Vem är jag?

Sitter på kontoret och känner mig lyckosam.
Arbetsbelastningen är emellanåt (läs oftast) oerhört hög då personalstyrkan sällan är fulltalig. Frustrationen över att inte hinna mer, kunna göra mer eller ibland inte nå fram kan emellanåt vara ganska hög. Men ändå.
Jag har ett arbete som ger mig möjlighet att träffa en hel massa olika människor. Vissa tycker att jag är en paria redan innan de träffat mig, bara på grund av min yrkesroll. Vissa ändrar åsikt efter några möten, andra fortsätter tycka att jag bara borde försvinna. Det är något jag lärt mig acceptera, och hantera…för alla de andra skänker mig nya infallsvinklar och lärdomar vid varje möte. De låter mig dela en sekund av sina liv, och de låter mig få ingå i ett samarbete för att försöka hitta lösningar. Nya vägar.

Filosoferar

Jag minns, som igår, när jag satt i väntrummet på polisstationen i Lund och väntade på att bli inkallad.
Storebror hade trimmat sin moped (trots att mamma, jag alltså, förmanat och tjatat om det tusen och en gånger) och skulle därför in för att prata med polisen om det.
Mina knän darrade och jag kände mig som universums sämsta mamma.
Kände mig otillräcklig.
Oduglig.
Rädd.
När polismannen äntligen ropade in oss bar benen mig nästan inte. Men efter en stunds samtal slappnade jag av, och insåg att polismannen också var en helt vanlig människa. En människa som gjorde sitt jobb.
Böter blev det för Storebror, och en livslärdom.

Jag brukar tänka på det när jag, i jobbet, träffar en människa för första gången.
Jag brukar minnas hur rädd jag var, och hur otillräcklig jag kände mig. Och jag brukar försöka ha i åtanke att människan jag möter kanske känner sig lika rädd inför mötet med mig. För när jag sitter där är jag ju inte bara Lisa. Jag är inte Lisa med tusen tankar i huvudet, alarm på mobilen, schema på köksväggen och lika många påbörjade som oavslutade projekt. När jag sitter där är jag liksom bara min yrkesroll. Åtminstone från början.

Jag tänker att det alltid är klokt att tänka igenom sig själv när man träffar nya människor.
Eller egentligen innan man gör det.
Jag tänker att det är klokt att försöka klura på hur andra människor uppfattar en. Både i jobbet och privat.
Jag tänker att livet blir enklare då. För alla.

Ja, sådant tänker jag på så här i lunchtider.
Men nu är det färdigätet, och dagen fortsätter.

Fridens liljor, hörni

Utan strumpor i skorna

Det har blivit höst. Helt plötsligt.
Temperaturen låg runt nio grader idag. Ikväll har den sjunkit till sex grader och en kall vind viner i träden.
Ikväll kom Storebror hem från arbetet utan strumpor.
Han hade gått förbi en man som huttrande stod med en trasig mugg, utanför en affär. Storebrors lön hade ännu inte kommit och han hade bara en tjugolapp i fickan. Den gav han till mannen. Och när han upptäckte att den stelfrusne mannen var barfota i skorna tog Storebror av sig sina strumpor och gav dem till honom.
Han hade inget annat att ge, men han hade ett par varma strumpor.
Och han tvekade inte en sekund.

Jag ligger i min mjuka soffa och njuter av värmen från brasan. Och tänker på alla de människor som inte har någon brasa att värma sig vid. Det är så viktigt att stanna upp emellanåt, och verkligen verkligen uppskatta allt man har.
Jag ligger i min mjuka soffa och njuter av värmen från brasan. Och tänker på alla de människor som inte har någon brasa att värma sig vid. Det är så viktigt att stanna upp emellanåt, och verkligen verkligen uppskatta allt man har.

Den stolthet jag känner över denne unge man, min förstfödde, går inte att beskriva med ord.
Han är piercad i läppen, ömsom helrakad och ömsom långhårig, har söndertrasade byxben eftersom byxorna hänger så långt ner att han kliver på dem och allt som oftast är luvan på hoodien uppfälld. Och han har ett hjärta av guld.
Han förstår att vi alla är människor.
Medmänniskor.

Jag var nitton år när han föddes.
Två år yngre än vad han är idag.
Jag hade ingen högskoleutbildning, och jag hade inget jobb. De första månaderna som nybliven mamma bodde jag hemma hos mina föräldrar.
Jag hade nästan aldrig hållit i en bebis när jag första gången höll i Storebror. Jag hade inga medvetna strategier, hade inte gjort några medvetna barnuppfostringsval.
Men jag hade kärleken.
Den där villkorslösa, totala.
Jag gick på magkänsla, och lärde mig efter hand.
Och jag stod på en stabil grund. Jag hade lärt av de bästa, mina föräldrar.

