Socialtjänsten…och socialsekreterare

Jag har aldrig skrivit om mitt arbete.
Det har inte varit ett medvetet val utan bara fallit sig så. Min yrkesroll är ju liksom bara en del av mig, det är ju mer helheten jag brukar skriva om. Privatpersonen Lisa.
Efter den senaste tidens skriverier om Sveriges socialtjänst känner jag dock att det är dags att skriva om det.

Jag arbetar som socialsekreterare, med barn och deras familjer.
Att en översyn av socialtjänsten görs är både nödvändigt och välkommet. Anledningarna till varför har det skrivits mycket om, och det är mycket möjligt att jag kommer att skriva om mina tankar kring det någon gång framöver.
Många är de människor som reagerat över mitt yrkesval, och som sagt att de aldrig skulle klara av att arbeta med det jag arbetar med. Och många gånger har jag fått frågan;

”Hur orkar du jobba med det där hela dagarna?”

Ikväll tänker jag därför fokusera på att berätta varför jag valt det yrke jag valt, och på varför jag älskar det.

Att arbeta som socialsekreterare är inte ett evigt vadande i ett träsk av misär.
Det är inte nattsvart, och det är inte tröstlöst.
Det är raka motsatsen.
Jag lovar. Och jag ska förklara varför.

Jag träffar dagligen barn, och föräldrar, som av olika anledningar har det jobbigt. Målet, deras och mitt, är att det jobbiga ska bli mindre jobbigt. Vår kontakt handlar inte om att stanna kvar i det som är jobbigt utan att samarbeta för att hitta lösningar, hitta styrkor, hitta vägen mot ett liv där det jobbiga inte längre är jobbigt. Eller där det finns tillräckligt med stöd för att det jobbiga ska bli hanterbart.
Det är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

Visst händer det att någon ibland avskyr mig bara för att jag har den yrkesroll jag har.
Och visst händer det att någon tycker att jag är dum i huvudet.
Men vet ni vad, det händer oavsett vilket yrke man har.
Det händer om man jobbar som kassörska. Eller vårdpersonal. Eller försäljare. Eller vad som helst.
Jag tror faktiskt inte alls att det händer oftare om man är socialsekreterare. De allra flesta jag möter i arbetet låter mig vara en del av sin resa mot ett mer hanterbart liv.
Det är inte nattsvart, det är raka motsatsen.

De människor jag möter under en arbetsdag är…ja, just människor.
De skänker mig lärdomar, både om mig själv och mänskligheten i stort, vid varje möte.
Genom mina kunskaper, erfarenheter och arbetsverktyg kan jag hjälpa till med att göra det som är jobbigt överblickbart, och komma med förslag på hur det jobbiga skulle kunna bli mindre jobbigt. Det stora arbetet gör dock inte jag, utan de människor jag möter. Det är de som jobbar för att förändra…antingen sig själva eller den situation de befinner sig i. Att människor, som befinner sig i en jobbig period i livet, låter mig vara delaktig är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

De människor jag möter i arbetet är ju, som vi redan konstaterat, just människor.
De är du.
Grannen.
Killen på macken.
Sjuksköterskan.
Jag.
Oavsett hur våra liv ser ut just nu så kan det komma en dag då vi befinner oss i en situation där vi inte längre klarar att hantera livssituationen på egen hand.
Vi kan hamna i ett destruktivt förhållande. En anhörig kan bli sjuk, och vi kan själva bli sjuka. Vi kan upptäcka att bag-in-boxvinet tar slut allt fortare, eller att vår partner blivit beroende av sina smärtlindrande mediciner. Vi kan hamna i en akut krissituation som för med sig att vårt vanliga sätt att hantera konflikter inte längre fungerar.
Etcetera etcetera etcetera…
Oavsett anledning så skulle vi (du, grannen, killen på macken, sjuksköterskan, jag) ju fortfarande vara vi. Inom oss skulle det fortfarande rymmas sorg, glädje, minnen, svårigheter, erfarenheter, färdigheter, förmågor.
Att möta oss är inte nattsvart.
Det är raka motsatsen.

Om ni bara visste hur många fina teckningar jag fått.
Och hur många fina egentillverkade pärlhalsband och pärlarmband. Och vackra höstlöv. Och kramar, både av stora och små.

Om ni bara visste hur mycket glädje det ryms mellan jobbigheterna.
Jag vill så gärna få er att förstå det. Det är så viktigt att ni förstår det.

