plagget. För böveln.
Varför går alltid alla dyra saker sönder samtidigt?
Varför vill min hjärna inte somna trots att min kropp är helt slut?
Varför tror vissa människor att de har rätt att behandla andra människor illa?
Varför har jag inga vaniljpraliner här hemma när jag är så sugen?
Varför lyssnar inte mänskligheten på naturen innan vi utplånat vår planet, och oss själva?

Jo, några frågor kan jag besvara rätt enkelt.
Kakfatet i kylen står där antagligen eftersom den som tog den sista chokladbollen inte vill kännas vid att han tog den sista, och limpan ligger nog i soffan eftersom Solskenet kom att tänka på något annat när han brett färdigt sina mackor.
Traktorn och skrivarn är nog inte ett resulatat av lagen om alltings jävlighet. Det är nog troligare att jag helt enkelt inte reagerar lika starkt om jag inte har bråttom.. och följakligen inte lägger märke till det då.
Alla dyra saker går sönder samtidigt här hemma eftersom vi köpte dem ungefär samtidigt.

Några frågor skulle jag nog kunna spekulera kring. Det här med människors beteenden exempelvis. Men nu ska jag inte skriva en roman, så jag låter bli. Sedan har vi de här mer oförklarliga frågorna.
Handdukarna. Hm..obildbara drasuter?
Katterna. Well. De är katter?

Nä, nu ska jag försöka varva ner min uppvarvade hjärna, så att jag kan somna någon gång innan midnatt.
Kom också precis på att jag har en glass i frysen.
Frågan om vaniljpralinerna blev plötsligt en ickefråga.

Fridens liljor, hörni.

 

JAG KAN!

Sitter här i soffan med svidande näsa, och rosslande bröstkorg.
Höstens första virus har anlänt. Tack vare en sådan där fiffigt se-dina-minnen- app kan jag konstatera att läget var detsamma för exakt fem år sedan. Det är ju härligt att bli påmind om. Eller nåt.

Inte särskilt pigg...
Inte särskilt pigg…

I alla fall.
Låg ikväll, hostandes och snörvlandes, bredvid min trötta lilla Böna och tittade på Daniel Tiger. Daniel skulle gå på restaurang, och var tvungen att vänta.
”Det är jobbigt att vänta, eller hur?!”
, sa Daniel Tiger och tittade ut ur rutan.
”JaaaAaaa, det är det!”, utbrast Bönan. Hon vände sig om mot mig och upprepade; ”Det ÄR jobbigt att vänta, mamma!”

Mina händer vill skriva att Bönan är i en helt ljuvlig ålder just nu, men det är liksom fel, fast det är rätt. Varenda ålder är ju ljuvlig, på sitt sätt.
Det ljuvliga med just den här åldern, två-och-ett-halvtisch typ, är att den egna viljan liksom blomstrar.
Bönan kan allt själv. Och hon SKA göra det själv. Punkt slut.

JAG: Kom så ska vi klä på dig kläderna.
BÖNAN: Nä, jag kan!
JAG: Ja, du kan. Kom så ska du få kläderna av mig så att du kan klä på dig själv.
BÖNAN: Nä, inte haaaaa den. Ha Sessan Sia-klänning!
JAG:
Nej, men den är inte så praktisk att ha på förskolan.
BÖNAN: Den är MIN!
JAG: ….sant. Den är din. Ta den du.
Jag tror på att välja sina strider. Det är inte särskilt viktigt för mig att ha rätt.  Det är däremot oerhört viktigt för Bönan att få utöva sin egen vilja just nu.

Bönan står för middagen...
Bönan står för middagen…

JAG: Nu ska jag laga mat.
BÖNAN: Jag KAN laga mat osså!
JAG: Ja, du kan hjälpa mig. Vill du det?
BÖNAN: Ja, jag KAN.

* LAGAR MAT TILLSAMMANS*

JAG: Kom så dukar vi fram maten på bordet och sätter oss och äter.

