Vecka 38

Maken snarkar i soffan här bredvid, vilket jag tänker ger mig ett ypperligt tillfälle att försöka knåpa ihop ett blogginlägg. För när han snarkar..ja, då sover inte jag. Han når imponerande decibel när han snarkar. Jag har faktiskt också sovit en stund i soffan redan, så jag överlever. Nu sitter (eller ja, halvligger) jag mest och väntar på att Solskenet ska komma hem. Vi skjutsade honom faktiskt till skolan imorse, eftersom han hade så gräsligt många skolböcker att släpa på. Han hade ju i stort sett alla läroböcker här hemma sedan sin hemmajobbvecka innan sportlovet. Det passade också bra eftersom jag faktiskt hade en tid för ansiktsbehandling i Hässleholm imorse.

Vecka 38
Vecka 38

När vi lämnat Solskenet gick vi till vårt favoritfik och åt frukost. Väl där fick jag hjärtklappning och andnöd och tvingades lägga mig ner i soffan. Men ja..det gick ju bra det. Pontus satt och skrev på etiska riktlinjer och jag låg i framstupa sidoläge och flämtade. En något märklig syn kan jag tänka, men det bjuder vi på. Efter ett tag var det dags för mig att bege mig till skönhets-/hudvårdssalongen. Jag har aldrig tidigare fått en ordentlig ansiktsbehandling..men jag kan lova att jag kommer att göra det igen. Jisses anåda så skönt det var. Ljuvligt. Vardagslyx.

Känner att vardagslyx är något jag behöver nu när jag allt som oftast släpar mig fram i oformliga mysbyxor och linne utan BH under. Och givetvis med håret i en stripig tjorv. Jo, jag känner mig tjusig onekligen. Men allvarligt talat..att duscha är jättejobbigt. Att klä sig är jättejobbigt. Att ja..röra sig är jättejobbigt. Det mesta är faktiskt jättejobbigt. Tack och lov att vi nu gått in i vecka 38. Tack och lov att det faktiskt närmar sig. Även om tiden går gräsligt sakta just nu. Ibland blir jag så frustrerad över hur sakta tiden går att jag har lust att skrika rakt ut. Hur det hade varit om Pontus inte hade tagit semester vill jag inte tänka på. Och på lördag kommer ju faktiskt mamsen hit också. Tiden går fortare när jag inte sitter ensam.

För övrigt står Storebror inför ett vägskäl. Han grubblar och grubblar och vet inte alls vad han ska göra med sitt liv. Och jag tycker faktiskt synd om honom…om honom, och alla andra arbetslösa ungdomar. Det är inte lätt att söka jobb efter jobb och inte ens få ett Tack för din ansökan tillbaka. Jag minns hur det var..tiderna var ungefär desamma då jag var i hans ålder, då jag precis hade blivit mamma för första gången. Han söker arbeten inom vård, lager, affär…allt möjligt. Han letar utbildningar också, trots att han egentligen hellre vill jobba några år innan han läser vidare. Det är inte lätt att vara snart 20 år. Det är inte lätt att vara vuxen..och ändå inte. Men jag är stolt över den person han blivit. Trots att han tenderar att vimsa till saker emellanåt så är han på rätt väg. Och jag älskar honom, alltid.

Nä, nu strejkar mina händer. Jag har absolut ingen känsel kvar i pek- och långfingrarna. Usch..känns gräsligt obehagligt. Vi hörs, hörrni.
Häpp!

Ojoj, en hel massa olika…

Flämtande, genomsvettig och med bortdomnade korvfingrar sitter jag här i soffan och tänkte ge mig på ett bloggförsök. Att skriva ett inlägg tar VÄLDIGT lång tid, hur kort det än må vara. Önskar att jag kunde tänka in inläggen. Hade varit trevligt. Att prata in dem funkar tyvärr inte längre eftersom min webbkamera uppenbarligen lagt av. Är det inte det ena, så är det det andra. Så att säga. Nog med gnällnade. Let´s begin.

Vecka 37. Bolibompadraken är sprickfärdig...
Vecka 37. Bolibompadraken är sprickfärdig…

Det har hänt mycket sedan sist. Först och främst har jag gjort ett långtids-EKG i ett försök att hitta anledningen till min höga puls. Något svar har jag dock ännu inte fått. Själva EKGt i sig var sannerligen en pärs, för uppenbarligen var jag överkänslig mot limmet i elektroderna. De sista fem timmarna höll jag på att bli knäpp av svid-och-kli-mani. Men nu är det gjort. Hoppas och tror att det inte handlar om något allvarligt utan att jag bara har en extra tagg på EKGt, precis som min lilla pappa. Detta fenomen är tydligen inte farligt, utan vissa är helt enkelt tillverkade på dylikt vis.

