KASAM

Känsla av sammanhang.
Kasam
är ett begrepp myntat av den israeliske professorn Aaron Antonovsky.
År 1970 studerade han hur kvinnor från olika etniska grupper anpassade sig till klimakteriet. Han upptäckte då att judiska kvinnor, som överlevt koncentrationslägren, hade lyckats bevara sin hälsa trots allt de varit med om. Aaron började då fundera över vad det är som gör att en del människor verkar klara mer än andra. Han beslöt sig för att försöka få fram de faktorer/egenskaper som lägger grunden för detta. Svaret på hans frågeställning var KASAM – känsla av sammanhang.

Begreppet KASAM omfattar tre delkomponenter.
En grundläggande upplevelse av att det som sker i och utanför individen är förutsägbara, begripliga och strukturerade (begriplighet) och att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga (hanterbarhet) samt att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i (meningsfullhet). (Källa: Wikipedia)

bås
För många år sedan fyllde jag i ett formulär som mätte graden av KASAM.
Jag hade höga värden, vilket skulle indikera att jag är rätt bra rustad för att klara motgångar.
På min resa genom livet har jag många gånger fått detta bekräftat för mig.
Det är så.
Jag är en seg jäkel. Jag klarar mer än jag ibland själv tror att jag ska göra.

Min första reaktion på en krissituation är;
Hur ska jag hantera det här? Vad kan jag, och behöver jag, göra för att hantera situationen på bästa sätt?
Chocken kan komma, men i ett senare skede.
Chocken kommer när det finns utrymme för den. Innan dess får den snällt vänta tills jag hanterat klart situationen.

Min logiska hjärna söker lösningar helt automatiskt.
Visst kan det innebära att jag ibland glömmer mig själv och mina egna känslor, men på det stora hela är jag rätt glad över att jag fungerar som jag gör.
Jag är en mamma, mina barns trygga punkt. Om jag någon gång börjar vackla behöver jag bara tänka på dem för att hitta vägen igen. 
Jag må gå vilse emellanåt, men jag tappar aldrig aldrig någonsin bort kartan.

Att man inte får mer än man klarar tror jag inte ett dugg på.
Det finns många fina människor som fått mycket mer än de klarat. Det finns många som har gått under.
Jag tror mer på att jag haft tur…både när det gäller genetiken och uppväxten.
Och jag är så tacksam.

Fridens liljor, hörni.

<3

Jag fick en kram av en av mina tonårssöner ikväll.
Sitter här och ler för mig själv.
Livet är väl bra underbart ändå.

 

Förstår du inte?

Jag föreläser ibland. I vissa perioder oftare än i andra.
Den främsta anledningen till att jag valt att göra det är för att jag vill försöka ge en bild av hur livet kan se ut från en neuropsykiatrisk synvinkel. 
Jag tycker, i stort sett alltid, att det är givande att föreläsa…
…även om det i nästan varje publik sitter någon med armarna i kors och mungiporna nedåt.
Emellanåt himlas det också med ögonen…framförallt när jag försöker göra det jag är anlitad att göra, dvs ge en bild av hur jag, och Solskenet, ser på världen.

”Ja, men förstår du inte att människor utan diagnoser kanske inte tycker som du?!”, brukar den som himlar med ögonen så småningom muttra surt. 

föreläsa

Första, andra och tredje gången det hände blev jag förvånad, och lite ledsen. 
Det kändes liksom så fult, och så tanklöst.
Där stod jag och lämnade ut mina tankar till en hel hög med främmande människor…och så blir någon sur över att jag gör det. Över att jag inte tycker och tänker som hen.
Jag brukade undra varför hen kommit till föreläsningen från första början, för uppenbarligen var ju inte anledningen att höra min bild av världen.

Idag blir jag vare sig förvånad eller ledsen.
Idag har jag insett att det är så det är.
Därmed inte sagt att jag förstår det.

