Polare, barnvagnar och grillat

Ute skiner solen. Jag och bruttan har redan tagit en promenad idag, men ytterligare en promenad känns oerhört lockande. Kanske får vi med oss Pontus denna gång. Han har suttit med näsan i datorn och jobbat. Storebror kunde inte följa med oss för ja…han sov. Och Solskenet har inte heller haft tid för oss då han har en kompis här idag. Det känns…ljuvligt fanstastiskt underbart härligt. Igår var Solskenet hos kompisen, och idag kom kompisen hit. Tänk så härligt det är med tåggången här nere i Skåne. På några minuter når de varandra, trots att vi bor på åtskilliga mils avstånd.

Skrikhalsen väckte Solskenet imorse. Och när han väl var uppe...ja, då somnade hon sött. Buse!
Skrikhalsen väckte Solskenet imorse. Och när han väl var uppe…ja, då somnade hon sött. Buse!

För övrigt har jag betalt räkningar med en hand, allt medan jag kört bruttan i vagnen fram och tillbaka över mattkanten med den andra.
Bruttan sover väldigt gott när det rör på sig, eller när hon får ligga i famnen. Lägger man henne på en stilla död yta så vaknar hon inom fem minuter. En riktig liten chimpansunge är det. Och även om det ibland kan kännas frustrerande att hon vägrar sova själv så vet jag ju hur oerhört kort denna tid är. I ett huj är hon halvvuxen, huga.

Storebror höll bruttan igår så att mamma och pappa också fick lite grillat i magen...
Storebror höll bruttan igår så att mamma och pappa också fick lite grillat i magen…

Vi invigde grillen igår. Attans så gott det var. Storebror gav grillköttet en 8 1/2:a-9:a på en 10-gradig skala, vilket man väl får anse vara med beröm godkänt. Vad som drog ner poängen från toppen var tydligen att jag lyckats bränna köttet lite i kanterna. Ja, vad är väl en bal på slottet… 🙂

FYND...inklusive sittdel och åkpåse! :)
FYND…inklusive sittdel och åkpåse! 🙂

Utöver grillandet så fyndade vi också. Vi köpte barnvagn för femhundra kronor.
Vi har redan en barnvagn vi är mycket nöjda med, men då den har små hjul fram fungerar den dåligt på sämre vägar…och ja, bor man på landet så finns det gott om sämre vägar. Följaktligen har vi varit på jakt efter en barnvagn med ordentliga gummihjul, och igår fann vi den. 500 kr, för en fullt fungerande vagn. Det kallar jag fynd.
Den andra vagnen köpte vi också begagnad. Varför betala en massa tusenlappar för en vagn när man kan hitta en fullt fungerande vagn för en bråkdel av det priset. Känns oerhört onödigt, såväl ekonomiskt som med tanke på miljön, att köpa ny bara för att. Tänk så många vagnar som redan är tillverkade och hela..varför bidra till sopberget mer än nödvändigt?

Tänk…när grabbarna var bebisar skulle jag absolut ha nya vagnar, trots att jag vid den tiden levde rätt knapert.
Den första vagnen betalade mina snälla föräldrar, och den andra betalade jag med semesterkassan. Att ha ny fin vagn kändes väldigt viktigt av någon anledning. Idag när jag, rent ekonomiskt, inte har några bekymmer att betala för en ny vagn skulle jag aldrig kunna tänka mig att köpa en ny. Är inte det märkligt?

Nä, nu vaknade bruttan här.
Vi ses imorgon, hörrni

En världsnyhet…

Det kom ett brev idag. Ett brev från Skånskan.se…och i brevet låg en liten liten t-shirt med en liten grattishälsning från medarbetarna.
Tack hörrni, det värmde. Jag blev riktigt riktigt glad. Tänk så fantastiskt det är egentligen att bli ihågkommen, tänk så härlig den känslan är. Någonstans satt det någon och tänkte på oss, någon som tänkte att hen skulle stoppa en t-shirt i ett kuvert och skicka till oss. Tack igen! 🙂 Bruttan hälsar!

