HuFF – Mariehem

Solen har skinit idag också. Faktum är att den skiner än. Sommaren är i Hälsingland, ack lyckosamma vi som också är det.
Bruttan är väldigt ledsen just nu, så inlägget blir därefter…kort, alltså. För även om Pontus är fullt kapabel att ta hand om henne så spinner min hjärna upp i spiraler när hon gråter. Som sig bör det, antar jag.

Glysisvallen, Hudiksvall
Glysisvallen, Hudiksvall

Kan i alla fall berätta att vi varit inne i Hudiksvall och tittat på fotboll idag, HuFF mötte Mariehem. Division 2 Norra. Det går väl inte riktigt att jämföra matchen med en match mellan HIF och MFF men faktum är att det blev en rätt bra match. Det kunde till och med jag se, fotbollsanalfabet som jag är. Bruttan tog i alla fall det hela med ro. Första halvleken sov hon sig igenom. Hon vaknade dock i pausen och kunde bevittna hur Hudiklaget vann mot Umeålaget. Ack ljuva liv.
Solskenet vägrade kategoriskt att följa med oss idag. Fotboll är NEJ i hans värld. NEJ.

Det var så spännande att Bruttan höll på att äta upp sina händer!
Det var så spännande att Bruttan höll på att äta upp sina händer!

Imorgon får jag i alla fall Solskenet som följeslagare. Då ska jag, Bruttan, Mamsen och Solskenet göra en Hudiksvallsrepa medan Pontus jobbar med sin avhandling. Vi ska bland annat åka till en väldigt fin liten trädgårdsaffär utanför Hudiksvall.
Hur jag har lyckats övertalat Solskenet att följa med?
Jag har mutat med glass givetvis. Det får man, faktiskt.

Men nu är det dags för film. Och för att äta..om ni frågar Bruttan.

Fridens liljor.

 

Obildbar?

Jag loggade in igår, med ambitionen att skriva ett inlägg. Skulle bara kolla mejlen först, och ja..sedan blev det inget inlägg.
Det här med ”ska bara” är nämligen ett ickefungerande koncept i min värld. Jag vet det egentligen, men lyckas alltid lura mig själv till att tro att det gått över, att det liksom helt plötsligt inte är ett problem. Gång på gång går jag på samma nit. Gång på gång försvinner tiden, och mitt minne med den. Och hur medveten jag än är om det hela så verkar jag ändå inte lyckas bemästra det hela. Undrar om jag någonsin lyckas…hm.

På vift med stora tjejen.
På vift med stora tjejen.

I alla fall…jag skulle alltså kolla mejlen innan jag skrev inlägg, och upptäckte då att jag fått ett reklammejl från ett tryckeriföretag. I mejlet stod att jag kunde få en fotobok för halva priset, och eftersom vi länge tänkt göra en fotobok runt Bruttans födsel så klickade jag på länken. Och ja, sedan var det kört. I två timmar satt jag framför datorn och valde bilder och funderade ut textrader. Jag satt till och med framför datorn och ammade. Och efter någon timme engagerade jag Pontus också, så då satt vi där båda två. Och någon blogg hanns inte med. Förlåt.

Sovspecialisten
Sovspecialisten

Vi har i alla fall semester i ordets rätta bemärkelse. Vi sover när vi vill och hur länge vi vill, och vi åker dit vi vill när vi vill det. Och vill vi inte åka så gör vi inte det. Det enda vi egentligen gör fast vi inte alltid vill det är att masa oss ut och motionera. Fast egentligen vill vi ju det, bara inte alltid just för stunden. Så ja, motionerandet räknas som att vi vill det fast vi inte alltid gör det. Eller nä, nu lägger vi ner…ni förstår hur jag menar.