Ett vanligt antagande är att mellan 3 och 5 % av alla barn uppfyller kriterierna för ADHD.
Siffrorna som brukar nämnas när det gäller vuxna med samma diagnos är mellan 1 och 2 %.
När det gäller autism så brukar man göra bedömningen att 1-2 barn av 1000 har någon form av autism.
Diagnoserna är inte så vanliga med andra ord, åtminstone inte i jämförelse med alla de som INTE har ADHD och autism…

…och ändå finns det alltid en person opponerar sig mot att jag försöker beskriva hur jag ser på världen.
Som att hen känner sig påhoppad.
Som att hen känner att hen måste poängtera att majoriteten av befolkningen faktiskt inte tänker som jag.
Missförstå mig inte, jag älskar människor som ställer frågor. Och på intet sätt vill jag att alla ska tycka som jag. Om alla tycker lika så blir ju världen rätt trist.
Det jag har svårt för är den där sura uppsynen, den där Du-är-ju-helt-dum-i-huvudet-attityden.

Jag vill verkligen inte verka raljerande, det är inte min avsikt, men jag kan inte låta bli att undra;

Inser du verkligen inte att människor som jag, och Solskenet, möter en oförstående omgivning varje dag?

Inser du verkligen inte att det är viktigt för både mig och dig att du får en inblick i hur människor med npf kan tänka och fungera?

Anser du verkligen att det är ett stort problem att diverse npf:are springer runt och inte tar hänsyn till hur majoriteten av befolkningen fungerar? Känner du dig på något vis diskriminerad? Har du på allvar blivit diskriminerad någon gång?

Tror du verkligen att människor som ser på världen lite annorlunda inte fått det påpekat för sig oändligt många gånger?

Om du anser att jag borde fungera som du varför kom du på föreläsningen? Var syftet bara att poängtera att jag inte kan sätta mig in i din situation…att jag har fel?

Och slutligen. 

För att vara den som småfnyser åt andra människors svårigheter att passa in i mallen så tycker jag att du är extremt rigid i tanken själv. 
Något att tänka på…kanske.  

Nä, det behöver inte vara så, givetvis.
Du kanske bara har en dålig dag.
Eller så kanske du delar en diagnos med mig, utan att du inser det själv.
Eller så har du en anhörig med npf…en anhörig som svikit dig, eller som gjort dig väldigt arg.
Det mest frustrerande för mig, numera, är inte att du opponerar dig…utan att jag inte når dig. Jag har ännu inte utvecklat förmågan att bemöta dylika uttalanden på ett konstruktivt sätt. Men jag jobbar på det, det gör jag. En dag kanske jag vet exakt hur jag ska bemöta dig.
Tills dess mumlar jag vidare, och fokuserar på de som faktiskt har intresse av att höra vad jag säger.

Fridens liljor!

Öh?!

Sitter här, halvsovande, i soffan.
Ska strax hoppa i säng.
Ja, inte rent fysiskt HOPPA i säng utan krypa ner under täcket.
Eller ja, krypa och krypa. Jag ska inte KRYPA som en bebis på alla fyra utan lägga mig.
Jag ska lägga mig, helt sonika.

Och nu har jag glömt vad jag tänkte skriva.
Gott om arbetsminne har jag dåligt med.
Hilfe.

Men då så.
Sov sött, hörrni!

20140323-223147.jpg

Jaaa du.

Jaa du, riktigt vad jag ska skriva vet jag inte.
Och när jag inte vet så låter jag fingrarna bestämma. Vi får se hur det går. De känns lite stela idag, fingrarna.

