Jätteirriterande. Och Jättar i allmänhet.

”Det måste jag blogga om!”, sa jag till Storebror för någon timme sedan efter att vi pratat om sådana där urgulliga saker han gjorde för sisådär tjugo år sedan.
Nu ligger jag här i soffan och kan för mitt liv inte minnas vad det var för puttesnuttig grej jag skulle skriva om.
Det är väl ett så gräsligt förargligt fenomen det här, det med att det som nyss var självklart helt plötlsigt bara är som bortblåst. Sådant kan få mig att snöa in ordentligt.
På riktigt.
Jag blir så där riktigt vargavinter med tre meter snö-insnöad.
Och skyffeln ligger längst  nere i en snödriva någonstans.

Jag kan titta på en film under tiden.
Ha en konversation med någon.
Städa eller vika tvätt.
Det värsta är bara att jag efteråt inte har en aning om vad filmen handlade om.
Eller var jag dammsugit.
Eller varför det ligger ett par strumpor i frysen.
Det är nämligen bara kroppen som gör.
Hjärnan har annat för sig.
”Vad i hela friden var det jag tänkte på?!”

Jag brukar rynka på näsan också. För blir jag stressad, eller irriterad, eller överhuvudtaget exhalterad på något vis, så kommer ticsen som ett brev på posten. (För övrigt ett rätt dåligt talessätt numera…nu när breven inte alls bara kommer med posten längre.)
Med andra ord ligger jag här nu, blinkande och rynkande, och har svårt att fokusera på det jag skriver. För hjärnan vill egentligen inte alls skriva. Den vill bara veta vad det var jag tänkte skriva om från början!

Bönan och Jätten.
Bönan och Jätten.

Jo, jag har frågat Storebror. Han kliade sig i huvudet och mindes inte heller.
Så nu har jag smittat av mig hjärnbryderierna på mitt barn också.
Snällt.
Eller barn och barn…

Han lekte med Bönan tidigare ikväll.
De busade och han låtsades somna i hennes säng. Inget hon gjorde fick honom att vakna. Till slut hade hon placerat sin mun precis bredvid hans öra och vrålat;
”Jätten!!!”
När Storebror berättade det för mig stod Bönan bredvid, tittade först upp på honom och sedan på mig och sa;
”Ja, han ä ju jättestoooo!!!”

Well. Jag ska försöka acceptera att jag just nu inte minns vad mitt jättebarn sa när han inte var så jättestor. Maken vill se en film säger han.
Ska göra mitt yttersta.

Fridens liljor, hörni.

När orden äntligen kom…

Jag har så länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg.
Liksom känt att jag borde göra det, att det gått för lång tid sedan jag skrev sist.
Jo, jag har haft dåligt samvete.
Men var gång jag lagt mig ner i soffan med datorn på magen har orden försvunnit. Oavsett hur mycket jag haft att berätta så har jag inte kunnat förmå mig själv att skriva en enda rad.

<3
<3

En väldigt fin människa i vår omgivning lämnade detta liv för några veckor sedan.
Och även om livet bara fortsätter, och vi lever det ungefär på samma vis som vi brukar, så har tankarna hela tiden snurrat. Så fort det blivit tyst så har det ekat, på något vis. Minnen av den som inte längre finns här har blandats med tankar på de som fortfarande gör det. De som vi tycker så oerhört mycket om.

Fast självklart finns den fina människan här på jorden.
I våra tankar, i våra minnen. Kanske även i luften runt omkring. Jag vet inget om livet efter detta.
Och framförallt finns de som blev kvar här. De vi fortfarande kan träffa, krama, prata med. Att minnas, och sakna, den som gått vidare är självklart. Men än viktigare är det att minnas alla de som finns kvar. Den fina människans fina familj är mig så oerhört kär, och sorgen över deras sorg har utan tvekan varit störst av allt. Jag fokuserar på glädjen nu, glädjen över just det…att de finns kvar.

Jag undrar om vi människor är dåliga på att prata om sorg?
Räds vi sorgen?
Jag tror att det kan vara så, att vi människor blir handfallna när vi möter någon som sörjer. Kanske vet vi inte vad vi ska säga…eller hur vi ska bete oss. Men det borde inte vara så egentligen, för vi är ju alla människor. Vi kommer troligtvis alla en dag att befinnas oss i sorg. Och jag tror att vi då hoppas att någon vågar möta oss. Jag hoppas det åtminstone. Och faktiskt känner jag mig rätt säker på att det kommer att finnas någon där, när jag behöver det. Jag har så många fina vänner. Inte bekanta, utan vänner.
Verkliga vänner.
Min tacksamhet vet inga gränser.

Ta hand om varandra, hörni. <3

 

Regn.

Vår semester har mestadels dränkts i regn.
Dripp, dropp. Och ös.
Men vad gör väl det? Vi har varandra, och vi är lediga. Det är värt allt. Sol eller ej är oviktigt.

Blogg lydia och einstein

Vi hänger med mina föräldrar, tittar på film, busar på leklandet, gör lerfigurer, plaskar i vattenpölar, bygger pärlplattor, träffar fina vänner.
Några dagars solsken har vi trots allt haft. Då har vi passat på att bada, promenera, cykla, titta på hästar och fika ute i solen. Vi har hälsat på älvor, troll och häxor också. Spännande som bara den.
Vi har varandra. Det är värt allt.

Kärlek. <3
Kärlek. <3

Vi njuter av vår ledighet, och är lyckliga över allt vi har.
Lyckan är djup, och fylld av tankar. För det finns just nu en stor stor sorg i våra liv. En väldigt fin människa finns inte längre här, och människor som betyder oerhört mycket för oss går just nu igenom något ingen människa borde behöva gå igenom. Jag kan på intet vis sätta ord på mina känslor, de är för stora för orden just nu. Jag önskar så att jag kunde göra något, göra mer. Trolla.

Vad spelar det väl för roll att det regnar?
Vi har varandra. Det betyder allt.

Jag avslutar med två enkla rader, fyllda med stora och sanna ord.

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

~ Jacques Werup ~

Vi ses igen.
Vi ses igen.

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×