Bad och borrelia

Jaha…nu är nya datorn uppkopplad mot hemnätet. Detta fixade Storebror lätt som en plätt. Lika lätt går det tyvärr inte för mig att lista ut hur jag ska använda Windows 8 (åtminstone tror jag att det var så det hette). Helt plötsligt ploppar det upp små rutor här och var, och helt plötsligt försvinner de. Jag kan exempelvis inte förklara för er hur jag äntligen lyckades ta mig in på webbläsaren, vilket innebär att jag kommer att få kämpa imorgon också. Hoppas på att fatta galoppen snart. Det hela är liksom uppbyggt med appar och ser inte alls ut som det gamla hederliga Windows. Ja, alla dessa nymodigheter (sa jag och blev helt plötsligt 94 år gammal).

 

Badbruttan
Badbruttan

I alla fall…idag har vi varit i Bjärnums badhus och badat.
Vi åkte först till Qupolen i Hässleholm men där kunde man uppenbarligen inte bada eftersom bassänggolvet hade spruckit (hm…var det inte något tjafs om en nybyggnations vara eller icke vara? Antar det måste renoveras trots allt nu då…hm). Innan vi åkte till badhuset kollade vi givetvis hemsidan efter öppettiderna och där stod att det skulle vara öppet till kl 18. Vi missade helt att bassängen var stängd. För det skulle minsann stå på hemsidan. Det skulle minsann finnas länkar som informerade om att badhuset var stängt…det snäste kvinnan i receptionen åt oss. Och när Pontus frågade hur länge badhuset hade varit stängt snäste hon; ”Spelar det någon roll hur länge det varit stängt?” Allvarligt talat…charmkurs?! Förlåt så mycket att vi missade informationslänken. Förlåt så mycket att vi störde.
Morr.
Blev givetvis blixtförbannad, för det blir jag alltid när någon beter sig som ett praktarsle, men jag bet ihop och vände snabbt. Har lärt mig att det inte är fruktbart att ödsla energi på dylika saker, det stjälper mer än det hjälper.

Alltså…vi hamnade slutligen i Bjärnum, och det var väldigt väldigt trevligt.
Bruttan fyllkomligt älskade att plaska runt i barnbassängen. Att se hennes upprymda ansikte och höra hennes små glädjetjut var en fantastiskt känsla. Jag kan faktiskt känna den nu också, bara genom att skriva om det. Sprudlande. Underbar. Fullkomlig.
Eftersom besöket var Bruttans första så badade vi bara i en halvtimme. Hon verkar inte reagera på badvattnet över huvudtaget. Ljuvligt. Lär bli många badbesök i framtiden, tveksamt dock om det blir på Qupolen. Hrmf.

 

Så ljuvligt, så ljuvligt.
Så ljuvligt, så ljuvligt.

Och så brorsorna…
Solskenet
är fortfarande i Hudiksvall hos sina morföräldrar. Jag får små uppdateringar och bilder regelbundet. Mest av mamsen och papsen dock, för Solskenet själv är ingen stor telefonpratarälskare. Om någon vecka kommer han hem. Jag längtar gräsligt efter honom…men ja, jag vet att han har det väldigt bra hos mina föräldrar också. 🙂
Storebror är jag lite oroad över. Han har haft ett märkligt bett på ena foten, och nu har den svullnat upp helt. Han har också haft ont i nacken i flera dagar och idag svartnade det för ögonen på honom samt ringde i öronen. Han blev också helt kallsvettig. Eftersom han vistats i Stockholm en del under sommaren blev jag omedelbart oroad över att bettet är ett fästingbett, och att hans krämpor är Borrelia. Ringde 1177 i eftermiddag men de sa att det nog bara handlar om ett bromsbett. Hm…
Givetvis ger jag mig inte. Givetvis ringer jag vårdcentralen imorgon, för säkerhets skull.

Men hörrni, nu är det natta. Vi hörs imorgon.
Sov sött!

Snart tillbaka….

Har lyckats sparka igång mitt gamla tröskverk till dator. Helt enkelt var det inte vill jag lova.
Tog närmare en timme att lyckas hitta rätt position för att elkabeln skulle ge el till datorn..suck. Den nya datorn är nämligen inte ansluten till vårt hemnät ännu och jag är inte riktigt haj på hur man gör. Storebror har dock kommit hem nu så ikväll hoppas jag på att ha min fina nya dator i fungerande skick. Och sedan, sedan blir det bloggande för allt vad tygen håller. Jag har faktiskt en hel massa att berätta…typ halva sommaren. 4

Vi ses snart! <3

Dop tårta

Vänner och kärlek.

