Förändringar!

Jag håller på att renovera Bruttans rum.
Med hjälp av Storebror har jag målat tak, väggar och garderober samt tapetserat en fondvägg.
Garderoberna ska målas en gång till dock. Därtill ska nytt golv läggas och golv- och taklister upp. Men för att kunna göra det måste vi åka till byggvaruhandeln och köpa hem grejerna. I snöoväder är det ingen höjdare att bege sig ut på vägarna med släpvagn och liten Brutta…
…alltså ligger renoveringen nere.

En orgie i rosa. Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.
En orgie i rosa.
Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.

 Det är irriterande i hela kroppen att inte kunna följa de uppgjorda planerna.
Jag hade planerat att handla allt i förrgår, för att kunna bli färdig med allt nu i helgen. Men så kom snön. Och sedan kom snorinvasionen.
Istället för att renovera färdigt ligger jag för ankar i soffan.

(”för ankar”…på torra land?) 

Trots att mitt bedrövliga tillstånd troligtvis hade hindrat mig från att renovera, även om jag hade haft grejerna hemma, så känns det riktigt obehagligt. Det liksom kryper i kroppen. Känns lite som om jag måste anstränga mig för att inte hasa runt och muttra irriterat.
Jag vill gärna att saker och ting går av stapeln som planerat.
Det vill jag.

Jo, jag kan hantera förändringar.
Rätt bra dessutom.
Men det innebär ju inte att jag måste älska dem. Näpp.
Så nu ska jag ligga lite här på soffan och rynka lite på näsan. Kanske känns det bättre efter det.

Ha nu riktigt mycket fredagsmys, gott folk.
Fridens liljor!

Frid och fröjd i en liten vas. <3
Frid och fröjd i en liten vas. <3

 

Hjälp!

Den 26-27:e april är det barnmässa i Halmstad.
Det roliga med mässor, av alla de slag, är att man där kan få en massa inspiration, och se en massa finurliga nyheter.
Det mindre roliga är att de kryllar av intryck; av färger, former, människor, ljud och lukter.
Min hjärna brukar stänga ner efter bara en liten stund…men finns där möjlighet att gå undan ett tag så brukar batterierna laddas relativt fort. De tar givetvis slut igen rätt kvickt, men är det en bra mässa så är det liksom värt det.

krakel spektakel

Jag har i alla fall planerat att åka på Krakel & Spektakel-mässan.
Skrev till de ansvariga och frågade om det skulle finnas några utställare som på något vis riktar sig till barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Svaret var Nej.
Men det var inte bara Nej, utan det följde också en fråga med. En fråga som jag nu tänkte se om jag kan få hjälp av någon läsare att besvara;

Finns det någon/några npf-vänliga produkter som du skulle vilja se på en mässa?

Min hjärna har tillfälligt stängt ner. Tagit paus. Gått i ide. Det är snor överallt. Jag behöver hjälp!
Det är mycket nu.

Snörvel.

Pågatåg?! :(

Det snöar i Skåne. Mycket.
Jag brukar fnysa lite när tidningarna blåser upp rubriker om Snökaos och snöstormar. Brukar tycka att de överdriver, gräsligt.
Men nu, nu är det faktiskt vinter här nere. På riktigt. Och (förlåt alla vinterhatare) jag älskar det. Jag älskar snön, och jag älskar att kura ihop mig inne i värmen.
Det jag inte älskar, däremot, är Skånetrafiken.

Hej mitt vinterland...
Hej mitt vinterland…

Solskenet tog sig till skolan i morse.
Hem var det däremot värre med. 
Efter många års erfarenhet av Skånetrafikens vinterfunktioner förstod jag att dagens väder skulle kunna innebära trubbel.
Ploppade upp min lilla app i telefonen och kunde utläsa att Solskenets hemtåg var inställt. Vissa Öresundståg skulle däremot stanna på vår hemstation.
Exakt vilka framgick dock inte.
Försökte ringa Skånetrafiken för att fråga hur vi skulle veta vilket tåg Solskenet skulle kunna ta för att komma hem…men, efter att först ha fått höra att kötiden skulle vara 28 min, så kopplades samtalet ner…varje gång jag ringde.
Vad göra?

