Pottränade skådespelare?

Tittar på Kulturnyheterna och en intervju med en man som pratar om sin film.

”Jag har pottränat människorna”, säger han.
Och jag rynkar konfunderat på näsan.
Vad menar han?
Varför har han gjort det?

Inser att han givetvis inte sa pottränat utan porträtterat.

Är man småbarnsförälder så är man.

Fridens liljor, hörrni.

20140228-193246.jpg
Mums!

Nio av tio?

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig så får jag göra det i mörkret.
I min säng ligger nämligen redan en sovande liten Brutta, som utan tvekan vaknar om lyset tänds.

Varje natt famlar jag efter täcket i mörkret.
Och nio av tio gånger lyckas jag få tag i det så att jag vänder det upp och ner.

Hur är det möjligt?

Alla dessa frågor.

Sov sött, hörrni.

20140227-233213.jpg
Zzzzz

Bakfoten.

Det är tjugosjätte imorgon. Tycker det är något med den tjugosjätte.
Borde jag vara någonstans? Eller ringa någonstans? Eller har jag helt enkelt fått det om bakfoten?
Då jag vare sig skrivit in något i mobilen eller på anslagstavlan så tar jag för givet att det är det sistnämnda…bakfoten alltså.

Att få något om bakfoten betyder att man missuppfattar något.
Uttrycket handlar egentligen om ett tjudrat djur, kanske häst, som trasslat in sig i sitt tjuder.
När det gäller oss människor så menar man att man trasslar in sig i tankar istället för tjuder då, antar jag.
Det händer ju mig emellanåt. Onekligen.
Jag springer runt med en kontastant lite intrasslad bakfot, kan man säga.

 

Bakfoten.
Bakfoten.

 

 

Om vi tar oss lite längre upp på benet så har jag äntligen fått en kallelse för MR av mitt knä.
Med tanke på att det låser sig i alla möjliga märkliga ställningar lite nu och då så känns det rätt skönt att kallelsen äntligen kom.
Har bara väntat på den sedan slutet av oktober.
Bara.
Elfte mars är det dags. Hoppas på att de hittar något de kan laga.

Nä, kräksjukan var inte nådig. Även om det anses vara en synnerligt ”enkel” variant som cirkulerar i år så känner jag mig helt manglad.
Orkar ingenting.
Ska faktiskt sova nu.

Sov sött, hörrni.

Urk.

Kräksjuka är sannerligen ett djävulens påfund.
Jag spyr inte längre, men känner mig fortfarande oerhört svag och orkeslös. Toppar det hela med regelbundna små svimningskänslor och ett härligt litet illamående.
Ack ljuva liv.

Urk...
Urk…

Det enda positiva i det hela är att det är övergående.
Och positivt är också att jag inte smitta ner någon i min familj. Var livrädd för att Solskenet skulle få den elaka bacillen. Kräksjuka och diabetes är ingen trevlig kombination. Tack och lov så verkar det som att han har klarat sig.

Och nu ska jag sova.
Vi hörs när dimman lättar.

 

Var Jesus autist?

Jag brukar adoptera andra människors sorger.
Det är inget jag medvetet gör…det bara händer.
Många nätter har jag legat vaken och grubblat över det som hänt någon av mina medmänniskor. Det känns liksom som att jag fysiskt kan känna deras ångest.
I bröstet gnager en svidande oro, och jag får svårt att tänka på något annat. Och ofta har jag förundrat upptäckt att andra människor inte tycks reagera som jag. De verkar oförstående över att jag mår dåligt över något som egentligen inte rör mig som person.

Tänker så jag blir helt yr i hatten...
Tänker så jag blir helt yr i hatten…

Är jag överempatisk måntro?  
Kan man ens vara överempatisk?

Eller är det raka motsatsen?

Är det så att jag tvärtom egentligen har lite svårt att på allvar sätta mig in i andra människors känslovärld och därför alltid utgår ifrån mig själv?
Är anledningen till att jag reagerar så starkt på andra människors lidande i själva verket att det enda sättet jag kan reagera på är att applicera det som skett på mig själv?

Har jag svårt att skilja på mina egna tankar och känslor, och andra människors tankar och känslor?

Jag brukar alltid tänka att jag själv hade mått jättedåligt i den situation som min medmänniska hamnat i.
Självklart reagerar jag därför som om det handlat om mig.
Men kanske är det så att min medmänniska i verkligheten inte alls reagerar som jag.
Alla är vi ju olika.
Logiskt sett så är det ju rätt troligt att en människa som inte har min exakta bakgrund faktiskt reagerar annorlunda än jag. Våra reaktioner, och copingstrategier, bygger ju faktiskt på våra tidigare erfarenheter.
Varför lyckas jag inte vara logisk?

