Jag har Tourettes syndrom.

Nä, det är ingen nyhet precis.
Kom bara inte på någon bra rubrik.
Well. I alla fall. Jag har Tourettes, och det är inget jag brukar lida av. Jag har ju liksom levt med det i rätt många år.

Jag rynkar skamlöst på näsan på tåget och rycker oblygt på axeln i fikarummet. Det stör mig inte, och stör det någon annan så har denne större problem än jag…resonerar jag.

Men…
…det finns ett tillfälle då jag bara hatar min Tourettes, då jag kämpar mig matt för att inte ticsa;

I sovrummet kl 20 då jag ligger bredvid Bruttan när hon ska somna.

Mina tics blir alltid värre när jag vet att jag inte kan ticsa.
Med andra ord, aldrig någonsin vill jag hosta och harkla mig så mycket som när jag ligger där bredvid min slumrande böna.
Hon är rätt lättstörd när hon ska sova. Minsta lilla ljud och hon slår upp de blå. Och ja, hostningar hörs. Tydligt.

När Bruttan äntligen har somnat stapplar jag ut ur sovrummet, explosionsfärdig.
Men nä, då vill jag inte hosta mer. Då kan jag minsann vara tyst.
Rackarns.

Fridens liljor, hörni.

20140729-201323.jpg
Man är som man blev, helt enkelt.

Vem är jag?

Jag överlevde min radioupplevelse.
Tyckte till och med att det var riktigt kul, trots att micken liksom hojtade åt mig att ta en tugga.
Att Conny var en riktigt sympatisk person hjälpte utan tvekan till. Jag glömde liksom bort att vara nervös.

När jag lämnade Sveriges radio Kristianstad mindes jag inte riktigt vad jag hade sagt.
Det gick liksom så fort, och den lockande mikrofonen tog en del energi, men jag lyssnade på programmet i efterhand.

Mina tankar så här i efterhand…
vad i hela friden är det för märklig dialekt jag har?!

När jag kom hem möttes jag av en skrattande Pontus som tyckte att jag lät som om jag var född och uppväxt på gränsen mellan Östergötland och Västergötland.
Hm.
Jag är hälsing, boendes i Skåne sedan tolv år tillbaka.
Jag är inte östgöte, eller uttstjärt…(som Solskenet så charmigt kallade östgötar när han var yngre) och jag har aldrig bott där.

Tja, märkliga ting händer. Man upptäcker nya sidor hos sig själv hela tiden.
Antar mitt tillfälliga radiojag har rötter i Östergötland.
Där ser man.

Om någon vill lyssna på min oerhört märkliga dialekt så finns den här.
Slit med hälsan, och skratta så mycket du vill. Det gjorde jag. 😉

Nu är det dags att sova. Klockan 05:30 ringer klockan.
Ack ljuva liv.

Sov sött, hörni.

 

 

Tidsuppfattning…

Det här med tidsuppfattning …och tidsuppskattning…

”Kom till kl 16:45”, sa Conny på Hallå Skåne, P4 Kristianstad.

”Bäst att åka i tid”, tänkte jag.

Eftersom jag har rätt duktigt mycket att göra på jobbet så hann jag inte kontrollera hur lång tid resan skulle ta. Brukar annars alltid göra det i min praktiska lilla gps.
Tänkte att det nog skulle ta en timme åtminstone.

Kl 15:45 satte jag mig i bilen i Hässleholm.
Kl 16:12 svängde jag in på parkeringen vid Sveriges Radio i Kristianstad.

Well, bättre för tidigt än för sent.

Ser det från den ljusa sidan… jag han ju blogga en sväng. 🙂

Sitter på en gallertrappa på baksidan av huset. Känner att det känns…euhm…lite oangenämt. Kommer alltså att knalla in till P4-studion och se ut som en kassler i baken.
Men ja, de lär ju inte kolla just där så det ska nog gå vägen.

Håll tummarna för att jag inte får en kråka i halsen nu!
Kl 17:00 smäller det.

Vi hörs! På riktigt! 🙂

20140723-162617.jpg
På plats!

20140723-162716.jpg
Aj!!! :/

P4, gnäll och värme

Det här med värme är inte min grej.
Åtminstone inte värme över 22 grader.
Hjärnan stannar. Paniken stiger. Jag slutar fungera.

På midsommar firade vi i nio grader och snålblåst.
Idag var det cirka trehundrafyrtio grader varmt på min arbetsplats.
Varför varför varför kan inte vädret bara bli sådär svenskt lagomt?

Längtade gräsligt efter Bruttan idag.
Att vara ifrån henne hela dagarna känns smärtsamt i hela kroppen. Det känns så fel. Helfel.
Hon har det givetvis jättebra hemma med sin pappa men jag längtar ändå. Gräsligt.

