Alla dessa utmaningar…

Det här med karpaltunnelsyndromet tänkte jag skulle försvinna magiskt i samma stund som Lydia kikade ut i världen. Men icke. Icke.
Tänkte då att jag väl får ha lite tålamod, åtminstone en vecka eller så. Men icke. Icke.
Det har gått två veckor nu, och karpaltunneleländet verkar inte vilja bege sig. Vaknar med ömma, stela, bortdomnade fingrar ännu. Och så fort jag haft handlederna böjda, eller tvättat mig i varmvatten, eller skrivit…eller ja, gjort något alls, så gör de förbenade fingrarna ont. Usch, jag är trött på det. Vill inte mer. Börjar inse att jag väl kanske kommer att få operera skiten för att det ska fungera igen. Men ja, är det så så är det. Inget att göra något åt.

 

Lydia gymmar...
Lydia gymmar…

För övrigt är livet ljuvligt. Pontus är fortfarande hemma, och vi slåss om att få bära runt på vår lilla ögonsten. Storebror och Solskenet gör regelbundna små visiter ner till nedervåningen för att kolla in att vi tar hand om lillasyster. Det känns så himla häftigt att se dessa två stora långa killar tillsammans med denna lilla späda tjej..och tänka sig att de är syskon. Häftigt.

Bloggandet har blivit gräsligt lidande de senaste månaderna. Händerna har liksom satt stopp för skrivandet. Jag har dock bestämt mig för att trota detta. Jag har bestämt mig för att utmana mig själv. Från och med idag ska jag skriva ett inlägg varje dag i en månad. (Givetvis förutsatt att inget oförutsätt händer.) Och strejkar händerna ska jag åtminstone lägga in några bilder. Låt oss nu hoppas att jag lyckas med vad jag lovar.

Men nu börjar Lydia tröttna på att vänta. Hon är hungrig, som en varg. Världens sötaste lilla varg.
Vi ses imorgon, hörrni!

Stora stora nyheter…

Hon har anlänt, äntligen. Och med ens känns det som hon alltid funnits hos oss.
Känslan är obeskrivbar, översvämmande, fullkomlig, självklar. Lydia är helt ny i vår familj, och ändå har hon på något vis alltid varit en del av den.
Och hennes storebröder, ja de är helt ljuvligt fantastiska. Föga oväntat.

Kärlek <3
Kärlek <3

Hon dök upp i måndags. Tyckte mig känna några konstiga känningar i magtrakten vid 03-tiden den 18:e. Känningarna blev allt starkare och när klockan var 04:26 väckte jag Pontus och meddelade att det inte var aktuellt för honom att åka till jobbet just denna måndag. Från början tror jag inte riktigt han förstod det stora som höll på att hända, men relativt snabbt insåg han att känningarna var på allvar denna gång. När klockan var 05:30 väckte Pontus min mamma samt Storebror och när klockan började närma sig 05:45 var det dags att åka mot Kristianstad. Innan dess väckte vi Solskenet för att berätta att vi skulle åka. Med tanke på det omvälvande som höll på att ske så fick han vara hemma från skolan i måndags. Klockan 06:45 kom vi till förlossningen och kl 09:13 låg vår nya ögonsten på mitt bröst. Hon hade nästan lika bråttom ut som Solskenet hade. Från första känningen tog det hela 6 h. Men räknar man från när värkarna började bli regelbundna så handlar det om 4,5 h. Nybadad ljuvlighet

Förlossningen gick så bra att jag själv hade svårt att förstå det när Lydia väl var född. Självklart kändes det, men jag klarade mig med lustgas. Och trots att jag syddes med fyra stygn så kunde jag kliva upp och duscha utan större ansträngning rätt omgående. Och nio timmar senare lämnade vi förlossningen och åkte hem. Jag körde.
Med facit i hand känns det rätt otroligt att jag födde barn kl 09:13 och sedan körde hem från förlossningen kl 18:00 samma dag…
…men ja, så var det. Och det gick helt lysande bra.

