God fortsättning

Befinner mig i icketäckningens förlovade land. Och inloggningslänken jag använt för att logga in via datorn verkar inte längre fungera.
Återkommer.

Tills dess;
God fortsättning

20131230-210543.jpg

Att ”komma ut”…

Tänk att det fortfarande, såhär i slutet av 2013, är så att människor som inte är hetro måste komma ut.
Tänk att de ska behöva våndas över hur omvärlden ska ta emot deras sexuella läggning, och att de ska behöva riskera att råka illa ut på grund av den.

Det är så absurt, så fel, så idiotiskt.
Kärlek är kärlek är kärlek.

Punkt slut.

Var tvungen att säga det innan jag packade vidare. Så, nu är det sagt.
Oroa dig inte, jag lär upprepa det många gånger…

…ända tills den dag då begreppet komma ut är helt överflödigt.

Fridens liljor, hörni.

Spänning…

Det här med att hänga tvätt…
Jag anser att tvätten bör hängas slätt, och i klädnypor, så att den torkar slätt och fort.
Min man däremot har nog inte ägnat så många minuter av sitt liv med att tänka över just detta. När han hänger tvätten så hamnar den lite huller om buller…och gärna ovanpå klädnyporna så att kläderna torkar med små utbuktningar efter dem. Det här med att hänga slätt verkar han tycka är totalt onödigt, och vad spelar det väl för roll att en ärm råkar vara ihopknölad….

Man skulle kunna tro att våra olikheter på tvätthägningsfronten skulle kunna vara en källa till irritation här hemma, men icke…

…för som den tvättfanatiker jag är så njuter jag i fulla drag av att få smyga ner i tvättstugan och hänga om (läs ”hänga den rätt”) tvätten efter att min man varit där.

Gäller att hitta spänning i vardagen när man mest skrotar runt hemma om dagarna.

Nu bär det av mot Malmö och julklappsshopping.

Fridens liljor, hörni 🙂

När stenen faller.

Stenen i mitt bröst känns så väldigt mycket lättare ikväll.
Och det tack vare två vänliga, lyssnande kvinnor. Känns lite som jag andas lättare. Som att jag är lite lättare. Lite fluffig bomull i magen, på något vis.

Vi besökte en gymnasieskola idag, jag och Pontus.
På något vis känns det som om jag gått och hållt andan i flera dagar inför detta möte. Rädslan för besvikelse har varit kantig att bära. Men faktum är att rädslan sprack som en ballong så fort jag kom in i rummet. Atmosfären var öppen, förstående, vänlig, inlyssnande, lösningsfokuserad.
Det ska nog bli bra det här. Det ska det nog bli.

Nomnomnomnom....
Nomnomnomnom….

För övrigt är jag ryggskottsfri. Och eftersom jag är ryggskottsfri så klättrar jag efter väggarna igen.
Bokstavligen.
Vi håller på att göra om i tre rum för tillfället; Bruttans rum, vardagsrummet och biblioteket/kontoret. Igår, och idag, har jag målat bibblan. Jag har inget alls emot att måla. Man kan faktiskt till och med påstå att jag gillar det. Egentligen gillar jag det färdiga resultatet mest, men ja…målningen är ju rätt oundviklig om man ska nå dit. Liksom.

Nä, nu blir det en film tror jag.
Och lite choklad. Och en skinkmacka. Nu är det jul!

Fridens liljor, hörrni.

Hej tomten…

Här sitter jag i soffan och rynkar på näsan.
Vad gör du?

