Ja. Allt möjligt antar jag.

Det är nyårsafton imorgon. I övermorgon är det nästa år. 2013. Tjugohundratretton. Eller tvåtusentretton..om man så vill.
Hela den här tjugohundra-historien är väldigt märkligt tycker jag. Jag tyckte det när det först började diskuteras och jag tycker det än. Tjugohundra..det låter ju helknäppt. Att förklaringen var/är att vi alltid tidigare sagt hundra och att vi därför ska fortsätta med det, tja..jag förstår förklaringen. Därmed inte sagt att jag tycker att den är jättebra. I början av 2000-talet envisades jag med att säga just tvåtusen. Jag sa både tvåtusenett och tvåtusentre. Tror till och med att jag fortfarande envisades med att hålla fast vid tusen vid årsskiftet tvåtusenfyra/tvåtusenfem..men efter det började jag rätta in mig i ledet. Tror egentligen mest att det handlade om att jag vant mig vid att höra ordet tjugohundra. Tjugohundrasex, sa jag. Utan att blinka.

Pontus och Bolibompadraken

 Att det är nyårsafton imorgon betyder att det i övermorgon är det år då Lydia förväntas anlända. Och det år då Solskenet fyller femton, och Storebror fyller tjugo. OCH då vovven fyller tio. Det sistnämnda vill jag helst inte tänka på, för vovvar börjar anses gamla när de kryper upp över tiostrecket och det gillas inte. Jag vill att vovven ska vara med oss i ytterligare tio år. Allt annat är för jobbigt att tänka på. Usch, det är VÄLDIGT jobbigt att tänka på..jag tror jag låter bli.

 

<3

Vi köpte oxfilé för fyra hundra kronor idag. Det hör inte till vanligheterna vill jag lova. Både för att vi inte skulle ha råd att käka fyrahundrakronorskött till vardags men också för att det skär i mig att lägga så mycket pengar på mat när jag vet att jag skulle kunna äta mig mätt på en bråkdel av kostnaden. Men ja..det är nyår imorgon, och det är första nyårsaftonen på länge jag firar med mina föräldrar. OCH vi har mycket att fira. Dessutom var den förbaskade köttbiten det enda stekliknande som fanns kvar i affären, och jag hade bestämt mig för att laga Porterstek imorgon. Och ja, har jag bestämt mig..då har jag. Det här med att ändra planer bara sådär är kanske inte min starkaste sida. Följaktligen; imorgon äter vi guldmat.

Kan också avslöja att gårdagens shoppingtur med mamsen utan tvekan fick mig att glömma allt morgonknorrande. Vi hade en riktigt härlig dag ihop, och jag fyndade en hel massa. Kom hem med inte mindre än fyra nya tältliknande kreationer. Känner mig oerhört nöjd. Det är ju liksom så att de kläder som hänger hemma i min garderob inte längre passar mig. Man kan till och med säga att de hånskrattar åt mig. Men ja, de får skratta bäst de vill. Tids nog ska jag nog komma i dem igen..även om det nog tar ett år eller så. Meeeen..vem har brådska.

Nu ska jag gå in till mamsen och titta på lite TV med henne tills dess att det är natta (vilket det nog är snart..det här med att vara vaken på kvällarna är inte min starkaste sida just nu).
Vi hörs imorgon, hörrni!

Snö och mutter

Jag har köpt ny mobil, inte en dag för tidigt med tanke på att den gamla funkat som den önskat det senaste året. Jag är nu alltså lycklig ägare till en sprillans ny smartphone. Den har en hel massa finesser. Glänser gör den också. Önskar jag kunde visa den..fast det vore att göra reklam, och sådan pysslar vi inte med i bloggen.
Hur som..
..allt vore frid och fröjd om mobiluslingen också gick att använda.

 

Storebror på väg mot skidåkningsäventyr

 

”Snart slutar din gamla mobil att fungera, och då börjar den nya”, sa mobilförsäljaren glatt. Och lika glatt trodde jag honom. Men aj så jag misstog mig. Inte har den nya börjat funka inte. Näpp, den ligger lugn och retslig och väser ”ingen signal” till mig. Hur är detta möjligt?
Givetvis går det hela att rätta till, men för att göra det måste jag antingen stå i telefonkö i ett par tusen år eller åka in till stan och stå i kö i affären i några hundra år. Väljer det senare alternativet. Och nej, det här är inte min cup of tea. Jag vill att saker och ting bara ska funka. Jag gillar inte krångel. Inte alls faktiskt!