Förutom att graviditetskrämporna konstant ökar i styrka så har köket äntligen blivit färdigt. Pontus, Storebror och svärfar jobbade snudd på dygnet runt i två dagar och sedan var det färdigt. Att jag har en son som är så stor att han kan bygga kök är dock en känsla jag ännu inte riktigt lärt mig hantera. Varje gång jag ser på honom förundras jag över hur han kunnat bli så himla vuxen på så kort tid. För det var ju bara något år sedan han föddes..väl?
Jag känner mig euforisk och nyförälskad. Att kliva in i ett sprillans nytt kök är sannerligen upplyftande. Till och med diskmaskinen är inkopplad. Längtar tills jag är så pass kurant att jag faktiskt kan laga mat i min nya kök också. Tills dess får jag njuta av att titta på när Pontus lagar mat åt mig. En givetvis gräsligt ansträngande uppgift. Euhm…

Min nya kärlek...
Min nya kärlek…

Mina svärföräldrar var här förra veckan och hjälpte till med köksrenoveringen. Svärmor deklarerade att hon var tvärsäker på att lilla Lydia skulle ploppa ut 17:e februari. Ärligt talat hade jag inte haft något emot det alls, men så blev det inte. Och ska jag vara ännu ärligare så tror jag inte att hon behagar anlända förrän relativt nära beräknat förlossningsdatum. Hoppas på någon dag innan snarare än efter. Storebror överbakades med sex dagar, och Solskenet bestämde sig för att kika ut dagen innan han var beräknad att göra det. Håller tummarna för att Lydia följer Solskenets exempel snarare än Storebrors.

Hur som..Solskenet var hemma nästan hela förra veckan. Detta eftersom hans medicin tog slut, och det tog tid innan vi kunde hämta ny på apoteket.
Det här med medicinen brukar jag ha stenkoll på, men i dagsläget har jag inte stenkoll på något. (Inte ens min egen urinblåsa..suck!) Ett Solsken utan medicn fungerar inte särskilt bra i skolan, varpå vi valde att låta honom vara hemma. Hans fantastiska lärare plockade ihop ett hemundervisningskit till honom så att han inte skulle behöva hamna efter. Och vet ni vad, det har gått fantastiskt bra med hemläsningen, trots att han inte haft sin medicin. Han är sannerligen en kämpe, Solskenet. Jag är så stolt över honom. Trots att han fått kämpa med koncentrationen har han läst sina skoluppgifter utan att gnälla. Givetvis har pauserna varit långt fler än om han varit i skolan, och givetvis är distraktionerna här hemma långt färre än i skolan..men ändå.

Men nu ger jag upp. Nu strejkar i stort sett hela kroppen, och om jag inte går på toaletten omedelbums så lär jag kissa på mig. Det här med att vara höggravid har ju många små bieffekter…hrmf.
Vi hörs så snart jag samlat kraft till att skriva.

Fridens liljor, hörrni.

Vårdbidrag

Har precis fyllt i ansökan om vårdbidrag gällande Solskenet.
Jag har gjort det förr, så det borde vara en ren rutingrej. Men faktum är att det är en alltigeonom deprimerande sysselsättning. Sida upp och sida ner…
Solskenet kan inte…
Solskenet har svårt med…
Solskenet behöver hjälp med…

Sida upp. Och sida ner.

Nu ska jag sätta mig ner och tänka igenom allt som Solskenet kan. För det är mycket det också.

Fridens liljor, hörrni.

Update

Fick för mig att jag skulle göra stan med Pontus och Solskenet igår. Solskenet behövde nytt skärp samt justering av glasögon. Kände mig oerhört kavat och tänkte att det väl borde funka att åka till lilla Hässleholm åtminstone. Sagt och gjort..vi åkte till Hässleholm, parkerade i parkeringshuset och gick (i snigelfart skall tilläggas) till en av klädaffärerna. I tio minuter var vi i affären innan jag höll på att däcka. Som tur var hade Solskenet lyckats hitta ett skärp på den tiden. Vi betalade och med andan i halsen lyckades jag ta mig in till fiket vägg i vägg med affären innan benen vek sig. Väl där åt vi smörgås och semla, och jag vilade i fyrtio minuter för att orka ta mig till bilen igen. Så mycket blev det med den shoppingrundan. Det är en rätt skrämmande känsla att inse att man faktiskt inte kan, att kroppen säger nej. Jag brukar alltid kunna anstränga mig det där lilla extra för att orka med något men i nuläget är det en omöjlighet. Nej, nej, nej, säger kroppen..och jag får helt sonika acceptera det.