Försöker mig på en riktigt vän och bedjande min...
Försöker mig på en riktigt vän och bedjande min…

Att storhandla på stora matvaruaffären är onekligen en av de mer ticsframkallande sysselsättningarna.
Människor liksom myllrar omkring. Och trängs. Och är i vägen. (Är givetvis medveten om att jag också är i vägen då och då. Fast inte för mig själv, tack och lov)

Tomten, jag önskar mig;

1) En egen matvaruaffär.
Eller åtminstone en egen tid då bara jag får handla, så att jag kan införskaffa det jag behöver utan att gränsa till nervsammanbrott.
2) En egen fil på alla vägar.
Så att jag kan köra utan att någon annan kör för sakta, eller för fort, eller bara helt enkelt idiotiskt.
3) En missnöjessensor.
Så att jag kan mäta av andra människors humör emellanåt, och känna mig säker på att jag tolkat rätt.
4) En logiktolk.
Som kan tolka om mina logiska slutsatser till känslomässig utfall så att den stora massan kan adoptera dem. Ja, kanske tvärtom också då…fast jag tycker på allvar att det vore mycket bättre om alla blev lite mer bokstavliga.
5) Ordentliga bruksanvisningar.
Om det över huvudtaget ska finnas en bruksanvisning, se då för böveln till att den visar ALLA steg. Jag är värdelös på att gissa mig till det som inte står.
7) En tankeöverföringsmanick.
Vore sjukt skönt att slippa prata med människor ibland. Tänk så smidigt det vore att bara kunna tänka iväg det man vill.

Ja, det var nog allt. För denna gång. Återkommer om jag kommer på något mer.
Vi hörs.

 

Stel, konstig och stolt.

Känner mig mer död än levande idag.
Efter att ha spenderat natten med att försöka sova, samt nattamma en duktigt irriterad liten tjej femton gånger, så vill mina ögonlock på allvar trilla ihop. Bruttan kan verkligen inte förstå varför hennes mamma helt plötsligt blivit så stel och långsam, och varför hon vrålar ”aaaaaaj” titt som tätt. Måste vara oerhört förvirrande för henne. Tack och lov att Storebror är här och kan hjälpa mig att bära runt på henne. OCH…hjälpa henne att glömma sin märkliga mamma med jämna mellanrum.

Bruttan tycker mamma är väldigt stel och konstig...
Bruttan tycker mamma är väldigt stel och konstig…

 Appropå Storebror. Jag måste bara få berätta hur stolt jag är över honom.
Han är nyss fyllda tjugo år och har axlat rollen som bonuspappa på ett sätt som gör mig alldeles lipig på insidan. Han matar och bär och leker. Han klär på och han byter blöja (nåja, tycker mig märka att bajsblöjorna oftast ”råkar” hamna hos Lillbrallans mamma…men ändå… ;D)
Faktum är att Storebror är så mycket mer pappa än många betydligt äldre pappor. Och han är min son. Förstår ni hur det värmer ett mammahjärta att se?
Jag älskar Dig, Storebror. Du ÄR helt fantastisk. Och Lillbrallan…han är tveklöst det gosigaste lilla barnbarn jag någonsin kunde få. När han, igår kväll efter att Bruttan somnat, satt i mitt knä i TV-fåtöljen, så förstod jag med ens det där som min mamma brukar säga, det där om att det är något alldeles speciellt att få barnbarn.

Lillbrallans faster är en dag äldre än honom.
Lillbrallans faster är en dag äldre än honom.

Så. Nu har jag åstadkommit en sådan där lyrisk gulligulltext om mina känslor för ungarna.
Några känner nog igen sig, andra vill gå och spy. Sådant är livet, på en pinne. Tänker att vi nog behövs allesammans, att vi kompletterar varandra på något vis. Vore ju onekligen rätt trist om alla vore likadana.

Nu ska jag försöka ta mig upp ur soffan. Behöver kissa. Hur jag nu ska lyckas få ner brallorna och sätta mig på den låga toastolen är dock frågan.
Well, bara att ta tjuren vid hornen. Eller byxorna i handen, snarare.

Fridens liljor, hörrni.

Ryggskott.

Ligger i sängen och spelar ordspel på mobilen.
Bruttan snusar bredvid och mörkret omsluter mig. Vore det inte för min gräsligt upphängda och nedsläppta rygg så skulle jag troligtvis sova nu. Med ryggskott är det inte helt lätt att somna dock…
Exakt var och hur själva ryggskjutandet gick till har jag faktiskt ingen aning om. Vet bara att jag idag inte klarade av att lyfta Bruttan från golvet. Att jag bär runt på tolv kilo Brutta mest hela dagarna kan förstås vara en påverkande faktor…hrm.
Hade inte Storebror med familj varit här på besök så hade vi väl fått sova på golvet inatt, jag och Bruttan.

