Ljus och fulla väskor.

Det är sommar.
Lov.
Semester.
Jag, Bönan, Storebror och Solskenet anlände till Hudiksvall redan dagen innan midsommar. Elkabeln till min dator har dock nyligen anlänt, tillsammans med Pontus. Hur nesligt det än var att ha en strömlös dator i väskan så måste jag säga att jag ändå är rätt stolt över att jag lyckades få med mig allt annat. Tiden var rätt knapp. Orken likaså. Och ändå fick jag med mig allt. Utom elkabeln.

blogg lisa

Fick dessutom med mig lite mer än det nödvändiga.
Tenderar att bli så när jag packar. Det är ju så #&%¤(! svårt att packa lagom mycket.
Hur uppskattar man hur många par strumpor det kommer att gå åt liksom? Eller hur många brallor. Tröjor…
Jo, det finns tvättmaskin i Hudiksvall men tänk om en inte riktigt har lust att tvätta regelbundet när en har semester. Eller om det blir elavbrott. Eller myggstopp i fläktsystemet. ”Bäst att ta med några extra klädesplagg. Bättre för många än för få.”
Vem vet. Liksom.

Varje år kommer jag hem från semestern med åtminstone tre ombyten jag inte använt.
Jag är snart fyrtioett-och-ett-halvt.
Resignerar och accepterar att jag är dömd till ett liv fyllt med onödiga prylar i resväskan. Känns inte så farligt egentligen. Kunde ju ha varit värre.

På tal om inget så är klockan 22:33 i skrivande stund.
Ute är det ljust.
Det nattliga hälsingeljuset är sannerligen magiskt den här årstiden.
Ljuvligt och underbart.
Och lite irriterande.
Allra helst för människor som jag, människor som har ”lite” svårt att somna om kvällarna.
Men ja. Vad gör väl det.
Jag har semester.
Fatta.
Jag har semester!

Fridens liljor, hörni.
blogg å

Nu har jag lärt mig…

…att slå på kommentarer.
Nu går det att kommentera igen.

Citerar Bönan;

”Mig kan!”

Är så glad över att det är vad hon känner.
Att hon kan.
Ska kämpa så länge jag lever för att hon ska fortsätta känna så.

Hon kan. Precis som sina bröder.

Älskade ungar.

 

Svartvit och ticsande

 

Svartvit
Svartvit

Jag brukar sällan sova de där rekommenderade sju-åtta timmarna men är rätt beroende av att de timmar jag sover åtminstone följer varandra. Avbruten sömn är inte min grej.
Kände mig svartvit halva dagen.
Jag var som ett negativ hela morgonen, diffus och färglös.
Lite mörk inuti var jag ärligt talat också.
Tänkte lite mörka tankar om Platon.

När jag är trött kommer ticsen som på beställning.
Det rycker och drar lite överallt i kroppen. Bryr mig oftast inte alls om det, förutom när nackknäckandet gör ont, men idag passade det sig liksom inte riktigt. Jag hade nämnligen ett arbetsrelaterat åtagande som innefattade mig pratandes inför en massa främmande människor via videolänk.

Där satt jag, instängd i ett rum på max fem kvadrat, med en jätteskärm på väggen och en kamera rakt i  nyllet. Det hela var dessutom rätt försenat.
Näsan kliade. Den ville absolut rynka ihop sig.
Ögonen sved visst lite. De ville blinka hejvilt.
Ögonbrynen kände för att sträcka ut sig lite också. Liksom höja och sänka sig lite.
Och läpparna, ja de ville pluta och göra pruttljud.

Jag satt där ensam och väntade; trött, svartvit och ticsande.
Körde favoriten – blunda, pluta, rynka, höja.
Oha så skönt det kändes.
Och då helt plötsligt började jag undra om alla de där människorna såg mig via videolänken trots att jag inte såg dem. Vad tänkte de då? Blev de lite rädda?
Tänkte ett tag att jag skulle anstränga mig för att inte se ut som en fisk på land.
Tänkte inte så länge.
Struntade i det.
Rynkade vidare.

Det är så, förstår ni, att ticsen är Tourettes syndrom.
Och en trött Lisa som behöver ha förmågan att koncentrera sig och prestera måste få ticsa lite (eller mycket) för annars blir det mest bara pannkaka av det hela.
Så jag tänkte att de väl kunde få bli konfunderade, de där på andra sidan länken.
Tänkte att tics är en del av mig, och att jag duger precis som jag är.

När den stora skärmen äntligen tändes, och jag såg alla de jag skulle prata inför, var ticsen som bortblåsta. Antar jag blev fokuserad på det jag skulle göra istället.
Huruvida mina grimarser hade kablats iväg innan skärmen tändes eller ej vet jag inte.
Ingen sa något åtminstone.
Fast, å andra sidan, de gör de sällan…människorna.
De tittar skamset ner och låtsas som om inget hänt. Åtminstone de som inte känner mig. De som känner mig är så vana att de många gånger inte reagerar alls. Båda reaktionerna gillas, för ickereaktioner förstärker inte ticsen. Det är när någon påpekar det som det brakar loss på riktigt. Det värsta av allt är när någon ber mig att sluta. Känns lite som att ha ett gräsligt enerverande myggbett och inte få klia på det.
Usch.
Blev stressad av blotta tanken.
Måste rynka på näsan.

Nu ska jag krypa ner bredvid min sovande lilla Böna.
Och Platon, han har sängkammarförbud!

Morsdag

Igår var det morsdag.
Jag vaknade av att Bönan petade in ett finger i min ena näsborre.
”Pöke Jaba!”, sa hon och spände ögonen i mig, ”Mej titta Pöke Jaba!”
Det betyder alltså Spöket Laban, för den som ej behärskar böniska.

Någon timme senare skypade jag och Bönan med mammu (aka mormor, också på böniska) då Solskenet kom nerhasande från ovanvåningen.
”Har du firat mamma på morsdag idag?”, frågade mammu (som på solskeniska en gång hette nomma).
”Nej”,
svarade Solskenet.
”Har du glömt bort mamma?!”, utbrast mammu/nomma.
”Nej”, svarade Solskenet, ”jag har glömt bort att det är morsdag.”

Storebror. En gång för länge sedan. Tiden. Var tar den vägen?
Storebror. En gång för länge sedan. Tiden. Var tar den vägen?

Ytterligare någon timme senare vaknade vandrande vålnaden till liv.
Storebror alltså.
”Jag hade tänkt baka en chokladkaka till dig idag”, sa han lite skamset, ”Jag ställde klockan på tolv men så somnade jag visst om.”
Till klockan 18!!!
Snacka om omsomning.  

När klockan var runt 20-snåret kom Pontus med kaffe, muffins från macken och gelehjärtan.
Tur en har en karl när en inte har ungar som är särskilt morsdagsinriktade.
Fast vet ni vad. Det gör inget att de inte firade mig igår. De älskar mig ändå, varenda dag, och de låter mig veta det. Jag har morsdag varje dag. Jag är ack så lyckligt lottad.

Fast givetvis lät jag de långa drasuterna våndas en aning över att de glömde bort mig igår.
Offerkoftan är skön emellanåt.
Mohahahaha….

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×