Kavat och redo för shoppingtur...trodde jag.

Har fått tid för långtids-EKG 11:e februari. Känns bra att jag fick en tid så pass snabbt. Känns skönt att få det kollat innan förlossningen.
Solskenet tycker att hans mamma blivit rätt märklig den senaste tiden. Jag är benägen att hålla med. Den något överaktiva mamma han är van är som bortblåst, och även om han säger att han förstår varför jag är så trött så anar jag att han oroar sig lite längst där inne. Han är sådan nämnligen, oroar sig i smyg. Tack och lov kommer mamsen hit i början av mars, och då får Solskenet åtminstone se att hon är sig lik.

Pömsig vovve
Pömsig vovve

Det är knäpptyst i huset här. Pontus är i Malmö, Solskenet i skolan och Storebror, och vovven, sover ännu. Själv vaknade jag 5;30. Varför? Vad är poängen med att vakna kl 5:30 när man inte ska iväg någonstans?! När jag jobbade och hade behövt vara morgonpigg då var jag dödstrött. Ironi. Hm.

För övrigt längtar jag tills våra köksskåp kommer. Både för att jag då har gått in i vecka 36 och för att det inte är förrän efter de har kommit som vi kan färdigställa köket. Beräknat leveransdatum för köksskåpen är faktiskt samma dag som jag ska på EKG – 11/2. Hoppas att leveransdatumet håller. Håller tummarna (eller försöker åtminståne. Inte helt lätt när man inte har någon känsel i fingrarna).

Annars då? Jo, tack..det knallar.
Har ännu inte hört något från försäkringskassan, så jag vet ännu inte om jag får någon sjukpenning eller ej. Hoppas på att jag får det givetvis, och får jag det inte..ja, då blir det upp till kamp. Någon måtta på idiotin får det vara. Den som vågar påstå att de krämpor jag har idag inte berättigar sjukpenning vill jag skrika åt. Högt. Om jag orkar.

Nä, nu ska jag ta en tupplur, och hoppas på att tiden försvinner lite.
Vi hörs, hörrni.

Gnäll. Gnäll. Gnäll. (Kolla…tre gånger.)

Jag är milt sagt skörplig just nu. Låt mig presentera en lista över mina samlade krämpor;

Modell flodhäst
Modell flodhäst

– foglossningen från helvetet
– stora lårmuskeln i kläm på höger ben (dvs. låret har ingen känsel samt låser sig med jämna mellanrum)
– karpaltunnelsyndrom på båda händerna, med såväl domningar som smärta.
– halsbränna a la mastodont (hade jag med Solskenet också minns jag, och då sa barnmorskan att det berodde på att han hade så mycket hår..vilket han det visade sig att han hade när han väl föddes. Han såg ut som ett litet penntroll. Huruvida det är skrönor eller om det finns sanning i det låter jag vara osagt, men med tanke på hur gräslig halsbränna jag har denna gång lär Lydia ha en kalufs som får Slash i Guns´n Roses att blekna av avund! Lång parantes det här..hm)
– RLS – restless legs syndrome
– Tuppar av om jag ligger på höger sida eller på rygg, allt medan vänster höft gör så ont att jag måste bita i kudden för att klara av att ligga på den utan värktabletter i kroppen.
– Gränsfalls ryggskott
– Konstant täppt i näsan
– Klåda på magen
– Andnöd – hemsk sådan emellanåt
– Hjärtklappning
– Ont i höger knä
– Hälsporre – som inte direkt blivit bättre av att jag nu släpar runt på X antal kilo extra.
– För hög puls (har varit uppe i 150 som mest) vilket gör att jag blir yr och känner att jag nästan tuppar av.
– Järnbrist – så orkeslös att jag blir anfådd av att prata. (Och med tanke på att prata är i stort sett det enda jag orkar så är det ett riktigt aber!)

