Avslut.

Imorgon börjar ett nytt kapitel i Bönans liv.
Imorgon börjar hon inskolning på förskolan.
Det är, i sanning, många motsträviga känslor som trängs inom mig idag. Jag är glad över att hon fått en förskoleplats, och jag tror att det kommer att bli bra. Men besvikelsen över att den förra barnomsorgsplaceringen inte blev som vi hoppats är ändå väldigt påtaglig.

Det är lätt att bli ett lejon när känslan av att det käraste man har blir reducerad till en pryl man kan förvara infinner sig.
Det är lätt att bli ett lejon när känslan av att det käraste man har blir reducerad till en pryl man kan förvara infinner sig.

När Bönan fick plats i pedagogisk omsorg (alltså hos dagmamma) så blev vi väldigt glada.
Vi hade ju önskat oss den där familjära känslan, en trygg person, omsorg och inte förvaring. Det kändes så bra, så rätt.
Att kommunen skulle placera sju barn (tre 1,5-åringar, en 2.5-åring och tre mellan fyra och fem) hos en ensam dagmamma fanns inte i min föreställningsvärld. Jag blev med andra ord lite chockad när det gick upp för mig att det var så. Klumpen i magen växte sig allt större när jag insåg att det endast fanns en tvillingvagn trots att tre, egentligen fyra, av barnen är i vagnsåldern. Och när jag insåg att det vissa dagar skulle vara tolv-fjorton barn hos en ensam dagmamma…ja, då exploderade klumpen och blev till en smärtsam, arg röra.

Vår bild av att Bönan skulle få barnOMSORG krackelerade och insikten av att det med jämna mellanrum skulle komma att handla om barnFÖRVARING av hög kaliber gjorde valet att ansöka om annan barnomsorgsplats lätt.
Men ändå.
Det känns hemskt.
För dagmamman har en ljuvlig personlighet. Och jag tror, benhårt, på att hon gjort/gör sitt allra yttersta för att få det hela att fungera så bra det bara går.
Men hon styr inte över arbetstidslagar och inköpspengar. Hon ansvarar inte för placeringar eller har det yttersta ansvaret för förskolebarnens säkerhet. Ansvaret för säkerheten ligger hos kommunen, hennes arbetsgivare. Min ilska är på intet sett riktad mot henne, utan mot absurda barnomsorgsriktlinjer.
Och ändå är det hon som faktiskt blir bortvald.
Det känns så orättvist.

Jag hoppas att dagmammorna får finnas kvar.
Att kommunen tar sig en funderare över hur de ska få till en fungerande barnomsorg hos dagmammorna…en barnomsorg som inte innebär förvaring utan istället ett härligt alternativ till de barn, och föräldrar, som önskar sig barnomsorg med hemkänsla.

Nu kallar Bönan. Få saker är så tråkiga som att ha en mamma som inte är hundra procent Bön-fokuserad. Det får bli ändring på det.
Loggar ut.

Trevlig första advent, hörni!

 

Kräk och CSN.

Här ligger jag som en flodhäst i soffan och vill kräkas.
Illa. Jag mår illa…(tra la la…och varför jag drar en Uggla-fras vete katten. Jag blir mest kräkfärdig av hans musik också. Flåt. Inte min kopp te, helt enkelt).
Well, jag vill i alla fall kräkas.
Inte för att jag är sjuk, utan för att jag moffat i mig en pinsamt stor del av en pinsamt stor påse smågodis, helt själv.

Det är inte så ofta jag köper smågodis men när jag väl gör det så lever jag efter devisen allt eller inget.
Allt ska bort. Allt. Bums. Mums.
Kräkfärdig.

Egentligen är det väl inte så förvånande.
Det är ju sådan jag är. Allt som oftast. Oavsett vad jag pysslar med.
On. Eller off.
Inget godis. Eller allt godis.
Urk.

För övrigt har jag betalt räkningar ikväll.
Sjutusenfemhundra bara till CSN.
Oh ja, ack ljuva liv.
Där fick jag för att jag lyckades tjäna bra för något år sedan.
Jag hör ju till den här lite äldre generationen. Den som har studielån som räknas ut efter inkomst.
Alldeles extra härligt så här i tider då alla julklappar ska inhandlas.
Jippie.

Tre Amigos; Bönan, Platon och Einstein <3
Tre Amigos; Bönan, Platon och Einstein <3

Därav mitt behov av smågodis.
Tyckte lite synd om mig själv så jag tänkte att jag var värd lite smågodis. Eller mycket.
Nu tycker jag ännu mer synd om mig själv…för att jag aldrig lär mig det här med lagom.