En världsnyhet... Snart har hon växt i den. :)
En världsnyhet…
Snart har hon växt i den. 🙂

För övrigt har jag åkt på halsont. Vaknade imorse med en svullen halsmandel. Känns rätt onödigt faktiskt. Framförallt som jag igår inledde operation hitta formen och tog en promenad. Hade lagt upp en perfekt 2.2 kilometersrutt som jag tänkte ta en gång per dag. 2,2 km låter kanske lite, men för en kvinna som varit i princip orörlig i X antal månader är 2,2 km i klass med att bestiga Mount Everest. Eller ja, åtminstone Söderåsen. Det är en början..förr eller senare är jag åter i min forna form, det är jag övertygad om. Hur som…med svullna halsmandlar ska man inte motionera. Suck. Antar att jag fått bruttans virus. Önskar bara att hon slapp det nu när jag fått det, men tyvärr funkar det ju inte så.

Bruttan tar en paus...
Bruttan tar en paus…

Måste berätta att Solskenet imorgon ska träffa en kompis som han inte träffat på över ett år.
De pratade i telefon ikväll och bestämde att Solskenet ska ta tåget till honom imorgon. Solskenet är överlycklig, och när han är överlycklig är även jag det. Känns helt fantastiskt faktiskt. Nästan så att jag glömmer bort min onda halsmandel.

Tittut...
Tittut…

Slutligen (innan jag slänger mig över den inplanerade ostbrickan) måste jag göra ett litet inlägg i amningsdebatten.
Har uppmärksammat att det finns vissa element i samhället som opponerar sig emot att kvinnor ammar sina barn offentligt. Allvarligt talat…är ni helt korkade?!
Finns det något vackrare, och mer naturligt, än en mor som ger sitt barn mat?! Ibland undrar jag över mänskligheten.
Om du finner en ammande mamma osmaklig…ja, varför i hela friden tittar du dit? Titta åt andra hållet för böveln.

Att amma offentligt har för mig inget egenvärde i sig. Jag sitter inte och längtar efter det, eller planerar in att jag ska göra det…men om mitt barn blir hungrigt, ja då kommer jag att mata henne. Gjorde jag inte det vore jag väl en synnerligen dålig mor. I ärlighetens namn skall sägas att jag föredrar att amma i avskildhet. Inte för att jag skäms, utan för att både jag och bruttan trivs när det är lugn och ro. Tycker det borde byggas amningsrum lite varstans ute i offentligheten. Inte för att korkade människor ska slippa se ammande mammor, utan för att ammande mammor och barn ska få sitta i lugn och ro. Ja, så tycker jag. Fram med pengarna bara…

Men nu hägrar kexen.
Trevlig helg, hörrni!

Dennis Junge, shopping och märkliga beteenden…

Vi beslutades oss för att shoppa idag, jag och Solskenet. Att vare sig han eller jag är något shoppingmonster är knappast en hemlighet, men behövs det så behövs det…och ja, det behövdes det. Solskenet, som tills nu traskat omkring i en riktig eskimåjacka, var i stort behov av en vårjacka. Sagt och gjort..vi begav oss ut på klädjakt idag.
Turligt nog drog vi vinstlotten i första affären och kom ut därifrån med såväl en vårjacka och ett par vårskor. Bruttan var också med, och även om hon sov så är jag säker på att hon också var nöjd med vår effektivitet.

Årets första mjukglass
Årets första mjukglass

Väl ute ur affären tyckte Solskenet bestämt att vi gjort oss förtjänt av en mjukglass, och jag var benägen att hålla med. Sagt och gjort..vi köpte mjukglass, årets första. Och gott var det. Himmelskt.
Solskenet tyckte att det var lite roligt att vi köpte mjukglass av den kioskägare som jag för några månader sedan svor att jag aldrig mer skulle handla av. Detta efter att jag, höggravid, övertrött och extremt glassugen, stått i kö i en kvart för att köpa en mjukglass…bara för att komma fram och få beskedet att glassmaskinen var trasig. Detta trots att det hängde en stor skylt över disken med texten; ”Vi har mjukglass”. Arg som ett bi fräste jag åt kioskbiträdet att de väl för bövelsen bör ta ner skylten om de INTE har mjukglass, och på vägen därifrån svor jag att aldrig någonsin handla i den skitkiosken igen. Men…
…jag är inte längre höggravid och övertrött. Glass-sugen var jag dock fortfarande.