Har huvudvärk. Och magknip. Har ätit icke laktosfri glass.
Det märkliga är att jag varje gång tänker att det nog kommer att gå bra just denna gång.
Men det gör det inte. Vare sig för min mage eller för min omgivnings luktorgan. :O

Förlåt om jag är gnällig. Känner mig lite bedrövlig ikväll.
Rynkade på näsan som besatt på tåget hem. Damen bredvid mig sneglade på mig och försökte konversera artigt om värmen.
Jag försökte svara artigt men det enda som snurrade i huvudet var;
”Stanna den här hemska rullande bastun så jag får hoppa av och andas!”
Rynkade lite till på näsan och slängde på några axelryckningar.

Nu ska jag sova.
Imorgon är en ny dag. En säkerligen mycket bättre dag.
Jag ska faktiskt vara med i radio imorgon. Slår du på P4 Kristianstad imorgon kl 17 så bör du höra min ljuva stämma.
Eller ja, min stämma i alla fall.

Sov sött, hörni.

Jag överlevde!

Jag överlevde min första vecka som heltidsarbetande efter föräldraledigheten.
Nacken, axlarna och högerarmen värker dock. Det märks att jag inte suttit särskilt mycket vid datorn under mina dagar här hemma med bönan.
Aj.

Huvudet värker också. Men, som man brukar säga, då vet jag ju åtminstone att jag har ett huvud.
Känns tryggt ändå. Det är ju rätt bra att ha ett sådant…när man ska tänka och koordinera rörelser och prata och så.

Nä, att vara ifrån Bruttan hela dagarna är ingen höjdare.
Tur att jag tycker om mitt arbete. Tur att jag har så pass mycket att göra att dagarna går fort. Och det blir ju vardag av allt till slut, sägs det.

Well, i helgen ska jag spendera varje vaken sekund med Bruttan. Ta igen, och bunkra upp.
Men nu ska jag ta och titta på en serie. Blir lite ljugd för. Passar bra i mitt, för tillfället, totalt sinnesslöa tillstånd.

Trevlig helg, hörni!

20140718-201800.jpg
Under korkeken…

Ljug för mig!

Serier. Serier är perfekt för överaktiva rastlösa individer.
Inte serier som går på TV en gång i veckan, för de kommer jag aldrig någonsin ihåg att följa. Nä, jag pratar om serier som går att se på diverse betalsajter. För då kan man titta på dem när andan faller på. En sisådär trettio minuter i stöten, och sedan kan man rusa vidare. Eller titta på fyra avsnitt i ett streck, om man känner för det.
Serier.
Det är grejer det.

Halloj!
Halloj!

Just nu tittar vi på en serie som heter Lie to me.
Den handlar om hur man kan lära sig läsa av människor genom att uppmärksamma de mikrouttryck vi alla har. Seriens huvudkaraktär är baserad på doktor Paul Ekman, som är en av de ledande inom området.
Ett mikrouttryck är ett mycket kort, och ofrivilligt, ansiktsuttryck som uppenbarar sig i enlighet med de känslor som upplevs, och de är mycket svåra att fejka. Äckel, ilska, rädsla, sorg, lycka, förvåning och förakt är samtliga mikrouttryck som är generella.
Jag tycker att det är så häftigt, för det visar så starkt att vi i grund och botten är lika…vi, alla jordens innevånare.

Hur som helst…
I serien förekommer många närbilder på makrointryck.
Gång på gång visas grimaser, axelryckningar, handrörelser etc i slow motion. Och varje gång blir jag smittad.
Aldrig någonsin har jag ticsat så mycket som när jag tittar på just den här serien.

Bild på axelryckning – jag måste rycka på axeln tre gånger.
Bild på munrörelser – jag härmar dem tre gånger.
etc
etc

Ja, det bör se rätt kul ut…men det bjuder jag på.
För jag älskar denna Tourettesovänliga serie, och min man är så van mina tics att han inte ens reagerar. Och ärligt talat så är ju mina tics en del av mig. Jag är jag, och jag vägrar ljuga.
Så jag tittar vidare, ett tics i taget.

Ha det gott, hörni.

PS. Observera att jag ticsar TRE gånger.
Min envetna träning i att lära mig hantera ojämna tal har gått bärsärk så numera har jag fastnat på det ojämna talet tre.
Ja, så kan det gå. Fast jag ticsar hellre tre gånger än känner obehag för alla ojämna nummer så jag antar att det hela ändå kan räknas som en framgång. 😉 Häpp.

Vinster…och småpanik.

I fredags belönades min pappa av Hälsinge Akademi.
Prisutdelningen hölls på Stenegården i Järvsö, och hela tillställningen var en mycket trevlig sådan.

