Julklappar

Min julklappsshopping är i stort sett helt klar. Och faktum är att jag köpt nästan alla julklappar utan att behöva trängas i affärer. Att shoppa online passar mig verkligen helt ypperligt. Jag slipper få tuppjuck på alla människor som knuffas och buffas, och jag slipper irritera mig på att människan framför i kön har tusen frågor till expediten och inte alls bryr sig om att köerna är milslånga. Alla webbshopar är dock inte mina vänner. Webbsidor utan logisk uppbyggnad, och utan tydliga rubriker är inte direkt adhd-vänliga och går därför fetbort. Vill någon ha mina pengar får de se till att webbsidan är tydlig, och inte för plottrig. Jag måste ju för böveln kunna hitta det jag letar utan att råka ut för en intrycksattack!

Och nu… sängen.
Sov gott, hörrni.

20131130-005157.jpg

Till alla som kan ha nytta av det;

Undantagsbestämmelsen

I skollagen finns en bestämmelse som säger att läraren har möjlighet att bortse från enstaka delar av kunskapskraven vid betygssättningen om det finns särskilda skäl för detta. Med särskilda skäl menas att eleven har en funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som hindrar eleven från att uppfylla kunskapskraven.

Syftet med bestämmelsen är att skapa lika förutsättningar för elever som annars inte haft någon möjlighet att nå ett visst betyg. Det är alltså inte meningen att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet i ett visst ämne ska kunna få ett godkänt betyg. Bestämmelsen är till för de elever som har en funktionsnedsättning som direkt hindrar eleven från att nå enstaka delar av kunskapskraven.

Svårigheter att nå enstaka delar av kunskapskraven som orsakas av till exempel sociala omständigheter, familjeförhållanden, religionsutövning eller av att eleven kommer från ett annat land omfattas inte av undantagsbestämmelsen.

Omöjligt att nå enstaka delar av kunskapskravet

För en elev med funktionsnedsättning kan det vara omöjligt att nå delar av kunskapskraven. Om elevens svårigheter kan avhjälpas genom särskilt stöd är undantagsbestämmelsen inte tillämplig. Det ska vara omöjligt för eleven att nå kunskapskravet oavsett i vilka former och i vilken omfattning det särskilda stödet ges för att läraren ska få använda sig av bestämmelsen.

Läraren har att direkt tolka bestämmelsen i förhållande till de ämnesspecifika kunskapskraven. I sitt myndighetsutövande bör läraren samråda med rektorn om bestämmelsen ska tillämpas. Ibland kan det finnas behov av att rådfråga en specialist för att kunna bedöma om de enstaka delar av kunskapskraven som eleven inte når beror på funktionsnedsättningen eller på bristande kunskaper.

http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/att-satta-betyg/undantagsbestammelsen-1.182203

NEJ!!!!!!

Vi gjorde studiebesök på en gymnasieskola idag.
Skolan har ett utbildningsår för ungdomar som inte har godkända betyg. Undervisningen här sker i liten grupp, på elevens behov. När eleven väl har godkända betyg så måste de dock ut i de ordinarie programmen.

I Helsingborg tittade vi på en helt ljuvlig gymnasieskola, anpassad efter elever som har liknande behov som Solskenet…dvs. med specialutbildade lärare och små klasser. Det är dock inte, har jag blivit tillsagt, säkert att vår hemkommun har lust att bekosta en skolgång där. Alternativet här hemma är att Solskenet går i en helt vanlig gymnasieklass, men med assistent/coach, samt med möjlighet att gå undan och plugga i enskildhet.

Världens bästa Solsken
Världens bästa Solsken

Gång på gång har jag upprepat att Solskenet mår fysiskt dåligt av storklasser.
Han klagar över att han inte förstår vad läraren säger eftersom alla andra elevers mumlanden tar över hans värld. Det spelar ingen roll om han så har fyrtiotre assistenter med sig, det är storklassens ljudvolym som är problemet.

Ångestmonstret i min mage sliter bitar ur mig. 

Är det ingen som kan förstå det här?

Är det ingen som vill förstå det här?

Efter att ha pratat en stund med en assistent/coach har ångestmonstret lugnat sig en smula. Hon är lugn och behaglig. Lätt att få förtroende för.
”Men visst är det så”, säger hon, ”att undervisningsgenomgången trots allt sker i storklass. Vi coacher är inga lärare men…”, tillägger hon, ”…visst försöker vi stötta eleverna så att de kan sitta och plugga avskilt om de behöver det.”