Utanför fönstret är det gränsfallssnöstorm. Mycket lägligt med tanke på att Pontus och Storebror åkt till Hassela Ski Resort för att åka slalom och snowboard idag. Fick precis meddelande om att de nog måste köpa slalomglasögon om de ska kunna åka nerför backarna med öppna ögon. Så typiskt..det har varit vackert uppehåll och några klädsamma minusgrader hela veckan, men precis den dag då grabbarna bestämt sig för att åka skidor..ja, då öppnar sig himlen givetvis. Fast jag tror det blir bra ändå. De gör något ihop, och de brukar ha roligt ihop. I värsta fall får de väl hoppa i poolen istället.

Som om inte mobilkrångel och snöoväder räcker så har jag dessutom försökt redovisa skatt till skattemyndigheten, vilket är en allt igenom tråkig historia. Inte för att jag inte vill betala skatt, för det vill jag, men på grund av att skatteverkets regler är så krångliga att jag tror att till och med Einstein skulle ha kliat sig i lurvet om han sett dem. MORR!! Gav upp och mejlade dem till slut. De får hjälpa mig reda upp det hela, så det så. Basta.

Själv ska jag trotsa snöovädret och bege mig till Glada Hudik för lite shopping med mamsen. Solskenet stannar troligtvis hemma. Det här med shopping är inte hans melodi. Om det inte rör sig om datorspelsshopping det vill säga. Ska försöka få upp mungiporna och sluta gnälla..för egentligen har jag inget att gnälla över. Egentligen har jag det oförskämt bra. Sådet så.

Nu ska jag skotta fram bilen! Häpp, hörrni.

Tröttheten är självförvållad!

God fortsättning.
Och god morgon.
Faktum är att jag på fullaste allvar precis har vaknat. Det är förvisso inte första gången jag vaknar idag men ändå.
Sedan vi anlände till Storbyn, Idenor (Hudiksvall) för tre dagar sedan tror jag att jag vågar påstå att jag sovit mer än jag varit vaken. Jag är vaken en sväng mellan varven, och sover sedan. Det märkligaste är att jag inte tidigare fattat hur extremt trött jag nog har varit den sista tiden. Faktum är att jag till och med sovit mest hela nätterna de två sista nätterna..så när som på två-tre kiss-sessiorer. Kanske har jag haft så mycket att göra på jobbet att jag burit runt på en inre stress, utan att jag riktigt märkt det själv. För inre stress..det är en riktigt sömnbov det.

 

Zzzzzzzz

 

Jag var hos barnmorskan i fredags. Hon konstaterade att jag har dåligt blodvärde samt för hög puls. Trots att jag hade suttit och slappat i en timme innan mätningen så låg min puls på 135. Det är inget vidare faktiskt. Förvisso får man högre puls när man är gravid, men 135 i vilopuls är ändå lite väl. Jag frågade henne vad jag skulle kunna tänkas göra för att få ner pulsen varpå hon svarade att jag behöver ta det lungt. Hon sa att jag borde fundera över hur länge jag ska jobba innan förlossningen. Med tanke på att jag har konstant smärta av foglossningen, är gräsligt trött pga det dåliga blodvärdet samt för hög puls så borde man kanske vara ledig och vila, och kanske skulle jag till och med kunna få bli sjukskriven. MEN..det innebär inte att jag skulle få sjukersättning från försäkringskassan däremot. Jag är ju gravid, inte sjuk….hm.

Förvisso är det så..att jag är gravid och inte sjuk. Förvisso är det också självförvållat. MEN..flera av de”biverkningar”som en graviditet kan föra med sig är väl ändå rent fysiskt sjukdomstillstånd. Eller?! Personligen tycker jag att hela det här systemet är helt uppåt väggarna, fast tyvärr är jag inte särskilt förvånad. I ett Sverige där en benamputerad man får brev från försäkringskassan, med avslag på sin ansökan om ersättning, med motiveringen att det inte går att säkert säga om hans tillstånd är bestående..ja, då är det egentligen föga märkligt att en gravid kvinna anses få skylla sig själv. Tänker jag.