Medan Lillbrallans mamma lagade mat och Storebror underhöll Bruttan så kröp jag ner i ett varmt bad. Tror det hjälpte lite i alla fall. Att stå går relativt bra, att sitta funkar hjälpligt. Det här med att ligga däremot…huuu. Önskar jag kunde somna stående.

Nä, ska sluta gnälla, jag har det trots allt väldigt väl förspänt. Fast ont gör det. Faktiskt.

Sov sött, hörrni.

20131210-221249.jpg
Sova på golvet, mysigt ett tag…väldigt hårt efter det.

Sluta!

Pontus har åkt på tjänsteresa, Solskenet är i skolan, Bruttan sover och Storebror, Lillbrallan och Lillbrallans mamma är på vift.
Jag sitter i soffan i vardagsrummet. Det är så tyst här hemma. Knäpptyst. Jag hör hur klockan tickar i hallen. Jag gillar tystnad, det gör jag…men faktum är att jag nog gillar de ljud mina kära gör ännu mer.

När jag sitter ensam spinner tankarna igång…och just idag tänker jag på det där fenomenet med att någon gör sig till talesperson för alla.
Bara för att jag har adhd så innebär det inte att jag är precis likadan som alla andra som har det. Och Solskenet, han är inte stöpt i en Asperger-form.
Allra mest irriterad blir jag på människor som påstår sig säga sanningen …alltså det andra inte vågar säga. Allvarligt talat…var snäll och för inte min talan. Bara för att du tycker något, och har hört att någon annan också gör det, så innebär inte det att de flesta tycker likadant. Kan vi inte låta människor få tala för sig själv…snälla…

Men nu, gott folk, hör jag en vän liten röst inifrån sovrummet. Dags att ta Bruttan på promenad till lokala mataffären.

Fridens liljor, hörrni.

20131209-145050.jpg
Lätt att skriva inlägg när det ser ut så här på skärmen! :O

Delad…

Huset är fullt av underbara ungar, och jag älskar det.
Mitt älskade Solsken, däremot, är inte lika förtjust. Han har barrikaderat sig på sitt rum och enda gången han visar sig är vid de regelbundna matintagen.
Det känns lite stickigt i mammahjärtat att han sitter där inne och ugglar helt ensam. Och ändå vet jag att han trivs allra bäst med det.

Hjärnan och hjärtat är inte alltid överens. Ibland känner jag mig så kluven. Delad.

Apropå delad så har Bruttan numera ett eget rum.
Vi har delat av vardagsrummet så att halva blir hennes. Pontus och Storebror har snickrat mest hela helgen. Nu fattas lite spackel, lite färg och lite tapet…och sedan är det inflyttningsklart. Sova där lär hon inte göra på ett bra tag än, men som lekrum (nu har jag försökt skriva lekrum tretton gånger…och mitt rättstavningsprogram skriver om det till Lerum! :S) kommer det att funka perfekt.

Kanske kan det tyckas vara onödigt att bygga ett till sovrum med tanke på att vi har två tomma på ovanvåningen.
Men det är det inte. Faktiskt. För på detta vis får Solskenet en bebisfri våning, en fristad. Och vet ni vad, med tanke på att han faktiskt aldrig bad om en lillasyster så tycker jag inte det är mer än rätt. 🙂

Men nu… blir det kvällsfika. Trevlig söndagskväll, hörrni!

20131208-205541.jpg
Nya väggen i bruttans rum.

20131208-205619.jpg
Älskade snickare..

20131208-210030.jpg
Bruttan och Lillbrallan delar lite på nappen. Gullungar! <3

Var?

Var tog åren vägen?

20131208-060919.jpg

20131208-060932.jpg
Älskade storebror…

För övrigt ligger jag vaken. En liten fot vilar mot min rygg. Jag vill sova men ändå inte. Om jag blundar nu…
…är hon då tjugo när jag vaknar?!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×