Orättvisa!

Inatt sover Solskenet här hemma för första gången sedan han diagnostiserades med diabetes.
För att få koll på läget ska vi även här hemma kolla hans blodsocker tre gånger under natten. Känns skönt att min lilla mamma är här, så att vi kan dela på kontrollerna. Det känns inte så oroligt längre, det känns som om att vi kan hantera det här. Men ändå…

…det känns så orättvist.
Varför skulle han behöva få diabetes också?

Jag vet att det är urkorkat att skriva att det känns orättvist, för är en sjukdomsdiagnos någonsin rättvis?
Men ja, jag tänker att ni fattar vad jag menar. Jag pendlar mellan acceptans och ilska. Det känns inte alls som när han fick sina andra diagnoser, för de innebar liksom ingen livsfara. Diabetesdiagnosen däremot…får han inte insulin så dör han. Den tanken är så oerhört skrämmande. Får nog låta det hela sjunka in i den takt som krävs, och under tiden sysselsätter jag mig med att lära mig räkna kolhydrater.

Nu tycker Bruttan att det är dags för mig att släppa datorn och slänga fram tutten.
Hennes vilja är min lag, och följaktligen får fyra korta stycken räcka. (Kanske borde det alltid räcka med fyra korta stycken 🙂 )

Fridens liljor, hörrni

Kvälls-skriverier

Ligger och trängs med Bruttan i en sjukhussäng på CSK. Det är inte så att hon inte kan få en egen säng, hon har haft en spjälsäng här inne…men ja, hon vägrar sova i den. Bruttan är en dam med stark vilja. Passar perfekt in i vår familj.

Vi tittar på en mycket märklig si-fi på tv. Solskenet väljer program givetvis, det är inte mer än rätt. Det kändes också väldigt rätt att lägga 2700 kr på en tv-spelkonsol och två spel idag. Aldrig någonsin har det känts mer rätt. Han har tagit det här med diabetesen på ett helt fantastiskt sätt. Han är helt otrolig. Att ge honom en efterlängtad present idag kändes ljuvligt. Och till råga på allt träffade jag ju också på my fellow blogger, smurfmamman. Tant Skarp alltså. Vore det inte så att jag skrev på min telefon så hade jag länkat till hennes blogg. Har dock en stark tro på att ni kan hitta den hröt på egen hand.

Måste också berätta att vi idag fått en bukett ljuvliga blommor. Eftersom jag inte varit hemma än, och eftersom jag inte kan lägga upp bilder från telefonen så skriver jag om det imorgon. Och nu ska jag försöka göra som Bruttan, knoppa in. 🙂

fridens liljor, hörrni!

Jämna plågor…

Sitter hemma i min TV-fåtölj och tittar igenom TVn. Lilla mamsen sover på sjukhuset med Solskenet inatt. Bruttan är sjuk och vaknar flera gånger per natt…och ja, det gillar inte Solskenet.
Jag är liksom för trött för att verkligen se vad som sker på den. Den senaste tiden har, utan att överdriva ens det minsta, varit mycket omvälvande. Om vi bortser från det allra största, det vill säga att Solskenet fått diabetes, så är det inte heller en dans på rosor att ligga inlagd på sjukhus en längre tid. För hur snälla och trevliga alla än är så är situationen onormal. Att inte få vara hemma är ansträngande. Så mycket är liksom ovisst, och så mycket kan man inte påverka själv. Och det här med att väntan är något man får acceptera.

Vår hjälte. <3
Vår hjälte. <3

Trots att Solskenet vanligtvis avskyr att vänta så väntar han tålmodigt nu.
Han inser allvaret. Han har blivit så himla vuxen, och klok. Och fastän matvaruaffärer är bland det värsta han vet så traskade han idag runt på en av de stora tillsammans med oss och en dietist. Diabetesteamet i Kristianstad har en dylik tur på schemat för alla som insjuknar i diabetes. För oss var det ovärderligt att få gå där tillsammans med henne och lära oss om alla de socker/kolhydratfällor som finns där man minst anar det. Exempelvis lärde vi oss att mörka sk hälsobröd kan ha mer socker än tunnbröd…och att sylten med texten ”inget tillsatt socker” i själva verket var sötast av dem alla. Det är helt bisarrt det här, hur missvisande informationen på livsmedlen. Det gäller att noga läsa näringsinnehållet.