Att vara hemma i vår trygga vrå, tillsammans med Storebror och Solskenet (och mormor givetvis), kändes mest rätt för oss. Jag ångrar inte det beslutet för en sekund.

Promenadbrutta

Kärleken är så fullkomlig. Och det finns nog inget jag inte skulle göra för detta lilla knyte. Jag kan titta på henne i evigheter, och förundras över hur fantastiskt förunderligt livet är.
Mjölkstockningar, vaknätter..vad som..bring it on, jag har aldrig varit mer redo. Med två barns vana i ryggen, och nästan 40 års livserfarenhet, känner jag mig mer redo än någonsin för detta nya lilla liv. Det enda som egentligen stressar mig är tanken på att något ont skulle kunna hända våra älskade barn. Resten tar jag med ro.

Nu ska jag och Lydia titta på Ironman. Och gissningsvis ska vi tussa tutte under större delen av filmen. Jo, mat gillar hon. Precis som sin mor och far. 🙂

Ha det gott alla.
Kärlek. <3

Trög…

Det var länge sedan jag skrev nu. Anledningen till det helt enkelt att mina händer ger mig stora problem då jag försöker skriva.
Efter att förlossningsläkaren konstaterat att jag led av ordentlig blodbrist, och följaktligen satte in mig på järntabletter, har puls och trötthet blivit mycket bättre. Tycker till och med att foglossningen blivit bättre de senaste veckorna, måhända med anledning av att jag orkar mer nu. Händerna däremot är ett helt annat kapitel..de blir värre och värre. De domnar, och de GÖR ONT. Lederna vrålar åt mig, dag som natt. Att skriva blogg ligger därför inte överst på min prioriteringslista just nu. Hoppas, och tror, dock att mina hand- och fingerbesvär kommer att ge med sig rätt fort efter förlossningen. Så trodde även arbetsterapeuten och läkaren. Vi håller tummarna för det..inte rent fysiskt då, för det gör ont, men mentalt.

För övrigt är bruttan beräknad att anlända imorgon. Huruvida hon själv är med på det är ytterst oklart. Jag har vare sig förvärkar eller sammandragningar, inte heller några slemproppar eller teckenblödningar i sikte. Näpp, några tecken på att förlossningen närmar sig får jag inte direkt. Har lite känslan av att bruttan tänker stanna där inne fram till pingst någon gång. Men men..som Pontus gamla chef sa; ”Det finns inget barn som inte kommit ut hitills.”

Mamsen är här, för övrigt. Hon är inte bara ett efterlängtat sällskap nu när Pontus börjat jobba igen, utan hjälper mig med en hel massa praktiska bitar. Hon tvättar, dammsuger och sköter markservicen kring Solskenet. Tror det är oehört viktigt för honom nu när hans mamma är så himla skröpplig. Åtminstone mormor är som vanligt. Åtminstone mormor följer sina rutiner.
Jag känner mig så oerhört tacksam över allt jag har. Och över alla mina fantastiska familjemedlemmar, för alla gör sitt yttersta för att stötta mig. Storebror erbjuder sig ofta att sköta inköp etc och Solskenet är min lille passopp utan att klaga. Och Pontus..ja, han är helt enkelt underbar. Föga oväntat. Trots att han nu gått över från att kalla mig Bolibompadraken till att kalla mig Huvudfotingen. Jag är så gärna hans huvudfoting. Alla dagar i veckan.

Jag kan inte lova att det blir fler blogginlägg innan bruttan är född. Att skriva ÄR plågsamt. Det jag däremot kan lova är att bruttans ankomst kommer att meddelas relativt omgående. Vi har väntat så länge nu..vi vill skryta lite. 😉

Nu håller jag på att dö av värmeslag också. Termostaten, den inbyggda alltså, funkar inte riktigt. Ska faktiskt ta med mig Pontus och gå en liten runda i kvarteret. Frisk luft behövs känner jag. Och kanske kanske kanske kan en promenad ge förlossningen en liten hjälpstart…
(Observera – jag skrev KANSKE tre (3) gånger. Terapi..det funkar!)  

Fridens liljor, hörrni

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×