Men nu ska jag äta fiskgratäng. Min älskade make står för maten idag. Efter maten ska jag ta en tupplur innan kvällens biobesök. Väl där ska jag försöka hålla mig vaken ända tills dess att jag får komma hem och somna om. Håll tummarna för mig!

Fridens liljor, hörrni!

Mitt, och Solskenets, inlägg i pepparkaksdebatten

Måste också göra ett inlägg i ”pepparkaksdebatten” innan jag somnar…

Solskenet kom hem, i förra veckan, och sa att pepparkaksgubbar i luciatågen skulle förbjudas. Han undrade varför.
Jag svarade att de inte alls ska förbjudas och att det hela startade med en lärare som fick tillfällig sinnesförvirring och fick för sig att människor med mörkare hudfärg tar illa upp av att barn klär ut sig till pepparkaksgubbar i luciatåget.
Solskenet såg konfunderat på mig och sa;
”Men mamma..varför jämför hon människor med kakor?!”

Tja, en oerhört relevant fråga tycker jag. Och så fortsatte han;  

”..och för övrigt är ju pepparkakor jättegoda, så det är väl inte dåligt att vara en pepparkaka om nu någon skulle känna sig som en kaka?”

Är han inte ljuvligt klarsynt i sina frågor, min älskade son?

Och när det gäller alla sådana här Rör inte mina traditioner-debatter så blir jag bara så himla trött.

Nummer 1) Om traditioner verkligen är rasistiska, inskränkta och förlegade kan det väl för fasen aldrig vara fel att ändra på dem. Och..
Nummer 2) Dessa tröttsamma kämpar verkar allt som oftast tro att människor a) väller in över Sveriges gränser  och b) har intentionen att ilsket kämpa för att Små grodorna och svenska nationalsången ska utplånas. Jag vågar lova att det inte är så. Jag vågar lova de människor som söker sig till Sverige kommer hit av helt andra skäl, OCH att de skiter högaktningsfullt om vi vill hoppa jämfota runt en majstång eller inte. Jag föreställer mig att de har viktigare saker att tänka på. Att få leva i fred och frihet exempelvis.
Nummer 3) Jag hatar vi-och-dem-tänkande. SLUTA MED DET! Vi är människor allesammans. Simple as that.

Häpp.

Kyla, baciller och ungar

Det töar. Töväder ogillas skarpt i det Aronsson-Höglundska hemmet. Skarpt!
Var är min vackra vita snö? Var är de krispigt kalla vinterdagarna? Så innerligt vill jag ha dem tillbaka.
”Jäkla Skånevinter”, sa en kollega till mig, ”där fick de, de som klagade på kylan förra veckan. Det här plasket blir man bara trött och deprimerad av!” Tilläggas skall att denna kollega är urskånsk, ingen inflyttad norrlänning som jag. Det finns faktiskt skåningar som gillar snö och kyla, det finns det. Hur som helst..jag saknar snön. Och jag saknar att kunna gå ut utan att bli dyngsur om fötterna. Ge mig -15 och en meter snö. Snälla!!

Längtar tillbaka….

För övrigt undrar jag om jag inte håller på att få en bacill till. Har kallsvettats hela dagen. Orken finns inte heller. Känner mig allmänt ”sjuk”. Pontus är också krasslig, vilket är anledningen till att jag inte bara skyller mitt mående på graviditeten. När man kommit så pass långt i graviditeten som jag gjort nu så är det ju inte helt ovanligt att man får diverse krämpor (om man inte fått dem tidigare). Själv har jag ju, som jag drabbats av foglossning a la mastodont. Fast faktum är att den, med mina nya fina hjälpmedel, faktiskt håller sig rätt dräglig för tillfället. Och belöningen..ja, den är ju värd varenda krämpa i världen.

Suddig bild, men magen syns. Det räcker.

Kan också berätta att vi idag varit på utvecklingssamtal med Solskenet. Och det var en allt igenom rolig historia, för det vi fick höra vara att Solskenet kämpar på allt han kan i skolan, till och med i ämnen han tycker riktigt illa om (läs; idrott)..och det är en härlig egenskap att ha. Tror jag hade växt en tre fyra centimeter av ren stolthet då vi gick ifrån skolan efter mötet. Nu i jul är det är första gången Solskenet ska få betyg. Det allra viktigaste att minnas, tycker jag, är att ett betyg inte säger särskilt mycket. Betyget är inte det viktigaste i min värld. Viljan är det viktigaste. Och vilja har han, min guldklimp, massor massor av.