Vi gick länge i matvaruaffären, men när klockan började närma sig femton så började Solskenet trampa nervöst.
Klockan femton brukar han nämligen äta mellanmål, och ja…det här med tider bör man passa, tycker han. Faktum är att jag tror att hans Aspergerspersonlighet lämpar sig väl för de rutiner diabetesen för med sig. Det som kan bli svårt är att insulinmängden ibland måste justeras, och att det sockervärdena kan svänga rätt ordentligt beroende på hur han mår i övrigt. Tänker mig också att han kommer att behöva hjälp att komma ihåg tider för måltider…men ja, det är han nog inte den ende femtonåringen som behöver. Jag nyper mig själv i armen med jämna mellanrum…för det är i sanning fantastiskt hur fort han har anpassat sig till ett liv som diabetessjuk.

En mycket ljuskänslig brutta efter ögonundersökningen. De ögondroppar hon fick gör att hon inte ser riktigt bra igen förrän imorgon.
En mycket ljuskänslig brutta efter ögonundersökningen. De ögondroppar hon fick gör att hon inte ser riktigt bra igen förrän imorgon.

Som om vi inte fått nog av sjukhus så var vi också hos ögonspecialisten med Bruttan idag.
Efter ett antal tester fick vi veta att hon inte har något allvarligt synfel, vilket känns helt ljuvligt. Eftersom hennes öga är så pass stängt så kommer hon dock att bli kallad för en ny kontroll om sex månader.

Så svårt det är det här…att inte skriva noveller.
Jag har så himla mycket att berätta, men om jag försöker klämma in allt här så lär ingen orka läsa. Avgränsning är melodin. Sammanfatta..eller välj ut det intressantaste. Synd bara att det inte direkt är min starka sida. Jag har alltid haft svårt för det, ända sedan jag var liten. När jag, i skolan, fick i uppgift att söka fakta om något så skrev jag ner allt jag hittade. Mina uppsatser var gräsligt långa. Anledningen var inte nödvändigtvis att jag var extremduktig, utan snarare att jag hade svårt att avgöra vad som var viktigt. Jag är inte ensam om att ha svårt med det. Många med npf har samma svårighet. Hur i hela friden ska jag kunna avgöra vad du tycker är viktigt..liksom?

Nu blir det ett slut med en högst naturlig bakgrund dock. Jag är kissig. Tur för er det.

Fridens liljor, hörrni.

Obotlig sjukdom…

I onsdags blev Bruttan sex månader gammal.
När jag drack mitt morgonkaffe fotograferade jag henne och tänkte att jag skulle göra någon liten tårta till kvällen.

Bruttan - sex månader gammal
Bruttan – sex månader gammal

Innan dess skulle jag dock ringa vårdcentralen och försöka få tid till Solskenet. Jag tyckte att hans viktminskning, och diverse andra saker, kändes angelägna att kolla upp. Vi fick tid kl 10:45 vilket passade bra eftersom jag och Bruttan var bjudna hem till en väninna i grannskapet på fika klockan elva.
Det blev vare sig tårta eller gå-bort-kalas. För det fick veta på vårdcentralen förändrade vårt liv. För alltid.

Efter en relativt snabb kontroll på vårdcentralen konstaterades att Solskenets blodsockervärden var skyhöga, och vi fick order om att åka direkt till barnakuten i Kristianstad.
Innan vi åkte skyndade jag hem och rafsade ihop det viktigaste till mig, Solskenet och Bruttan. Jag insåg att vi inte skulle komma hem på ett tag. Som tur var kunde min väninna passa vovven. Som en yr höna sprang jag omkring och vräkte ner saker i en stor tygkasse, och tyst för mig själv muttrade jag: ”Typiskt att det här ska hända när Pontus är på tjänsteresa!”…som om det skulle finnas ett lägligt tillfälle för dylikt besked. Trots mitt aningen irrationella tänkande lyckades jag ändå vara så rationell att jag faktiskt fick med mig det mesta till sjukhuset.

På barnakuten. Solskenets blodsocker låg på 22. Älskade älskade Solsken.
På barnakuten. Solskenets blodsocker låg på 22. Älskade älskade Solsken.