Och med ens kommer jag på mig själv med att undra;
Hade Jesus autistiska drag?!
Han bar ju våra synder på sina axlar, sägs det. Han kanske helt enkelt inte riktigt kunde skilja på sin egen, och andras, känslovärld.
(Klargörande; JAG TROR INTE ATT JAG ÄR JESUS!)

Det är också mycket möjligt att jag helt enkelt tänker för mycket emellanåt.
Mitt hjärnkontor vägrar liksom ha semesterstängt. Det har så mycket info att tolka att det blir överhettat.
Ska försöka distrahera mig själv genom att titta på film.

Fridens liljor, hörrni.

Att hitta hem.

När jag var yngre tänkte jag alltid att livet, som det var just då, bara var tillfälligt.
Jag tänkte att det skulle bli annorlunda sedan.
Häftigare.
Mer spännande.
Kanske skulle jag till och med uträtta stordåd, eller åtminstone skriva en bok eller två.
Det var inte nödvändigtvis så att jag vantrivdes med livet…jag tänkte bara att det skulle bli ännu bättre sedan.

Kökspoesi
Kökspoesi

Ikväll, efter middagen, plockade Pontus fram gitarren och så sjöng vi lite.
Bruttan nynnade, dansade och log. Själv satt jag på köksstolen med fötterna på bordet. (Jo, man får har fötterna på bordet här. Så länge man inte lägger dem i tallriken medan vi äter är allt frid och fröjd.)

I alla fall…

köksmarodör

Medan Pontus spelade och sjöng Jojje Wadenius Mitt lilla barn, och Lydia utstötte förtjusta små glädjetjut, hörde jag Solskenet och hans kompis J babbla på ovanvåningen.
Och vet ni vad…
…med ens kände jag, så oerhört starkt, att jag har nått mitt mål.
Jag har precis allt jag någonsin önskat mig. Mitt liv är precis fullkomligt komplett.
Jag vill vara precis här, just nu.
Jag längtar inte bort, eller längre fram.
Jag älskar nuet.

Nä, jag kommer inte att sätta mig med armarna i kors resten av livet.
Men känslan av att vara nöjd med livet, även om det fortsätter vara precis som det är just nu för all framtid, är så oerhört ljuvlig.
Fatta.
Jag vill ingen annan stans.
Någonsin.
Jag har hittat hem.

Fridens liljor, hörni.

När orken tar slut.

Ibland går musten ur. Ibland händer det så mycket att man helt enkelt behöver en paus.
Antar jag nådde den gränsen nu i veckan.
Kände att jag liksom var tvungen att stänga av några kanaler för att samla ihop mig och minnas vad som är viktigt.
Det har ju hänt en del det här sista året. Vi har haft mycket att bearbeta. 
Det går, ett steg i taget. Något annat hållbart sätt finns nog inte.
En fot framför den andra, en dag i taget, och till slut känns livet lättare igen.

 

Ibland känns det tungt att resa sig igen...
Ibland känns det tungt att resa sig igen…

 

Tills man får ett telefonsamtal.
I vårt fall, ett telefonsamtal från BUP.
Vet inte om någon minns att en kvinna ringde till Solskenet och sa att Dr Henrik var sjuk, och att Solskenets tid hos honom därför var inställd?
I alla fall…
…det visar sig att det samtalet faktiskt var från BUP.
BUP ringde alltså till Solskenet och brydde sig därefter inte om att fortsätta försöka få tag i mig.
Det är, banne mig, en katastrof.

Så till saken.
En annan läkare från BUP ringde mig för någon vecka sedan och sa;

”Det är svinn på medicinen hemma hos er.”
”Va?”, svarade jag.

Överrumplad.

”Ja, ni borde ha en burk kvar. Jag ser att XXX (förra läkaren) var lite restriktiv med att skriva ut medicinen förra gången eftersom ni borde ha medicin kvar.”
”Vadå restriktiv? Jag förstår inte vad du menar.”

Fortfarande överrumplad.
Kall inombords.

”Ja, det är ju restriktioner på dessa mediciner. Ibland är det ju någon annan familjemedlem som äter dem, och så kan vi inte ha det.”

Inombord fryser hjärtat till is.
Vad är det hon säger?
Anklagar hon mig för att ta min sons medicin?

”Jag förstår inte”, mumlade jag, ”medicinerna står i medicinskåpet och när de är slut så beställer jag nya. Det är ingen här som äter upp Solskenets medicin.” 