Igår kom min gamla bästis på besök.
Ja, gammal är hon givetvis inte för hon är bara ett år äldre än jag…och ja, jag är ju bara barnet. Inte ens fyrtio ännu. Häpp.
I alla fall, Annette heter hon och under vår uppväxt sov vi hos varandra mest hela tiden. Vi umgicks helt otroligt mycket…och sedan blev vi vuxna och försvann ut i varandras periferi. När hon steg in genom dörren igår var det arton år sedan vi senast såg varandra. Arton år. 18. Storebror var två år när jag och Annette träffades sist. Hon hälsade på oss när han och jag bodde i en lägenhet i Hudiksvall. Han hade nyss fått sin första cykel, en grön liten en…detta minns jag tydligt, och det är därför jag är så säker på att det var just arton år sedan.

Vänner <3
Vänner <3

Eftersom solen sken på oss igår så fikade vi ute under parasollet.
Fika smakar väl aldrig så gott som utomhus. Och aldrig så gott som när man dessutom har riktigt trevligt sällskap. Och det hade jag ju. Trots att det gått så lång tid kändes det som om vi sågs förra veckan. Vissa människor är man liksom naturligt sammanlinkade med, och det tror jag att jag är med Annette. Finns det flera liv så har vi helt säkert haft kontakt i åtminstone hälften av dem. 🙂
Längtar redan till nästa gång, och nu ska det banne mig inte ta arton år igen!

För övrigt satte jag vår dotter på en filt idag, och hon satt kvar…i flera sekunder…utan att ramla.
Hon är fyra månader. Ska man kunna sitta själv då? Oavsett vilket så lär det inte dröja länge innan hon bemästrar den konsten helt. Vända på sig däremot, det är inget hon bemödar sig med.

Vad mer?
Tja, jag har haft mjölkstockning igen. I båda brösten. Tvi vale och fy och ve.
Mjölkstockning är verkligen ett riktigt aber. Ett abrakadaber. Jag hatar det. Fy så dåligt jag har mått. Inatt och idag har jag huttrat och haft ont och känt mig allmänt genomrisig. Med några piller i kroppen, och fetvadd i BHn, känner jag mig nu lite bättre. Själva stockningen har också släppt så jag är ”bara” öm i brösten nu. Känner mig sådär lagom off i skallen. Sådär som jag tidigare kände mig när det blev rörigt runt omkring mig. Tänk vilken skillnad det är på mig förr och nu. Tänk så mycket enklare mitt liv är nu. Tänk så härligt det är att slippa ställa överkrav på sig själv, och tänk så fantastiskt det är att jag inte ens har sömnproblem längre. Pontus närvaro är utan tvekan ADHD-vänlig. Anledningen till det är nog helt enkelt att vi är fruktansvärt lika. Vi är som vi är, helt enkelt…och eftersom vi båda är som vi är så retar vi oss inte på varandra utan ser varandras fantastiska sidor. En win/win-situation helt enkelt. Jag älskar honom. Nu och för alltid, det vågar jag faktiskt lova. 🙂

Nu hör jag Pontus sjunga ”Åh, åh Dagny…” ute i TV-rummet. Bäst jag går dig.

Fridens liljor, hörrni.

 

 

Stora nyheter….

Igår (för igår är fortfarande igår..klockan är inte över midnatt) tog jag och mamsen en tur till en gammal bekant som är keramiker. Margareta Erwald heter hon.
Förutom att hon tillverkar fantastiskt vackra saker så har jag också många härliga barndomsminnen av henne och hennes man (som för övrigt faktiskt är Lill Lindfors bror). Margareta, eller Maggan som hon kallas, bodde några kilometer från där jag växte upp och hon hade en väldigt fin häst. Hon hade också en ung släkting som var på besök under somrarna, Isabelle från Stockholm, och henne brukade jag umgås flitigt med.

Bruttan sprattlade i vagnskorgen medan jag och mamsen tittade på keramik.
Bruttan sprattlade i vagnskorgen medan jag och mamsen tittade på keramik.

Isabelle och jag var båda hästtjejer och gav oss ut på hästäventyr mest varje dag. Det jag minns allra mest är dock den magiska stämning som fanns i den sjöbod där Maggan sålde sin keramik. Jag älskade att gå in där och titta på alla vackra saker. Jag minns att jag brukade fantisera om att jag också skulle bli keramiker när jag blev stor. Ja, det har jag inte blivit…inte än i alla fall.
Hur som helst, det var himla kul att se henne, och hennes vackra saker, igen. Ska ta med mig Pontus och åka dit en sväng till innan vi beger oss hem till Skåne.