Att försöka läsa, och förstå, de förvirrade meddelanden som ploppar upp på de små digitaltavlorna på perrongerna är sannerligen ingen dans på rosor.
Man behöver inte ha något npf för att tycka att det är förvirrande. Har man dessutom lite svårt med förändringar, OCH folksamlingar, så är det näst intill omöjligt.

Tack och lov att det finns tågvärdar!

Eller?!

Solskenet fick hjälp att fråga en tågvärd om vilket tåg han skulle hoppa på för att komma till hemstationen.
Två gånger svarade tågvärden att han skulle ta tåget kl 15:15, så det gjorde han. Givetvis. 
Tror ni tåget stannade?
Näpp, det gjorde det inte. Det tuffade vidare mot Höör.
Solskenet fick stå ute i snöstormen och vänta i 45 minuter innan jag hade lyckats ta mig dit med bilen för att hämta honom.
Jag är så arg.

Jag känner mitt Solsken. Därför kan jag föreställa mig hur otroligt orolig han blev när tåget rusade förbi hemstationen.
Och tanken på att min älskade unge satt där, ensam och orolig, får mig att vilja sparka Skånetrafiken på smalbenet. Eller åtminstone skrika högt åt dem.

Det är vinter, tågföretagare. Hur är det möjligt att ni blir helt överrumplade av det varje år?!
Och om det nu är så att snön ställer till problem och vissa tåg SKA stanna, vissa tåg INTE SKA stanna och vissa tåg INTE GÅ alls…skriv då för i hela friden ut VILKA tåg det gäller så att det är klart som korvspad för era resenärer.
Det kallas service.

Morr.

Undrar också;
Hur kan det komma sig att Pågatågen inte kan åka när det kommit lite snö?
Och hur kan det komma sig att Öresundstågen kan göra det?
Är det skillnad på tågens vinterfunktionsduglighet (långt konstigt ord, älska!)?
Och om det är skillnad…varför köper man inte in enbart Öresundstågståg?

Finns så mycket jag inte förstår.
Men nu ska jag sova. Och så får vi se om tågen går imorgon bitti.

Fridens liljor, hörni.

Kapten Klänning. Och annat.

För rätt många år sedan var jag på en intressant och fängslande föreläsning.
Temat var våld mot kvinnor, och föreläsaren kallades för Kapten Klänning. Hans sätt att förklara de processer som pågår i ett förhållande där misshandel förekommer var oerhört målande, och jag minns hur håret reste sig på mina armar vid ett flertal tillfällen. Jag kände sådan respekt för den här mannen, den här polisen, som dedikerat en stor del av sitt liv till att arbeta mot kvinnovåld och för jämställdhet.
Många gånger har jag citerat honom. Och många gånger har jag berättat om honom.

Och så en dag satte jag kaffet i halsen. En dag läste jag om hur han anhållits, misstänkt för grov våldtäkt.
Jag har läst i tidningar att någon expert kallat honom sexuell sadist. Sadist.
Det var alltså därför han, på ett så målande vis, kunde beskriva hur maktförhållandet mellan förövare och offer ser ut.
Tanken är fruktansvärd. Gräslig. Man vill nästan inte tänka den.
Njöt han av att lura oss? Eller skämdes han?
Kanske brydde han sig inte?

Hans handlingar är fruktansvärda. Groteska.
Hur ska man då förhålla sig till allt han gjorde innan hans mörka sida blev känd?
Tar hans brott bort allt positivt han uträttat? Ska han inte få något erkännande alls för det jobb han faktiskt gjorde i genusfrågor tidigare, nu…när man har facit? Kan hans goda gärningar väga upp för de onda? Eller är det precis tvärtom…att hans dubbelspel gör dem ännu värre?

Jag tänker att det, för offren, inte spelade någon roll att han var Kapten Klänning.
Deras lidande var detsamma som om han inte hade varit genusförkämpe…åtminstone just då, när han förgrep sig på dem. Då spelade det ingen roll att tidigare brinnande föreläst om, mot, kvinnovåld. Men i efterhand, och för alla andra, känns det hela kanske värre. Hans svek var liksom så stort. Han var inte bara ett sexuellt rovdjur, han låtsades dessutom vara offrens förkämpe.  

