Fläsk och sömnsvårigheter

Ja, det är glest mellan inläggen här.
Kommer varje dag på något jag vill skriva om men då husets Brutta beslutat sig för att det här med sömn är sjukt överskattat så blir skriveriet näst intill en omöjlighet.
Jag jobbar hela dagarna och spenderar sedan kvällarna med att underhålla lilla yrvädret. Bruttans nya dags(kvälls)ordning innebär att hon minsann inte tänker slumra in förrän klockan åtminstone passerat tjugotvå. Hon är ju stor nu, snart ett och ett halvt år, då kan man ju inte somna redan vid tjugotiden inte.

Hur ska man hinna sova när man har så mycket att göra?! Designa om badrummet exempelvis... ;)
Hur ska man hinna sova när man har så mycket att göra?! Designa om badrummet exempelvis… 😉

Nu kanske någon tror att anledningen till den nya brutteriordningen är att den sköna bönan sover några timmar under dagen.
Men se så är det inte.
Nä, för sover man så kan man ju råka missa något. En halvtimme räcker gott och väl. Och sovmorgon är inget att tänka på. Klockan sju drar vi igång ruljansen.
Morgonstund har guld i mund.
Oh ja.

Tja, jag antar det rättar till sig när hon börjar hos dagmamman senare i höst.
Eller så gör det inte det. Kanske har hon ärvt sin mammas sömnvanor, vem vet. Jag har ju å andra sidan klarat mig rätt bra trots allt så Bruttan ska nog klara sig hon också.
Hon har ju så mycket energi, Bruttomobilen. Klart hon måste vara vaken för att hinna göra av med den.

För övrigt har jag uppmärksammat att många människor fått valsedlar från ett gäng brännvinshuttande fläskfantaster idag.
Vi har inte fått någon, än så länge. Gråter inte över det, om man säger så.
Men hörrni, allvarligt talat…
…när jag första gången såg de där valsedlarna trodde jag faktiskt att det var ett riktigt dåligt skämt. Det fanns liksom inte rum i min hjärna för att det skulle kunna finnas något allvar bakom det hela.

Har läst fläskfantasternas valmanifest i sociala medier om och om igen, och kan fortfarande inte fatta att det är på allvar. Men å andra sidan dricker jag vare sig alkohol eller är ursprungsskåning så jag antar jag tillhör den där nätta lilla klicken som måste bort. Om jordens befolkning behöver minskas från sju miljarder till tvåhundrafemtio miljoner så antar jag att vi är rätt många som hänger löst. Fast det är klart, intas det tillräckligt mycket fläsk och alkohol så korkar det väl igen ett antal kärl så att bortfallet sker naturlig.

Förlåt.
Det är egentligen inte alls roligt. Det är helt fruktansvärt. Skrämmande.
Men ändå…”Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne”.
Allvarligt
?!

Att baka ihop lite framgång

Idag följde jag mitt Solsken till stationen och såg honom åka iväg mot vuxenlivet.
Idag började min yngste son gymnasiet.
GYMNASIET!
Tanken är så svindlande.

Ett litet litet Solsken, bara några dagar gammal.
Ett litet litet Solsken, bara några dagar gammal.

Jag tänker på alla de berg vi bestigit under de år som följt efter hans födelse.
Och jag förundras över hur stunder som vid tillfället kunde kännas evighetslånga egentligen bara var ett aningens litet ögonblick i det stora perspektivet.
Det tål att tänkas på, det är värt att begrunda. För tänker man så så orkar man lite till. Ett steg till, och så ett till, och så ett till. Varje steg är så litet, men multiplicerar man dem har man snart sprungit ett helt maratonlopp. Vips…innan man vet ordet av.