Tankarna stannar.
Tänker hon vägra att skriva ut Solskenets medicin?
Hur ska det gå för honom?
Vad ska jag göra?
Jag sätter mig. Benen känns svaga.

”Ja, vi kan ju inte skriva ut medicin om det inte sköts”, säger läkaren. Tonen är kort. Onyanserad.

Tankarna snurrar.
Försvann det någon burk då Solskenet var inlagd?
Glömde vi en burk i Hudiksvall?
Ligger det en burk i någon väska?
Ligger det en burk restad på apoteket?

”Nä, jag förstår inte”, säger jag igen. ”Det enda jag vet är att medicinen ibland är restad på apoteket. Kanske har det blivit något fel där? Jag hämtar så mycket medicin att jag omöjligt kan minnas exakt hur mycket av varje jag får varje gång. Jag har litat på att det stämt.”

”Ja, jag skriver ut medicin den här gången då”, säger läkaren, ”men se till att hålla reda på den.”

Efter samtalet är huvudet tomt.
Och med känslan av att vara världens sämsta mamma började jag febrilt leta i medicingarderoben.
Jo, vi har en medicingarderob, inget litet medicinskåp. Så mycket mediciner har vi här hemma.

...men man reser sig. Det gör man.
…men man reser sig. Det gör man.

Nu har chocken lagt sig. Och obehagskänslorna har bytts ut mot ilska.
Listar, i vanlig ordning.

Till alla läkare som inte tänker efter före;

* Om en patient har ätit samma medicin i tio år, och det aldrig någonsin tidigare varit några problem kring medicinen…vad är då syftet med att ringa och
1) anklaga familjen för att knapra tabletter otillbörligen och/eller
2) vara slarviga?

* Om du som läkare misstänker att något inte stämmer. Varför är syftet med att inte ringa patienten omedelbart och förhöra sig om det som är oklart istället för att skriva luddiga journalanteckningar och vara restriktiv med att skriva ut medicin?

Solskenets medicinlista är på tre A4-sidor.  
Varje vecka går jag igenom den.
Inventerar.
Prickar av.
Hämtar det som saknas.
Ser till att nya recept finns.

Jag har vanligtvis stenkoll, eftersom jag måste ha det.

Men vi har haft en lång sjukhusvistelse, med efterhörande kaos, när Solskenet fick diabetes. Och vi har rest till Hudiksvall två gånger.
Vi har packat i och ur väskor många gånger.
MÅNGA gånger.
Kanske har det försvunnit någon tablett någonstans? Kanske har det gjort det, för första gången på tio år. Eller kanske har det blivit fel på apoteket någon gång.
Jag vet faktiskt inte.
Antar jag bara är mänsklig, trots allt.

Förlåt.

 

Gymnasieval och målarfärg.

Bruttan är sjuk. Förkyld som bara den.
Hon hostar och snörvlar och är jättehes.
Själv har jag, förutom en begynnande förkylning, mjölkstockning igen. Det här med att sluta amma är verkligen ingen dans på rosor.
Himla märkligt uttryck ändå…ingen dans på rosor. Ingen dans på kronblad, möjligtvis. Eller rosenblad. Att dansa på hela rosor verkar smärtsamt. Åtminstone om de har taggar.
I alla fall…

Måleri målera...
Måleri målera…

Livet går i slowmotion här hemma.
Min renoveringsiver har liksom fastnat i snorträsket. Det går så trögt, så trögt.
Fast, egentligen har jag ingen brådska. Det får ta den tid det tar.
Bruttan lär inte vilja sova i sitt rum än på länge i alla fall. Faktum är att hon sover i min säng.
Försökte lägga henne i spjälsängen häromdagen. Hon vrålade rakt ut och tittade på mig med stora, förvånade ögonen.
Att hon trodde att jag blivit knäpp var tydligt.
Hör här, hörrni…min yngste son har precis gjort sitt gymnasieval.
GYMNASIEVAL!
 Han ska börja i gymnasiet!  
Ena sekunden föds de, och i nästa ska de börja gymnasiet. Hur i friden är tiden funtad?!
Givetvis slapp Bruttan spjälsängen.
Hon får sova i min säng tills hon fyller 28 om hon vill.
Här ska inte missas en sekund!

Snart ska hon göra sitt gymnasieval... :O
Snart ska hon göra sitt gymnasieval… :O

Jag har i alla fall börjat måla.
Sängen är målad tre gånger, och ändå syns den underliggande träfärgen igenom. Och det trots att jag använt Primer och allt vad det nu heter på fackspråk.
Garderoberna är bara målade två gånger, än så länge. Tror faktiskt att det kommer att räcka med att måla dem en gång till.
Eller jag önskar att det vore så.
Tankens makt, eller något.