Solskenet och mamsen mumsar i solen
Solskenet och mamsen mumsar i solen

Igår var vi på Sörhoga lantgård och fikade; jag, Pontus, Bruttan, Solskenet, Mamsen, Papsen samt Storebror och hans tjej med barn. Vi tog upp två bord…och jag älskade det.
Jag har ju inga syskon (eller ja, jag har en fosterbror men han är så pass mycket äldre så han var inte med så ofta, han hade annat för sig) så när jag var liten var det alltid bara jag, mamma och pappa. Missförstå mig inte, när jag skriver bara så menar jag inte det i negativ bemärkelse utan helt enkelt bara för att vi bara var tre. Jag kan inte påstå att jag inte ofta trivdes med att ha mina föräldrars fulla uppmärksamhet, men relativt frekvent drömde jag om att ha syskon. Tror det är så det är…ensambarn drömmer om syskon, och barn med syskon drömmer om att vara ensambarn. Nu i vuxen ålder kan jag önska att jag hade syskon, men å andra sidan fick jag tre stycken när jag gifte mig med Pontus. Jag har typ adopterat dem.

Hur som helst, insikten om att jag och min familj tog upp två bord var på något vis så himla härlig. Där satt jag, med mina tre ljuvliga ungar, min älskade make, mina fantastiska föräldrar och min äldste sons flickvän…och dessutom ett litet, ja..vad ska man kalla honom…bonusbarnbarn. (För om min äldste son blir någons bonuspappa, så lär väl jag då bli bonusfarmor. Eller? Känslan är rätt svindlande, för jag är ju trots allt bara 25 år. Eller hur var det? 😉 )
Åter till saken. Det kändes härligt att sitta där och tänka att jag faktiskt har sett till att det finns goda chanser att min lilla släkt blir större och större med åren. För om mina barn får fler än ett barn så har vi snart ett helt kompani…och sedan, sedan tar vi över världen. Mohahahaha.
Eller nä, men ändå. Känslan är rätt cool.

 

Men nu ska jag hänga tvätt. Finns inte mycket som luktar så ljuvligt som tvätt som torkat utomhus. Ja, förutom bebisar då. Och givetvis min älskade make.

Fridens liljor, hörrni.

 

Äggpruppar åt SJ! :(

Om åtta minuter skulle Storebrors tjejbekant med barn ha anlänt med tåg till Hudiksvalls station. Men gör hon det? Nä, givetvis inte..det är ju SJ det handlar om.

Tåget är inställt från Gävle och norrut. Någon info finns inte att få på hemsidan, mer än att..ja..tåget är inställt. Det står också att ersättningsbussar ska sättas in istället. Men givetvis står det inte när…för ja…det är ju SJ det handlar om.

 För att få info ska man ringa SJ, står det, så givetvis gör jag det….men…

…de vet inget inte. Buss är beställd, får jag veta, men när bussen ska avgå från Gävle kan telefonisten inte säga. Och absolut inte när den ska ankomma till Hudiksvall. Givetvis kan jag inte få någon information alls, för telefonisten vet inte…för det här är ju SJ.

Så nu står en ung tjej, med en liten bebis och en hel massa packning, i Gävle och vet inte när hon får åka vidare. Fy fasen så dåligt. Fy fasen så gräsligt dåligt. Men ja…det är ju SJ.

Att tågtrafiken lades ut måste väl vara ett av de mest korkade idéer som politikerna kommit med ändå. Prupp åt er, äggprupp! 🙁

Att svettas.

Jag är svettig. Inte bara lite lagom sommarklibbig, utan genomsvettig.
Det är dock ytterst självförvållat då jag, och min älskade maken, inlett operation ”Bränna fettet”. Det känns oerhört bra att vi äntligen kommit igång, och jag känner mig faktiskt redan piggare i både kropp och själ. Tänk vad lite motion, och nyttig mat, kan göra för välmåendet. Bruttan hänger med i vagnen, och Storebror cyklar bredvid. Solskenet däremot fnyser aningen hånfullt åt vårt travande och fattar inte alls vitsen med fettbränneri. Jag brukar säga att han nog kommer att bli varse om fettsamlingar när han växer ur tonåren och då ler han bara. Huruvida han tänker att han tar det när det kommer, eller om han helt enkelt tänker att jag babblar goja, vet jag faktiskt inte.