Storebror har fått besked om att han får vara ledig från sin arbetsmarknadsåtgärd över jul så att vi kan åka till Hudiksvall och fira. Eller ja, ledig och ledig..han kommer givetvis att fortsätta söka jobb, men han behöver inte sitta av tiden på kursen. Känns mänskligt, för annars hade den där kursen förstört hela våra jul. För utan honom hade vi inte kunnat åka, och utan åka hade det inte blivit jul med mamsen och papsen, och utan jul med mamsen och papsen..ja, då är det ingen jul. Basta.

Nu är klockan snart 22, och mina ögonlock vill falla ihop. Jag ska lyssna på min kropp (har blivit riktigt duktig på det den senaste tiden) och logga ut.
Fridens liljor, hörrni.

Språk, snö och skottade gångar

Det är handboll på TV, och maken är med inlevelse engagerad i vad som sker på skärmen. Själv är jag glad att jag har en dator att knappa på; jag håller mannen sällskap och kan ändå fördriva tiden med annat än handboll.
Det jag faktiskt kan fördriva tiden med är att försöka lyssna på vad serberna säger, för faktum är att jag förstår serbiska/bosniska/kroatiska. Erkännas skall att jag är rätt ringrostig, men det händer faktiskt att jag får användning av mina språkkunskaper i jobbet emellanåt.

Det här med språk är häftigt. Någon klok sa någon gång att ju fler språk en människa kan desto rikare är h*n. Jag är benägen att hålla med. Önskar att jag kunde fler språk. Tänk bara så roligt det är att kunna tjuvlyssna på människor utan att de vet om det..mohahahaha.

Skämt å sido..givetvis är den största fördelen med språkkunskaper inte att man kan tjuvlyssna på människor. Givetvis handlar det om att kunna prata med människor på deras eget språk. Inte för intet har uttrycket ”vi talar samma språk” myntats. Det är enklare att tala med människor på deras eget språk. Nyanserna försvinner inte. Innehållet blir rikare. Förståelsen större.
Tror nog jag kommer att läsa språk igen en dag. Tänk så häftigt att kunna prata kinesiska exempelvis. Eller arabiska. Vi får se. Mina intresseprojekt tenderar ju att gå i perioder, i sann npf-anda.

Storebrors 19-årstårta. Solskenet lyckades dock sno en bit innan Storebror hann se den, men det gick bra ändå..

Ute är det fortfarande ett riktigt vinterland, och ack som jag älskar det. Förvisso är det lite besvärligt när vägarna inte är ordentligt plogade, men i min värld är det blott en bagatell. Att få trussa runt i snö överglänser det mesta. Jag kan inte förklara varför, jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt pigg och levande i snökylan. Snölandskap känns så magiska på något vis.

Tror faktiskt att en av anledningarna till att jag älskar snö är att jag återupplever lite av känslan jag hade då jag byggde snöhästar hemma i Hälsingland som barn. Jag fick alltid en filt av mamma som jag kunde använda som sadel. Och jag minns också hur pappa brukade bygga snökojor åt mig. Stora häftiga snökojor. Till dem krävdes det ordentliga snöhögar. Tro mig när jag säger att det skulle behövas bra många fler snöiga dagar här innan vi närmar oss dylika snöhögar.

För övrigt har Storebror fyllt nitton år. I år är enda gången han kommer att vara hälften så gammal som jag. Han nitton, jag trettioåtta. Tanken är svindlande.
Han har blivit så stor, vuxen. Fast ibland kryper barnasinnet fram..som exempelvis då Pontus bad honom skotta lite utomhus och han skottade gångar i sicksack.

Solskenet har faktiskt också hjälpt till att skotta en gång. Det här med fysisk ansträngning är inte Solskenets favoritsysselsättning, men han kan faktiskt vara väldigt hjälpsam..om man bara ber honom. Eftersom Storebror är just storebror så har Solskenet liksom alltid varit lillebror, och det är himla lätt att glömma bort att även lillebror har blivit stor. Det är viktigt att inte göra barn yngre än vad de är. Eller ja, det är viktigt att inte göra människor yngre än vad de är. Det är så himla viktigt att människor får ta det ansvar de är kapabla att ta.

Storebrors skottade gångar..

