Pip. Tack för kaffet.

Det händer igen.
Och igen.
Och igen.
Jag stöter på viktiga saker, saker jag har tankar om. Saker jag vill berätta om. Skriva om.
Och sedan stöter jag på ännu mer viktiga saker, som jag också vill skriva om.
Efter det dyker jag över en riktigt viktig sak.
”Oj, detta är viktigt”, tänker jag, ”detta ska jag skriva om.”
Ofta har jag liksom helt färdiga inlägg i huvudet. De flimrar upp blixtsnabbt, och känns sådär helt självklara. Ni vet så där självklara att en tänker att en absolut aldrig skulle kunna glömma.
Och ändå glömmer jag, när nästa tanke kommer.

Vältränad. Ack så vältränad.
Vältränad. Ack så vältränad.

På fikarasten bad en kollega mig ta kaffe även till henne.”Javisst”, sa jag, ”självklart!”
Gick ner för tre trappor, genom trapprum och foajé för att sedan ställa mig i fikakön. Den var inte särskilt lång den där kön. Tog en kopp kaffe och en fralla och betalade. En annan kollega, som följt med ner, frågade mig lite försynt om jag tagit kaffe till vår kaffetörsiga kollega där uppe.
Oj. Nej. Jag glömde visst.
Tre trappor, ett trapprum och en foajé var mer än mitt minne klarade av.
Jag vet det egentligen, men den där vetskapen är liksom som bortblåst i de där stunderna när det känns helt självklart att jag ska komma ihåg.

Mitt arbetsminne är inte riktigt på topp.
Eller rättare sagt, det är urgräsligt dåligt.
Hade jag gått ner för att hämta kaffe helt ensam, utan att samtidigt prata med min kollega, så hade jag troligtvis kommit ihåg. För då hade jag varit tvärfokuserad på uppgiften. Jag hade tyst mantrat ”Fika till mig, och kaffe till kollegan. Fika till mig, och kaffe till kollegan” ända tills jag beställt det. Mantrar jag inte försvinner det. Och ja, jag har svårt att mantra och prata med någon samtidigt.

Mina arbetsdagar förgylls av pipanden.
För varje sak jag absolut inte får glömma ställer jag ett larm.
Pip pip. Ring X.
Pip pip. Skicka brev till Z.
Pip pip. Lägg i mer pengar i parkeringsautomaten.
Kanske tänker någon att det måste vara stressande att mobilen piper med jämna mellanrum. Kanske skulle det vara stressande för alla de som har den där förmågan att minnas? För mig är det dock allt annat än stressande. För mig är pipandet lugnet självt.
Pip innebär att jag kan slappna av.
Pip innebär att jag kan lägga min energi på det jag ska göra istället för på att försöka komma ihåg saker jag ändå inte kommer att komma ihåg.

Så. Hur ska jag då minnas alla de där viktiga sakerna jag vill skriva om?
Har haft tanken på att bära med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina tankar när de dyker upp. Har också funderat över att använda anteckningsfunktionen i min mobil. Har inte funderat klart. Återkommer.
Kanske är det så att det inte är hela världen om jag inte minns allt det där jag tänker. Kanske är det min hjärnas sätt att säga;
”Sluta tänk på fyrtioåtta saker samtidigt. Fokusera. Gör färdigt det du håller på med innan du påbörjar något nytt.”
För det är ju också svårt. Eller rättare sagt, det har varit svårt. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att avsluta saker jag påbörjat. Jag tror faktiskt att jag är bättre på det än folk i allmänhet. Jag har tränat intensivt på det. Övning lönar sig, inte alltid men ofta.

Och kollegan?
Hur ska jag göra för att minnas att ta med kollegans kaffe nästa gång?
Stanna upp och ställa ett larm?
Nja. Orka, liksom.
I ärlighetens namn, det allra värsta som kan hända är ju att jag glömmer kaffet, och får vända om och hämta det. Det skulle ju ge mig en extra runda i trapporna, lite extra motion. Motion är ju bra för kroppen, sägs det.
Så egenligen kan en ju säga att det skulle vara bra för mig att glömma kaffekoppen, eftersom glömskan ger min kropp lite extra motion.
En skulle kanske till och med kunna säga att det är bra för kroppen att ha dåligt arbetsminne.
Det beror ju liksom bara på hur en väljer att se på saken.