Och vet ni vad, jag skulle inte ha velat missa en enda liten grej…för allt vi upplevt har tagit oss fram till just denna punkt.
Allt vi gått igenom har gjort oss till just de människor vi är.
Vi har lärt av varandra, och vi har hittat ett vinnande koncept.
Fem mått respekt för varandras likheter, och olikheter
Fem mått ärlighet
Fem mått strukturer och rutiner
Fem mått nyfikenhet
och
Åttio mått kärlek.
Det är receptet på vår lycka. Om det nu vore så att lycka kunde bakas. Och att den totala mängden mått skulle vara just hundra mått av något.
Varför det skulle vara just hundra mått vet jag inte riktigt. Det bara blev så.
Strunt samma. Du fattar.

Älskad <3
Älskad <3

Fridens liljor, hörni.

 

Mmmm…munsår.

Med värkande knä, dunkande huvud och svidande munsår har jag hankat mig fram denna vecka.
Har känts mer än lovligt tungt emellanåt men det har ju trots allt gått.
Det där munsåret känns fruktansvärt onödigt. Mer onödigt än alla de andra krämporna.
När det dyker upp känner jag mig alltid lite extra skröpplig. Småskabbig på något vis. Som tur var brukar det dröja rätt länge mellan gångerna, men varje gång det dyker upp blir jag lika sur. Blä.
I alla fall…
När jag var på affären lite tidigare ikväll föll ögonen på en mumsig chokladbit. Den liksom ropade åt mig, på sitt tysta lockande chokladbitsvis.

Mmmmmmnähä... :/
Mmmmmmnähä… :/

”Jag är värd en chokladbit. En stor en!”, tänkte jag för mig själv och lät den slinka ner i kundkorgen.

Efter middag och lek och nattning ankrade jag på soffan.
Chokladbiten låg redan och väntade på mig.
Mumsig och saftig.
Öppnade det glänsande papperet, bröt loss en bit och stoppade den girigt i munnen…
…bara för att inse att munsåret på insidan av läppen inte alls gillar choklad.
Ont gör det.
ONT.

Nähäpp, det blev ingen choklad. Får väl nöja mig med mineralvatten.
(Nä ja ä´nte bitter.)
Well…den som spar han har, heter det ju. Får väl lägga undan den och glufsa i mig den om några dagar istället.

Glass?
Hm…undrar om glass funkar?

Ha en härlig helg nu. Jag måste logga ut.
Måste rusa (nåväl, halta) ner till frysen! Bums.

 

Tiggare, och vi andra.

Det är lunchpaus på hemmafilialen.
Har precis druckit lite mineralvatten och ätit lite vattenmelon och morotskaka. (En vinnande kombo indeed…)
Sitter här och tänker på människor. På likheter, och olikheter, och på hur vi behandlar varandra.

mugg

Det är så lätt att klumpa ihop människor.
Så lätt att gruppera, sortera in i fack och hitta falska sanningar.
Kategoriseringar gör vi ju alla, omedvetet, eftersom det är vårt sätt att uppfatta saker…att sortera.
Vi registrerar att någon är längre än en annan, att någon har långt hår och någon kort, att någon har uniform och att någon inte har det, att någon är ljushyad och att någon är mörkhyad etc etc. Vi kategoriserar, och katalogiserar, konstant. Och vi använder våra erfarenheter när vi bildar oss uppfattningar om den vi möter.
Därför är det så oerhört viktigt att vara medveten om riskerna med det. 

Det är så viktigt att vi kämpar med att inte per automatik göra värderande tillägg till det vi kategoriserar.
Vi behöver alla påminna oss själva om detta med jämna mellanrum, så att vi har en chans att inte bli förblindade av våra fördomar.

Tiggaren som sitter utanför dörrarna till affären exempelvis…det är en människa.
En människa som kunde ha varit jag, eller du, om vi inte hade fötts som just oss själva.

”Det är organiserade kriminella ligor som tigger.”
”Tiggarna har finare bilar än jag.”
”De borde försörja sig på hederligt vis.”
”De borde förbjudas.”

