Avkastning!

”Har jag verkligen ADHD?”, brukar jag tänka emellanåt.
Jag är ju rätt bra på att få saker uträttade, och jag tappar sällan bort saker.
Jag är faktiskt rätt ordningsam, ärligt talat.
Inte heller har jag kort stubin. Jag har faktiskt väldigt lång stubin. Så vida det inte gäller pantade bilförare eller apparater som inte fungerar det vill säga.
”Har jag verkligen ADHD? Eller gjorde de ett misstag då de satte den diagnosen på mig?”

brasa

Men så tänker jag lite till.
I flera månader hade jag minutiösa listor, som jag prickade av efterhand, för att överhuvudtaget få med mig något av vikt när jag lämnade hemmet om mornarna.
Jag tränade också mycket mycket medvetet på att alltid lägga saker på samma plats…och plötsligt en dag funkade det. Plötsligt låg det jag sökte där jag trodde att det skulle ligga.
Jag skaffade en plånbok så att jag alltid skulle behöva leta efter mina bankomatkort, och jag lärde mig tänka att livet är för kort för att lägga tid på att reta sig på småsaker. Och framför allt började jag ställa alarmen på mobiltelefonen för att minnas saker.

Jag har ansträngt mig.
Kämpat.
Idag behöver jag inga nedskrivna listor, för listorna finns i mitt huvud.
Och med ens inser jag…

…det lönar sig att kämpa, det gör det faktiskt.

Önskar er alla en härlig Valborg.
Fridens liljor!

Full fräs...
Full fräs…

AHDH-style…

Bloggplattformen har ändrat utseende och min hjärna surnar till.
Jag kan inte påstå att det blivit sämre. Jag kan inte påstå något alls egentligen eftersom jag ännu inte utforskat det hela närmare. Men hjärnan surnar till vid första anblicken…hjärnan vill att det ska vara som det brukar.
Blir bättre snart.
Ska bara säga till hjärnan att snäppa ur det.

Beundrar mina bedrifter...
Beundrar mina bedrifter…

Har ägnat mig åt trädgårdsskötsel de här senaste dagarna.
Började med att klippa gräsmattan.
När jag klippt halva såg jag ogräs i en rabatt.
Släppte gräsklipparen och började dra ogräs.
När jag dragit lite ogräs blev jag plötsligt varse om att gräskanterna runt rabatten behövde klippas.
Kantklippte tre rabatter.
Stötte så på en halvmålad trädgårdssoffa och tänkte att jag skulle måla klart den.
Släppte kantsaxen, greppade penseln och målade färdigt soffan.
Sedan blev jag trött i värmen och slängde mig i solstolen.
Betraktade mitt dagsverke och blev full i skratt…

…för det jag såg var;
– en halvklippt gräsmatta.
– gräsklipparen stående mitt på gräsmattan.
– en rensad rabatt.
– tre kantklippta rabatter.
– kantsaxen liggandes bredvid målarburken.
– en färdigmålad soffa, sånär som på en omålad tvärslå. Den hade jag missat. Tydligen. (Man kan ju inte se allt!)
= trädgårdsarbete ADHD-style.

Senare på kvällen klippte jag resten av gräsmattan.
Känner mig grymt nöjd.

Nu blir det filmtajm.

Fridens liljor, hörni.

Rödlila

Går lite mer åt rödlila idag.
Vill helst låsa in mig här hemma. Så fort jag visar mig utomhus får jag konstiga blickar från människor som försöker låta bli att stirra. Känns som om jag skulle vilja gå runt med ett litet plakat med texten;

”Jag råkade tappa min mobil i huvudet på mig själv.”

Eller vid närmare eftertanke….kanske inte.

Tänker på alla de människor som inte, av misstag, åsamkat sig själv smärta utan som blir utsatta för våld av någon närstående…
De där blickarna hade inte hjälpt dem ett dugg. Inte ett jota.

Tål att tänkas på. Noga.

20140426-003218.jpg

Souffle?

Fick en gratisprodukt när jag handlade på det lokala apoteket härom dagen.

Bodysouffle’
Souffle?

Sist jag kollade var sufflé en typ av pudding.
Att smeta det på kroppen låter ju mest bara märkligt.
Eller så är det jag som är märklig. Kanske?

Häpp!

20140424-180912.jpg

OBS!

Om du tänker läsa nyheterna på mobilen medan du ligger på rygg…

…se då för böveln till att hålla i mobilen ordentligt!