Nä, nu måste jag byta ställning. Lydia protesterar å det grövsta över min sittställning. Hon klämmer ilsket på min nervus cutaneus femoris lateralis så att hela låret domnar bort. Tillståndet är ofarligt men ack så obekvämt. Och för den som tycker att termen nervus cutaneus femoris lateralis låter fashinerande komplicerat kan jag avslöja att betydelsen faktiskt är så enkel som ”lårets utsidas känselnerv”. Ska ta och byta plats med maken som ligger i soffan.

Fridens liljor, hörrni!

Krämpor, kärlek och temperatur

Att ha magsjuka är aldrig kul. Att ha magsjuka när man är gravid är faktiskt ännu värre..
..för att ha någon som ligger och sparkar på alla ömma tarmar gör dem inte direkt mindre ömma. Om man säger så.
Innan magsjukan slog till hade jag ont i halsen. Och det här med ledvärken..ja, det är ju rätt konstant. Så muntert det låter. Fast faktum är att det trots allt är det, muntert. Det är muntrare än någonsin, skulle jag vilja påstå. Jag slås flera gånger per dag av hur oerhört lycklig jag är, mitt i alla krämpor. Jag har liksom precis allt jag någonsin önskat mig. Eller rättare sagt, allt jag inte visste att jag önskade mig.

”Barn?! Nähädu..här blir det barnbarn nästa”, hade jag tvärsäkert svarat om någon frågat mig för två år sedan. (Och nu vill jag varna alla som avskyr att läsa lyriska kärleksförklaringar..hoppa över detta stycke och gå direkt till nästa.)
Det här med barn var ett avslutat kapitel i min bok. Och det här med fullkomligt överumplande kärlek var inget jag på allvar trodde existerade. Jag tänkte att om man träffade på någon som hade liknande värderingar, och som på det stora hela var trevlig att umgås med, så var det vad man kunde förvänta sig av en relation. Jag trodde inte att det fanns en man som var som jag. Aldrig kunde jag tro att jag faktiskt hade en tvillingsjäl där ute. Men se, det hade jag. Och livet är fullkomligt underbart. Vi avslutar varandras meningar, och skriver samma saker på varsin inhandlingslista. Vi blir trötta samtidigt, och vi blir överaktiva samtidigt, och vi vill båda slöslappa med gott samvete en hel helg emellanåt. Tänk så rika vi har blivit, jag och mina barn, sedan Pontus vimsade in i våra liv. För vimsig är han, så där härligt professorsvimsig. Och ändå så glasklar.

Nu kan alla som inte vill läsa lyriska kärleksförklaringar sluta grimarsera, för nu ska jag berätta något helt makalöst;
Jag är färdig med julklappsinköpen!!
Det är bara andra advent, och jag är färdig.
Vanligtvis brukar jag börja handla julklappar runt tredje advent, och köpa de sista dagen innan julafton. Exakt vad som fått mig att få arslet ur vagnen i år vet jag inte, men kanske har det att göra med det lugn jag känt sedan magen började växa. Livet har liksom blivit så tryggt, och jag känner mig så lugn. Och organiserad. Jag skriver listor och betar av dem i lugn och ro. Och medan jag ligger i soffan och vilar mina onda fogar så hinner jag planera en hel massa. Trots att jag är ytterst begränsad vad gäller fysisk aktivitet så är jag effektivare än någonsin.

Nu luktar det popcorn från köket. Solskenet har stoppat in en påse i micron. Just popcorn är något som ger livet guldkant, tycker Solskenet. Popcorn, glassbåtar..och datorn givetvis.
Solskenet har också varit sjuk. Mitt i praoveckan. Han gjorde sin prao med Pontus på Rättspsykiatrins fou, vilket passade ett solsken med forskarambitioner som hand i handske. Det inplanerade studiebesöket i Växjö fick dock stryka på foten då Solskenet fick feber. Fast kanske kanske kanske kan det genomföras någon gång efter nyår istället. Håller tummarna för det.

Men nu ska jag logga ut. Håller på att få värmeslag här i vardagsrummet. Min inre termostat har totalt havererat sedan jag blev gravid. Lilla Lydia är som ett litet element. Ett oerhört älskat litet element.
Ute är det dock allt annat än varmt just nu. Och vet ni vad..jag älskar det!

Önskar alla en riktigt trevlig söndagkväll!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×