Jag har hört många åsikter uttalas kring människor som tigger.
Jag har hört många som ”vet” hur det ligger till.
Och jag undrar…
…hur vet de?

Har de frågat människan som sitter på marken med en mugg framför sig?
Eller har de hört sina sanningar från ”andra människor”?

Det är så enkelt att klumpa ihop människor.
Så enkelt att degradera människor till de andra…till de där som det är okej att behandla som om de inte vore just människor.

Nä, du behöver inte skänka pengar till tiggare om du inte vill, det är inte det jag vill säga.
Men kanske kan du köpa en flaska vatten, eller en smörgås, eller fråga personen i fråga om hen behöver något annat?
Eller kanske kan du möta människans blick och vänligt säga att du inte vill ge bort pengar?
Kanske kan du åtminstone låta bli att vara otrevlig? Eller låta bli att låtsas som att människan framför dig inte finns?
Om inget annat så kanske du åtminstone kan låta bli att låtsas som att du vet varför just den här människan sitter på marken med en mugg framför sig?
Jag tänker att det är en rätt liten uppoffring, trots allt.

Denna text ger inga lösningar kring hur samhället ska hantera människor som inte kan försörja sig själv.
Inte heller påstår den vare sig att det inte finns former av organiserat tiggeri eller att det finns det.
Jag har inte alla svar, nämligen. Hade jag haft det hade jag knappast suttit i min fåtölj här hemma och filosoferat.
Nä, med denna text vill jag endast uppmana alla till att tänka efter en smula, till att skärskåda sina fördomar och till att försöka behandla andra människor så som de själva önskar bli behandlad.

Det går utmärkt att byta ut ordet tiggare och ersätta det med något annat, med någon av alla de andra grupperingarna vi gör.
Psykiskt sjuka kanske.
Eller homosexuella.
Eller landsbygdsbor.
Eller dansbandsfanatiker.
Eller pensionärer.
Eller ungdomar….
Det jag vill peka på är hur lätt det är att klumpa ihop människor och kleta in dem i någon form av generell värderingsgegga.
”De är alla lika” – så oerhört farliga ord.
Och så oerhört fattig blir vår värld när vi slutar se individerna.

Livet kan vara svårt nog i sig självt ibland, vi behöver våra medmänniskor för att bli riktigt starka.
Vi behöver varandra, du och jag.

Nu ska jag jobba vidare.
Fridens liljor, hörni.

 

Jag skröpplar vidare…

I fredags mådde knäet rätt hyfsat. I söndags gjorde det inte det.
Om det beror på att jag överansträngt mig eller på någon läkningsprocess har jag ingen aning om. Hur det än är så försöker jag vara positiv och tänka att jag snart är på alerten igen. Och ja, värre än vad det var innan operationen kan det åtminstone inte blir.

Den hemmajobbande oborstade och osminkade sanningen...
Den hemmajobbande oborstade och osminkade sanningen…

Att åka till jobbet var dock inget alternativ imorse.
Istället sitter jag på min kammare med en laptop och är uppkopplad mot jobbnätverket. Jobbmobilen ligger på stolen här bredvid och är redo.
Teknikens under.

Det klagas på tekniken med jämna mellanrum men tänk så mycket positivt den för med sig ändå.

Tack vare tekniken är mitt, Pontus och Solskenets liv så mycket enklare än vad det hade varit utan. Vi behöver inte längre må dåligt över att vi inte klarar att hålla allt i huvudet. Nu kan vi slappna av i vetskapen om att våra teknikprylar påminner oss om saker vi tidigare brukade glömma.
Det är något att vara tacksam över.
Det, och det faktum att det blåser höstvindar där ute.
Jag älskar det.
Mm, höst. Vackra färger. Brasa i kaminen. Luft som innehåller syre. 🙂

Årstiderna är väl fantastiska ändå.
Även om jag själv älskar att det går mot kyligare tider så känner jag med värmeälskarna. Jag kan inte på allvar förstå hur ni kan älska värme, men jag inser att ni gör det. Och jag antar att sommarens uttåg känns lika tung för er som värmeböljornas kvalmiga luft känns för mig.
Vi får vara tacksamma över att vi har olika årstider, tänker jag. Det finns minst en årstid för oss alla. 🙂

Nä, nu är lunchpausen slut och jag ska återgå till arbetet.
Önskar Er alla en härlig dag!