Fridens liljor, hörni.

PS. Har du uppmärksammat att jag använder mig av ordet ”en” på ställen där du tycker att det inte borde stå?
Rätt uppfattat.
Ska skriva om det nästa gång. Och nu har jag garderat mig. Nu kommer jag att minnas, för nu finns det på pränt.
Pip.
 

Stopp i röret, och behov av vila.

Det finns så mycket inom mig som vill ut.
Min hjärna är så fylld av tankar att de fastnar i flaskhalsen. Jag vet liksom inte var jag ska börja.
Sorteringsfunktionen har uppenbarligen blivit överbelastad och tagit en paus för att vila upp sig.
Det är inte ens så att det ploppar upp en sådan där textruta;
Den begärda åtgärden misslyckades.”
Hela alltet har liksom fryst.
Hade min hjärna varit en dator hade jag plockat ur batteriet och provat att starta om skiten.

Lagom fina stenar, enligt Bönan.
Lagom fina stenar, enligt Bönan.

Den nuvarande överbelastningen beror till stor del på den mängd kommentarer jag läst kring den tragiska händelsen på IKEA.
Jag har så många tankar, känslor och åsikter kring detta att jag helt ärligt talat inte fixar att skriva ner dem just nu.
Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska hålla en röd tråd eller hur jag ska avsluta utan att påbörja ännu fler resonemang.

Jag har upptäckt att det är så här jag fungerar.
När något på allvar griper tag i mig reagerar jag oftast relativt omgående.
Jag sorterar snabbt, bildar mig en uppfattning och reagerar genom att prata med andra eller skriva om det.
När jag diskuterat och kommenterat en dag eller två är det som att orden fastnar inuti mig. Resonemangen fortsätter i mitt huvud, de blandas, virvlar runt, bearbetas. Det känns lite som att jag diskuterar med mig själv, och sedan nöjt lutar mig tillbaka och känner mig rätt färdig med det hela. Ibland blir jag nästan chockad över att andra inte vet vad jag tänkt. Och det känns som att detta förstärkts med åren.
Oh så jag skulle älska att jag bara kunde dela med mig av mina tankar genom att lite smidigt skicka över dem till någon annans hjärna. Jag vill ju liksom egentligen dela med mig av dem, men jag orkar inte fortsätta prata.

Jag ser på det hela från olika håll.
Kanske är det så att nöten innanför skallbenet absorberar så mycket information samtidigt att den helt enkelt blir slutkörd och behöver varva ner. Jag tycker exempelvis att det är oerhört jobbigt att sitta i ett rum där flera olika konversationer pågår samtidigt. Först hör jag liksom allt, varenda konversation. Och efter det hör jag inget, inte ens det någon försöker säga direkt till mig. Jag ser liksom att vederbörande pratar, och jag hör att det kommer ut en massa ord, men jag kan för mitt liv inte fokusera på hur orden hänger ihop. Antingen får konversationen vänta tills de andra tystnat, eller så får vi lämna rummet och prata på ett ställe där det är tystare.

Eller kanske har det med ökad impulskontroll att göra. Och med mognad.
Kanske är det då positivt? Kanske har jag blivit bättre på att stanna upp och tänka igenom saker?
Reaktionen kommer fortfarande bums men kanske är de här tätt efterföljande tysta invärteskonversationerna någon form av tänker-jag-rätt-fas grundad i stigande ålder och insikter om att världen inte är särskilt svartvit utan snarare väldigt flerfärgad.

Eller kanske beror det hela på någon typ av svårighet att avsluta påbörjade aktiviteter…
…om vi ska börja koppla in diverse diagnossymptom.