Motion - duktig idiot, käka daggmask.
Motion – duktig idiot, käka daggmask.

Hur som helst…jag är genomsvettig.
Att vara svettig är egentlitgen inget jag gillar. Jag tycker inte om känslan av att bli blöt och klibbig under armarna, på magen, i pannan…. Jag tycker att det är gräsligt äckligt. Men, svettfri fettminskning kan nog än så länge mest bara ske på kirurgisk väg (ja, om man inte går på diet då det vill säga..och det är inget jag någonsin kommer att orka med), och eftersom jag aldrig någonsin skulle komma på idén att lägga mig under kniven av estetiska skäl så får jag snällt bita ihop och svettas trots min svettaversion.

Det finns så många finurliga teknikfinesser att ta till hjälp numera...
Det finns så många finurliga teknikfinesser att ta till hjälp numera…

Nä, nu ska jag hoppa i duschen och fräscha till mig lite. För vet ni vad…jag ska åka till stan och inhandla en ny laptop!!! Och det kan vi tacka min lilla pappa för. Tack pappa. You rock!
Och ikväll får vi celebert besök här i urskogen. Storebrors helt nya internetbekantskap kommer med tåget tillsammans med sin lille son. Japp, mycket spännande händer. Min lille son får besök av en tjej som har en son som är en dag yngre än hans lillasyster. Så är det när man har en mamma som sprider ut barnafödandet på tjugo år. Och vet ni vad…jag tycker att det är helmysigt. Jag har liksom allt, samtidigt. Värsta lyxen.

Fridens liljor hörrni!

 

Midsommar, resor och illamående…

Dagen innan vår semesterresa däckade Pontus.
Med stekhet, och med feberfrossa, fick han ligga i karantän på ovanvåningen. Jag och Bruttan packade alla väskor (eller ja…jag packade, bruttan hängde mest på) och skrev listor för att jag inte skulle glömma något. Det är väl märkligt att en liten tremånadersmänniska genererar så himla mycket prylar. Förutom alla salvor och andra attiraljer (typ nässugar, nagelklippare, borstar etc) och medikamenter så behövs X antal ombyten, leksaker, blöjor…ja, en väldans massa. Jag och Pontus delade på en väska. Storebror hade en väska. Vovven hade en kasse…och resten av all packning som fyllde bilen var Bruttans attiraljer. Och då hade vi ändå inte med barnvagn och baby sitter.

Glad midsommar!
Glad midsommar!

Pontus piggnade till någotsånär över natten och vi åkte norrut som planerat. 
På vägen upp mot Hälsingland stannade vi en natt i Nässjö, Pontus födelsestad. Pontus var inte helt på alerten, och väl där började jag också må lite kymigt. Framförallt hade jag ont i kroppen. Eftersom jag lite är envisheten personifierad for vi ändå mot Hälsingland dagen efter. Det gick förvånansvärt bra, trots att det bara är jag i familjen som har körkort. Jag får köra hela tiden, med andra ord. Kan nog tacka min forna karriär som säljare för att långkörning inte stör mig det minsta. Långkörning kan vara nästan meditativt…förutsatt att man har en gallskrikande bäse i baksätet det vill säga. Har man det får man stanna ett tag, annars är man en trafikfara. Det är åtminstone jag.

Storvinstvinnaren
Storvinstvinnaren

Nåväl…vi kom fram i förrgår. Och lagom tills vi kom fram mindes vi att vi glömt korvgryta i en kastrull i kylskåpet samt en soppåse på köksbordet. Tack och lov att vi ordnat med en inneboende som kunde ordna det. I annat fall hade vi väl mötts av grytan morrandes i hallen när vi kom hem i slutet av juli. Hade vart mindre trevligt.