 

Min pappa, längst ute till vänster.
Min pappa, längst ute till vänster.

Vi åt snittar och drack bubbel och småpratade med akademins ledamöter; Stefan Brink (professor forskare i landskaps- och bosättningshistoria), Ola Granath (bildkonstnär), Lars Ilshammar (historiker och skribent), Gunilla Kindstrand (kulturjournalist och chefsredaktör), Eiwor Kjellberg (riksspelkvinna), Jonas Sima (journalist, filmare och författare), Viveka Sjögren (författare, dramatiker och illustratör), Björn Ståbi (riksspelman och konstnär), Claes Sundelin (professor emer., barnläkare och målare) och sist, men definitivt inte minst, Mulle Mecks pappa…Jens Ahlbom.

Där på stolen sitter han, Jens. :)
Där på stolen sitter han, Jens. 🙂

Om man har två grabbar som varit stora Mulle Meck-fans så blir man nästan lite starstruck när man får ta i hand med Jens Ahlbom.
Minns som igår hur Storebror andäktig satt vid datorn och körde båt med Mulle Meck, allt medan Solskenet stod på golvet bredvid och storögt såg på. Minns också hur jag smygåkte lite när grabbarna sov.
Man ska ha barnasinnet kvar.
Basta!

 

Min pappa fick i alla fall en utmärkelse för sitt enorma arbete med att nedteckna bitar av Hälsinglands historia.
Han har skrivit en radda böcker och artiklar och, trots att han emellanåt hävdar att han ska pensionera sig på riktigt (han är 79 år snart), så fortsätter han sitt lokalhistoriska verk i sin blogg.
Det han gör är ovärderligt, och jag är så stolt över honom.
Som en tupp.
Eller ja, höna.

Pappas fina belöning
Pappas fina belöning

Efter cermonin satte vi oss i bilen och körde de dryga åttiofem milen från Järvsö till Skåne.
Så nu ligger jag här i min egen soffa igen.

Jag och bönan på Stenegården, Järvsö.
Jag och bönan på Stenegården, Järvsö.

Känslan är så dubbel, för samtidigt som det är oerhört skönt att komma hem så saknar jag mitt barndoms paradis oerhört. För att inte tala om de som bor där, mamma och pappa dvs.

Känner mig melankolisk av flera anledningar idag. För inte bara har jag lämnat mina kära i Hälsingland, det spöregnar också…
…och imorgon är första arbetsdagen efter föräldraledigheten.
Från och med imorgon får jag inte längre vara hemma med min underbara böna hela dagarna.
Ångest.
Hu, det är bara förnamnet.
Att hon kommer att ha det helt utmärkt tillsammans med sin pappa vet jag, men nu handlar det om mig…mig, mig, mig.
Tur jag har godhjärtade kollegor. De kommer nog att sopa ihop spillrorna av mig om jag börjar falla isär.

Imorgon är det vardag. På riktigt.
Simma lugnt i regnet, hörni!

 

 

Diagnoser

Alla som brukar läsa denna blogg vet att jag har ett gäng diagnoser.
Den som läst riktigt noga vet att även min man har det.
Idag har han fått ytterligare en; DTHS – Dysfunktionell Tvätt Hängningssyndrom

Min man kan vara den ende i världen som lyckas hänga upp ett par trosor, av polyamid/elastan, på ett tvättstreck (i sol, 20 graders värme och med en lagom bris) utan att lyckas få dem att torka på sex timmar.

Men jag älskar honom ändå, det gör jag! 😉

20140706-190725.jpg

Pride.

Fram till år 1944 var det kriminellt att vara homosexuell.
Och inte förrän 1979 togs sjukdomsbegreppet bort.
1979!
Tanken är svindlande…
…då jag föddes ansågs det alltså fortfarande vara sjukligt att vara homosexuell.
Helt bisarrt.
Fruktansvärt.

År 2014 händer det fortfarande att homo-, bi- och transpersoner i Sverige hotas och diskrimineras.
Det får vara slut med det nu.
Det handlar ju om kärlek.
Om kärlek, och rätten att vara den man är.
Jag älskar Pontus, Kronprinsessan Victoria älskar Prins Daniel, Frida älskar Hanna, Peter älskar Fabian och Anders vet inom sig att han egentligen är Birgitta. Birgitta som älskar Morgan…eller Sofia.
Kärlek…hur kan det föda hat?!

Idag satte Hudiksvall ner foten.
Ibland blir jag sådär lite extra stolt över att vara Hudiksvallsättling…
…idag är tveklöst en sådan dag!

20140705-214511.jpg
Hudik Pride

20140705-214552.jpg

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×