Maggan, Bengan, Mamsen och vovven Jussi.
Maggan, Bengan, Mamsen och vovven Jussi.

Idag har vi varit i Huskölen (i närheten av Kårböle och Ytterhogdal) och hälsat på min faster och farbror som har stuga där. Min ene kusin med familj var också där. Det var himla kul att träffa dem alla. Det var sannerligen inte igår. Märkligt ändå hur sällan jag lyckas träffa min släkt, trots att den är så liten. Måste skärpa mig.
Mamsen, papsen och Solskenet åkte i en bil, och jag, Pontus, Bruttan, Vovven och min farbror G åkte i vår bil. Att åka 12 mil med en ledsen brutta i en bil där ACn kurkat ur var dock ingen dans på rosor. Men ja, vi kom både dit och hem utan att förlora förståndet. Och det var faktiskt värt besväret.

Solskenet hos gammelfaster och gammelfarbror.
Solskenet hos gammelfaster och gammelfarbror.
Bruttan i Huskölen.  Att sitta upp, om än med stöd, är underbart tycker hon.
Bruttan i Huskölen.
Att sitta upp, om än med stöd, är underbart tycker hon.

Slutligen måste jag berätta att Bruttan hittade sina fötter idag!!!
Hon ligger numera dubbelvikt mest hela tiden och pillar på sina tår. När jag sedan badade henne ikväll så kom hon på att man kan plaska i vattnet. Hon plaskade storögt med både armar och ben så att vattnet skvimpade över kanterna i badbaljan. Tiden går så fort. Hon blir stor så fort. Hjälp!
Och nu tycker hon uppenbarligen att det är dags för kvällsmål, så jag får snällt logga ut.

Stora tjejen har hittat sina fötter!
Stora tjejen har hittat sina fötter!

Fridens liljor, hörrni.

Tomas Andersson Wij och en hel massa annat.

Vi hade en heldag igår, (eller ja, i förrgår egentligen…eftersom klockan hunnit bli efter midnatt) en heldag med aktiviteter.
Vi inledde med en biltur runt Dellensjöarna. Den som aldrig varit vid Dellensjöarna bör göra det någon gång. Faktum är att Hälsingland faktiskt är ett mycket vackert landskap, och det är ett landskap som passar  ypperligt semestra i…förutsatt att man klarar av lite mygg det vill säga. (Fast dagtid, och när det är lite blåsigt, är det myggfritt…hett tips.)

Solskenet var nöjd med pannkakslunch och wienerbröd. Själv var jag tvungen att tanka lite i efterhand. ;)
Solskenet var nöjd med pannkakslunch och wienerbröd. Själv var jag tvungen att tanka lite i efterhand. 😉

 

Nåväl…jag gaggar multum. Vi inledde alltså dagen med en biltur runt Dellensjöarna. Målet för turen var Avholmsberget, en plats där utsikten över Dellenbygden får en att tappa andan. Väl där åt vi lunch. Maten smakade mycket gott, men dig och mig emellan…vi blev inte särskilt mätta. Åtminstone inte jag och Pontus. Kanske beror det på att vi är tombukar utan like, vad vet jag. Mamsen, papsen och Solskenet verkade inte hungriga när vi åkte därifrån. Solskenet avslutade lunchen med ett wienerbröd, vilket kanske var anledningen till att han blev mätt på sin barnportion pannkakor.

 

Sommar. Älska sommar. Låt känslan för alltid sitta kvar.
Sommar. Älska sommar. Låt känslan för alltid sitta kvar.

Hur som helst, efter maten åkte vi vidare till Movikens hamn och tittade på konst. Och efter det tog vi en snabbtur till järnverket. Då bruttan, som varit lite arg, äntligen hade somnat då vi kom till järnverket så blev besöket där väldigt kort. Efter den korta visiten skiljdes vi från Solskenet och hans mormor och morfar. De åkte hemåt medan vi tog en tripp till Järvsö fram och tillbaka för att Bruttan skulle få sova ut. Och faktum är att hon fortfarande sov då vi kom till Delsbo, en och en halv timme senare. Vi hann till och med äta upp nästan all middagsmat innan hon vaknade.

Efter maten begav vi oss till Svanbacken utanför Delsbo för att gå på konsert med Tomas Andersson Wij.
Konserten hölls i sluttningen ned mot sjön och på en flytbrygga, med skog, berg och solnedgång i fonden, bjöd Tomas oss på en magisk kväll. Att i dessa omgivningar få sitta på en filt i gräset och höra honom sjunga Hälsingland…ja, det var inget annat än himelskt. Vi var väldigt nöjda med kvällen, ja hela dagen för den delen…både jag, Pontus och Bruttan.