Igår vaknade jag och mådde sämre än dagen innan, men trots det åkte vi på midsommarfirande. Det hör liksom till. Det är tradition. Och tur var det, för Solskenet vann första pris på lotteriet. Gissa om han var glad! 🙂 Bruttan sov sig igenom firandet, men vaknade precis när vi skulle åka hemåt…precis lagom för att bli fotograferad. Väl hemma däckade jag helt. Kroppen värkte, magen var i uppror och jag mådde gräsligt illa. Fick inse mig besegrad och ankrade. Det var nog klokt, för idag mår jag mycket bättre. Idag är jag nästan mig själv igen. Åtminstone så pass att jag orkar knäppa igång datorn.

Storebror
Storebror

Nä, nu ska jag hjälpa mamsen med middagsmaten.
Vi hörs, hörrni.

 

Glad sommar!

Alla möjliga ting…

Min pappa säger att jag måste ta och köpa ny laptop snart för så mycket som jag klagar, och ändå inte har köpt ny, så lär människor tro att jag är en riktig snåljåp. Tja, på ett sätt har han rätt. Jag kan vara en riktig snåljåp, men liksom bara ibland. Jag är en selektiv snåljåp. Inte alltid så gräsligt logiskt, men ja…sådan är jag. Vissa saker hamnar alltid längst ner på prioriteringslistan, även om de borde hamna längre upp. Och andra saker har jag liksom alltid råd med, även om de är onödiga (typ den fyrtioelfte söta lilla klänningen till Bruttan). I alla fall…jag har lovat min pappa att titta på dator när vi kommer upp till Hudiksvall. Kanske kanske kanske slipper ni mitt gnällande efter det.

Morgonstund i det gröna..
Morgonstund i det gröna..

Vädret är omväxlande idag. Blåser rätt mycket. Blåst är prupp, tycker Bruttan. För när det blåser är det svårt för små principessor att andas, och det gillar vi inte. Rätt typiskt då jag och Pontus  precis bestämt oss för att fläsket ska brännas genom promenader och nyttig mat. Nyttig mat kan vi ju ordna trots att det stormar runt knuten, men promenader blir det värre med. Förvisso skulle en av oss kunna ta en promenad medan den andre stannade hemma med Bruttan, och sedan bytas av…men allvarligt, hur kul är det? Det är så mycket roligare att göra saker tillsammans. Låter det som en ursäkt för att slippa? Hm..okej då…vi ska skärpa oss.

Pontus har för övrigt två arbetsdagar kvar till semestern. Det känns helt ljuvligt. För även om Pontus har ett fritt arbete så innebär semester att han kan släppa allt ansvar, och alla tanker på allt han måste göra. Då kan han fokusera bara på oss…mohahaha. Givetvis ska vi fokusera på honom också. Vi är liksom en egen liten enhet; jag, Pontus, Solskenet, Storebror och Bruttan. Ja, och så Vovven givetvis. Att få vara en enhet med någon är ljuvligt. Nu pratar jag inte om sådana där förhållanden där man liksom travar omkring av gammal vana, eller stannar kvar bara för att man tror att familjelivet inte blir mer än så. De är inga enheter. De är på sin höjd en massa ensammingar i  klunga. Nu pratar jag om fulländade små enheter där alla individer tillåts vara just så som de är, och ändå älskar varandra makalöst. Det är fullt möjligt har jag insett. Sådan lycka finns.

Några rapporter om Solskenet har jag inte, av den enkla anledningen att han är i Hudiksvall. Har dock fått info från säker källa om att han igår sov väldigt länge och att han åt som en häst. Infon känns trovärdig så jag har ingen anledning att misstro den. Och Storebror är så stor att jag inte riktigt har koll på hans förehavanden längre. Det jag vet dock, är att han inatt satt vid en sjö tillsammans med sin polare Patrik och fiskade. Han lär sova länge idag. Eller förresten, han sover alltid länge. Han är så himla lik sin mor. Det är faktiskt, ärligt talat, bara några år sedan som jag lärde mig att vakna i tid om mornarna. Och faktum är att jag idag älskar morgonstunden. Emellanåt i alla fall. 😉

Älskade unge!
Älskade unge!