I dagarna tre har vi firat vår ettåring.
Med allra största sannolikhet är det sista gången i mitt liv som jag får anordna ett ettårskalas så därför gick jag bananas och gjorde det med råge. Bruttan själv kommer givetvis inte att minnas något av det hela, men kul har hon haft. Hon är en mycket social liten tjej och älskar att få besök. Fast igår eftermiddag tyckte hon att det räckte, och ville allra helst bara sitta i mammas famn. Det fick hon, givetvis.

blogglydiaettår

Frisk luft är härligt
Frisk luft är härligt

Idag är jag trött som en björn i ide. 
Ögonlocken är tunga som bly och tankarna känns som det dränkts i kolasås. Tog en promenad nyss men det hjälpte inte riktigt. Kändes bra när vi var ute men väl inne igen slog tröttheten mig i huvudet på nytt. Halvligger i sängen och försöker fokusera på att skriva ihop en föreläsning. Jag ska nämligen föreläsa imorgon, för första gången på en halv evighet. Det ska bli jättekul men givetvis kom jag på igår att min gamla dator ju havererat. Och ja…alla föreläsningar finns i den gamla datorn.
Men tja, jag är van. Har ju trots allt levt med mig själv i fyrtio år.

Jag - sju månader gammal
Jag – sju månader gammal

Ska försöka fokusera på föreläsningen nu. 
Önska mig lycka till!

Fridens liljor! 

 

Det här med snuttar.

Väldigt många barn har snuttetrasor eller favoritgosedjur.
Bruttan har inte haft något dylikt.
Har känt att det var rätt skönt eftersom risken med snuttisar är att de försvinner. Eller helt enkelt nöts ut så att de till slut liksom bara går upp i rök.

Storebror hade Tudden.
Tudden var en blank vardagsrumskudde med volang. En dag när han satt i soffan grabbade han tag i kudden och efter det släppte han den sällan.
Tudden var lite bökig att släpa runt på men då jag grävde ut innandömet så blev den mer lätthanterbar.

Solskenet hade Flaffy.
Flaffy var (är…för han existerar ännu. Inte i form av snutte dock. Det var länge sedan han fick någon kärlek. Numera ligger han i något hörn någonstans.) en gul mjukishund med huvudet i en helt bisarr position…det är liksom vridet åt fel håll.
Tänker på Linda Blair i Exorsisten varje gång jag ser den där hunden. Men ja, Solskenet gillade honom skarpt. För det var en han…det bestämde nämligen Solskenet.

Jag håller andan...och ser framför mig hur vi kommer att behöva en extraplats i bilen för att få plats med Bruttans nya snutte. ;)
Jag håller andan…och ser framför mig hur vi kommer att behöva en extraplats i bilen för att få plats med Bruttans nya snutte. 😉

Idag var jag, mamma och Bruttan medelstora-möbelvaruhuset.
Bruttan föll för en lila mjukisenhörning , och hennes mormor köpte den till henne. Sedan dess är de oskiljaktiga.
Har hon måhända valt snutte?
Med bävan ser jag framför mig hur vi ska släpa runt på enhörningen överallt.
Missförstå mig inte…den är jättefin.
Den är också lika stor som Bruttan.
Gulp.

Men nu ska jag sova. Imorgon är en stor dag.
Imorgon fyller Bruttan ett år.

Fridens liljor, hörni.

Solskensshopping

Jag hade shoppinghjälp på stora matvarubutiken idag.
Lydia satt mest och charmade våra medshoppare med stora leenden, men Solskenet…han hjälpte mig att hämta matvaror.
Jag tittade efter honom, när han marscherade iväg i bland hyllorna. Med hörlurar på huvudet gick han iväg med bestända steg, orörliga axlar och blicken i backen.
Han gillar inte att möta okända människors blickar så därför undviker han dem. Händerna knäpper han framför magen, eller så låter han armarna hänga rakt ner. Och så hoppas han att så få som möjligt lägger märke till honom.

Världens bästa solsken.
Världens bästa solsken.