AJ!

20140423-234920.jpg

Jag är en motorisk imbecill. En fysisk katastrof.
Himmel och pannkaka vilken tur jag haft som begåvats med en så stark benstomme…för trots att jag lyckats göra illa mig på de mest konstiga vis så har jag aldrig brutit något.

(Ta i trä!)

Nu ska jag och läppen försöka sova.
Håll tummarna för att jag inte trillar ur sängen.

Suck.

Fridens liljor, hörni.

Bara en död.

”Bara en död i påsktrafiken” står det bland notiserna.

Bara en död.
Bara?

Är det verkligen någonsin okej att använda ordet ”bara” när det handlar om någon som dött?

Någon har dött. Någon som älskas av någon. Det är inte bara
…det är hela världen.

20140421-212523.jpg

Nostalgi…

April rusar iväg. Snart är det maj.
Var tar tiden vägen? Kan man inte få bromsa den lite? Bara lite.
Får lite panik emellanåt, då jag tänker på alla dagar som obönhörligt upphör. Man får dem aldrig igen, liksom.
Nästan varje dag händer det saker som känns så underbara att jag blir livrädd för att glömma bort dem. Det är så lätt att glömma.

Dagens härliga vårpromenad...
Dagens härliga vårpromenad…

När man har vuxna barn inser man hur mycket man faktiskt glömmer.
Jag minns inte längre alla de där detaljerna som jag trodde att jag skulle minnas från deras barndom. Jag minns till exempel inte Solskenets första steg. Och jag minns inte när Storebror sa mamma för första gången. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle glömma bort det, men det gjorde jag. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas…
…och det känns faktiskt ganska smärtsamt.
Mina små killar. Det känns liksom som om delar av dem försvunnit.

Jag tittar på Bruttan och tänker att jag aldrig ska glömma det hon gör.
Att jag alltid ska minnas de fantastiska steg hon tar.
Och så inser jag att jag redan har glömt.
Jag har glömt mängder av små detaljer. Redan. Och då har jag ändå skrivit ner väldigt mycket denna gång, vis av erfarenhet.

Så försöker jag tänka steget längre.
Istället för att sörja det som fallit i glömska försöker jag glädjas åt det jag minns. För jag minns trots allt en massa också.
Jag minns Storebrors första steg.
Jag minns hur jag satt i min slitna blå manchestersoffa, i den gamla skolbyggnaden som vi bodde i, och paralyserad följde nyhetsrapporteringen kring en fruktansvärd färjekatastrof. Och jag minns hur Storebror helt plötsligt släppte taget om bordskanten och tog några stapplande steg mot mig. Storebror tog sina första steg 28:e september 1994, samma dag som Estonia sjönk.

Jag kommer heller aldrig att glömma hur Solskenet såg ut när han nöjt hoppeduttade omkring i sin hoppgunga.
Eller när han radade upp videokasetter över hela vardagsrumsgolvet.
Jag kommer aldrig att glömma den känsla jag hade när jag tittade på mina små killar, eller känslan av deras små händer i mina.
Känslan är densamma nu, när jag håller Bruttans lilla hand.

Man får bli lite sentimentalt nostalgisk emellanåt…
…så länge man inte glömmer bort att leva i nuet.

Och just nu ska jag krypa ner bredvid en sovande liten brutta.
Fridens liljor, hörni.

Idioti på hög nivå!

Igår läste jag detta inlägg.
Efter fem års arbete anses denne man helt plötsligt inte vara lämpligt för det arbete han dittills skött utan anmärkning.
Anledningen? Hans diagnos.
Och jag blev så fruktansvärt ledsen. Så trött.
Idag är det den 17:e april år 2014. Tjugohundrafjorton. (Tvåtusenfjorton?)
Idag borde människor med ADHD inte bli diskriminerade på dylikt vis.
Idag borde inte människor kunna bli diskriminerade. Punkt.

Ung fordonsförare.
Ung fordonsförare.

För något år sedan fick lokföraren Torolf Jansson veta att han inte längre fick arbeta som lokförare.
Anledningen var att han fått diagnosen Aspergers syndrom. Trots att han kört tåg i tjugo år, prickfritt märk väl, så ansåg Transportstyrelsen helt plötsligt att han inte längre var lämplig som lokförare.
Allvarligt.
ALLVARLIGT?!
Hur tappad måste man inte vara för att fatta ett sådant beslut?
Och inte nog med det…
När Torolf vann i förvaltningsrätten så kom Transportstyrelsens pressansvarige, Henrik Olars, med följande lilla klämmiga uttalande;

”– Vi kommer sannolikt att överklaga eftersom vi inte har ändrat uppfattning i sakfrågan.”