På väg ut från lokalerna erbjuds vi titta på de lokaler där godkända elever kan få studera i avskildhet.
I dörren möter vi en kvinna som arbetar där.
”Vet ni om ansökningsgången?”, säger hon. 
Ansiktet är allvarligt.
Inga leenden alls. 
”Här går elever med särskilda behov och det är en särskilt ansökningsgång för att få gå här!”
”Och”,
tillägger hon, ”fokus ligger på att eleverna ska gå i storklass.”

Jag vill skrika rakt ut. Med ens klöser ångestmonstret igång igen. Med ens får jag magknip.

Jag vill vråla till henne;
NEJ!
Fokus ska INTE ligga på att eleverna ska gå i storklass.
Fokus SKA ligga på att eleverna får det stöd de behöver för att klara undervisningen!!!

Sitter här hemma nu, med sugande mage och huvudvärk.
Jag grämer mig över att jag råkade stöta på henne, det sista vi gjorde, innan vi lämnade skolan. För innan hon öppnade munnen kändes det hela ändå ganska bra. Och samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för hade jag inte gjort det så hade jag aldrig fått höra hennes inställning.

Ångestmonstret klättrar upp till mitt hjärta och tar sig en rejäl tugga. Det känns lite tungt att andas.
Vilka beslut ska jag fatta? Vem ska jag ringa? Var kan jag, med gott samvete, låta mitt barn gå i skolan? Var kan jag känna mig säker på att han inte blir bortglömd och osynlig?

Varför är det så svårt för skolmaskinen att inse att hela det här storklasstänket inte är ett mantra som måste upprepas varje gång man träffar elever som lever med npf, och/eller deras föräldrar.

Var finns det plats för Solskenet?

Chockerande insikter

Jag kommer på mig själv med att sitta i tv-fåtöljen och undra om reklamen för naturläkemedel är sann. Är den verkligen bra mot stela leder?

Men hallå!!! Hur gammal är jag?!

Är du dum eller?!

”Jag har alltid sagt negerboll, så därför tänker jag fortsätta med det. Jag är inte rasist, det är ju sååååå löjligt att bli sur över att jag säger negerboll. Jag menar…jag blir inte sur när någon säger ”vitlök” bara för att jag är vit. Och dessutom är jag halvfinsk, men jag blir inte kränkt över att människor säger ”finska pinnar”. Löjligt.”

Följande är hämtat ifrån en diskussion i ett nätforum.
Och faktum är att kvinnan som skrev ovanstående fick medhåll av förvånansvärt många.
Men jisses.

HALLÅ;
– Bara för att man alltid gjort någon innebär det inte att det per automatik är rätt! Vilket samhälle hade vi levt i om vi alltid gjorde som vi alltid gjort? Vi hade knackat ihjäl renar med flintastenar…typ.
– Vare sig ordet vit eller ordet finsk är negativt laddade.
– Ordet neger har använts nedvärderande om en stor grupp människor, som i många många år har förtryckts och utnyttjats.

HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ?!

Så…det var dagens kräk. Nu ska jag återgå till att ta hand om en febrig liten brutta.

Trevlig lördag, hörrni!

20131123-143803.jpg
Liten sjuk tjej <3

Guran…

Efter en och en halv timmes shopping var jag och Bruttan överens;

Borta pest, hemma bäst.

Trevlig fredagskväll, hörrni.

20131122-211123.jpg
Bruttan jammar med farsan

Shopping?

Grått och mulet ute… och jag har precis blivit remitterad till en MR av mitt högra knä eftersom det krånglar gräsligt. Dessutom är jag hungrig.

Tänk om man skulle pigga upp sig med lite julshopping såhär mitt på dagen då alla andra jobbar. Tanken på att slippa trängas med triljoner andra julshoppare gör att till och med jag, antishopparen, ser fram emot en shoppingrunda.

Trevlig helg, hörrni!

20131122-114650.jpg
Lillrumpan och jag drar på shoppingäventyr…

Man vet att man blivit gammal…

…när man läser listan över Världens sexigaste män och känner igen…en (David Beckham).
Dessutom var listan grymt ofullständigt…Pontus var inte med.

Jag fyller fyrtio år om fem månader. 40. Hajja.
Jag brukade tänka att min mamma var gammal när hon fick mig. Idag känner jag att hon ju var bara barnet; 34 år. Trettiofyra, pah, knappt blöjfri.
På intet sätt har jag något emot att bli äldre, men någonstans har en märklig dödsångest börjat krypa på mig. Det är inte så att jag konstant går och mår dåligt och tror att jag ska dö…nä, jag är rätt bra på att trycka undan dylika tankar och resonera logiskt med mig själv. Men ändå, någon gång per dag dyker tankarna trots allt upp i mitt huvudet; Vad skulle hända med mina barn om jag kolar vippen?!