Min enda riktiga önskan, när Storebror var helt ny, var att han skulle växa upp och veta att han alltid alltid är älskad.
Och att det viktigaste i livet inte är hur mycket pengar man tjänar utan hur man behandlar sina medmänniskor. För utan medmänniskor, utan vänskap och relationer, förlorar pengarna sitt värde.
Han är snart tjugoett år gammal.
Han har ett arbete att gå till, som ger honom en inkomst.
Han har en familj som älskar honom och en hel hög med vänner.
Och han har förmågan att ta av sig sina strumpor och ge dem till en man som inga har.
Han är rik.
Och jag är ännu rikare. För han är min son. Min förstfödde.

Mina älskade barn. Jag är rikast i hela världen.
Mina älskade barn.
Jag är rikast i hela världen.

Tack älskade Storebror för att du är den du är.

Din mamma

Inte alltid som man tänkt sig…

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Pontus och Bruttan är i Stockholm i helgen. Alla tvångstankar jag haft inför det lämnar vi till ett annat inlägg. Det är några stycken, om man säger så.
Nä, idag tänkte jag berätta om mina helgplaner. Vanligtvis brukar jag spendera helgerna med att jaga en mycket energisk liten böna. Jag minns nästan inte hur det var innan lilla fröken Springibenen gjorde entré i våra liv. Tanken på att inte ha någon att springa efter gjorde mig nästan handlingsförlamad. Mina små pojkar har ju fullt upp med sitt eget och sannolikheten för att de vill ha morsan hängande över axeln hela helgen kändes inte så hög.
Vad skulle jag göra?!

Men så med ens dök möjligheter upp.
En kär väninna ville hälsa på, och till och med sova över. Ännu en kär väninna sa att hon också kanske kunde dyka upp.
Planer började ta form i mitt huvud. En trevlig kväll med kära väninnor och många skratt, tänkte jag. En sådan kväll vore kul. Tankarna började snurra. Kanske skulle jag bjuda in några till? Kanske skulle jag bjuda på lite mat, och vara sådär helgsocial som alla i sociala medier är.

I torsdags blev väninna nummer ett sjuk.
I går insåg jag att jag behövde jobba sent för att kunna göra helg med gott samvete.
Nä, det blev ingen dejtnight hemma hos yours truley.
Det blev en kväll i sängen tillsammans med en chokladkaka, film på datorn och ett himla massa skördande i mitt pinsamt älskade onlinefarmarspel.
Imorse, idag, vaknade jag kl 11:30…med glasögonen i handen och datorn upp och ner bredvid mig.
Japp, sådan är jag.

Sedan började jag städa.
Ingen som inte har en ”hjälpsam” liten ett och ett halvt-åring hemma kan nog förstå den, snudd på, euforiska lyckan i att få städa utan avbrott.
Vem behöver barer och discon när man är ensam med en dammsugare?!
Jag har till och med strykt mig igenom halva tvätthögen. Har beslutat att dammsuga källaren också. Oh, the joy.

Började riva bland gamla kläder också.
Fann min extremt stora gravidjacka och blev helt nostalgisk. Kände lite i fickorna…och oj.
Hoppsan.
I snart två år har jag muttrat i smyg över att vår ena bilnyckel trollat bort sig själv.
Ja, trollat och trollat…det var givetvis min älskade man som förskingrat den. Han är bra på väldigt mycket, men att hålla reda på saker är inte hans starkaste sida. Suckade tungt över att han till och med lyckats slarva bort bilnyckel, trots att han inte ens har körkort.
Vojne, vojne. Tur jag älskar honom så mycket. Tur han är bra på så mycket annat.

Nämen titta!
Nämen titta!

Inser nu att jag muttrat över en oskyldig man.
För hur mycket jag än försöker kan jag inte ens pyttelite tro att han har lagt den i min jackficka.
Tyvärr.
Nesligt nog.
Bara att krypa till korset. Den skyldige var jag.
Well, nu är den tillbaka. Och ingen är ju felfri. Eller nåt.

Nä, det blir inte alltid som man tänkt sig.
Men vet ni vad, det är helt okej.
Min man ska få ett förlåt och en kram, och Solskenet har förbarmat sig över sin gamla mor och ska följa med på bio ikväll.
Och väninnorna, ja…de finns ju kvar. Vi får bara fnissa och prata en annan helg.

Fridens liljor, hörni

 

Överseende, detaljer och underbart solsken

Var på ett möte tillsammans med Solskenet idag.
Solskenet klär sig för det mesta i skjorta, fluga och kavaj.
Erminunderbar

Den vi hade möte med, låt oss kalla henne T, utbrast;

”Kläder är du intresserad av!”