Nä, nu ska vi bege oss in till stan och shoppa onödigheter…typ en söt liten klänning eller så.

Fridens liljor, hörrni.

 

Marcus Gunn syndrom

Vi var till ögonspecialisten igår. Det visade sig att Bruttan inte bara har ptos utan att hennes ptos bara är en del av Marcus Gunn´s syndrom (Marcus Gunn jaw winking syndrome). Detta kunde enkelt konstateras då hennes öga blinkar ofrivilligt då hon äter. Jag upptäckte det fenomenet redan på förlossningen men tänkte att det väl skulle försvinna. Det kommer det dock inte att göra. Hennes ptos kan opereras men hon kommer alltid att blinka då hon rör käken. Detta beror på en felkoppling i nerverna som styr ögonlocks- och käkmuskelaturerna och går inte att operera.

Vår vackra prinsessa med Marcus Gunn´s syndrom
Vår vackra prinsessa med Marcus Gunn´s syndrom

Ptos vill läkarna helst inte operera innan barnet fyller fem år. Detta eftersom resultatet blir estetiskt sämre om det görs innan muskelaturen växt till sig. Om ptosen är allvarlig, dvs. om ögonlocket hänger ner över 50 % av ögonlocket eller mer, måste operation dock ändå ske tidigare eftersom det annars påverkar synutvecklingen negativt. Huruvida Bruttans ptos ska opereras snart eller efter det att hon fyllt fem år är inte helt säkert än. Då hennes ögonlock hänger rätt mycket kan det bli så att hon måste opereras tidigare, och tills dess att läkarna bestämt sig ska hon kollas med kortare mellanrum. Nästa besök blir redan om tre månader.

Marcus Gunn´s syndrom är inte farligt. Det är på sin höjd irriterande för den som har det eftersom det innebär att det ena ögat alltid kommer att blinka ofrivlligt då käken rörs, exempelvis när man äter eller tuggar. Givetvis finns en viss rädsla över att vår älskade Brutta ska bli retad för detta men jag hoppas, och tror, att vi kommer att kunna uppfostra henne till att bli en så trygg och stark tjej att hon kommer att kunna skratta mobbarna i ansiktet om det skulle behövas. Vi är ju inte helt ovana att behöva stå upp för rätten att få vara den man är, om man säger så.

Vink, vink...
Vink, vink…

Om vi fortsätter på sjukvårdslinjen så har Bruttan också fått sitt tremånadersvaccin idag. Hon grät rätt mycket (vilket kändes rätt ordentligt i mammahjärtat) med lugnade sig rätt snabbt och somnade i vagnen. Hittills har hon inte fått feber (ta i trä), och vi håller tummarna för att hon slipper. (”Ta i trä” förresten…var i hela friden kommer det uttrycket ifrån?!) (Och förresten igen…var i hela friden kommer uttrycket ”var i hela friden” ifrån?!) Bruttan vägdes och mättes också. Hon kan nu stoltsera med 64 cm och 7820 g. Med andra ord…ingen liten Brutta.

Fått spruta - uffa! :(
Fått spruta – uffa! 🙁

Avslutningsvis kan jag berätta att Solskenet och hans morföräldrar idag åkt till Hudiksvall. Han ska, som vanligt, spendera sommaren hos dem. Det är gräsligt tomt utan honom, men vi kommer ju att träffa honom snart eftersom vi också ska åka till Hudik. Ännu tommare känns det nog eftersom mamma och pappa också varit här i några dagar. På något sätt blev det liksom tre gånger så tyst.

Nä, nu ska jag fortsätta slamsuga nätet efter information om Marcus Gunn´s syndrom. Verkar inte finnas så mycket tyvärr. Får väl starta en egen hemsida eller något. 🙂

Trevlig kväll i regnrusket hörrni!