Nåja.
De relativt djupa hål som CSN grävt i min plånbok detta år innebär faktiskt att jag idag betalt av den där gräsliga delen som är uträknad efter inkomst.
Med andra ord, nästa år blir kvartalsinbetalningarna betydligt lägre…
…och då slipper jag ju köpa extremt mycket tröstgodis vilket i sin tur bör innebära att jag slipper ligga som ett uppsvällt kadaver i soffan och ojja mig.
Positivt tänkande.
Eller nåt.

Nu har Platon och Einstein fisit mig grön i ansiktet här.
Dags att lämna vardagsrummet och gå (rulla, vobbla, studsa) upp till TV-rummet och se på en film tillsammans med maken.

Trevlig helg, hörni!

Baciller av olika slag. Och tankar som drar iväg.

Det här med baciller är onödigt.
Sedan Bönan (gick förr under benämningen Bruttan men Bönan passar henne liksom bättre numera) fick barnomsorgsplats har bacillerna härjat fritt här hemma. Känns det som.
Eller ja, det är ju det folk brukar säga i alla fall.
”Dagisbaciller!”, brukar folk muttra och alla närvarande nickar medlidande och igenkännande.
Fast jag vet inte.

Min älskade make kom hem med dessa vackra blomster till mig. Bara för att.  Tänker att det är lätt att förstå varför jag älskar honom.
Min älskade make kom hem med dessa vackra blomster till mig. Bara för att.
Tänker att det är lätt att förstå varför jag älskar honom.

För det första så heter det ju inte dagis längre så förskolebaciller torde vara mer korrekt.
Och för det andra så träffar man ju en hel massa människor varje dag. Jag träffar både vuxna och barn i jobbet, Storebror träffar en hel massa människor på jobbet och Solskenet gör det i skolan. Vem vet egentligen vems baciller det är som följer med hem?

Well.
Det är väl inte så viktigt egentligen.
Snöade in lite.
Flåt.

Baciller känns i alla fall duktigt onödiga. Oavsett vems de är.
Jag har, under några veckor, tappert (och hyfsat framgångsrikt) vägrat låta dem påverka mig. Jag skulle minsann inte bli sjuk.
Näpp.
Vägrar.
Istället har jag surrat vidare som en Duracellkanin med trimmade batterier på dagarna och sedan legat som ett slakt i soffan hela kvällarna.
När jag i torsdags morse vaknade med feber och huvudvärk från hin håle insåg jag dock att det var dags att kapitulera. Inte ens jag kan tänka bort feber. Och till och med jag inser att det är dags att lyssna på kroppen då.
Så ja, jag har helt enkelt varit sjuk. Rätt ordentligt faktiskt.

Idag kändes det lite bättre. Inte bra, men bättre.
Har spenderat kvällen med bad och film tillsammans med Bönan (nej, inte samtidigt), läxläsning med Solskenet och småpratande med Pontus. Kvällen har varit mycket angenäm med andra ord. Sådär ljuvligt långsamt avslappnande och härlig. Storebror släpade sig in genom ytterdörren vid 18:30-tiden, gäspade stort, försvann in i sitt rum och har inte setts till sedan dess.
Imorgon kommer jag att vara frisk som en nötkärna.
Positivt tänkande.

För övrigt har jag knyckt på nacken så att jag nästan har nackspärr.
Tourettes syndrom kan vara rätt smärtsamt emellanåt.

Och nu ska jag försöka sova lite också innan det är dags att kliva upp.
Hade tänkt skriva om strategier, men så blev det uppenbarligen inte. Fast allra först hade jag tänkt skriva om hur stolt jag är över min man. Men så blev det uppenbarligen inte heller.
Vi få la se om hä bli nå av e imöra iställe.

Fridens liljor, hörni. Och sov gott.

PS. Jag är väldigt stolt över min man. 🙂

Jag har så mycket att göra!!!

”Jag har så mycket att göra!!!”
”Jag har så mycket att jag inte vet var jag ska börja!”

De flesta känner nog igen den känsla av maktlöshet som kan infinna sig när Att göra-listan blivit så lång att slutet inte längre syns.
De flesta har nog någon gång känt frustrationen komma krypande.
Vanmakten.
Stressen.
”Hjälp mig. Jag orkar inte.”

Jo, de flesta har nog känt så emellanåt.
Jag är inte en av dem.
När listan blir oöverskådligt lång sätter jag mig ner med den och gör en ny lista. En lista med det som har högsta prioritet, och så börjar jag beta av den. När den är klar fortsätter jag med ursprungslistan. För det är ju så, kära medmänniskor, att ingen av oss kan töja på tiden. Ingen av oss kan trolla med knäna, även om många (inklusive undertecknad) gör tappra försök emellanåt. Det enda vi kan göra är att göra det vi kan. Helt enkelt.

