Regn, rusk och kyla

20140626-215710.jpg

Sommaren har kommit av sig här uppe i Hälsingland. Vi snittar på temperaturer runt 13 grader och det regnar åtminstone någon gång varje dag.
Det är lätt att sura ihop över vädret men det lär ju knappast hjälpa. Så ja, vi gör det bästa av situationen och passar på då solen kikar fram.

Fridens liljor, hörni.

Selektivt minne?

Varje kväll när jag blir tvungen att sätta på mig glasögonen för att kunna ställa mobilalarmet påminns jag om att jag faktiskt fyllt fyrtio…

Blir lika förvånad varje kväll.

#skumögd
#selektivtminne

20140622-235835.jpg

Hem till byn…

Vi firar midsommar i Hälsingland; jag, Solskenet och Bruttan.
Storebror och Pontus firar i Skåne.
Vi har ätit tacos (jo, man KAN äta tacos på midsommar!) och skånepågarna har ätit pulled pork och nypotatis. Vi avslutar med Hälsinge ostkaka och saftsås, och de avslutar med jordgubbar.

Genomfrusna midsommarälsklingar.  Här dansades det runt midsommarstången i elva grader och snålblåst.
Genomfrusna midsommarälsklingar.
Här dansades det runt midsommarstången i elva grader och snålblåst.

”Men är det inte hemskt att fira på olika håll?”, undrade någon.

Nä, inte så värst faktiskt.
För mig är midsommar en helt vanlig dag. Så även för resterande familjen. Vi älskar liksom varandra varje dag, och är inte så gräsligt upphängda på specifika högtider.
Jo, julafton…möjligtvis.

De kommer hit om någon vecka, mina älsklingar i periferin…och då ska vi umgås en hel massa.

Varje gång jag är här funderar jag över det här med att komma hem.
Jag är född här, och bodde här under hela uppväxttiden.
Jag älskar Hälsingland, och jag älskar att komma hem.
Men helt okomplicerat är det ändå inte, för även om jag (på något vis) känner det som om jag aldrig lämnat Hudiksvall så har jag missat massor.
Livet har liksom fortgått utan mig, här uppe i Mellansverige.
Och jag har nästan blivit en främling.

Glad midsommar från Hälsingeskogarna.
Glad midsommar från Hälsingeskogarna.

Emellanåt stöter jag på människor som verkar uppriktigt glada över att se mig.
Minst lika ofta stöter jag på människor som tittar lite avvaktande på mig, liksom betraktar mig från lite avstånd.

Jag brukar undra vad de tänker.

Tycker de att jag är lika märklig som förr?
Eller tycker de att jag blivit märklig?
Vet de inte vad de ska säga?
Eller är de livrädda att jag ska börja prata med dem?

Undrar ibland om de ser mig som en utböling, någon som inte längre hör hemma här…

…men så med ens minns jag;
Jag var knappast någon innetjej när jag bodde här heller.

Jag hade mina vänner, och mina vanor, och kanske var det ibland jag som inte släppte in de andra?
Minns hur jag ofta kände mig malplacerad, liksom obekvämt utanför.
Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle säga, eller hur jag skulle bete mig. Ofta kände jag att hade svårt att klura ut hur jag skulle vara, att jag liksom alltid var för intensiv eller för inbunden. Jag hittade liksom aldrig det där socialt bekväma mellanläget.

Well, jag är den jag är. Och ärligt talat är jag rätt förtjust i mig själv nu för tiden.
Och jag är dessutom oerhört förtjust i hur mitt liv har blivit…
…så jag fortsätter nog som vanligt, tillsammans med de människor som tycker om mig…precis som jag är.

GLAD MIDSOMMAR, HÖRNI!

Tystnad

Sitter på altanen till gäststugan i mitt barndomshem.
Inga bilar hörs. Inga tåg. Inga människor.
Det enda som hörs är vinden som susar i träden, och fåglar som kvittrar.
Det är ljust ute. Hälsingskt magiskt.
Efter sju timmar på tåg är detta en lisa för själen.

Bruttan sover sött, och Solskenet tittar på film.
Storebror och Pontus är kvar hemma i Skåne men kommer hit om några veckor. Saknar dem. Det är en härlig känsla…att längta efter någon.