Dagkirurgin i Hässleholm.

Ligger i soffan med benet på ryggstödet.
Mitt opererade knä trivs på det viset. Det värker lite efter promenaden jag försökte mig på tidigare men jag är vid gott mod och tror benhårt (knähårt?) på att knäet snart är smärtfritt och samarbetsvilligt.

Tre hål i väggen. Eller nä, i knäet.
Tre hål i väggen. Eller nä, i knäet.

Operationen skedde dagkirurgin på Hässleholms sjukhus.
Måste berätta om den upplevelsen känner jag, för det var en i sanning allt igenom angenäm upplevelse.
Personalen, och då menar jag all personal…allt ifrån receptionisten till kirurgen himself, var oerhört trevliga att ha att göra med.
De var glada, lugna, vänliga och oerhört förtroendeingivande. Jag var inte nervös en ynka liten sekund under de timmar jag var där.
Önskar att all vårdpersonal vore som dessa människor.
Önskar att alla vårdberoende skulle möta människor som dessa.

Ska vila lite nu men kände att jag var tvungen att skriva detta först…
…innan tanken försvinner i virrvarret, och det jag vill säga förblir osagt.

Tack dagkirurgipersonalen i Hässleholm.
Ni är underbara!

Kärlek! <3

Låt mig få gnälla. Snälla.

Jag ligger på en uppblåsbar säng i Bruttans rum och kallsvettas lite lagom.
Mitt nyopererade knä läker fint men nog känns det att de rotat runt där inne allt.
Det är halvmulet utanför fönstret, och fortfarande rätt varmt, men temperaturen har åtminstone tagit sig ner under tjugofem grader.
Äntligen.
Ljuvligt.

Pust.
Pust.

Nä, någon värmeälskare är jag inte.
Att uttrycka frustration över att temperaturen klättrar över trettiostrecket sker på egen risk, har jag märkt.
Man får inte tycka att det är jobbigt med sol och värme. Man borde vara tacksam, och sluta gnälla.
Sociala medier drunknar i snöiga vinterbilder och kommentarer om att de som gnäller minsann borde tänka på hur det känns mitt i vintern.
Man borde inte klaga, det borde man inte.
Man borde skämmas över sitt missnöje.

Tror man då att det inte finns människor som älskar vintern?
Tar man för givet att inte en själ kan älska kylan lika mycket som andra älskar värmen?
Jag tycker det är ett lite märkligt förhållningssätt, för när man uttrycker det så säger man ju liksom; alla borde vara precis som jag. Och det tror jag inte att de tycker egentligen, värmeälskarna.

Om jag får välja mellan -30 0ch snöstorm, och +20 och solsken, så väljer jag tveklöst solskenet. Jag tycker inte illa om sommaren, jag tycker illa om extrema temperaturer.
Får jag däremot välja mellan +30 och solsken, och -20 och solsken, så tar jag tveklöst minusgraderna…alla dagar i veckan.
När temperaturen närmar sig +30 slutar jag fungera.
Jag mår fysiskt dåligt, väldigt väldigt dåligt.
Jag blir yr och illamående, och det spelar ingen roll hur mycket jag badar eller dricker…jag mår riktigt dåligt av extrem värme. Kan inte göra så mycket åt det, dessvärre.

Så snälla låt mig gnälla. Låt mig få avsky känslan av att inte kunna andas.
I gengäld lovar jag att låta dig gnälla när snön kommer. Du får ojja dig hur mycket du vill.
Jag lovar.

Fridens liljor, hörni.

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×