Det är svåra frågor det här. Jag har inga svar, inga alls…men jag tänker på det, ofta.
Inte bara på Kapten Klänning, och så fruktansvärda handlingar som han gjort sig skyldig till, utan svek i allmänhet. Mer vardagligt svek. Ni vet den där subtila elakheten man emellanåt drabbas av. Den  då någon man tycker om sårar en, och när någon man trodde man kände visar sig vara någon helt annan.
De där människorna som gör oss ont…hur ska man förhålla sig till dem? Ska man hata? Hämnas? Glömma? Förlåta?
Eller kan man kanske bara lära sig att leva med det faktum att den enda man faktiskt kan styra över är sig själv?

Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig...
Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig…

Nu ska jag måla lite och tänka vidare…
…ända tills jag, som alltid, kommer fram till att man inte kan falla alla på läppen. Och att det är sundast att lägga energin på de som faktiskt gillar en. Man behöver ju faktiskt inte vara omtyckt av alla.

Fridens liljor, hörni! <3

Att ta makten.

Sitter i vardagsrumssoffan och äter mandel och drick läsk.
Datorn är lite lagom trög eftersom jag håller på att ladda hem ett gratis prova-på-Office-paket för att kunna fylla i en blankett som min chef har skickat till mig.
I varje hörn av vardagsrummet brinner ljus. Min man är ett riktigt ljushuvud (Häpp. Nu är det tillåtet att skratta och applådera. Eller låta bli, om man så vill) och tänder ljus så fort han har möjlighet, vilket ju är rätt ofta.
Eftersom jag har drillats i säkerhet sedan barnsben, av pappa skyddschefen, så kryper det alltid lite i mig varje kväll då jag gått och lagt mig.
”Tänk om vi glömt att blåsa ut ett ljus!! Tänk om huset brinner ner!”
Och varje kväll är jag tvungen att kliva upp ur sängen för att kolla en sista gång innan jag somnar.

Tre, fem, sju... puss, puss, puss på er.
Tre, fem, sju…
puss, puss, puss på er.

Lite tvångigt är det allt. För hittills har det aldrig hänt att jag faktiskt glömt att blåsa ut ljusen.
Men ja, jag tänker att just detta är tvångigt på ett bra sätt, för tänk om jag en kväll skulle ha glömt att blåsa ut ljusen…
Usch, hemska tanke.
Nä, jag fortsätter nog gå upp en gång extra.

Andra tvång försöker jag kuva.
Min avsky för ojämna tal är ett sådant, och faktum är att det går väldigt väldigt väldigt bra.
Så länge jag kan minnas har jag avskytt ojämna tal. Jag har alltid valt det jämna. Det lugna sköna. Och jag har alltid valt bort det ojämt otrevliga. Men så en dag tröttnade jag på att hata det ojämna. En dag kände jag starkt att jag ville kunna bestämma själv.
Sagt och gjort…

…jag började medvetet välja det ojämna.
Jag började skriva tre hjärtan i slutet av smsen till maken, och jag började köpa tre, fem eller sju äpplen.
I början protesterade hela kroppen, men idag går det oftast helt smärtfritt.
(”Vad var det nu?!”, frågade min man precis med ett leende på läpparna. Tydligen sitter jag och ploppar med läpparna och rynkar på näsan här, helt omedvetet. Och eftersom min man känner mig så vet han att jag gör det när jag försöker undertrycka andra tics. Rätt komiskt…här sitter jag och skryter om hur oberörd jag är över att använda ojämna tal. Min kropp är uppenbarligen inte lika oberörd..haha.)

Well, jag skrev NÄSTAN smärtfritt.
Det stämmer. Jag fixar det ojämna bra, oftast. Skillnaden mellan att fixa något oftast, och att aldrig göra det, är enorm.
Jag är väldigt stolt över det här…över att jag lyckats ta makten. Över att jag lyckats övertala mig själv om att jag inte behöver tycka illa om ojämna tal. Tankens makt är häftig som attan. Tveklöst.

Nu har officeprogrammet laddat färdigt.
Dags att fylla i formulär.

Trevlig helg, hörni!

