Gröthjärnor och lycka

Lilla Lydia gillar inte när jag sitter framåtlutad..det är tydligt. Givetvis viker jag mig inför hennes önskan, men nog är det synd allt…för det är så himla mycket enklare att andas när jag sitter framåtlutad.  Men ja, andas får jag väl göra i mitten av mars någon gång. Vad är väl en bal på slottet?

För övrigt får jag spatt på mina fingrar snart. Tummarna funkar sämst av alla, så dåligt att de inte riktigt orkar slå ner mellanslagstangenten, vilket innebär att jag skriver ihop ord och måste redigera hela tiden. Gräsligt frustrerande. Snartstruntarjagimellanslagetochskriverihopalltihop!!

Något jag mer får spatt på är min hjärna. Den kan vanligtvis vara lite vimsig men i detta graviditets-/konvalecenstöcken är den värre än vanligt. Jag åkte idag in till Hässleholm för att lämna av det sista på jobbet. Släpade mig ut i bilden, lyckades få in båda benen i bilen och lyckades köra hela vägen. Därefter lyckades jag ta mig ur bilen och in på jobbet..bara för att upptäcka att jag hade glömt det jag skulle lämna hemma i vardagsrummet. Och vet ni vad…färden in till jobbet var så ansträngande att jag upptäckte att jag inte ens orkade bli irriterad över det hela. Jag konstaterade lungt att jag får åka inom jobbet imorgon på väg till MVC istället. Det säger rätt mycket om hur trött jag faktiskt är…eller rättare sagt..det säger VÄLDIGT mycket.

 

Något/någon skymmer tangentbordet!!

 

Min älskade man är i Stockholm och jobbar med riktlinjerna inför nya lagen om tvångsvård. Jag är stolt över honom, men jag saknar honom gräsligt.
Det här med att sakna en annan människa, det är en härlig känsla det. För det innebär att det finns väldigt många, väldigt stora känslor. Tänk att jag fann honom till slut, min tvillingsjäl.
Som tur var är jag ju inte ensam och övergiven då Pontus är bortrest. Jag har ju faktiskt två grabbar här hemma, två stora grabbar. Den äldste kom idag in till mig i sovrummet och överlämnade två Snickers och en flaska Mer som han köpt till mig. Hur ljuvlig är inte han?! Och Solskenet hjälpte mig att bära matkassen idag. En sann gentleman.
Jag är så otroligt lyckligt lottad, sannerligen.
Och vet ni vad..2:a mars kommer lilla mamsen hit och stannar i en hel månad för att hjälpa mig kring lilla gumsans ankomst. Det känns helt ljuvligt. Och JA..det tycker Pontus också. Faktiskt.

Nu orkar jag inte skriva mer. Vi hörs, hörrni! <3

Frustrationer, och krämpor.

Nu har jag försökt blogga i en timme och datorn har bara stått och tuggat på samma sida. Behöver jag förklara hur frustrerad det har gjort mig? Behöver jag nämna hur nära min dator har varit att hamna i sopkorgen? Nä..tänkte väl det.
Just för tillfället verkar det hela dock fungera. Håller tummar och tår (eller åtminståne tår, tummarna gör för ont) för att bloggandet nu ska fungera utan problem. Ja, förutom då de uppenbara problem som det innebär att försöka skriva med karpaltunnelsyndrom och skenor på händerna.

Jag släpade mig till jobbet i måndags, bara för att tvingas inse att jag aldrig skulle klara av att sitta på en kontorsstol hela dagen. Händerna värkte, fogarna vrålade åt mig, hjärtat hotade med att hoppa ur kroppen och jag var yr i huvudet av både sömnbrist och andnöd. Plockade med mig diverse arbete och begav mig hemåt igen för att inte liggande position i soffan. Försökte jobba men det gick lite sisådär. Fingrarna lydde inte och efter ett tag hade jag både ont och var bortdomnad, märklig kombo det där.
Gjorde ett nytt försök igår. Åkte till jobbet och sänkte försiktigt ner mig själv i kontorsstolen. Insåg att jag inte är en übermenchen trots allt och ringde vårdcentralen. Tre timmar senare lämnade jag vårdcentralen sjukskriven på heltid fram till förlossningen. Lite i chock åkte jag tillbaka till jobbet med läkarintyget i handen och överlämnade det till min chef. Jag visste att jag inte skulle klara av att jobba mer, jag kände det ju i kroppen, men ändå kändes det hur märkligt som helst att åka till jobbet och säga hej då..på några månader.