Tanken på att inte få finnas vid mina barns sida är oerhört skrämmande.
För vem skulle väl ringa och tjata på Storebror emellanåt, och vem skulle se till att Solskenet inte blir överkörd ute i stora världen? Och Bruttan, hon skulle inte ens minnas mig.
Tankarna är tänkta ur ett egoperspektiv, för givetvis hade mina barn klarat sig utan mig…de har ju en helt hög av fantastiska människor runt omkring sig. Men jag, jag skulle inte längre få vara med, och den tanken är så fruktansvärt hjärtslitande. Får nästan svårt att andas, för ni ser…jag vill vara med länge. Gärna hundra år. Eller mer.

Det jag, om möjligt, ännu mer fruktar är att någon av mina nära ska försvinna från jordelivet.
Den tanken är så hemsk att jag försöker att inte tänka på det. Slutar skriva nu, innan krampen i bröstet blir för smärtsam.
Kanske är det som så att vi människor behöver tänka dessa mörka tankar emellanåt för att vi ska kunna förbereda oss för det oundvikliga faktum att livet, för oss alla, en dag är slut? Kanske…

Nu ska jag i alla fall fokusera på att leva. Och på att äta en chokladbit…i smyg.
Ett löfte vill jag dock ge alla, och det är att om det är möjligt att komma tillbaka till jorden som ett spöke så ska jag göra det. Ett snällt spöke…ett sådant som alltid hovrar runt hos mina kära för att hjälpa och skydda dem.

Ta hand om varandra och er tid på jorden, hörrni.

20131120-154228.jpg
Spöket Lisa

Äckel.

Det luktar kloak i min linnegarderob.
Det är härligt. Mmmm.
Och i morse när Pontus skulle tappa ur badvattnet så rann det ut över hela badrumsgolvet istället för ner i avloppet. Det är roligt sådant…stopp i avloppen.

Sitter här och funderar; vad ska jag göra åt saken?
Ska jag ringa avloppsfixarfirman eller ska jag haka av badkarskanten och försöka gräva själv?
Vem vet vad som finns där under…spindlar, gamla tops, ilskna hårbollar.

Jag är oerhört äckelkänslig. Blotta tanken av gegga får det att vända sig i magen på mig.
Faktum är att jag var en bra bit över trettio innan jag lärde mig diska utan diskhandskar. Och i mitt fall användes inte diskhandskarna för att skydda händerna från uttorkning. Jag skyddade händerna mot äckel.
Rensa diskhon från matrester med bara händerna klarar jag fortfarande inte. Finns inte slaskskrapa eller hushållspapper i närheten förblir diskhon orensad. Och när vi ändå är inne på äckel…
…manchestertyg. *rys*
Finns det något vidrigare att ta i än manchestertyg?!
Hu.

Usch, mår illa. Blotta tanken av äckel får det att vända sig i magen på mig.
Hundbajs i trädgården kan jag dock utan problem plocka. Bajsblöjor har jag inte heller några problem med. Faktum är att jag hundra gånger hellre byter en bajsblöja än tar i manchestertyg. Tusen gånger hellre till och med.
Jag tycker alltså bättre om bajs än om matrester och hår och manchestertyg.
Hur är det möjligt?

Konstigt. Rent ut sagt skitkonstigt.

Häpp, hörrni.

 

20131114-111438.jpg
Ägg – Lydias definition på äckel.

Slut i rutan

Avnjöt en mycket trevlig frukost på stora möbelvaruhuset tillsammans med två väninnor idag. Passade också på att dra en shoppingrunda när jag ändå var där. Halvvägs in i möbelmaratonet tyckte dock bruttan att det räckte. Hon krävde, som bara en liten brutta kan, att bli buren. Sagt och gjort…
…andra hälften av maratonet bar jag tolv kilo bebis på ena armen och sköt vagn med alla shoppingprylar med andra.

Behöver jag berätta att jag är rätt ledbruten ikväll?

Förutom de fysiska krämporna är jag också helt slut i huvudet (mer än vanligt då) efter alla intryck som stora affärer bjuder på. Det snurrar lite lätt. Vill sitta i ett mörkt rum och uggla. Eller åtminstone framför TVn och titta på hjärnslöa serier.

Återkommer när hjärnan svalnat.
Trevlig kväll, hörrni.

20131112-220111.jpg

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×