Sedan i onsdags har vi bott på sjukhuset.
Vi kommer att bli kvar på heltid i åtminstone en vecka. Inskrivna kommer vi dock att vara runt två veckor. Det är mycket som ska läras in. Ett helt liv som ska sorteras.
Solskenet är min hjälte. Utan att gnälla tar han blodsockerprover på sig själv samt tar insulinsprutor sex gånger per dygn. Minst.
”Man ska fokusera på framtiden, mamma”, säger han. Han är i sanning exceptionell. Han är min hjälte.

Kväll på sjukhuset.
Kväll på sjukhuset.

Nu ska jag se till att slänga fram tutten här. Bruttan ryter argt åt mig. Hon vill ha mat.
Jag återkommer imorgon. Eller övermorgon.
Livet har förändrats, för alltid. Solskenet har fått en obotlig sjukdom. En sjukdom som inte kan botas. Diabetes.

Kram <3

 

Kärlek.

”Hur mår du, hjärtat?”

”Jag är snuvig, och så har jag liksom ont i ryggraden när jag sväljer.”

”Ryggraden?!”

”Ja, här på framsidan halsen och i skelettet bak i nacken liksom. Eller någonstans ungefär där.”

”Har du ont i halsen?”

”Ja, så heter det ja.”

 

Det är inte lätt att vara sjuk när man har svårigheter med att förklara.
Solskenet har alltid haft svårt att förklara. Jag beundrar honom för att han verkligen försöker ändå.
Oh, så jag älskar honom!

För övrigt har Storebror idag ändrat sin adress på riktigt.
Känns märkligt. Sorgligt. Roligt. Känslorna rusar i miljoner. Oh, så jag älskar honom!

Har varit på BVC med Bruttan för sexmånaderskontroll idag.
Hon gick igenom besiktningen med bravur. Hon väger 10220 g och är 70,5 cm lång. Var är min lilla bebis?
Oh, så jag älskar henne!

Vi åt thailunch idag…jag, Pontus och Bruttan.
Efter den vinkade jag och Bruttan av Pontus på tåget. Han ska iväg på ett tjänsteärende och kommer hem på torsdag. Längtar.
Oh, så jag älskar honom!

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och äta lite choklad och gunga Bruttan till sömns i famnen.
Ack ljuva liv.

Fridens liljor, hörrni!

 

Måste man bli arg?

”Angående fakturanr: xxxxxxx

Vi har valt att makulera kontrollavgiften ovan då fel reg.nr på bilen upptäckts vid granskning av bilder som tagits vid det aktuella tillfället. Vi ber om ursäkt för det inträffade.

Med vänlig hälsning
Sydpark AB”

Intressant att de "väljer att" göra rätt, när de har gjort fel från början. Morr.
Intressant att de ”väljer att” göra rätt, när de har gjort fel från början. Morr.

Ovanstående brev damp ner i brevlådan för någon dag sedan.
Den som inte läst mitt tidigare inlägg kan göra det HÄR. Nu har alltså hela historien löst sig, för Sydpark har valt att makulera kontrollavgiften. VALT?! Vad i hela friden har de för alternativ…DE HADE JU SKRIVIT FEL REG.NR!
Usch, jag blir så trött på idioter.
Jag har lagt ner åtskilliga timmar på att ringa dem, leta adresser till både dem och inkassoföretaget, skrivit brev till båda för att bestrida det hela, kopierat papper samt lagt ut 78 kr på att skicka skiten rekommenderat. Allt bara för att Sydpark skickar en felaktig parkeringsböter till mig. Och sedan har de mage att skicka ett brev där de skriver att de väljer att makulera kravet. Någon typ av plåster på såren erbjöd de inte heller.
Härligt företag det där, Sydpark AB.

För övrigt står vår okände inneboende fortfarande skriven på vår adress.
Fick i det närmaste tuppjuck tidigare idag när jag ringde Skatteverket och fick besked om att han fortfarande är skriven hos oss. Efter en lång harrang mumlar telefonisten att det visst kommit in en adressändring från honom förra veckan men att den inte kan behandlas eftersom det finns ett pågående ärende. ”…och”, tillägger hon, ”det kan ta sex månader eftersom det finns en handläggare insatt.” SEX MÅNADER!
Bara för att jag anmälde det hela så behandlar de nu inte den nya, och rätta, adressändring som mannen skickat in!
”HÖRDE JAG RÄTT?!”

