En lång svart gång…

Dagen efter jag skrev det senaste inlägget tog vi med oss Bönan till vårdcentralen.
Hon hade skyhög feber, skyhög sänka och diagnostiserades med lunginflammation. Därtill hade hon en riktigt elak halsinfektion. Många blev de sömnlösa nätterna då vi lyssnade till hennes rossliga andetag och oroade oss över temperaturer som inte vill sjunka. Bönan var väldigt väldigt sjuk, och känslan av hopplöshet växte sig starkare. Hon ville inte äta, och inte dricka. Inte ens glass ville hon ha.
Varför kan hon inte bara få vara frisk?
Varför avlöser sjukdomarna varandra här hemma?
När ska vi får vara friska?
Ska det vara så här?

Älskade unge
Älskade unge

Hon fick penicillin utskrivet, givetvis.
Och efter ett par dagar började hennes kroppstemperatur sjunka, och takt med att febern sjönk så kom hennes steg hennes energinivå. Hon orkade vara vaken allt längre stunder, och hon ville dricka igen. Hon kunde till och med tänka sig att äta lite glass emellanåt.
Idag, tolv dagar efter att hon blev sjuk, är hon feberfri och energisk. Hon hostar fortfarande lite på kvällar och nätter, och aptiten har inte riktigt hittat hem, men det ska nog rätta till sig snart. Hon är tillbaka på förskolan, och jag och Pontus är tillbaka på våra respektive arbeten och har börjat beta av högarna som växt medan Bönan varit sjuk.

Jag hoppas innerligt att vi får vara friska ett tag nu, allesammans.
Jag hoppas att vi får hämta andan. Men mest av allt är jag tacksam över att Bönan mår bra igen, och över att vi lever i ett land där små sjuka bönor får tillgång till penicillin när det behövs.

Nu ska jag faktiskt hoppa i säng.
Ja, inte bokstavligt talat. Rent bokstavligt ska jag nog mer rasa ihop i sängen. Jag är trött på ett icke beskrivbart vis.
Sov gott, hörni.

Man tror man drömmer

Fjortonde december 2014 skrev jag senast.
Faktum är att vi fortfarande är sjuka.
Under mina arton dagars julledighet hade jag ögoninflammation. Bönan fick ögoninflammation torsdagen innan jul. Dagen efter hade mina ögon kladdat ihop. Bönans ögon blev bättre efter en vecka medan mina fortsatte kladda under hela ledigheten. Därtill hade jag också två dagars öroninflammation samt hosta som gjorde att jag kräktes samt tvingades sitta upp och sova i två veckor. Bönan hostade också i två veckor, och Solskenet i en. Pontus hostade längst av alla och så kraftigt att han svimmade flera gånger.

Om det ändå vore bara jag som var sjuk. Borde vara åldersgräns på baciller. :(
Om det ändå vore bara jag som var sjuk. Borde vara åldersgräns på baciller. 🙁

Fjärde januari kom vi hem. Femte januari gick vi till vårdcentralen.
Man konstaterade att vi har virus vilket innebär att antibiotika inte hjälper. Det togs också prover för att se om vi fått påhälsning av mykoplasmabakterier men de provsvaren har inte kommit ännu.
Sjunde januari började vi jobba. Bönan var pigg och jag och Pontus var ”bara” förkylda.
”Nu har det nog vänt!”, sa vi till varandra.

I måndags skrev jag sms till en väninna och berättade att det kändes som vi höll på att friskna till.
Jag skrev ”knock on wood” till och med (min väninna kan inte svenska, därav engelskan), men uppenbarligen var frasen verkningslös.
I måndags kväll fick Bönan feber. Fyrtio graders sådan. Hon är sjuk än.
Imorgon får vi hälsa på vårdcentralen igen. Och jag är livrädd att Solskenet ska bli sjuk igen. När man har diabetes typ 1 är sjukdomar än mer ett aber eftersom blodsockret åker berg-och-dalbana.

Jag brukar ha förmågan att förbli positiv. Att tänka framåt.
Måste erkänna att de positiva känslorna blir svårare och svårare att hitta. Känner mig lite trött. Less på virus och baciller.
Äh, jag ska vara ärlig…jag är MYCKET less.
Har någon några frisktabletter i gömmorna så är jag intresserad. Priset är oviktigt.

Nu ska jag sluta gnälla och dricka lite julmust.
Och snyta mig.

Host.

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×