Mitt arbete innebär att jag ibland måste hantera saker som nästan känns ohanterbara, men de stunder som är fyllda av samarbete, hopp, lösningar och glädje är långt fler.
Så du förstår, det nattsvarta må vara nattsvart men när solen skiner så skiner den starkt.
Och ärligt talat, även om solen gömmer sig bakom molnen så anar man den, eller hur.
”Titta där”, tänker vi, ”snart kikar nog solen fram.”

Frågar du mig om vilket yrke jag har så svarar jag;

”Jag har världens bästa yrke. Jag socialsekreterare, och jag älskar mitt arbete.”

Fridens liljor, hörni.

Att släppa taget…

Att släppa taget kan vara skrämmande.
Att släppa taget ÄR skrämmande.
Hisnande.
Fruktansvärt.
Ljuvligt.
Gräsligt.
Underbart.
Gastkramande.
Nödvändigt.

Det kommer en dag då den där lilla ungen inte längre är så liten.
En dag när ungens färd mot vuxenlivet accelererar. Som om de trampar på gasen och man själv står där på uppfarten och viftar och ropar ”Hallå, jag hann inte med. Stanna, jag hann inte sätta mig i bilen!”
Känslan är skrämmande för de flesta föräldrar, gissar jag. Är man förälder till ett barn som behövt en lite extra mycket så är känslan näst intill förlamande.
”Mäh, mäh…vänta. Tänk om något händer. Jag måste ju följa med. Hur ska jag annars kunna skydda dig?!”
Och man minns alla de gånger man, likt ett lejon, dundrat fram till försvar. Och stöd. Och tolk.
Hur ska det gå nu?
Vem ska göra det nu?

Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?
Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?

Och med ens inser man, ungen håller på att lära sig ryta på egen hand.
”Raaaaow, jag vet mitt värde. Jag har en självklar plats i världen. Jag är jag, och jag är bäst i världen på det.”
Mamman behöver inte ranta efter hela tiden.
Mamman behöver lära sig att djupandas, le övertygande orosfria leenden och låta ungen känna att hon på allvar tror på allt det där hon tjatat om i alla år; att ungen är underbar, och klarar en hel massa.

Idag kom ingen unge hem med tåget i vanlig tid.
Tio minuter efter ungens förväntade ankomst tittade jag på Skånetrafikens app. Näpp, inga förseningar.
Tolv minuter efter ungens förväntade ankomst ringde jag första gången.
Inget svar.
Tretton minuter efter ringde jag igen.
Inget svar.
Ett antal sms skickades.
Inget svar.
Och nu var jag säker på att något hänt.
För högt socker? För lågt socker? Hoppat på fel tåg och batteriet till mobilen har dött? Ensam och ledsen unge utan möjlighet att kontakta mamma?
Ringde igen. Och igen. Och igen.

Panik.

Jag var inte den ende som ringde. Pontus ringde också. Frenetiskt. Vi ringde så mycket att vi blockerade linjen för varandra och samtalen kopplades ner.
Var ringer man för att få veta om något hänt?

Skolan? Har han varit där?
Sjukhuset? Vilket sjukhus?
Polisen? Vad ska jag säga? Har ni hittat en ensam unge någonstans?
112?!

Ring, ring, ring.
Mobilen ringde. Det var ungen.
”Vaaaaar äääär duuuu?!”, hörde jag mig själv säga med ynklig röst.
”Jag stannade på stan och åt middag med kompisar bara”, säger ungen glatt.
”Ööhhh….okej”, mumlade jag (och tänkte…Så du lever alltså?  Du har inte blivit kidnappad? Är de snälla? Ska jag hämta dig. Nu?)
Ungen lät glad på rösten. I bakgrunden hördes skratt.
”Snälla vännen, du MÅSTE ringa eller skicka ett sms om du inte tänker komma hem i vanlig tid. Annars blir jag jätteorolig och tror att något hänt”, sa jag med (ärligt talat) tillgjort avslappnad röst.
”Okej”, sa ungen. Sedan hade han inte tid med mamman längre och lovade komma med nästa tåg.

Inom mig slåss motstridiga känslor.
Oro, lycka, stolthet.
Han tar sig fram i livet. Han vandrar på nya, egna, vägar. Han hittar sociala sammanhang. Utan mig. Utan mamman.
Jag är så oerhört lycklig för hans skull.
Och ändå sådär gräsligt föräldrigt orolig över att han ska stöta på ett hinder som han behöver hjälp att ta sig över.
Fast å andra sidan…om det händer så finns jag ju här hemma i soffan. Med nedbitna naglar och magsår.
Han vet var jag finns. Det vet jag.

Fridens liljor, hörni.

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×