BÖNAN: * Vansinnesutbrott x 3. Slänger sleven i marken. Knuffar undan tallriken. Gallskriker.*
JAG: Men vad är det, hjärtat? Jag förstår inte. Varför är du ledsen?
BÖNAN: *Fortsatt illvrål och golvstamp.*
JAG: Vi ska ju äta maten som du och jag har lagat tillsammans.
BÖNAN: *Springer in på sitt rum och smäller igen dörren. Illvrål. Gråt.*

Efter ett tag kikar hon fram bakom köksbänken igen. Fortfarande ledsen.
Jag sätter mig på huk och hon kommer fram till mig och kryper upp i min famn.
Jag frågar henne vad som blev fel, och varför hon är ledsen.
Bönan andas in några gånger, lite sådär eftergråtigt, och säger;

”Jag tulle säga vassego maten fädig!”

Älskade unge. Klart hon skulle säga Varsågod, maten är färdig. Hon hade ju lagat maten. Och så kommer jag och förstör. Inte konstigt hon blev ledsen och arg.

Det är så härligt att få uppleva ytterligare en underbar unges uppväxt.
Det är så otroligt ljuvligt att få lära känna en ny liten människa.
Jag har ibland haft svårt att tolka andra människor, men barn har aldrig varit en del av det problemet. Barn är så logiska. Deras känslor är så äkta. Och tar en sig bara tid så står det strax klart att barns alla reaktioner vilar på en mycket logisk grund. Det gäller bara att lyssna noga, och ta sig tid att förstå.

Nu är treon intagen, och jag ska preparera mig med nässpray. Håller tummar och tår för att jag inte hostar bort denna natt också.

Fridens liljor, hörni.

Märkliga åkommor.

Tennisarmbåge och musarm är ju hyfsat välkända fenomen.
Själv befarar jag att jag kommer att drabbas av kattarm.

Kattarm är en åkomma som ger smärtor i såväl axel som nacke, armbåge och handled. Det kan även förekomma domningar på grund av begränsad blodtillförsel. Utöver detta kan den utsatta personen drabbas av kraftig ambivalens och motstridiga känslor.
Smärtorna uppstår när en person försöker utföra någon typ av tangentbordsarbete samtidigt som katten beslutat sig för att det är dags att kela. Katten kryper då in mellan arm och underlag så att armen måste hållas i en märklig position för att fingrarna ska kunna nudda tangentbordet. Domningarna uppstår när katten bestämt sig för att parkera på ena armen. De motstridiga känslorna dyker lätt upp när mysighetsfaktorn ställs mot önskan att om att utföra tangentbordsarbete. Ambivalensen innan ett beslut fattats kan vara svår. Hos människan då. Katten har ju redan bestämt sig för vad som är rätt.

Strategiskt placerad katt.
Strategiskt placerad katt.

I skrivande stund är domningarna värst. Och ambivalensen.
Platon kurrar förnöjt där han alternerar mellan att ligga på min högra arm och på min mage, och jag slits mellan önskan om att återfå blodtillförseln och känslan av att vara en svikare.

Jag resonerar som följer;
Det har åskat och regnat gräsligt ikväll, och Platon var utomhus. Trots att jag var ute och letade efter honom så kom han inte. Tio minuter efter att jag gått in, dyblöt, hörde jag höga (och faktiskt lite irriterade) jamanden från uterummet. Öppnade dörren och in kom ett helt genomvåt katt. Han såg i sanning bedrövlig ut.Töfsig och dan.

Han följde mig till soffan. (Läs; han zickzackade mellan mina ben vid varje fotsteg och orsakade åtminstone tre stycken nästanvuropr på den fem meter långa vägen från hallen till soffan.)
I samma sekund som jag satt mig ner hoppade han upp i soffan. Fortfarande lika blöt.
”Nej hu”, sa jag, ”inga blöta katter i soffan. Du får torka först.”
I tre minuter satt han på golvet bredvid mig och blängde förolämpat på mig.
Där satt han, blöt och töfsig och bedrövad.
Givetvis fick jag dåligt samvete.
Givetvis slutade det med att han kurade ihop sig på min mage, vilket har resulterat i att jag nu ligger här i en genomvåt kattluktande tröja.
Fräscht. Verkligen.