Men nu kurrar magen, och det är dags för en kvällsmacka.
Beach 2014 får vänta ett tag till.

Fridens liljor, hörrni.

VM i vårdkontakter.

En väninna, vi kan kalla henne X, ringde sin vårdcentral idag.
Medan hon var i badrummet hade hennes läkare lämnat ett meddelande på hennes mobilsvar med en önskan om att bli uppringd.
Väninnan gjorde så. Givetvis.

På vårdcentralen svarade en sjuksköterska.
X sa som det var, det vill säga att hennes läkare ringt och lämnat meddelande och att hon nu skulle vilja tala med sin läkare.
Sjuksköterskan utbrister;
”Varför svarade du inte när läkaren ringde då?”

ssk
X kände sig illa till mods av tonen i sjuksköterskans röst men förklarade att hon varit i badrummet, och att hon inte visste att läkaren skulle ringa. De hade ingen telefontid inbokad.

Sjuksköterskan fortsätter;
”Ja, läkaren har INTE tid att ringa idag. Och sedan kommer han inte vara här på flera
veckor.”

X förklarar då för sjuksköterskan att hennes sjukskrivning kommer att gå ut, och att hon kommer att behöva nya recept snart.

”Jaha”, svarar sjuksköterskan, ”jag kan skriva en lapp och men jag vet inte om han ringer.”

X har redan gett upp. Hon orkar inte fråga hur hon ska göra för att få ett nytt recept, eller hur det blir med hennes sjukskrivning.
X har en svårt depression med ångest. Hon mår mycket dåligt, och är mycket känslig för andra människors bemötande.
Sjuksköterskan tillägger; 

”Om han ringer, se till att svara den
här gången då!”

När X klarar av att ringa sin vårdcentral igen återstår att se.
Bra jobbat, sjukvården. Finfint. Härligt bemötande.

På hemmaplan har vi också haft att göra med sjukvården idag.
När jag vaknade, kl 08:10, såg jag att jag någon ringt mig kl 08:05 från dolt nummer. Då ingen lämnat meddelande kunde jag inte göra så mycket åt det.
En halvtimme senare får jag meddelande från Solskenet om att någon ringt honom. Jag ringer upp och får veta att en kvinna ringt och sagt att hans läkartid var inställd idag efter som Doktor Henrik var sjuk. Solskenet berättar att han då sa att han heter ”EEEEE PPPPPP” och att han inte förstod vad hon pratade om. Kvinnan svarade då att det visst gällde honom och att han inte skulle komma till Dr Henrik idag.
Tack och hej.

1) Vem är Doktor Henrik?
2) Var jobbar Doktor Henrik?
3) Ska man nöja sig med att tala med en underårig kille? Ska man inte försöka tills man når vårdnadshavaren?

Vi har inte fått någon kallelse om något läkarbesök.
Och någon Doktor Henrik har vi inte stött på vare sig på BUP eller hos diabetesteamet.
En gåta är det.
Meeeeeen…man får se det från den ljusa sidan. Det var ju tur att Doktor Henrik var sjuk idag, för annars hade jag inte vetat om att jag behöver ta reda på varifrån vi INTE fick en kallelse denna gång.
Ska bli spännande att luska. Värsta detektivarbetet.

Men nu ska jag äta glass.
Fridens liljor!

Aj.

Bruttan har bestämt sig för att sluta amma.
Så nu ligger jag här med knöliga ömma tuttar och frossa. Härlig värre.
Jag hade tänkt amma länge den här gången. Känns snopet på något vis. Jag fick liksom inte förbereda mig.

Tuttmarodör. Dock en väldigt älskad sådan.
Tuttmarodör. Dock en väldigt älskad sådan.

Det började med att hon bet mig.
Nu menar jag inte att hon smånafsade. Hon BET. Hårt. Att inte vråla av smärta är omöjligt.
Hon fortsatte sedan bitas med jämna mellanrum…och till slut gjorde hon inget annat. Så fort hon kom i närheten så högg hon, som en liten piraya.

Jag har lusläst varenda sida på nätet som fokuserar på amning.
Jag har provat varenda tips. Men nä, inget har hjälpt. Hon blir bara arg på mig.
Jag har kapitulerat nu. Har tryckt i mig en Ipren och ska strax sätta mig i duschen, spola varmvatten på de knöligaste områdena och hoppas på det bästa.

Bruttan vet vad hon vill hon.
Inte helt olik sin mor.

Fridens liljor, hörrni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×