Storebror fick tyvärr ingen glass idag för han har börjat på ytterligare en arbetsmarknadsåtgärd.
Jag vet inte…men det känns som om alla dessa arbetsmarknadsåtgärder är rätt verkningslösa. Det känns som om de är bara-för-att-åtgärder och inte som om de egentligen förväntas leda någon vart. Men ja, vad vet jag.

Bruttan tar det med ro...
Bruttan tar det med ro…

För övrigt har jag fortfarande inte kommit på vad det var jag hade tänkt skriva igår. Det jag kan skriva däremot är att jag väldigt ofta förundras över människor, och människors sätt.
Kanske är det jag som är konstig. Kanske är det jag som ”inte fattar”.
Det har, fler än en gång, hänt att jag blivit förebrådd för att jag inte gjort något, inte sagt något, inte fattat något, borde ha gjort något, borde ha sagt något, borde ha fattat något. Och nä, detta fattar jag inte. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man, om man är missnöjd med något någon gör/inte gör, inte bara säger det till den person det berör. Varför går man runt och irriterar sig och förväntar sig att den andre ”ska fatta”? Vad är vitsten med det? Vill man på allvar att den andre ska fatta…eller vill man kanske inte det. Är det kanske så att man vill ha något att reta sig på? Att man väntat på en anledning till att få bli irriterad på vederbörande?
Jag går bet här.
Rent logiskt så tänker jag att det är det sistnämnda..att man helt enkelt letar fel på någon. Fast å andra sidan har jag lärt mig att människor allt som oftast inte är så logiska, så kanske är det inte så ändå. Tja, den som vet..upplys mig gärna!

Avslutningsvis vill jag berätta om vad som hänt min bekant, Dennis Junge.
Dennis har en CP-skada sedan födseln. Han sitter tidvis i rullstol och vissa kognitiva funktioner är också nedsatta. Förra året var han med i TV-serien Mot alla odds. Eftersom Dennis behöver visst stöd i sin vardag ansökte han om assistans. Kommunen nekade honom inte bara detta utan passade i samma veva på att dra in hans, sedan tidigare beviljade, ledsagning. Detta har påverkat Dennis oerhört negativt, och det är för mig en gåta hur kommunen resonerar i detta fall…och det gör mig så ledsen och arg.

En "utan-mage-bild".  -Har jag några kilo kvar innan matchvikt? -Oh ja..många.  -Bryr jag mig? -Oh nä, inte ett jota.
En ”utan-mage-bild”.
-Har jag några kilo kvar innan matchvikt?
-Oh ja..många.
-Bryr jag mig?
-Oh nä, inte ett jota.

Men nu kallar bruttan.
Fridens liljor, hörrni!

När minnet sviker…

Öroninflammationen verkar inte riktigt vilja ge med sig. Tack och lov för smärtlindrande medicin.
Hon är tapper bruttan, för som gammalt öronbarn vet jag hur gräsligt ont en öroninflammation gör. Önskar jag kunde byta med henne. Ta över hennes smärta.

Våra älsklingar
Våra älsklingar

Jag hade tänkt skriva specifika saker idag, det vet jag. Men bruttan är lite ledsen så Pontus vankar av och an här med henne..och ja, min koncentration är som bortblåst. Både på grund av att min dotter är ledsen och på grund av att vankandet stör min koncentration. För i ärlighetens namn skall erkännas att bara vankandet i sig gissningsvis också hade fått mig att tappa koncentrationen.
Har för mig att jag hade tänkt skriva något om det här med vänskap. Om umgänge. Men nä..det är som bortblåst. Jag får sova på det och se om det dyker upp. Det faktum att jag spenderat en halvtimme med att försöka boka biobiljetter till Solskenet och hans ledsagare, utan att lyckas, gör inte koncentrationen bättre. Att jag är rätt arg på bioleverantörens krånglande hemsida behöver jag väl knappast skriva.