”Well, det är ju lite extra synd om honom ikväll”, tänkte jag när jag lät honom hoppa upp.
Han är ju varit så våt och töfsig. Inte kan jag väl buffa ner honom på golvet bara för att jag vill blogga utan att få kramp?
Nä, det går ju faktiskt inte.
Självklart får han ligga kvar. Lite kattarm har väl ingen dukat under av.

Och ändå kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att han ler lite förnöjt inombords och tänker;
”Hon är en riktigt lättlurad en, min människa. Majuhahaha.”

Fridens liljor, hörni.

 

PS. Jo, jag har både tillskrivit katten mänskliga känslor och uttryck, och använt mig av ”mjauhahaha”. Jag vet. Förlåt.

 

Välkommen, välkommen hit…

Jag skulle kunna skriva tio romaner fyllda med mina tankar kring den flyktingkatastrof som just nu pågår.
Jag tror att alla som känner mig det minsta vet min ståndpunkt;

Jorden befolkas av människor. Jorden är allas vårt hem. Människor ska hjälpa varandra.
Punkt.

<3
<3

Jag tänker ofta på alla de fantastiska människor jag mött på min väg genom livet.
Jag tänker på hur de förgyllt min tillvaro och på alla upplevelser, och lärdomar, de skänkt mig.
Jag har vänner från Hälsingland och vänner från Skåne. Jag har vänner från Bosnien, Blekinge, Uppland och Kosovo. Jag har vänner från Syrien, från Södermanland, från Kroatien, från Bohuslän och från Marocko. Jag har vänner från Serbien, från Slovenien, från Thailand, från Litauen, från USA, från Tyskland och från Irak. Jag har vänner från Västerbotten, Ångermanland och Holland. Jag har vänner från Finland, från Eritrea, från Grekland och från Småland. *
Och många fler därtill.

Utan mina vänner hade jag förmodligen aldrig fått lära mig att vatten uttalas oj på albanska (stavningen har jag dock noll koll på), och att Jörgen nästan låter som täcke på bosniska.
Inte heller hade jag troligtvis insett att filodeg, fetaost och spenat i kanelbulleliknande bakverk är himmelriket på en plåt, eller att spettkaka inte smakar som en blandning mellan sockervadd och frigolit utan faktiskt kan vara riktigt gott. Jag hade inte heller upptäckt att jag är rätt kass på att dansa kurdiska danser men helt okej på att dansa bosniska danser…även iklädd svensk folkdräkt. Jag hade inte fått skratta hejdlöst åt hur en av mina vänner, efter hundratals försök, till slut gav upp om att någonsin kunna uttala sju utan istället visslade; ”ett, två, tre, fyra, fem, sex, vissling, åtta, nio, tio…” eller uppleva den totala förvirringen då en äldre man till slut lackade ur eftersom jag inte fattade vad han menade när han ville att jag skulle räcka honom hans glaaujuaarrrn.
Och att se någon uppleva dans kring midsommarstången för första gången, ja…det är snudd på obeskrivligt.

Jag är uppväxt i Hälsingeskogarna. Där är sagolikt vackert.
Jag älskar skogarna. Böljande, milsvida, tysta. Obefolkade.
Tro mig, vi har plats för fler människor i Sverige.
En hel massa fler människor dessutom.

När jag såg bilder på hur människor i Tyskland välkomnade sina medmänniskor, medmänniskor som flytt för sina liv, började jag gråta.
Jag som nästan aldrig gråter.
Och när jag läste om alla insamlingar, alla krafttag, så grät jag lite till.
Jag grät av lycka, och av känslan av att vindarna håller på att vända. Att det kalla, egoistiska inte får skrika högst utan att medmänsklig värme trycker bort isvindarna. Jag fick liksom känslan av att våren är här, trots att höstkvällarna blir allt mörkare.

Jag vill idag avsluta med att citera Kent;

”Välkommen välkommen hit, vem du än är, var du än är…”

 

Fridens liljor. <3

 

*) Jo, jag har blandat landskap och land. Den enkla anledningen till det är att jag inte vet vilka kantoner och kunta och gemeinden alla mina vänner härstammar från.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×