Mina kollegor påpekade att det nog bara var jag som den sista tiden trott att jag skulle kunna jobba fram till förlossningen. Någon sa att hon tyckte att det var skönt att jag äntligen själv insett att jag behöver vila. Och ja, hon hade ju rätt. Hur mycket min hjärna än ville fortsätta så satte kroppen stopp. För att ha så ont i fogarna att man är beroende av kryckor, och sedan få karpaltunnelsyndrom i händerna ovanpå det..ja, det är en kombo som inte går ihop. Att sedan ligga vaken mest hela natten på grund av smärta och efter det åka iväg och försöka arbeta heltid, ja..det funkar inte. Så enkelt är det.
Kommer nu då försäkringskassan att godkänna min sjukskrivning?
Ingen aning..men det hoppas jag innerligt. Annars överklagar jag, så långt jag bara kan. För ärligt talat..jag är ett kolli för tillfället.

Ack sådan skillnad det är på att vara 19 respektive 24 år gammal, och snart 39 år gammal och vänta barn. Det märks verkligen att min kropp var mer bekväm med det hela för femton-tjugo år sedan. Nu känns det mest som om kroppen ilsket blänger på mig och vrålar; ”Gravid…skojar du?!?!?”
Men men..snart är det mars, och snart har vi vårt lilla knyte här hos oss. Eller ja, på utsidan det vill säga, för hos oss är hon ju redan..i allra högsta grad.

Nu ska jag be Storebror ledsaga mig till affären så att vi får någon kvällsmat. Pontus är borta på jobb och kommer inte förrän sent ikväll. Och Solskenet..ja, han har varit ute med sin ledsagare och har ingen lust alls att lämna datorn igen.

Friden liljor, hörrni!  

Man är inte sjuk då man är gravid!

Matematik har aldrig varit min starka sida. Faktum är att jag, genom hela livet, sett på matematik som ett riktigt aber..något jag inte vare sig vill eller behöver befatta mig med. Jag tänker att jag kan räkna så pass bra som jag behöver kunna. Jag kan räkna ut mellanskillnader och hur mycket pengar jag ska få tillbaka när jag har handlat. Jag kan räkna plus, minus, delat och gånger..och jag kan använda en miniräknare. Fullt tillräckligt för mina behov, tänker jag.

Explosionsfärdig?

Hur som helst..just för tillfället har jag ännu svårare att få ihop matematiken än vanligt. För hur i hela friden är det möjligt att dagarna går så fort att jag inte hinner hälften av det jag skulle vilja på jobbet, och ändå går veckorna så långsamt att det känns som om förlossningsdatumet nästan kommer längre bort för varje dag? Hur går den ekvationen ihop? Va? Va?! VA?!?!
Gissningsvis beror denna matematiska märklighet på att jag inte bara håller på att längta ihjäl mig efter att få träffa det lilla liv som gömmer sig inne min mage, jag samlar ju också krämpor. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte är gräsligt jobbigt. Tänker ibland på de människor som leende hävdar att man minsann inte är sjuk när man är gravid.
Oh…som jag vill knäa dem. Och slänga sand i ögonen på dem. Och skrika åt dem att de är idioter. Mm..mucka inte med graviditetshormoner. Gör inte det.

Karpaltunnelsyndrom. Roligare kan man ha…

JO, jag är gravid. Jag har en bebis i magen, och det är inte alls sjukligt på något vis.
Sjukligt är däremot att ha sådan foglossning att varje steg är plågsamt, att man behöver glidlakan i sängen för att kunna vända sig, och ibland inte kunna ta sig fram utan kryckor. Sjukligt är också att ha så hög puls att det känns som man ska tuppa av, och som att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen. Att ha så mycket sura uppstötningar att det känns som om varje tugga mat ska komma upp är inte heller särskilt friskt, och att ha karpaltunnelsyndrom är definitivt en åkomma som sjuklig. Att lida av konstant sömnbrist är också något som påfrestar kroppen, och orken, oerhört. Faktiskt.

Morr.

Nä, gravidit är ingen sjukdom..men man kan utan tvekan bli sjuk av att vara gravid. Hur svårt kan det vara att fatta?

Usch, jag ska sluta gnälla. Åtminstone för idag. För jag har faktiskt  ytterligare en, något förvånande,men rätt positiv, biverkning av graviditeten också. Mina tvångstankar kring att sova med fötterna utanför täcket har helt försvunnit. Jag är så varm på nätterna att jag helt enkelt skiter i om fötterna inte är under täcket. Jag klarar inte av att ha täcke på fötterna utan sparkar av mig det illa kvickt. Faktum är att jag inte har reflekterat över det förrän inatt. Helt plötsligt insåg jag att jag inte längre bryr mig om att fötterna ligger bara och exponerande. Inte heller har jag längre en känsla av att benen ska gå av då jag går i trappen..jag har full sjå att förflytta mig, punkt. Undrar just om det håller i sig efter förlossningen eller om mina tankemönster trillar tillbaka i gamla banor. Vem vet.