Att få ett namn…

Förlåt min extrema tystnad men faktum är att jag faktiskt befunnit mig i radioskugga på allvar den senaste tiden. Vi har nämligen varit i sommarstugan i Smålandsskogarna och där, min vänner, finns ingen täckning för interaktiva teknikprylar. Har man tur lyckas man få iväg, eller ta emot, ett sms en gång var tredje dag. Typ.

Dop i Askeryd kyrka
Dop i Askeryd kyrka

I alla fall…anledningen till vårt Smålandsbesök var faktiskt inte bara avkoppling. Anledningen var att Bruttan skulle döpas.
Dopdagen blev väldigt lyckad. Bruttan skrek bara lite i kyrkan, och det när prästen väckte henne genom att tömma vatten på hennes huvud. Inte konstigt att hon fann det aningen upprörande. Övrig tid sov hon. Och så gjorde även halva min lekamen när dopet väl var över. Att stå stilla, rakt upp och ner (och varför man säger ”rakt upp och ner” trots att man inte står vare sig rakt eller på huvudet lämnar jag därhän..), i fyrtio minuter med en 7,5 kilos bäse på armen tar ut sin rätt vill jag lova. Idag har jag ont i muskler jag inte visste att jag hade. Men ja…jag lyckades hålla mig upprätt i kyrkan, och dopet blev så fint så fint. Jag skulle kanske inte kalla mig själv religiös, men på något vis känns det väldigt fint och bra att hon har blivit döpt. Så ja, kanske är jag lite religiös trots allt.

En av doptårtorna. Mumma kan jag lova.
En av doptårtorna. Mumma kan jag lova.

Prästen som döpte Bruttan var samma präst som vigde mig och Pontus. Det kändes väldigt bra eftersom vi fattade tycke för honom från första stund. Med honom som präst blev stunden i kyrkan väldigt fin och lättillgänglig. Han berättade också anledningen till att vi valt det namn vi valt till Bruttan, nämligen att min älskade mormor hette så. Och trots att Bred dina vida vingar egentligen är en kvällspsalm gick han med på att ha den eftersom det var min mormors favoritpsalm. Jag kände att hon var där, mormor. Och morfar med för den delen.

Här är de, våra älskade barn. Tänk att deras födslar är utspridda under hela 20 år. Hur gammal är jag egentligen?! :O
Här är de, våra älskade barn. Tänk att deras födslar är utspridda under hela 20 år. Hur gammal är jag egentligen?! :O

Efter dopet åkte vi, och alla gäster, till stugan och åt pajer och tårta.
Solen sken genom ett vackert sommarregn, och allt kändes sådär Änglagårdsidylliskt. Det var så himla roligt att träffa alla gäster, även om jag inte hann prata så mycket med dem som jag hade önskat. Bruttan gjorde dock en Garbo och drog sig undan till sin vagn. Faktum är att hon sov genom hela dopfesten. Tar på krafterna att bli döpt verkar det som.

Oh, höll ju på att glömma att berätta att Solskenet gick med oss fram i kyrkan. Han stod inte där framme men han tågade in med oss innan han satte sig bredvid sin mormor i kyrkbänken.
För den som inte vet kan jag lova att det var en stor sak för Solskenet. Och att han ansträngde sig så för att följa sin lillasyster in i kyrkan är värt mer än allt guld i gruvan. Jag är så stolt över honom. Och Storebror, ja han följde givetvis med ända fram. Min stiliga, vuxne son. Jag har så himla svårt att förstå var tiden tagit vägen.

Året var 1999. Jag var 25 år. Storebror var 5 år. Solskenet var 1 år. Mormor var...det får hon berätta själv. ;)
Året var 1999. Jag var 25 år. Storebror var 5 år. Solskenet var 1 år. Mormor var…det får hon berätta själv. 😉

När vi slutligen kommit hem efter alla festligheter kunde jag inte annat än ligga i mörkret och le för mig själv. Jag är i sanning en lyckosam kvinna. Jag har precis allt.