Bruttan och Pontus njuter av musiken,
Bruttan och Pontus njuter av musiken,

 

Lydia blickar förväntansfullt ut över scenen...aka bryggan.
Bruttan blickar förväntansfullt ut över scenen…aka bryggan.
Trots att Bruttan älskar musik så slumrade hon en smula. Jag förstår henne...att somna utomhus, och dessutom till vacker musik, är ju helt underbart.
Trots att Bruttan älskar musik så slumrade hon en smula. Jag förstår henne…att somna utomhus, och dessutom till vacker musik, är ju helt underbart.

Väl hemma stupade vi i säng. Trots att jag var så trött lade jag några runder Wordfeud, för jag vet ju att Bruttan sover hela nätterna.
Men näpp…inte den natten givetvis. Den natten var Bruttan vaken minst en sju-åtta gånger. Jag var följaktligen i det närmaste död imorse. Men uppenbarligen lärde jag mig inget av det eftersom jag sitter här nu, mitt i natten, och skriver. Well, jag ska sova nu.

Match mellan mig och Pontus. Jag står som segrare. Victory.  (Att det är enda gången jag vunnit över honom behöver vi inte tala högt om...)
Match mellan mig och Pontus. Jag står som segrare. Victory.
(Att det är enda gången jag vunnit över honom behöver vi inte tala högt om…)

Sov sött hörrni, nattsuddare.

Att finna meningen med livet.

Jag ligger i halvmörker och skriver. Bredvid mig ligger min lilla dotter och sover. Snart fyller hon fyra månader.
Hon snusar så gott, äntligen, efter flera timmars kamp mot magknip. När hon inte har magknip är hon oftast på väldigt gott humör. Hon är en riktigt solstråle, en vitamininjektion. Hennes glada små tjut smälter hjärtat, och hennes ljuvliga leende värmer ända in i själen. Hon utvecklas i rasande fart, så fort att jag vill skrika ”Stopp, stoppa tiden en smula!” Hon sitter med stöd nu, och skrattar högt. Hon kan knyckla ihop papper och stoppa saker i munnen. Tiden går så fort, så fort. Hon gnyr lite nu, kryper ihop. Dumma magknip..väck och ve!

Älskade lilla flicka. Vårt Solöga.
Älskade lilla flicka. Vårt Solöga.

I datorrummet sitter Solskenet och spelar ett nytt datorspel. Han köpte det i förrgår och har snart spelat klart det. Han är helt otroligt duktig på datorspelande.
Kanske tror någon att han inte gör annat än att sitta vid datorn, men faktum är att det är fel. Han sitter där ofta, men absolut inte alltid. Ibland följer han med på utfärder, och med jämna mellanrum hjälper han mormor att rensa ute i trädgården. Hur många femtonåringar gör det? Han är underbar, och helt unik. Och även om det ibland känns som om man håller på att få skavsår i öronen så kan man inte annat än att älska hans underfundiga funderingar. Han ser världen på sitt sätt…och det är väldigt spännande att lyssna när han delar med sig av sina tankar.

Nyklipp, och hur snygg som helst.
Nyklipp, och hur snygg som helst.

Storebror är inte här längre. Han har följt med sin flickvän hem till Sundbyberg. I två veckor var de här, och nu ska de vara där tills dess att vi åker mot Skåne igen…då ska vi hämta upp honom.
Jag skjutsade dem till tåget i måndags morse. Och när jag lämnat dem på perrongen, satt mig i bilen och tittade bort mot dem fick jag en klump i halsen. Inte en ledsenklump direkt, för jag är glad för hans skull, utan mer en  sorts känsla av vemod över att en epok liksom går i graven. Min lille pojke har blivit stor. Han har en flickvän som har en son som är en dag yngre än hans lillasyster. Medan de var här såg jag hur naturligt han gick in i rollen som extraförälder, hur han packade skötväskor och värmde välling…sköt barnvagn och gullade. Min lille son. Jag är så stolt över honom. Så oerhört stolt. Han kan verka oerhört disträ och trögstartad, men när det gäller…då är han en klippa. Detta har jag alltid vetat, men det är inte alla som får se den sidan av honom. Han är selektiv. Och tjatas det på honom blir det tvärnit…
…vilket nog tyvärr är en egenskap han har ärvt efter sin mamma. 🙂
Huruvida han och flickvännen kommer att leva lyckliga resten av sina dagar återstår att se. Om framtiden vet man inget, det viktigaste är att göra det bästa av nuet. Och just nu är de väldigt lyckliga. Jag önskar dem all lycka.