Solskenet svarade (på Solskensvis, med allvarligt ansikte och monoton röst);

”Nej.”

T såg lite förvånad ut och sa;

”Inte? Men du är ju så snyggt klädd!”

Varpå Solskenet svarade (fortfarande på Solskensvis);

”Jag är intresserad av flugor. Om man vill ha fluga måste man ha kläder som passar till den.”

Hur ljuvlig är han på en skala?! 🙂
Solskenet klär sig med andra ord inte i skjortor, chinos, kavajer, hattar och långrockar för att han är intresserad av kläder. Han gör det för att han är intresserad av flugor.
Han är en detaljernas mästare.
Han är helt underbar.
Och framför allt…han vågar vara precis just den han är.
Han är, i sanning, en förebild.

Jag kallar honom  lilla Solskenet fortfarande.
Han är ingen liten kille längre. Han är 177,5 cm lång. Han är nästan fullvuxen.
Men jag gör det ändå, för jag vet att han har överseende med mig.
Är inte särskilt förvånad över det. Han har ju överseende med så otroligt mycket.

Han har överseende med att mataffärerna envisas med att lysa upp sina lokaler med laserlampor.
Han har överseende med att inte alla vagnar på tågen är tysta kupéer, och han har överseende med att Skånetrafiken rätt frekvent ändrar både tågtider och perronger minuterna innan avgång.
Han har överseende med att människor envisas med att säga saker som ”Han är helt grön…” trots att personen i fråga i själva verket är helt vanligt hudfärgad. Och han har till och med överseende med att människor säger åt honom att inte prata så mycket trots att han har miljoner saker att berätta.

När jag föreläser brukar jag säga att jag förstår att människor som jag, och Solskenet, ibland kan promenera på andra människors nerver.
Jag brukar säga att det är okej att tycka att vi är jobbiga ibland…
…så länge man kommer ihåg att vi tycker att ni är ännu jobbigare.
För ni säger en sak och menar en annan. Eller säger inget och förväntar er att man ska fatta ändå.
Ni är bra konstiga ni, ni normalstörda(lånar Glada Hudik Teaterns Pär Johanssons uttryck här.)

Fridens liljor, hörni.

Politiker. Kom igen nu!

Hörni damer och herrar… politiker.
Nu ser ni till att samarbeta.
Var flexibla.
Jämka.
Kompromissa.
Era väljare kommer att förstå att vissa kompromisser behövs.
Förgå med gott exempel.
Gör allt ni kan för att sända en tydlig signal; Gemenskap och medmänsklighet är överordnat allt. Ja, miljön också. Glöm inte miljön.
Utan vår jord, och utan människokärlek, är vinsterna i välfärden helt betydelselösa. Utan ovanstående finns ingen välfärd alls. Utan ovanstående finns inget.

Samarbeta nu. Och skynda er.
Annars tar jag med mig alla vänner jag har och kommer och knackar på er dörr. Skärp er nu. Annars kommer vi med öppnade surströmmingsburkar och parkerar i er port.
Jag tar med mig sossar och miljöpartister, vänsterpartister och feminister, moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater.
Vi kommer tillsammans, hand i hand. För vi är rörande överens om att vissa frågor är överordnade alla andra.

Kom igen nu. Visa att vi har röstat på rätt politiker.
Visa att ni verkligen är folkets röst.
Själv ska jag bara åka till psyk och få några Concerta utskrivet först, så att jag kan fokusera ordentligt…och komma på tusentals sätt att kämpa för vårt vackra Sverige.

Fridens liljor, hörni.

20140916-141437.jpg
Visa våra barn att man kommer allra längst med samarbete!

Ett hjärta rött.

Ett rött måndagshjärta. Jag vill ge ett rött hjärta till er alla; röda, blå och gröna. Hjärtat är rött av kärlek, inte politisk färg.
Jag tror på mänskligheten. Jag tror på Sveriges innevånare. 87 % håller med mig.
Idag börjar kampen för att få ännu fler att göra det.
Kärlek. Och gemenskap.
Vi är starkare! ❤

20140915-080031.jpg

Nu flyttar vi.

”Vi måste flytta…”
Vi sa det unisont, jag och maken.
”Vi måste flytta.”
Vi hade precis sett valresultat efter att 18,75 % av Hässleholmsrösterna räknats. Med 27,9 % var Sverigedemokraterna största parti i kommunen. Större än Socialdemokraterna. Större än Moderaterna och Folkpartiet tillsammans.
” Vi kan inte bo kvar här.”
Valresultat

Efter att familjen röstat röd/grönt drack vi fredskaffe med våra blå vänner.
Vi retade varandra litegrann och pratade lite politik. Och sedan skrattade vi. Vi är väldigt goda vänner, även om vi rent politiskt befinner oss på varsin sida om mittstrecket.
När det första valresultatet kom var vi rörande överens.
Det här är fruktansvärt. En mardröm.