Telefonisten mumlar, rätt surt märk väl, att jag kan få prata med handläggaren om jag vill.
Gissa om jag vill det!
Efter någon minut kopplas jag till handläggaren. Jag förklarar mitt ärende för henne och hon säger att det finns en handläggare för anmälan om att han står på min adress, och en handläggare för hans nya adressändring (logiken i det?!) men att hon ska ta kontakt med den andra handläggaren och ordna det hela skyndsamt. Det handlar inte alls om några sex månader, bedyrar hon, utan hon ska minsann fixa det under dagen…allra senast under nästa vecka.
Varför ska man behöva bli förbannad för att det ska hända saker?

Sitter här nu, rätt matt efter all ilska, och tänker att det väl borde vara så att man skulle komma längre med vänlighet.
Tycker inte om att behöva bli arg för att det ska hända saker. Men ja, måste man så måste man. Morr.
Förhoppningsvis är hela den här historien uppklarad snart. Förhoppningsvis får vi tillbaka ensamrätten på vår adress snart, och förhoppningsvis får vår tillfällige inneboende snart posten till sin nya adress. Förhoppningsvis kan jag fokusera på roliga saker framöver.

Solöga <3
Solöga <3

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en snusande sovande liten Brutta.
När hösten rusar utan för fönstret passar det utmärkt med en tupplur.

Fridens liljor, hörrni.

Dagen efter…

Det är väldigt tyst här hemma idag. Jag hör ingen musik från ovanvåningen.
Förvisso brukade musiken inte börja förrän framåt 13-14-tiden men det känns tyst ändå, för jag vet ju att musiken inte kommer att höras överhuvudtaget från ovanvåningen idag. Musiken spelar i Sundbyberg. Att det skulle vara så jäkla jobbigt när barnen flyttar kunde jag aldrig föreställa mig. Jag menar…jag kan ju prata med honom på telefon, skicka sms, mejla, åka och hälsa på. Men ändå. Förra gången jag var med om det här var det jag som flyttade. Då var det jag som, full av framtidstro, tog mitt mishmash av begagnade möbler och låste upp nyckeln till ett eget hem. Nu är det jag som blir kvar. Skillnaden är milsvid.

Här sitter jag. Och på andra soffan sov Bruttan. Inte nu dock, nu har hon vaknat.
Här sitter jag. Och på andra soffan sov Bruttan. Inte nu dock, nu har hon vaknat.

Jag försöker tänka på  en dikt jag läste för många år sedan;

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig,
men inte från dig
och fastän de är hos dig
tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek,
men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar,
men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i
morgondagens land,
som du inte kan besöka,
ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem
lika dig själv
Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår
~ Kahlil Gibran

Zzzzzzz
Zzzzzzz

Så klokt. Man äger inte sina barn. Man har dem till låns. Och medan man lånar dem försöker man förbereda dem för ett liv på egna ben, så att de har en bred och stabil språngbräda den dag de själva ska fatta alla beslut. Det är lite läskigt att lita på att man lyckats få med allt, att man lyckats lära ut allt. Men å andra sidan behöver jag bara titta på Storebror för att känna mig säker på att han kommer att klara sig galant i livet. Han är fantastiskt, precis som han är.

Bruttan och fina mössan.
Bruttan och fina mössan.

Bruttan sov när jag började skriva men sitter nu bredvid mig.
Det här med att sova länge är inget för henne. Man kan ju missa något…vore hemskt. Hon vansläktas inte, brås på sina två aningen överaktiva föräldrar. Härligt. 🙂
Vi har inte gjort mycket idag, eller jo..jag har dammsugit medan Bruttan roade sig med att slänga majskorkar på golvet. Något kul ska hon ju ha för att hon kan tänka sig att låta mamma släppa fokus på henne för tio minuter. Nu ska vi gå upp på ovanvåningen och bädda Solskenets säng…för det hann han tydligen inte imorse. Och han lär inte hinna det när han kommer hem heller, för nu när Storebror åkt till Sumpan så står hans stora fina speldator kvar i hans rum…ensam och övergiven. Solskenet har inget alls emot att ta hand om den några veckor, tills dess att den också flyttar hemifrån.