Jag tänker ibland att man rätt tydligt kan se att Solskenet inte är en dussinmänniska.
Man ser att han är unik.
Det är ju onekligen lite oflyt för en kille som allra helst inte vill märkas.
Jag hoppas att han en dag kan känna sig bekväm med att inte vara en sådan där intetsägande kopia som smälter in i mängden. För han är, i sanning, en människa som man ska vara tacksam över att få känna. Hans sätt att vara, och tolka världen, lär oss saker varje dag. Och hans underfundiga humor är helt makalöst ljuvlig.

Jag oroar mig ibland, över hur det ska bli den dag jag inte finns.
Vem ska då påminna Solskenet om allt han behöver göra? Och om allt han behöver minnas?
Det är då jag får påminna mig själv om att mina tankar lurar mig…
…för jag förväxlar rädslan över att lämna mina älskade barn med rädslan över att de inte ska klara sig utan mig.
Självklart kommer de att klara sig utan mig, allihop.
De är starka härliga ungar, som växer upp till starka härliga vuxna. De kommer att klara sig finfint.
Och Solskenet, ja…få är så plikttrogen som han. Självklart kommer han att klara sig alldeles ypperligt.

Men nu är det dags för en chokladbit, hörni.
Vi hörs.

Att spritta runt i en MR-mackapär.

Jag var på MR idag. Magnetröntgen alltså. Av höger knä.
Hoppas innerligt att de hittar något de kan fixa, för snart gnager jag bort det där knäet.
Är så trött på att inte kunna röra mig ordentligt. Tog en promenad runt kvarteret igår…
…och efter två hundra meter strejkade knäet.
Blä!

Iklädd sjukvårdens vita, och totalt oformliga, städrock med lite för långt mellan knapparna. Varför tillverkar man sådana? Varför?!
Iklädd sjukvårdens vita, och totalt oformliga, städrock med lite för långt mellan knapparna. Varför tillverkar man sådana? Varför?!

”Ligg nu helt stilla!”, sa MR-operatören.
”Det är viktigt att du ligger helt stilla, för annars blir bilderna odugliga.”

Tack.
Jättetack.
Verkligen kanonbra info för Tics-Lisa.

Hur lång tid tog det innan det började spritta i kroppen?
Tja, en nanosekund.
Låg i tjugo minuter och ansträngde mig blå i ansiktet för att inte knycka på nacken, spänna fotlederna och böja på knäna. Och kliade gjorde det överallt också.

Jag borde ha sagt att jag har Tourettes och därmed svårt att ligga stilla.
Men ibland gör man inte det man borde. Inte ens om man är rutinerad.

Rynkade på näsan som besatt i bilen på väg hem.

Och nu ska jag sova.
Sov sött, hörni.

 

Här har du oss…

Jag har insett att presentationen av oss behöver uppdateras.
Följaktligen;

Här har du vårt liv…

Mitt livs kärlek...
Mitt livs kärlek…

Personligt
För den som är ny kan jag meddela att mitt namn är Lisa Aronsson Höglund.
Jag fyller fyrtio år om en månad, hur det nu är möjligt. Tycker jag fyllde tjugo för något år sedan….
Jag har en man (Pontus), tre barn, en hund och bor i ett hus på Skånes landsbygd. Sommarstugan finns i Hudiksvall, där jag också är född och uppväxt.

Jag svänger mig med oerhört grammatiskt riktiga uttryck som ”Va ärä märä?”, ”Inte ja´ä!” och ”Säj till´na” eller då den maskulina varianten ”Säj till´n!”
Det händer också att jag utbrister ”Ja lägge kull´mä ett tag ja..” eller ”Ja´å..” och andra oerhört glasklara kommenatrer.

Pontus, som är smålänning, brukar småle åt mina tungvrickningar. Jag hävdar dock med bestämdhet att hans småländska tungomål knappast är mer grammatiskt korrekt än mitt hälsingska.

I alla fall….
Jag fick mina neuropsykiatriska diagnoser som vuxen, och jag vågar påstå att jag har haft ett mycket bra liv. Diagnoserna är för övrigt adhd med autistiska och Tourettes syndrom.
 