Tänk att jag fick uppleva denna ljuvliga känsla ännu en gång. Livet är fantastiskt. <3
Tänk att jag fick uppleva denna ljuvliga känsla ännu en gång. Livet är fantastiskt. <3
Mammas trötta lilla kämpe.
Mammas trötta lilla kämpe.

Det jag kan skriva däremot är att den dopklänning som jag, och min mamma, döptes i knappast lär passa bruttan när det är dags för hennes dop. Den sitter som en smäck nu, när hon är fem veckor gammal. Jag och min mamma var tre månader då vi döptes. Vad ska man säga…hon frodas, vår älskling, öroninflammation till trots. Och tack gud för det. Ska se om jag kan sy om Storebrors dopklänning en aning. Tror att om jag syr av ärmarna så kommer den att passa. Det är just de knubbigt goa armarna som inte riktigt får plats i klänningarna förstår nu. De är goa på ett helt underbart sätt..sådär så att man bara vill äta på dem.

Den passar nog inte i juni den inte...
Den passar nog inte i juni den inte…
Trött tjej somnar skönt i sin babysitter. Givetvis under förutsättning att diskmaskinen är i gång. Gärna fläkten också. Och under tiden passade jag på att baka en kladdkaka. Vore ju gräsligt om jag skulle gå ner i vikt...euhm.
Trött tjej somnar skönt i sin babysitter. Givetvis under förutsättning att diskmaskinen är i gång. Gärna fläkten också. Och under tiden passade jag på att baka en kladdkaka. Vore ju gräsligt om jag skulle gå ner i vikt…euhm.

Nä, nu har Pontus och bruttan vankat förbi här trettiofem gånger redan, och hela min kropp skriker; ”Släpp datorn, din dotter behöver dig”…så ja, nu loggar jag ut.

Sov sött, hörrni!

Rädsla…

Blir så ledsen ibland, då jag tänker på att Solskenet inte har några kompisar att umgås med på fritiden.
Han sitter här hemma och ugglar tillsammans med mig och Pontus, och ibland vill jag bara skrika. Jag vill skrika och vråla att Solskenet är en helt fantastisk ung man, och att alla som inte umgås med honom går miste om något fantastiskt. Och samtidigt vet jag att mina försök att främja Solskenets umgänge inte har lett till något utökat socialt nätverk. Han umgås gärna med en av mina väninnors söner, men vi träffas ganska sällan för de bor ända borta i Trelleborg. Han vill också ibland umgås med en annan av mina väninnors söner, samt med en före detta granne, men det händer så sällan. Saker och ting hamnar så lätt emellan, och hans umgänge hänger liksom på att jag (eller Pontus) kommer ihåg att påminna honom om att ta kontakt. OCH på att han själv har lust med det just för stunden.

Jag vet egentligen att Solskenet är rätt nöjd med att vara här hemma. Jag vet egentligen att han allra helst umgås med oss. Jag inser att hans avsaknad av vänner troligtvis smärtar mig mer än vad den smärtar honom (vilket är märkligt egentligen efter som jag inte heller är något socialsieringsmonster. Jag trivs ju också himla bra hemma i ensamhet, eller tillsammans med familjen) men hur jag än bär mig åt kan jag inte låta bli att skaka av mig känslan av (sorgen över) att han inte får uppleva hur det känns att sitta på ett café i flera timmar och snacka skit med polarna. Eller hur det känns att ha någon att ringa och prata allvar med. Eller hur det känns att bestämma något med någon annan än familjemedlemmarna eller ledsagaren (inget ont sagt om ledsagaren dock, Solskenet gillar honom skarpt). Och studentfesten, när den dagen kommer…kommer det någon utöver familjen till den?