20140124-211421.jpg
Drottning Lisa har tagit makten!

Jag är störd.

Har nu suttit och känt mig störd i en halvtimme.
Mer störd än vanligt, det vill säga.
Känns lite som om något skaver. Exakt var det skaver är svårt att sätta fingret på men det känns obehagligt både i öron, hjärna och kropp.
Knycker lite på nacken men inget blir bättre. Skavet sitter kvar.
Rynkar lite på näsan.
Nä, det skaver fortfarande.
Enerverande.
Irriterande.

Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.
Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.

Blir plötsligt varse om att skavet inte kommer inifrån mig utan utifrån.
Utanför vårt fönster mal en traktor morrande omkring. Runt runt runt. Och så står den stilla. Chaffören pratar med någon utan att stänga av motorn. Morr, brum…skav.
Hör sedan också med ens hur gräsligt enerverande nyhetsuppläsaren i radion låter. Med gällig entonig röst bräker hon ut sina nyheter. Bla bla bla. Blä blä blä. Blubblubblubb.
Stänger av radion.

Nu hörs traktorn ännu mer. Hejdar en impuls att springa ut och hytta med näven.
Inser att han troligtvis gör sitt jobb. MEN…ärligt talat, att låta motorn gå på tomgång är vare sig vänligt mot miljön eller mot npf-monstret i det gula lilla huset.

Jag är trött, så trött. Och när jag är trött blir alla ljud så fruktansvärt jobbiga.
Somnade kl 04:30 inatt, och vaknade två timmar senare. Försökte sova när Bruttan sov middag men det gick inte alls. När jag sovit dåligt blir jag som en Duracellkanin.
Högst onödigt. Ska försöka klubba mig själv inatt.

Fridens liljor, hörrni.

Att gilla läget…

Jag har ju glömt att berätta om när Aftonbladets söndagsbilaga var här och intervjuade oss.
Ja, inte bilagan som sådan givetvis, utan en journalist därifrån.

Det var i alla fall i fredags, en hel massa dagar sedan.
Hade tänkt skriva om det i fredags kväll, men då var hjärnan så slut att skriveriet strejkade. Tänkte sedan skriva om det i helgen, men då glömde jag det. Och ja…nu är vi här. Bättre sent än aldrig. Fast det beror väl på vad det gäller. Gäller det sjukdomar tänker jag att det är bättre aldrig än sent.
Nu svamlar jag. Skärpning.

Grejar och donar lite.
Grejar och donar lite.

I fredags kom alltså en journalist från Aftonbladets Söndagsbilaga hit och hälsade på.
Med sig hade hon också en fotograf. Försökte tänka bort det faktum att han satt och fotograferade mig lite nu och då under intervjun men det gick lite sisådär. Är ju rätt lättdistraherad, trots allt.
I alla fall…
…vi hade bara hunnit prata i en halvtimme eller så då Solskenet ringde och meddelade att hans tåg var inställt.
Efter några minuters total kortslutning i hjärnan lyckades jag fatta att jag var tvungen att åka in till stan och hämta honom. Det är bara jag som har körkort i vår familj nämligen.

Aftonbladetfolket kom kl 14 och skulle åka kl 16. Och på den tiden skulle jag nu alltså även köra 2×17 km i snö.
Men så härlig.

Det snöade rätt rejält i fredags.
Med andra ord…bilen såg ut som en snöhög. Och den var därtill helt insnöad. Grindarna gick absolut inte att öppna utan en rätt rejäl skottningsinsats.
Hojtade åt Storebror att komma och hjälpa mig, men trots att vi var två snöskottare så tog snösaneringen en god stund.
Nåväl.
När jag äntligen fått fart på bilen, och styrde mot stan, så hamnade jag bakom en väldigt darrig förare som körde 30 km/h på en 90-väg. Kände hur svetten trängde fram i pannan, och hur irritationen steg.

”Det är då väl typiskt också att jag ska hamna bakom världens mest livrädda bilförare just precis idag”, muttrade jag surt.
Eller nä. Jag muttrade inte. Jag skrek. Argt. Usch.
”Taaaaa bussen!!!”, vrålade jag vidare.
Mmmm, jag vet. Väldigt sympatiskt.