 

Natti, natti

 

Nä, nu har jag ingen känsel kvar i fingrarna. Att skriva är väldigt, väldigt jobbigt då man har karpaltunnelsyndrom.

Sov sött, hörrni!

Artiklar, baciller och magar

Genom en bekants twittersida blev jag varse om en tidningsartikel med en mycket märklig ingress. Eller märklig är fel ord, idiotisk är ett mycket bättre. Och ack så onödig.
Artikeln handlar om att det kommer ett antal flyktingar till Strövelstorp, och i ingressen beskrivs det som ”en obehaglig överraskning för kommunen”. Hur artikelförfattaren tänkte, eller menade, är nästan oviktigt..för att använda ordet obehaglig tycker jag är oerhört korkat gjort.

Vovven är snäppet vassare på det här med vila än vad jag är…

För övrigt har jag nästan piggnat till. Efter att ha inlett min arbetsvecka med att vara en hel dag på jobbet så däckade jag fullständigt natten mellan måndag och tisdag. Jag mådde illa, hade huvudvärk, hjärtklappning och gräslig andnöd. Sov på sin höjd en timme den natten, och natten efter blev inte bättre den. Eftersom jag haft problem med för hög puls under graviditeten så blev jag lite orolig över att det kanske var den som spökade, men efter ett besök på vårdcentralen kunde jag pusta ut och vila tryggt i att jag bara drabbats av en helt vanlig bacill. Att vara höggravid OCH sjuk är dock ingen höjdare. Har inte gjort särskilt många knop den senaste veckan, men å andra sidan..ingen har gått under för det. Såväl min chef som mina härliga kollegor har försäkrat mig om att arbetsplatsen fortsätter fungera trots att jag inte är där.
Jag vet..visst är det väl märkligt… 😉

Ikväll har det dock varit viss aktivitet här i stugan. Mitt bidrag har främst varit arbetsledning..en ack så ansträngande sysselsättning. I alla fall om man befinner sig i mitt tillstånd. Jag har dock faktiskt plockat ner adventsljusstakar och adventsstjärnor helt själv. Pontus och Linus har kånkat allt från frysskåp till möbler, och nu är allt redo för att Lydias vagga ska få plats i vårt sovrum.
Det känns ärligt talat helt overkligt fortfarande.
Mina graviditetssymptom, OCH krämpor, är väldigt påtagliga och min hjärna ser till att jag ordnar med alla praktiska detaljer. Men att vi kommer att ha en ny liten familjemedlem här hemma inom loppet av två månader..ja se det har jag inte riktigt greppat ännu. Undrar om jag kommer att fatta det förrän hon är här?

Jag frågade Solskenet härom dagen om han inte ville känna på min magen då Lydia levde rövare. Med uppspärrade ögon ryggade han tillbaka och utbrast bestämt, och aningen skrämt, ”Nähäääeeäää!!”. Han tycker att det här med en levande människa inuti en annan levande människa är rena rama SciFi. Obehagligt på det stora hela. Han var tydlig med att han tycker att det är fullt tillräckligt att knyta bekantskap med Lydia när hon väl är ute.

Bolibompadraken, vecka 32

Önskar jag kunde skriva lite till, men nu har benet domnat bort och Lydia hotar med att sparka bort datorn från min mage. Hur jag än bär mig åt hittar jag ingen bekväm bloggställning. Hoppas ni har överseende med mig. Kom ihåg att mitt tillstånd är oerhört övergående…vilket är något jag även brukar upprepa för mig själv när det känns som om jag kommer att vara gravid för all framtid.

Sov sött, hörrni!

En kort rapport.

Sitter i min soffa hemma i vårt gula paradis utanför Hässleholm. Helgerna är över och vardagen står för dörren. Och trots att jag saknar helgerna, och alla de människor som kommer med dem, så kan jag inte annat än vara lite glad över att vardagen är här igen..för det innebär att vi kommit närmare vår lilla flickas ankomst. Och jag vet att jobbvardagarna susar på i rasande fart. Tiden går fort när man har mycket att göra. Fast ljuga skulle jag ju om jag sa att jag inte saknar mamsen och papsen, för det gör jag.

Det regnar utanför fönstret, och inte en enda liten gnutta snö finns att skåda. Känns skönt att vi fick en så fin vit jul i alla fall, det gör att jag klarar av det här trista gråblaskandet med nästippen över ytan. Nog börjar jag längta efter våren allt, men jag vet ju att det är många månader kvar tills jag kan börja hoppas på den..och det här gråa vakumet är inget höjdarväder att vänta i. Hellre hade jag då haft en meter snö och -5. Men ja, man kan inte få allt här i världen.

Men nu ska vi ägna oss åt lite sopsortering. Återkommer ikväll…

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×