Fast å andra sidan kanske jag bara är trött och inte orkar tjafsa i oändlighet med människor som uppenbarligen inte vill se på saker från något annat håll än sitt eget.
Jag vet att debatten måste tas, men kanske får jag låta någon annan ta den just nu.
Kanske har jag insett att jag inte kan fokusera på allt samtidigt, och att det är helt okej.

Jag får faktiskt plocka ur batteriet och starta om.
Jag får faktiskt försätta mig själv i viloläge.
Jag får faktiskt känna mig lite sådär lagom selektivt engagerad i perioder.
Äntligen.
Det tog bara 41 år.

Fridens liljor, hörni.

Gammeldomen.Typ.

Det gäller att passa på när solen väl kikar fram.
Då passar jag på att njuta av den. Eller åtminstone av att sitta i skuggan och njuta av att se den.
För höga temperaturer är ju inte riktigt min grej, men ljumma sommarkvällar i skuggan är allt bra ljuvliga.

För en ljuskänslig individ, som jag, gäller det att ha ordentliga solbrillor.
Och om den ljuskänsliga individen dessutom har synfel, som jag, så funkar inte vilka solglajjor som helst. Då behövs sådana där specialbeställda ena, med styrka i glasen.
Ungefär i samma veva som jag fyllde fyrtioett beställde jag mitt första par solglasögon med styrka. Jag behöver glasögon för jämnan numera, och när solen skiner utomhus kan jag nu stega fram klarsynt…

solbrillor

…ända tills jag kliver in i, säg, en affär och behöver läsa på något.
Då blir det mörkt.
Eller suddigt.
Med solglasögon inomhus är det svårt att läsa. Utan glasögon är det minst lika svårt.
Att stega runt i affärer med solglasögon är inget nytt för mig, det har jag gjort i många år. I vissa butiker är belysningen helt fruktansvärt gräsligt obehaglig för oss ljusskygga. I yngre år gick jag runt och kisade och led. På äldre dar struntade jag fullständigt i om någon himlade med ögonen, suckade och gav mig den där ”tror du att du är en filmstjärna. Pinsamt!”-blicken. Jag visste ju anledningen till varför jag hade solglasögon, och hade någon problem med det så var det…ja, just bara deras problem.
Men nu är det inte så enkelt längre. Numera är jag inte bara ljuskänslig, utan klenögd.

Så vad gör en då?
Tja, det enda jag kan göra är att släpa runt på två par glasögon. Ett par för syn och mot ljus, och ett par enbart för syn.
Känner mig lite som en gammal gumma när jag står där i affären och fepplar med mina glasögonfodral.
Av med glajjor, upp med glasögonfodral och på med vanliga glasen, läsa, av med vanliga glasen och ner i glasögonfodralet, knäpp igen, ner i handväskan, på med glajjor och vandra vidare. Tills jag kommer till nästa hylla och vill läsa på ytterligare en vara…same procedure as last year, James.

Just det där ”knäppet” som uppstår när en stänger igen ett glasögonfodral fyller mig av en hel massa känslor.
Jag har inget direkt minne av knäppet, ingen direkt händelse. Fylls bara en varm barndomskänsla, på något vis, och tänker per automatik på gamla människor. Har ingen aning om vem som brukade knäppa med glasögonfodral i min närhet när jag var barn, men den som gjorde det var utan tvekan en person jag tyckte väldigt mycket om. Och gammal var den också. Åtminstone i förhållande till lilla Lisa.

Nä, nu ska jag snart knäppa ner mina glasögon i glasögonfodralet och krypa ner bredvid min lilla sovande böna.
Tror jag.
Om inte hjärnan piggnar till snart.
Vilket den säkert gör.
Som vanligt.
Och jag får börja räkna får, och getter, och grisar och oj, bilen behöver servas. Och tvätten? Hängde jag tvätten? Nej sov nu.
Ett får.
Två får.
Tre får.
Skickade jag brevet till Transportstyrelsen?
NEJ!
ETT FÅR!
TVÅ FÅR!
TRE…
Ställde jag klockan?
Suck.
Går på toa och spelar spel på mobilen tills ögonen går i kors och jag tvärsomnar.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×