När katten är borta....
När katten är borta….

Kanske tar vi en promenad i det vackra vädret också.
Det är förvisso skönt med värme (i lagom mängder) men jag längtar faktiskt lite till riktiga hösten. Då kan man sitta inne medan det blåser ute…och det är så himla mysigt. Och så får vi tillfälle att inviga Bruttans nya fina namnmössa som min vän Sykatten har sytt. 🙂

Ha en ljuvlig dag, hörrni.

Till min son.

Idag har min förstföding flugit ur boet.
Klockan 10:06 klev han, hans flickvän L och lille J på tåget mot Stockholm. Han tänker bosätta sig där, säger han…och vips så blev mammas lille kille stor. Jag står bakom honom i varje steg han tar. Det har jag alltid gjort, och det kommer jag alltid att göra…och det kan inget avstånd i världen ändra på.

Jag älskar dig! <3
Jag älskar dig! <3

Det kändes så konstigt att säga god natt till honom igår kväll, och veta att jag idag inte skulle kunna göra det annat än över telefon. Och det kändes oerhört konstigt att äta frukost i morse med vetskapen om att han och hans nya lilla familj snart skulle lämna oss. Det var med tårar i ögonen och en klump i magen som jag och Pontus vinkade av dem på tåget idag. De är så saknade, och så älskade. Och ändå är vi så stolta och glada över den man han blivit, lille store Storebror. Och alltid, alltid finns vi vid hans sida. Alltid. Usch, får gråta lite. Trodde inte alls att det skulle kännas så mycket. Trodde jag skulle fixa själva utflygandet ur boet galant…men näpp, så inte är fallet alltså. Missförstå mig inte, jag missunnar honom inte något…och jag är själaglad för hans skull. Det är dags för honom att bli vuxen nu.

1994
1994

Jag minns som igår hur barnmorskan lade honom på mitt bröst, och hur jag (nitton år gammal och totalt ovetandes om hur man gör med bebisar) inte riktigt visste hur jag skulle lyfta hans lealösa kropp. Och jag minns så väl hur jag satt på BB hela den natten och bara beundrade honom. Jag kunde inte fatta att jag skapat något så ljuvligt, att jag skulle få ta med mig den där underbara lille individen hem. Han var 52 cm och 3720 g ren lycka. Och sedan dess har det varit han och jag, på något vis. Jag minns när han lärde sig gå, och när han lärde sig cykla. Jag minns hur han brukade luta sig emot mig medan jag läste god natt-saga för honom, och hur han borrade in sitt lilla ansikte i sin snuttekudde. Jag kan nästan känna hans lilla mjuka hand i min och jag kan se framför mig hur nappen vibrerade i munnen på honom när han skrattade. För det gjorde han ofta…han var ett synnerligen glatt barn.

Linus1

Som igår minns jag när jag följde honom till skolan, den allra första dagen. Han höll min hand. Och jag minns hur stolt jag var när jag fortfarande fick hålla honom under armen när vi gick över skolgården då han gick i högstadiet. Jag minns alla experiment han gjort och alla upptåg, och så många ”men mamma, ja tulle bala..” Och framförallt minns jag hur godhjärtad han alltid varit, ända sedan han var liten. Han har alltid brytt sig om andra människor, och jag har alltid varit så stolt över det. Jag älskar honom så oerhört villkorslöst att det liknar ingenting.

2007
2007

Fy så jag snorar, men det får man när ett barn lämnar boet.
Jag har två underbara ungar och en fantastiskt man kvar här hemma. Men ikväll skriver jag om Storebror, för ikväll fattas han mig mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Imorgon ska jag bara glädjas åt att han påbörjat en ny epok i sitt liv. Imorgon.
Jag älskar dig, Linus. Alltid.

Din mamma

Men sluuuuta..

Köpte en påse med blandade nötter som lördagssnask. Men sluuuuuta blanda salta nötter med russin, aprikoser och yoghurtgodis. Salta russin är gräsligt äckliga. Huuuu! 🙁

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×