Transportstyrelsen drev målet till högsta instans…
…och förlorade.
Tack och lov.
Torolf har också tilldömts diskrimineringsersättning. Transportstyrelsen säger att de ännu inte vet om de tänker överklaga även det.

Jag hoppas innerligt att de inte överklagar.
Och jag hoppas de byter ut varenda kotte som varit med i denna helt bisarra process. För om Torolf och ADHDpappan kan bli fråntagna sina arbetsuppgifter helt utan anledning så borde de transportstyrelseindivider som varit med i dessa beslut tveklöst kunna bli det på grund av bristande omdöme.

Basta.

 

Jag bryr mig inte!

Förr hängde jag med. Jag låg i framkanten.
Förr hade jag koll på läget, på tekniken. Jag installerade, monterade och kopplade ihop. Jag laddade ner, var uppdaterad och bland de första.
Jag hade koll på nya artister, nya mobiltelefoner, nya musikspelare, nya bilar, ny köksmaskiner, nya leksaker….
Jag var informerad och påläst. Jag  var den man frågade om råd.

Lisa goes tant.
Lisa goes tant.

Idag är läget ett annat. Idag ropar jag på Storebror eller Solskenet om jag behöver hjälp med tekniken.
Faktum är att jag (vågar nästan inte skriva det) inte vet hur jag ska ändra tillbaka på fjärrkontrollen så att jag kan se T V efter att Solskenet spelat TV-spel.
Det är sant.
Pinsamt.
Skäms.

Jag har noll koll på mobiltelefoner och smarttelefoner och allt vad de nu heter.
Jag kan inte längre svara på frågor om hur man installerar saker och jag är helt lost när det gäller alla nya sajter.
Och artister…oh dessa artister.
”Vad hette de sa du?! One…vaddå? Dajreksjån?”

Vad beror då detta förfall på?
Funderade precis en sekund över det, och kom fram till att det troligaste scenariot nog är det där jag helt enkelt inte bryr mig längre.
Jag har viktigare saker för mig…
…som att lösa melodikrysset och dricka kaffe exempelvis. Och tända en brasa.
Tar en småkaka till det, och så drar jag på mig raggsockorna.

Fridens liljor, hörrni.

Att fylla fyrtio.

Jag fyller fyrtio år idag. Fyllde jag inte trettio igår?
Känslan är så märklig, för samtidigt som jag å ena sidan känner det som att de senaste åren rusat förbi så kan jag å andra sidan känna att jag varit med om mer än vad många lyckas få in på en hel livstid.
Jag kan inte riktigt förklara men på något vis känns det som jag levt flera olika liv. Som att jag gått igenom flera avslutade perioder som liksom inte har med varandra att göra. Det känns lite som att en version av mig har vinkat adjö till den nya versionen, och sedan har jag ytterst sällan tittat tillbaka. Jag antar att det helt enkelt är så jag fungerar. Jag har liksom aldrig förstått poängen med att gräva runt i det förflutna utan har haft fullt upp med att leva just nu. Visst behöver man emellanåt analysera sin bakgrund, åtminstone om syftet är att förenkla nuet. Men det här med total nedgrottning är inte min grej.

Jag - för en sisådär trettionio år sedan.
Jag – för en sisådär trettionio år sedan.

Jag minns mest fragment, små trevliga (eller mindre trevliga) anekdoter.
Det där vardagsbruset emellan är höljt i dunkel. Det suddas ut tills det nästan inte finns. Tills det nästan aldrig har hänt.
Det jag varit med om i livet har tveklöst danat mig. Utan alla mina upplevelser hade jag väl knappast varit just den jag är. Och visst har jag lärt mig av erfarenheter, det har jag. Men jag spenderar inte så gräsligt mycket tid till att älta, eller till att analysera sönder saker. Tänker att min tid spenderas bättre på att fokusera på det som händer idag.
Imorgon är det för sent för det, nämligen.
Imorgon ligger i det fördolda.
Igår faller snart i glömska.
Men idag är det en ljuvlig dag. Låt oss ta tillvara på den.  

Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×