Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Forskningsetik, den ”Akademiska världen” och annat mumbojumbo…

Jag har väl ungefär 230 högskolepoäng genom min fil.kand i socialt arbete, och den komplettering jag gjorde för att få en socionomexamen.
De poäng jag har på avancerad nivå efter avklarad utbildning är nog 7,5.
Tror jag.
Jag är inte särskilt upphängd på akademiska meriter, så helt säker är jag inte. Har inte kollat, bara pluggat och blivit godkänd.
Inser att mina akademiska meriter förmodligen anses jämförbara med förskolebarnens i vissa akademiska högdjurs kretsar, så vem är väl jag att ens andas något om forskningsetik?

tokig

Well, jag är människa, och jag har levt i över fyrtio år. Fyrtioett, närmare bestämt.
Jag arbetar inom ett fält där etik är A och O. Jag anser nog att jag är kvalificerad. Vad någon annan anser bryr jag mig inte särskilt mycket om.

Jag levde länge i villfarelsen av att de som gnetat sig igenom så pass många högskolekurser att de hamnat i Akademikervärldens” toppskick besatt förmågan att skilja på sak och person.
Jag tänkte att de, om någon, värdesatte fakta och förhöll sig till dessa fakta utan att kladda in dem i en sörja av personangrepp. Eller Ad Hominem, på finaste akademikerspråk.
Den villfarelsen lever jag inte längre i.
Har insett att den Akademiska världen” inte enbart befolkas av individer med en lite bättre utvecklad förmåga att hålla sig till regler och reglementen, och att det definitivt finns individer med en egen tolkning av *etik.

Genom människor i min närhet har jag blivit medveten om att ”Akademikervärlden” har sina egna värden.
Akademikervärden, kanske?
Jag har, över lag, en oerhört hög toleranströskel då jag tenderar att tänka att saker och ting oftast grundar sig i missförstånd och/eller okunskap. Ibland klättrar dock någon, eller något, över den skyhöga tröskeln.
Det är oerhört sällan det sker, men det sker.
Uppenbarligen.

Att det förekommer oredlighet i den ”Akademiska världen” är knappast en nyhet.
Enligt doktorandombudsmannen vid Lunds universitet låter många bli att anmäla på grund av rädsla för vad en anmälan kan innebära.
Det är fruktansvärt, och skrämmande.
Jag hoppas innerligt på en ordenlig översyn av universitetens, och högskolornas, hantering av de problem som faktiskt finns.
För vet ni vad…”Akademikervärlden” är en del av den övriga världen.
Den är den del av oss.
Det är faktiskt inte en egen liten värld alls.
Inte ens en futtig liten stat.
Eller ett landskap.
Inte ens en pyttig liten by.

Jag har inga mandat att närmare yppa exakt vad min frustration grundar sig i.
Jag hoppas jag får det en dag. Innerligt.
Och jisses vad jag ska yppa då.
Jag ska yppa järnet.
Yppa, babbla, vråla. Skriva!
Förtäckta hot biter så dåligt på mig. Riktigt dåligt faktiskt. De får snarare motsatt effekt.
Hett tips.

Fridens liljor, hörni.

OBS! Väldigt akademisk hänvisning här nedan;

* Etik, av grekiskans ethos. Sedelära, moralvetenskap och den del av filosofin som försöker besvara frågor som ”Vad är det goda?”, ”Vad är det rätta?” och ”Hur bör man bete sig?” (Wikifuckingpedia)

Igångsättningen…

Ja, så har vi varit sjuka igen.
Influensa, denna härliga företeelse. När lågtemparen Lisa nådde fyrtiogradersstrecket på termometern kändes det som om livhanken hängde i en skör tråd. Bönan blev sjuk dagen efter mig, och ytterligare en dag senare låg Storebror däckad, och Pontus och Solskenet hostade och snörvlade. Även om febern gett med sig så är vi långt ifrån friska. Tröttheten, hostandet och snorandet hänger kvar. Undrar hur många veckor till…
Och igår kväll fick Solskenet feber. Idag ligger han över trettioniogradersstrecket. Har man, som han, diabetes typ 1 innebär det inte bara att man mår pissigt av viruset utan även en hel radda blodsockerkontroller utöver de sedvanliga.

Det där svarta nederst i bild är två katter. Att blogga med två katter på bröstet är en utmaning. Men, skam den som ger sig...
Det där svarta nederst i bild är två katter. Att blogga med två katter på bröstet är en utmaning. Men, skam den som ger sig…

Nä, tycker det räcker nu. Tycker att vi kan få vara friska.
Snälla söta virus, häck väck. Vi vill inte mer nu.
Annars….

…blir vi sjuka igen, antar jag.

Har i alla fall bakat bullar ikväll.
Kanelfyllda sådana.
Solskenets klass har vernissage på Barbacka i Kristianstad imorgon, och han ska stå för bullarna. Tråkigt nog kommer han ju inte att kunna vara med men hans klasskompisar får äta bullar i alla fall. Ja, Solskenet får givetvis också en bulle här hemma, om blodsockret tar sig i kragen.

Jag bakar oerhört sällan numera.
Får för mig att det är så jobbigt, och tar sådan tid. Fast varje gång jag faktiskt bakar så tänker jag att det ju gick både snabbt och lätt. Och gott blir det. Och så tänker jag att det inte ska dröja länge till nästa gång.
Men det gör det.
För någon dag efter baket tror min hjärna återigen att det kommer att bli jobbigt att baka. Den är bra märklig den där, hjärnan. Antar det handlar om igångsättningsmekanismen. Den där lite tröga, som finns inom mig. Densamma som hindrar mig från att blogga fast jag vill.

Kanske borde skriva en lapp och sätta på väggen i köket;
”Det ÄR inte jobbigt att baka. BAKA!”
Och en i vardagsrummet;
”Blogga för böveln. Du tycker ju att det är kul!”
Tror jag ska göra det.
Om jag minns.

Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×