Kapitulerade till slut och insåg att det inte spelade någon som helst roll hur mycket jag än gapade.
Bilisten längst framme i mastodontbilkön skulle inte gasa för det. (Vilket ju i och för sig var bra. För är man så rädd bör man nog inte köra fortare. Alternativt – inte alls. :/) Försökte andas in genom näsan och ut genom munnen, och tänka att jag ska försöka acceptera det jag inte kan påverka…och allt det där andra som står i Sinnesrobönen.

Hur som. Jag lyckades slutligen ta mig fram till stationen där Solskenet väntade.
Och vi lyckades ta oss hem. Smärtfritt.
Faktum är att journalisten även hann prata med Solskenet, om än en bra mycket kortare stund än planerat.
Well, de fick fika länge i alla fall. Och de fick pratstunder med både Pontus och Storebror. Själv var jag så uppjagad och stressad till slut att jag inte har något minne av vad jag sa. Ska onekligen bli intressant att läsa artikeln sedan. Det här med planer som blir kullkastade är inte alltid min allra starkaste sida. So to speak….

De tog det hela väldigt bra i alla fall.
Och de var mycket sympatiska människor, Aftonbladingarna. Hade gärna pratat lite längre med dem, men ja…ibland får man bara gilla läget.
Eller som min lilla mamma brukar säga;
”Jag kan acceptera att det är som det är, men SÄG INTE att jag måste GILLA läget!”
Hon har rätt egentligen. Korkat uttryck.

Och nu blir det film.
Fridens liljor, hörrni.

Ost. Och magsår.

Jag har magknip, och mår illa.
Huvudet dunkar, kroppen värker. Hade kunnat må lite bättre. Och ändå kände jag nyss att  jag var gräsligt sugen på ost. Hyvlade mig en bunt skivor och tryckte i mig.
Nu mår jag ännu mer illa…och har fått hicka. Jag HATAR att ha hicka.  
Ikväll går jag all in i självömkan.

Sådan mor, sådan dotter.
Sådan mor, sådan dotter.

Bruttan har somnat efter en mycket gnällig dag.
Antingen är det en tand till på gång, eller så mår hon (hoppas inte) precis lika dåligt som jag. Mitt lilla troll, hoppas hon mår bättre imorgon.
Grabbarna verkar må bra i alla fall. Storebror mår lite extra bra eftersom alla de nya datordelar han beställt kom med posten idag. Han har meckat ihop ett nytt innandöme till sin dator. 

Imorgon är första dagen Magsårsveckan.
Nä, vi har inte magsår på riktigt, tack och lov, men blotta tanken på allt vi ska göra denna vecka gör att det känns som om jag ska få magsår.
Imorgon eftermiddag ska vi till CSK och träffa diabetesteamet. På onsdag ska vi också till CSK, fast denna gång för att träffa läkaren. På torsdag är det tiomånaderskontroll på BVC och på fredag ska jag först till sjukgymnasten på morgonen och senare på dagen ska Solskenet till BUP:
Magsår var det.
Undrar ibland hur familjer utan en endaste diagnos får tiden att gå…

Nä, nu ska jag titta på Gudfadern 3 med maken.
Ska också ställa in osten innan jag äter ännu mer.

Fridens liljor, hörrni.

Snö.

Det snöar ute, och ingen kunde vara gladare än jag.
Ja, det skulle vara Bruttan då. Hon tog premiärturen i pulkan igår kväll, och det var en riktig hit. Hennes vanligtvis så stora leende blev ännu större och hon utstötte små glädjetjut med jämna mellanrum. Känns skönt i mamma norrländskans hjärta. Hon är nog genetiskt förprogrammerad till att älska snö, halvnorrlänning som hon är.

Wiiiiiie!
Wiiiiiie!

Pladask. Där tippade hon över på magen.
Hon drullar ner på magen från sittande, och tar sig upp i sittande från magliggande. Hon ålar baklänges och hasar runt på rumpan. Det här med att krypa, däremot, verkar hon tycka är sjukt överskattat.
Solskenet kröp aldrig heller. Han hasade på rumpan tills dess att han började gå, ett och en månad gammal.