Nä, jag tror han är lycklig…det säger han åtminstone. Och jag tror jag känner honom så pass bra att jag skulle se om så inte var fallet. Jag tror han är nöjd med sitt liv, precis som jag är nöjd med mitt. Men ändå finns rädslan där…rädslan över att det finns ett vemod hos honom som jag inte ser. Rädslan över att missa något viktigt.

Rädslan fanns där även under Storebrors uppväxt, men han har alltid haft lätt för att skaffa vänner, och att han suttit hemma ensam har liksom varit hans eget val. Han har valt att sitta ensam och filosofera, precis som jag. Och då han inte känt för att sitta ensam och uggla har han haft vänner att ringa till. Precis som jag. Storebrors, och min, ensamhet har aldrig varit densamma som Solskenets. Storebror och jag har alltid haft valmöjligheter.

Avslutningsvis kan jag berätta att lilla bruttan fortfarande har feber och ont i sina öron. Tack vare medicinen blir det hela lite bättre dock..tack och lov. Hon är så tapper, vår lilla skrutta.

Börjar för övrigt själv tycka att min bildfria blogg börjar bli trist och färglös. Ska försöka logga in på mitt åbäke till dator och se om jag kan lyckas ladda ner några bilder. Jag älskar bilder, och om jag gör det så gör väl ni det också…antar jag. Eller? 😉

Fridens liljor, hörrni!

Usch… :(

Eftersom min spruttibangbang till dator funkar lite när den själv vill kom jag på den brillianta idén att blogga från Pontus nya fina, och snabba, jobbdator. Tänkte att det hela skulle gå oerhört smidigt, framförallt i jämnförelse med de senaste dagarnas bloggande från mobilen (vilket är OERHÖRT tålamodskrävande)..men icke..där gick jag bet. Förvisso går det smidigt att skriva på den här, men då den uppenbarligen är fullproppad med allsköns säkerhetsbarriärer så går det tydligen inte att spara bilder på den. Följaktligen kan jag inte lägga upp de bilder jag planerat att lägga upp idag heller. Suck. Får göra ett försök från Solskenets dator imorgon. Just ikväll är den off limits då han sitter och spelar sitt födelsedagsspel. Och ja, då är det Stör ej som gäller.

Dagens inlägg blir inte långt. Ville mest bara skriva och berätta att vi fått förklaringen till varför Lydia varit så ledsen de senaste dagarna. Hon har öroninflammation på båda öronen, mitt stackars lilla hjärta. Att se sitt barn ha ont är banne mig en av de absolut värsta sakerna man kan vara med om. Vi har i alla fall fått ordinerat smärtlindrande till henne, vilket hjälper henne ganska mycket. Inte konsigt att hon gråtit, haft svårt att sova och haft sämre aptit. Lilla älskade barn.

Avslutningsvis kan jag meddela att Solskenets andra födesledagspresent kom idag; ett vetenskapsmagasin. När jag upplyste honom om att jag tänkte beställa klipptid till veckan log han stort och utbrast; ”Nä men mamma, jag tänkte ju skaffa lika frisyr som Einstein.” Einstein är för övrigt hans idol. Och han, ja han är min idol. En annan av mina idoler är Storebror som idag meckade ihop vår trasiga TV-dosa. Tänk vilka fantastiska ungar jag välsignats med. Tänk så lyckligt lottad jag är. Och tänk att jag till slut träffade den sista pusselbiten i vårt familjepussel; Pontus. Tänka sig, tänka sig, tänka sig. Tack, tack, tack…alla högre makter.

Men nu är det dags för Plötsligt i Vinslöv.

Häpp, hörrni

Oj…en bebisblogg (?)

Jag skriver visst bara om bebisar numera. Undrar varför… 😉

Bebisen här hemma har varit lika ledsen idag också. Är hon inte gladare imorgon så ska läkaren få kika på henne. Jag var ju ett öronbarn, lika bra att ta det säkra före det osäkra. Just för tillfället sover hon dock skönt på Pontus bröst. Så skönt att jag faktiskt hunnit baka lite GI-bröd. Känner mig oerhört duktig. Hoppas nu bara att det smakar gott också.