”Nu flyttar vi”, skrev ytterligare ett par vänner i omgivningen. ”Vi kan inte bo kvar. Det här får inte vara sant.”
Jag finner, ärligt talat, inga ord som kan beskriva hur ledsen jag känner mig, hur förkrossande förtvivlad jag är.
”Nu flyttar vi. Kom, vi drar.”

Det hävdas flitigt att det minsann inte är så att alla röstar på Sverigedemokraterna på grund av deras invandringspolitik. Alla som röstar på SD är minsann inte rasister.
Nä, det finns minsann en hel massa andra viktiga frågor som SD driver. Det är de frågorna som majoriteten röstar på, har jag blivit upplyst om.
Jag undrar så vilka frågor det är.
Och jag undrar så om det verkligen är frågor som inte står att finna i något annat parti än just Sverigedemokraterna.
Jag tror inte att det är så.
Jag tror att dylika argument är rökridåer. Bortförklaringar.
Nä, alla som röstat på SD är nog inte rasister. Kanske är de bara missnöjda med övriga partier. Eller rent allmänt. Men oavsett vad så har de valt att lägga sin röst på ett parti vars förtroendevalda gång på gång uttrycker klart rasistiska åsikter. Att lägga en röst på det bara för att man är missnöjd är, i mina ögon, inte ett dugg bättre än att lägga den där för att man faktiskt håller med.

Jag föddes under 70-talets första hälft.
Och jag är uppväxt med tanken om alla människors lika värde.
Huruvida invandring kostar pengar, eller ger intäkter, är för mig fullkomligt oviktigt. För mig handlar det inte om pengar. För mig handlar det om människors värde.
Så länge jag har en brödbit att äta så har jag en kant över till den som inte har. Vi är alla människor, och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa varandra. Punkt.
Vill be alla de som röstat för exkludering att betänka risken för att de själva en dag finner sig i en position där de är helt utlämnade till andra människor för att överleva. Rent logiskt sett…den som kommer att räcka ut en hjälpande hand är jag, och människor som delar mina värderingar. De som förespråkar vikten av att se om sitt eget hus lär låsa dörren och blänga misstroget på den hjälpsökande. För de vill ha sina pengar kvar. De vill inte skänka pengar till de där som inte klarar sig själv. För det är ju de, inte vi.

Har tänkt nu. Viktiga tankar.
Om jag tar min familj och flyttar så tar vi också med oss tre röd/gröna röster. Snart fyra.
Om våra vänner flyttar så tar de med sig två blå röster.
Det är fem röster. Fem röster på partier som inte tror att stängda gränser är lösningen på alla problem.
Det är därför vi måste stanna.
Vi måste stanna, och leva våra liv så som vi anser att liven ska levas.
Jag tänker inte låta det svarta hålet inom mig bli större. Jag tänker fokusera på alla de människor som faktiskt delar mina värderingar.

Tillsammans ÄR vi starka.
Fridens liljor, hörni! <3

 

 

Fullt

Ikväll är det helt tomt uppe i huvudknoppen.
Hur jag än försöker så kommer tankarna inte ut. Jag tänker liksom nästan ingenting. En märklig känsla.
Tror egentligen inte att det beror på att det ekar tomt där inne utan snarare tvärtom…det är så fullt att de liksom fastnar i flaskhalsen. De vimsar omkring och trängs som hoppfulla reafyndare på mellandagarsrea.

Känslan är inget vidare egentligen.
Föredrar definitivt att kunna tömma ut tankarna när det börjar kännas fullt.
Men ibland blir det inte som man vill, och då får man anpassa sig efter det. Att kämpa emot och bli irriterad gör bara saken värre.

Ska snart ta ut lite flex och spendera några dagar med Pontus och Bönan.
Himmelskt ska det bli. Läkande.
Med all säkerhet kommer tankarna att rinna ut som vatten efter det

Sov sött, hörni

20140908-233039.jpg

Lite mycket nu?

Är det lite mycket nu?

Tja, låt mig säga så här…idag kom jag till jobbet med Pontus kalender år 2013 istället för min år 2014, och därtill insåg jag plötsligt att jag visst glömt att skölja ur balsamet ur håret när jag duschade.

Jo, det är nog lite mycelet nu.
Min inatt ska jag sova. Det har jag bestämt. Imorgon kommer jag att vara pigg och utvilad.
Japp, det bestämmer vi.

Häpp

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×