För några dagar sedan gjorde vi en akutsessior in till CSK. I tio timmar var vi där, och den största delen av tiden spenderade vi i diverse väntrum. Lydias hjärtljud kollades, samt fostervattenmängd och hur väl navelsträngen fungerade. När det gällde bruttan så var allt perfekt ut, tack och lov. När det gällde mig däremot var det inte lika perfekt. Pulsen var för hög tyckte de, och de tyckte att jag andades ansträngt. Med misstänkt lungödem skickades jag till medicinakuten. Efter att ha kollats med EKG och svarat på en hel radda frågor (och väntat i 6 1/2 h) så meddelade jourläkaren att han inte trodde att jag hade lungödem. Däremot kommer jag att kallas till ett 24 h-EKG eftersom han misstänkte att mitt hjärta kanske slår extraslag. Jag fick också order om att ligga på vänster sida eftersom Lydia annars trycker på aorta samt vena cava. Perfekt ju..jag har ju inte alls ont i vänster höft. Pust…

Storebror med polare monterar spiskåpa
Storebror med polare monterar spiskåpa

När jag blev sjukskriven tänkte jag att det skulle bli fruktansvärt, att jag skulle klättra på väggarna här hemma. Så blev det dock inte. Alternativet finns nämnligen inte ens på kartan. Vissa dagar orkar jag ingenting. Och då menar jag INGENTING. Vissa dagar är jag glad om jag orkar ta mig från sängen till soffan och tillbaka. Andra orkar jag släpa mig ner på affären (som ligger ca 100 m hemifrån) och peka ut vad Pontus, eller någon av grabbarna, ska bära hem åt oss. För att jag skulle bära något är otänkbart..händerna strejkar. Det har hänt att jag följt med in till Hässleholm för att handla, exempelvis till byggvaruhandeln (vi..eller ja, övriga familjen..renoverar köket just nu) men det har varit kraftansträgningar kan jag lova. När jag, Pontus och svärfar var där förra helgen fick jag inse min begränsning och ankrade på en träpall. Att jag sedan inte höll på att ta mig upp därifrån är en annan historia.

Det känns prupp att inte kunna hjälpa till med renoveringen. Jag älskar renovering. Jag älskar att fixa och dona. Nu sitter jag på en stol och tittar på när de andra jobbar. Om jag bara orkade hade jag nog blivit riktigt frustrerad över mitt hjälplösa tillstånd. Kanske tur att jag är så orkeslös trots allt, tur för min sinnesfrid…familjens. Faktum är att jag är så slut att jag inte ens bryr mig om att vi har varenda pinal från varenda köksskåp stående på matbord, piano och skänk i matrummet. Vanligtvis hade det drivit mig till vansinne, men nu kliver jag bara förbi röran utan att ens orka reflektera över det.

Tror jag skrev tidigare om att jag till och med är så orkeslös att jag skiter i flera tics och tvång. Och gjorde jag det inte kan jag meddela att det är så det är. Jag orkar inte ens tänka på att jag har fötterna utanför täcket. Hela kroppen värker..vill någon kapa av fötterna så hade det inte gjort någon större skillnad. Jag har faktiskt gjort ett medvetet val att försöka utmana mig själv på flera ticsfronter sedan jag upptäckte det. Exemelvis har jag börjat skriva tre punkter, eller tre utropstecken…eller ja, tre av allt möjligt. Och vet ni vad, det går faktiskt riktigt bra. Jag som alltid hatat ojämna tal håller faktiskt på att vänja mig vid dem. Jag vet inte exakt varför det funkar nu, och ärligt talat så spelar det väl egentligen ingen roll. Jag smider medan järnet är varmt….
…och nu hade Solskenet rynkat på ögonbrynen och utbrustit; ”Vilket järn?!”

 

Nyinköpt napphållare...(och tre punkter)
Nyinköpt napphållare…(och tre punkter)

Jag hoppas på att ni har överseende med mina sporadiska inlägg. Anledningen till det är mina händer. Att skriva på datorn är oerhört svårt just nu, och smärtsamt. Det tar lång tid för mig att knåpa ihop ett inlägg, men jag lovar fortsätta försöka. Längtar så tills lilla Lydia ser dagens ljus. Och hoppas på att karpaltunnelsyndromet försvinner efter förlossningen. Då ska det bloggas, räkna med det.Nä, nu är klockan snart 8. Jag har varit vaken sedan kl 4. Hoppas kunna somna lite senare idag. Håll tummarna för att jag lyckas.
Och slutligen vill jag säga…(titta, tre punkter!!!) (Och utropstecken!!!)
…stå snälla ut med mig gnäll. Egentligen tycker jag att varenda liten graviditetskrämpa är värd slutprodukten, och jag skulle utan tvekan dubbla dem om jag behövde. Det är bara skönt att få kräka av sig emellanåt, och ja…min familj kan behöva en gnällpaus.

Tack hörrni. Vi hörs!

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×