Fridens liljor, hörrni.

Arv

Det har varit väldigt kvavt idag. Varmt och kvalmigt. Obehagligt.
Bruttan verkar ha ärvt sin mammas (och sin morfars märk väl) lite dåliga tolerans för värmeböljor. Missförstå mig inte, jag älskar sommaren och solen, men jag hatar verkligen när det blir för varmt och klibbigt. Finge jag önska så skulle jag önska mig 25 grader varmt och sol, med en ljum bris, och en ett stort härligt träd som skänker skugga. Det får inte bli kvavt, då får jag nästan panik. Sagt och gjort, jag och Bruttan kör med mottot Våga vägra värme och kamperar i svalkan inomhus när det blir för varmt.

Vi chillar inomhus...
Vi chillar inomhus…

Vet inte om det är värmen eller något annat som ligger bakom, men de senaste två dagarna har jag haft gräslig huvudvärk.
Jag har också väldigt ont i nacken, så kanske kommer huvudvärken därifrån. Jag vet att min rygg, och nacke, knappast blir bättre av att jag kånkar runt på Bruttan men vad gör man när man har en liten tjej som tycker om att vara med överallt? Måste bli bättre på att använda bärselen, den är faktiskt helt suverän. Bruttan gillar den också, oftast.

Min lilla arvtagerska...
Min lilla arvtagerska…

I alla fall…
…provade min hembygdsdräkt inför nästa helgs dop.
I Hälsingland har vi en starkare tradition av hembygdsdräktsanvändande än här nere i Skåne, och jag tar varje chans jag får till att använda den. Förutom att de är fina så är hembygdsdräkter också gräsligt praktiska…man slipper fundera över klädval liksom. Och man slipper lägga pengar på nya kläder. Och bäst av allt i mitt degiga postgravida tillstånd; hembygdsdräkten håller in det som hållas bör. Inte dumt det. 🙂

Nåväl, när jag stod där och provade hembygdsdräkten slog det mig plötsligt…
..det finns nu en liten tjej i familjen, en liten tjej som kan ärva min hembygdsdräkt. Tanken gjorde mig så rörd att jag nästan började gråta. Jag har ärvt den efter min mor, och nu har jag en dotter som kan ärva den efter mig. Det kändes så magiskt på något vis. Mycket kan mina älskade söner, men de lär knappast klara av att klämma på sig min hembygdsdräkt. Tvivlar också starkt på att de skulle vilja ens om de kunde. Men Bruttan, hon kan. 🙂 Huruvida hon kommer att vilja ha min hembygdsdräkt eller ej vet man ju aldrig, men bara det faktum att det finns en möjlighet känns faktiskt helt ljuvlig.

<3
<3

Något Bruttan verkar ha ärvt av sin far är musikintresset. När han spelar och sjunger, eller när jag gör det (dock inte på långa vägar så bra som Pontus) blir Bruttan väldigt engagerad. Antingen utstöter hon glada små tjut eller så tittar hon fascinerat. Och ibland så somnar hon faktiskt. Ska bli himla kul att se om hon kommer att vilja spela något instrument när hon blir äldre.
Solskenet spelade ju trombon ett tag, och Storebror spelade gitarr. Ingen av dem spelar dock idag, men man vet ju aldrig…kanske tar de upp spelandet på äldre dar. Återstår att se.

Nä, nu är det dags att sova. Imorgon ska vi upp tidigt och frakta skräp till tippen. De har ju öppet bara en helg i månaden så det gäller att passa på. Och skräp, ja det har vi gott om.
Men innan dess måste jag få skryta lite. Solskenet kom hem idag och visade upp ett prov han skrivit. Se resultatet nedan, och gissa hur stolt jag är på en skala. 😉

Jo, jag är väldigt stolt! :)
Jo, jag är väldigt stolt! 🙂

Sov sött, hörrni!

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×