Nu håller hon på att läsa Dregens självbiografi.
Dregen är född i Nässjö, precis som Pontus. Faktum är att Dregen faktiskt spelade gitarr på en kassett som min älskade make spelade in för en sisådär 20-25 år sedan. Det var lååååångt innan Dregen blev Dregen. Och långt innan Pontus blev forskare. En rolig liten anekdot att berätta för barnbarnen om inte annat.

Där åkte bokfodralet. Han ser lite knölig ut nu, Dregen. Men med tanke på att han ju faktiskt också fått barn så tror jag att han inte har något emot att bli ihopknöcklad av en liten donna.

Det är snabba kast. Bruttan är sur på mig nu. Hon lyckas inte åla framåt nämligen. Måste ju vara mammas fel.
Ska Skypa lite med Mamsen också innan jag får besök här hemma. Jag får besök av en av de stora dagstidningarna, förstår ni. Får återkomma om det. Nu måste jag hjälpa en sur liten böna att komma upp från golvet.

Friden liljor, hörrni.

Trafikskola…

Jag är hemma nu, sedan några dagar.
Att komma hem, efter nästan en månad på resande fot, var ljuvligt. Att lämna mina föräldrar var däremot apdiarré.
Efter att ha kört bil i sammanlagt åttiofem mil känns kroppen, och knoppen, onekligen lite mör. Jag har ont lite varstans. ”Jämna plågor.” Typ. Humöret har återgått till det normala, men under själva bilfärden sjönk det ner i mörker med jämna mellanrum.

20140115-215548.jpg

De varnade för halka, till och med svår halka.
Jag menar att det var vinterväglag, helt enkelt.
När det är vinter kan det vara halt. Varför är det en överraskning för så många?
Fascineras, men framförallt…irriteras, över hur många det är som verkar tro att köra fort på vinterväg är det samma som att vara en duktig vintervägsförare.

News flash; Det är det inte!

Jag blir väldigt upprörd när någon, i 120 km/h, vinglar förbi mig i en moddig omkörningsfil.
Och jag blir väldigt upprörd när någon kör så nära mig att de skulle sitta som ett frimärke i baken på bilen om jag bara bromsade yttepyttelite. Och när någon i mötande körfält tränger ut mig i vägrenen eftersom de beslutat sig för att göra en halkigt vinglig snömoddsomkörning…ja, då vill jag halstra dem.
Argast av allt blir jag när ovanstående sker när jag har mina barn med mig i bilen.

20140115-215610.jpg

Jag försöker minimera riskerna genom att använda hjärnan.
Hör du till någon av dem som försökte ge mig hjärtinfarkt under resan mellan Hudiksvall och Hässleholm? Vill du också börja använda hjärnan?

Här följer i så fall några enkla tips…
– Du är inte en bra förare bara för att du kör fort i snön. En bra förare anpassar hastigheten efter väglaget. Att det står 120 på skylten innebär inte att du inte får köra långsammare. Faktum är att det ibland inte går att köra mer än 70. Kanske till och med 50.
– Det går i regel bra att hålla högre hastigeter på raksträckor. I kurvor bör du dock sakta ner. Däck kan tappa fästet förstår du.
– Håll avståndet. Om du kör en meter bakom bilen framför kommer du INTE att hinna stanna om bilen bromsar.
– Kör inte om i oplogade omkörningsfiler. Du kan få sladd och döda inte bara dig själv utan även dina medtrafikanter.
– Försök undvika att tvärnita. Håll så låg hastighet att ett hinder inte kommer som en överraskning utan du hinner motorbromsa istället för att trycka på bromsen.
– I snörök – chansa inte på att vägen framför dig är helt tom. För böveln!

Ja, det var det. Nu är Lisas trafikskola slut för idag.
Appropå trafikskolor…imorgon ska Storebror köra sin första trafikskolekörlektion. Jag tog körkort då jag var 21. Ska han slå mig?!
Nu lämnar jag er med en mycket tänkvärd video.
(Eftersom jag uppenbarligen är helt blåst när det gäller det här med att infoga videor så ber jag er klicka på länken nedan för att se filmen. Solly. :/)

Trafiksäkerhet

Krama varandra i trafiken, hörrni!

 

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×