För övrigt har Storebror börjat umgås med en tjej som är ett år äldre än honom. Och hon har barn. Jag hann tänka ”Oj, så ungt…” i åtminstone någon sekund innan jag insåg att hon är två år äldre än vad jag var när jag fick Storebror. Tänk så åldern kan spela spratt med oss. Tänk så lätt det är att glömma. Men jag kämpar med det i alla fall. Jag kämpar för att minnas hur det kändes att bli sedd på med viss skepsis. Och faktum är att jag fortfarande tvärsäkert hävdar att förmågan att vara en bra förälder inte enbart är knutet till en siffra. Det finns många fantastiska unga föräldrar. Och det finns många gräsliga äldre. Basta.

För övrigt kom Solskenet hem med egenhändigt bakade sirapsstänger idag. Precis vad jag behövde! Har längtat efter socker idag.  Och de utgör en perfekt motvikt till GI-brödet. Vore ju synd att chocka kroppen med allt för nyttigt leverne såhär tvärt.

Och nu är brödet klart.

Fridens liljor, hörrni!

 

 

 

Trötthet..

Tröttheten är förlamande. Den har varit det i några dagar. Bruttan sover förvisso ganska bra (vaknar och äter tre gånger per natt) men den senaste veckan har hon haft magknip, framförallt kvällstid. Att gå runt med en ledsen liten tjej tar på krafterna. Jag önskar så att jag kunde ta över hennes magknip. Hoppas på att hon snart slipper dyngan.

Själv har jag en väldigt öm blåsa på tutten. Hugaligen! Och ändå är livet helt ljuvligt. Märkligt det där. 😉

Nu ska vi lägga oss och försöka komma till ro, jag och bruttan. Önska oss lycka till!

Häpp.

Jag undrar…

En av Hugh Jackmans beundrarinnor lyckades rusa fram till honom, skrika ut sin kärlek till honom och sedan kasta könshår på honom. Say what?! Man kan ju undra om den taktiken någonsin gått hem. Jag undrar hur hon tänkte. Jag undrar OM hon tänkte. Det undrar jag för övrigt med jämna mellanrum…undrar över huruvida människor tänker. Exempelvis idioten som kör om på heldragen linje. Eller de idioter som bestämt att min dotter inte får ha mitt flicknamn som mellannamn. Suck.

Men just nu undrar jag inget direkt, inte mer än över hur jag ska orka skriva färdigt innan ögonlocken slår igen.

Vi hörs imorgon, hörrni.!

Trötthet…

Kl 03 imorse vaknade Lydia och tänkte att det nog var morgon och dags att kliva upp. Givetvis hade hon fel, men det är ju inte så lätt för en liten tjej att veta. Denna missbedömning innebar dock att Lydias mamma, alltså jag, nu har varit vaken i lite mer än nitton timmar. Mitt vanligtvis ganska rastlösa och aktiva jag har gått i dvala, och der enda jag gör ikväll är att le fånigt och försöka hålls ögonlocken öppna. Som jag har kämpat för att hålla mig vaken…ända tills jag kom på att jag faktiskt kan gå och lägga mig. Man får lägga sig kl 22:10 en fredagskväll, det får man.

Grabbarna då? Tja…Storebror har en polare på besök i helgen, och Solskenet har fullt upp med en planritning. Jo, du läste rätt..en planritning. Vem vet, kanske har jag närt en blivande arkitekt vid min barm. Vi får se. Jag skulle i alla fall inte bli förvånad. Han är en enastående kille, Solskenet.

För övrigt måste jag säga att jag lever något av en lyxtillvaro som bebismamma. Tänk er att ha en 20-åring i huset som kan passa lillasyster då mamma behöver göra något. Gå på toa exempelvis. Att jag anser det vara lyx att få på toa ensam säger förvisso lite det också. 😉 Mitt liv är faktiskt helt fullkomligt. Jag är nog världens lyckligaste kvinna.

Sov sött, hörrni.

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×