Borstade tänderna utomhus precis.
Tänker banne mig kissa utomhus också…bara för att jag kan.
Försökte mig på att spotta nyss. Gick inget vidare. Dreglet fastnar på hakan.
Mysigt.
Har aldrig lärt mig spotta. Får liksom inte kläm på det.
Minns att jag tränade frenetiskt på det under en period när jag var barn.
Men nä, det hjälpte inte…jag blir aldrig någon långspottare.
Fast ja, det är väl knappast en katastrof.

Nu ska jag krypa ner bredvid Bruttan.
Sov sött, hörni!

20140616-235539.jpg

Avslut

Idag gick Solskenet ut nionde klass.
Till hösten väntar gymnasiet.
Framtiden är ljus.

Det är med visst vemod han lämnar Läredaskolan. Han har trivts så oerhört bra där tillsammans med såväl klasskamrater som lärare.
Framtiden är ännu inte här, och det man inte känner till är givetvis aningen skrämmande…
…men också spännande.
Och oavsett vad som händer så vet jag att Solskenet alltid kommer att göra sitt bästa.

Jag är så oerhört stolt över honom. ❤

Nu ska jag ankra framför TVn.
Magen är rund som en spärrballong efter dagens alla godsaker och jag fiser som bara en laktosintollerent kan.
Stackars lilla mamsen.
Tur hon är härdad.

Fridens liljor, hörni.

20140613-205647.jpg
Älskade unge!

Solskenshistoria

Hallonmoussen och chokladkrämen står i kylen.
Resterande tårtingredienser står på köksbänken tillsammans med diverse kalasattiraljer. Imorgon går vårt älskade Solsken ut nian.

Ser mig själv i spegeln och inser att jag ser ut som om jag är fyrtio år.
Märkligt…för inombords tycker jag att jag är densamma som den dag då Solskenet föddes. Och ändå inte, på något vis.
Jag är samma gamla Lisa, fast kanske aningen visare. Och lugnare. Solskenet däremot, han ska snart börja övningsköra.

Livet är förunderligt.
Ljuvligt, och förunderligt.

Solskenet går ut nian med godkända betyg, och mer därtill.
Det var ingen självklarhet när han påbörjade sin skolbana…
…men han har fixat det. Med bravur.

Älskade unge!

Friden liljor, hörni. <3

20140612-232625.jpg
Trött tårtbakerska

Trångt…

Just nu har jag så många inlägg i huvudet att jag blir helt handlingsförlamad.
Det finns så mycket jag vill skriva…men det surrar liksom bara runt. Det kommer liksom inte ut genom fingrarna.

Jag känner en viss frustration, mest över att inte prestera …men också över att det jag vill få ut stannar kvar. Det börjar bli trångt där inne, tryckande. Kvavt, på något vis.
En dag som denna, då klimatet känns mer regnskog än Skåne, känns det lite mer kvävande än vanligt.

Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det hela.
Tror jag helt enkelt måste låta min hjärna få spinna loss tills allt onödigt centrifugerats bort.
Vila känns lockande.
Nödvändigt till och med.
Tänker att sorteringsförmågan kommer att hämta sig, och då ska jag skriva många långa inlägg…

Jag tänker en massa…
…det är sådan jag är. Från tanke till handling är det en bit dock. Framförallt för den som har adhd.

Well. Dags att sova snart.
Fridens liljor, hörni.

20140611-211217.jpg
Tar en tankepaus i paradiset

Smält?

Idag var det varmt… så där varmt så att jag inte riktigt fungerade.
Tänk om någon band fast en på en stol i den här värmen. Då skulle man döööö…, pustade min lilla mamma när vi tog en kort promenad.
Jo, hon har sina funderingar…mamsen. Ingen kom dock kubbande och band fast oss på en stol så där mitt på blanka eftermiddagen, tack och lov, så vi tog oss helskinnade till affären och hem igen.

Värme är inte riktigt min grej.
Det får gärna vara 22 grader varmt, gärna en liten lätt bris också, men blir det varmare så går hjärnaktiviteten allt långsammare.
Faktum är att jag började skriva detta inlägg med en poäng i åtanke…
…men ja, den har jag glömt.
Den simmar omkring bland mina smälta hjärnceller.

Bättre lycka nästa gång.
När det svalnat av lite.

Stön.

20140610-000350.jpg
Det är varmt!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×