Nä, jag är ingen övermänniska. Jag är nog bara den jag är.
För att mitt liv ska fungera måste jag prioritera, och pricka av punkter, för gör jag inte det försvinner det mesta i en dimma av saker jag borde gjort men glömt.
Min logiska hjärna har hanterat röran med att hitta strategier för att få vardagen att fungera. Den har utformat sätt för mig att leva.
Jag jobbar metodiskt, och sturkturerat, och tar saker i den takt jag hinner.
Jag kan inte trolla.
Men jag kan planera.

En annan bra sak med mitt logiska sinnelag är att jag oerhört sällan blir påverkad av negativ stress.
För mig är det liksom självklart att jag inte ska behöva må dåligt över att jag inte hinner saker som beror på att exempelvis arbetsbelastningen är för hög.
Det är inte mitt fel.
Alltså mår jag inte dåligt.
Jag tar en sak i taget, och hinner faktiskt rätt mycket på det sättet.
Jag behöver liksom inte lägga energi på att må dåligt över saker jag inte kan påverka, och den energin kan jag istället lägga på att beta av min oöverskådliga Att göra-lista.

Jag hade tidigare oerhört svårt att förstå varför mina medmänniskor mådde dåligt över att deras arbetsbelastning var för hög.
Jag kunde liksom inte fatta varför de var så ologiska.
Med åren har jag dock lärt mig att alla inte fungerar som jag, och därmed fått en större förståelse för att så många dukar under av arbetsbördornas tyngd.
Jag har också insett att jag inte kan programera om någon annans hjärna. Deras känslor är naturliga, och därmed svåra att styra över.
Jag kan inte föra över mina logiskt konstruerade känslor av att allt kommer att ordna sig.
Jag kan inte ta ifrån en människa dennes känsla, och jag kan inte heller bara säga till henom att tänka som jag.
Men…

…det jag faktiskt kan göra är att berätta hur oerhört praktiskt det är att arbeta metodiskt.
Och att ta en sak i taget. För gör man en sak färdigt så kan den prickas av på listan, och vips är listan lite kortare.
Försöker man göra allt samtidigt slutar det ofta med att inget blir riktigt färdigt.
Så prova att använda er av listor, snälla.
Och framförallt…följ dem. 😉

Kram på er, hörni.

MAJN!

”Majn!”
”Maajn!”
”Majjjjjjjjn!!!!!”

Bönans hörna.
Bönans hörna.

Så låter det mest hela dagarna här hemma nu mera.
”Majn!”

Med uppfodrande blick, bestämt ansiktsuttryck och hög stämma deklarerar Bruttan att det är hennes vatten.
Hennes nalle.
Hennes kaka.
Hennes sko.
Hennes soffa.
Hennes bil.
Hennes tandborste.
Hennes mamma.
Hennes…ja, det mesta.

”MAAAAAAJN!!”
Och Gud nåde den som inte lyssnar.

”Tann fevv!”, brukade Storebror säga.
Det var liksom hans signum. Kan själv. Han kunde massor. Och det han inte kunde gjorde han ändå.
Solskenet vrålade kort och gott ”Näääää!” när något inte passade. Det gick liksom inte att missa att han var missnöjd med något.

Jag har varit ledig idag. Jag har haft tre helt lediga dagar i ett sträck.
Det har varit helt ljuvligt.
Helt ärligt talat känner jag starkt att jag gärna hade haft några till. Att lämna min mammiga lilla böna hos dagmamman känns faktiskt rätt ruttet. Det känns liksom fel i hela kroppen.
Jag tycker om mitt jobb. Mycket. Men det känns ändå fel. Vissa kvällar känns det mer fel än andra. Ikväll är en sådan kväll.
Usch. Blä.
Snäpp ur det.

Hon har det bra hos dagmamman.
Hon leker. Hon utvecklas.
Men ändå.
Blä.
Hon har det bra hos dagmamman. Men hon har det givetvis ännu bättre här hemma.
Hon utvecklas hos dagmamman. Men hon utvecklas givetvis ännu mer här hemma.
Vi har ju bara henne att fokusera på.
Här får hon all uppmärksamhet i världen.

Jepp, det dåliga samvetet skaver ikväll.
Får se hur jag ska hantera det.
Well, nu ska jag trycka i mig en saffransgiffel och ett glas julmust och lägga lite tjockångest i potten innan läggdags.

Natti natti, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×