Min förstfödde. Min stolthet.
Min förstfödde. Min stolthet.

Jag är mor till tre barn. Tre underbara ungar. Jag är så stolt över dem. Jag är så lycklig att jag fått möjligheten att vara en del av deras liv. Det är lätt att ta det här med barnafödande för självklart. Det är lätt att glömma att många människor kämpar och kämpar för att få bli föräldrar, utan att det blir något resultat.

Det här är han grym på, Solskenet.
Det här är han grym på, Solskenet.

Jag har haft tid att tänka mycket den senaste tiden, och jag har kommit fram till vad meningen med livet är. Alltså meningen med MITT liv, för alla har vi med all säkerhet olika meningar med våra liv.
Min mening med livet är att vara mamma, och att vara Pontus fru. Det är de första och största meningarna med mitt liv. Det här med karriär och skit, det kommer absolut i andra hand. Eller kanske femtonde. Pengar är bra att ha, men mer än att jag klarar mig behöver jag inte. För mig finns ingen större betalning än en glad och välmående familj. Inget slår det. Jag har faktiskt inget behov över huvudtaget att göra något annat än att vara hemma med min familj…
Vågar man skriva så utan att någon tror att jag är hunsad?
Skitsamma…man får tro vad man vill. Mitt liv är så fantastiskt underbart perfekt just nu att jag både somnar och vaknar med ett leende på läpparna. Den rastlöshet som fanns inom mig förr är som bortblåst. Jag behöver inte vara ute och flänga på olika aktiviteter längre…jag är i harmoni med mig själv. Och känslan är underbar. Och det jag önskar mig av framtiden är att få fortsätta vara lycklig. Och att mina älskade barn också finner meningen med sina liv. Jag tror att de kommer att göra det, det känner jag.

Men nu ska jag gå ut till Pontus, mamsen och papsen och titta lite på fotboll. Det är visst någon viktig match. Detta har jag förstått eftersom min pappa nyss skrek Helvete…och det brukar han inte göra särskilt ofta. 😉

Jag önskar er alla en lugn och harmonisk kväll!

 

Bildblogg…

Bloggandet idag blir ännu kortare än igår tyvärr. Eller ja, tyvärr och tyvärr…det blir kortare eftersom jag har en lite missnöjd brutta i knäet, och det är inte tyvärr. Ja, det är tyvärr att hon är missnöjd, men definitivt inte att hon sitter i mitt knä. Någon som följer med än? I så fall vann ni precis en daggmask. Ut och gräv bara.

Något missnöjd Brutta tycker mamma är genomtråkig.
Något missnöjd Brutta tycker mamma är genomtråkig.

Men nä…här kommer en bildblogg istället… 🙂

Jag, Solskenet, Bruttan och Mamsen inledde vår dagsutflykt med ett besök hos ett par fantastiska Gröna Systrar utanför Hudiksvall. En oas, utan tvekan.
Jag, Solskenet, Bruttan och Mamsen inledde vår dagsutflykt med ett besök hos ett par fantastiska Gröna Systrar utanför Hudiksvall. En oas, utan tvekan.
Kaffet smakade mumma och bullarna var stora som dinosaurier. Bullstorleken gillades av Solskenet.
Kaffet smakade mumma och bullarna var stora som dinosaurier. Bullstorleken gillades av Solskenet.

 

En fröjd för ögat. Och själen.
En fröjd för ögat. Och själen.

 

Köpte faktiskt med mig två jättefina koppunderlägg. Fast dem har jag glömt att fotografera så ni får njuta av Solskenet och Mamsen istället.
Köpte faktiskt med mig två jättefina koppunderlägg. Fast dem har jag glömt att fotografera så ni får njuta av Solskenet och Mamsen istället.

 

Efter besöket hos Gröna Systrar for vi in till Hudiksvall för att kolla läget. Och tänka sig...det blev lite fika där också. :O
Efter besöket hos Gröna Systrar for vi in till Hudiksvall för att kolla läget. Och tänka sig…det blev lite fika där också. :O

 

Slutligen, på vägen hemåt, provade Bruttan att sitta upp en kort stund. Det var väldigt spännande. Stora tjejen.
Slutligen, på vägen hemåt, provade Bruttan att sitta upp en kort stund. Det var väldigt spännande. Stora tjejen.

Friden liljor, hörrni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×