Som barn tyckte jag ofta att andra människor betedde sig märkligt. Idag har jag förstått att detta troligtvis berodde på att jag såg verkligheten på ett annorlunda sätt. Men annorlunda är inte synonymt med fel. Det är bara annorlunda.  
Ärligt talat tycker jag ofta att det är de normalstörda som gör märkliga bakvända saker.

”Berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar…”
, sa en chef till mig en gång.
Det var då jag bestämde mig för att på allvar börja berätta…

Bruttan
Bruttan


Barnen

När min yngste son, Solskenet, föddes märkte jag relativt snabbt att någonting var annorlunda. Det tog dock några år innan detta även uppmärksammades inom vården.
De första diagnoser Solskenet fick var adhd med motoriska svårigheter och språkstörning. Då var han 5 år gammal.
Efter några rejäla fartbulor i skolvärlden har Solskenet hittat hem. Han går i nian och stortrivs. Han har också precis valt gymnasielinje, och ser med spänd förväntan fram emot att lämna grundskolan.
Idag har Solskenet diagnoserna Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och adhd

Min äldste son, Storebror, var alltid ett oerhört aktivt barn..ända tills han blev tonåring, då kom någon åt paus-knappen..men ja, så är det nog för de flesta.
Storebrors situation skiljer sig mycket från Solskenets situation men han har ändå genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Han fick ingen diagnos vid det tillfället eftersom han själv inte uppfattade att han hade några betydande svårigheter. Idag är Storebror över tjugo och på väg in i vuxenlivet.

Min dotter, Bruttan, fyller strax ett år. Tiden sedan hon föddes har flugit fram.
Bruttan har Marcus Gunn´s syndrom. Syndromet är ovanligt och innebär att hon har ptos (hängande ögonlock) på ena ögat, samt att hennes ögonnerv är kopplad till hennes svalg så att ögat blinkar ofrivilligt då hon sväljer. Ptosen går att operera, men blinkningarna får hon leva med. Bruttan är en oerhört glad och nyfiken liten tjej.  

Solskenet och Storebror
Solskenet och Storebror

                                                               

Utbildning
Jag har till dags dato en social omsorgsexamen med inriktning äldre och funktionshindrade samt en socionomexamen.
Jag har studerat i omgångar, och läser regelbundet relevant litteratur för att hålla mig uppdaterad. Kunskap är makt, åtminstone i mitt universum.  

Yrkeserfarenhet
Jag har mångårig erfarenhet av arbete inom vård- och omsorgssektorn förutom några avstickare inom industrin och inom handeln.
Som ung arbetade jag som habiliteringspersonal, vårdbiträde och personlig assistent, och senare i livet har jag arbetat som biståndshandläggare och chef inom LSS-verksamhet. I några år arbetade jag också med kundkontakter och marknadsföring. Jag har också arbetat med handledning, personalutbilding och föreläsning inom neuropsykiatri samt som socialsekreterare.
Just nu är jag dock mammaledig, och har absolut ingen önskan om att göra någonting annat än just det.

Förtroendeuppdrag
Mitt brinnande intresse för neuropsykiatri har fört med sig kontakter med många fantastiska människor såväl genom godman- och kontaktpersonsuppdrag som genom engagemang i ideella föreningar. Jag har också tidigare varit politiskt engagerad på kommunnivå samt engagerad i projektet Hjärnkoll som attitydambassadör. Jag är också en av Riksförbundet Attentions Touretteinformatörer även om jag för tillfället är rätt inaktiv.

För övrigt…
…har jag alltid tusen och en tankar som virvlar omkring uppe i hjänkontoret. I bloggen kan du ta del av ett axplock. Jag hoppas du ska finna mina funderingar värda att läsa.

Har du frågor till mig så kan du alltid nå mig på https://www.facebook.com/Tankarikaos.

Ja, det var väl allt för idag.
Friden liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×